Undvik den lokala specialiteten!

I sommar kommer många av er resa på semester och uppleva nya saker, oavsett om ni åker till Asien eller till Askersund. Gör gärna det, att resa kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer. Jag vill däremot slänga in en brasklapp – undvik den lokala grejen, vare sig det är en omtalad smaksensation på den lokala restaurangen eller en sport som inte finns någon annanstans.

Jag ska förklara varför. Nästan allt i vår samtid började som en lokal specialitet. Pizza och sushi fanns inte plötsligt i vartenda gathörn. Det började någonstans i världen (Italien respektive Japan i de fallen) med att driftiga människor testade något nytt, fick positiv respons, fortsatte, fick efterföljare, och till slut växte det okontrollerbart över världen.

Den lokala specialiteten på ditt resmål i sommar kan förvisso vara en sådan sak och så kan du i framtiden skryta med att du spelade falbly eller käkade forackor medan de var helt okända fenomen. Men troligare är att de inte blivit internationella succéer av en anledning – att det inte var särskilt bra. Om detta vore Beatles hade ni aldrig hört talas om det bandet:

Så skippa den där drinken bestående av mesost och vodka. Lokalbefolkningen kan vara hur stolt som helst över den, men vore den god hade den varit en internationell succé. Att den bara finns på ditt semestermål är ingen exklusiv kvalitetsstämpel, det är en överlevnadsinstinkt.

Miljonregn över student

Här är en nyhet jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, så låt oss se om vi kan bli klokare ihop.

Mykale Baker, 18, gick ut highschool och gick direkt efter det till jobbet på Burger King. En kund noterade hans examensutstyr, började prata med killen och fick höra att han ville plugga vidare, men var osäker på om han skulle ha råd. Det var anledningen till att han tog ett arbetspass på examensdagen.

Detta tyckte kunden var så fint att hon la ut ett klipp på TikTok och startade en insamling som senast jag kollade var uppe i nästan tvåhundratusen dollar. Blir det mycket mer behöver han kanske ingen utbildning. Då kan han gå i pension, leva FIRE-liv från arton års ålder och de kommande åttio åren livnära sig på avkastningen från insamlingspengarna.

Det är klart att det är fint med arbetsmoral och att en ung kille från en fattig familj kavlar upp ärmarna istället för att gnälla över hur tufft han har det. Kanske är jag cynisk nu, men det enda denne artonåring gjort är ju faktiskt att ta ansvar för sitt liv. Är det inte ungefär vad som borde förväntas av oss alla? Hans arbetsvilja bör absolut uppmärksammas och jag unnar honom gärna ett ekonomiskt tillskott för att uppnå sin dröm. Men två miljoner?!

”Fuck CSN!”

Samtidigt är jag en blödig typ och förutom att det var en fin historia har vi kanske alla något att lära här. När livet går oss emot är det en sak vi kan vara säkra på – det finns alltid någon som har det värre. Varje år gnäller svenska studenter över att de inte hittar en studentbostad på gångavstånd till den utbildning de kostnadsfritt mottar från de svenska skattebetalarna. De kan också behöva bli påminda om att skattefinansierad utbildning, studiebidrag och studielån inte är förutsättningar givna av Gud. Något säger mig att Mykale Baker skulle gå eller lifta flera mil till skolan fem dagar i veckan utan att gnälla över det. Om han inte hade blivit mångmiljonär alltså.

Pengabekräftelse

Money affirmation, eller pengabekräftelse, är tydligen populärt i dessa tider. Det går enkelt ut på att man ska tänka sig till rikedom genom att återkommande skriva en positiv mening eller sjunga med i en extremt fånig ramsa om pengar.

Jag är inte säker på att jag kan döma ut allt paranormalt, men det här tror jag extremt lite på. Att exempelvis tänka till sig en lägenhet tror jag är väldigt mycket mindre effektivt än att spara till den genom att avsätta och investera pengar på börsen.

Ingen skulle komma på tanken att föreslå den som vill bli duktig tiokampare att meditera istället för att motionera. Inte heller kan man bli en duktig snickare genom att skriva det på en lapp eller sjunga signaturen till Byggare Bob. Hur kan någon tro att ekonomi funkar annorlunda?

Jag tror däremot att det går att vända på resonemanget. De som intalar sig själv att de kommer att misslyckas får nästan alltid rätt. I en del fall undrar jag vad som är viktigast för dem – att behålla bilden av sig själva som offer utan egen skuld i sitt misslyckande, eller att på allvar försöka få ett bra liv.

Ha lite visioner, människa!

Gårdsförsäljning av alkohol har stötts och blötts. Till slut blev det en urvattnad lösning som till och med de frihetshatande Liberalerna kunde acceptera. Många småproducenter orkar inte dra igång gårdsförsäljning eftersom det är så mycket regler och extra administration, och att uppsidan är för liten. Men så har man också lyckats hitta en liten ölproducent som avstår för att han månar om Systembolagets monopol:

”Att få ha sina flaskor på Systembolagets hyllor är viktigt för lokala bryggerier. På söndagen träder den nya lagen om gårdsförsäljning i kraft och ölbryggaren Håkan Nilsson menar att det kan leda till att Systembolagets monopol försvinner framöver.

– Som en liten aktör skulle det i så fall bli svårare att sälja till detaljhandeln än till Systembolaget, säger Håkan Nilsson, ägare på Remmarlöv gårdsbryggeri.”

Tänk att det finns små vingårdar och ölbryggerier som överlever i länder som inte har ett stort Systembolag som kan värna om den lille producentens rättigheter. Dessutom har jag hört rätt många alkoholproducenter säga att de tvärtom känner sig motarbetade av monopolet. Vem värnar om dem?

Som konsument har jag inga stora problem med Systembolaget även om jag tycker att svenska producenter borde få sälja hur mycket alkohol de vill över disk till vuxna människor (eller så borde även Systembolaget precis som gårdsförsäljarna tvingas ge varje kund ett 30 minuter långt föredrag om alkoholens risker). Däremot stör jag mig på människor som inte vill ha frihet. Eller just det kan jag väl egentligen leva med, men när sådana människor också vill klippa vingarna av sina medmänniskor, bara för att de själva saknar visioner och handlingskraft, bränner en säkring eller två i huvudet.

Så länge det bara finns en grossist kan Håkan sälja sin öl dit. Om denna grossist inte klarar av fri konkurrens förtjänar den inte att finnas, och om Håkan inte kan hitta nya kunder borde han lägga ner eller sälja till någon som kan och vill det.

Samma fenomen ser jag hos biodlare som säljer sin honung till en uppköpscentral för mindre än halva priset man kan få direkt hos slutkund. Vi får den marknad vi förtjänar. Tänk om mjölkbönderna skulle starta egna mejerier istället för att sura över att de bara får några kronor per liter hos Arla. I många fall krävs inga lagändringar, bara en gnutta initiativförmåga och självrespekt. Ölbryggaren Håkan Nilsson må vara ett extremfall, men många jantar och fjantar är honom hack i häl.

E-handelsrekord

E-handeln slår rekord när de kinesiska lågprisbolagen Temu och Shein dumpar sina priser i Europa som följd av de amerikanska importtullarna.

Nu tittar EU på regleringsmöjligheter som till skillnad från Trumps tullar såklart anses som goda handlingar. Världen funkar så, är det inte svart så är det vitt. Det skulle ju bli så bra, det här med global handel. Alla producerar det de är bra på, och med hjälp av just-in-time-konceptet blir det heller inga osålda lager. I teorin.

I verkligheten har det visat sig ganska bra om länder blir relativt självförsörjande på sånt de behöver. Fast i ärlighetens namn är det väl sällan paketen från Kina innehåller sånt vi behöver. Ofta är det klädesplagg som ska pressas in i redan fulla garderober eller den där fiffiga juicepressen som används exakt tre gånger innan den hamnar i slutförvaring längst in i nedersta kökslådan.

Att svenskar köper kinesiskt smäck är faktiskt varken Trumps eller kinesernas fel – det är svenskarnas val. Genom att handla lokalt stödjer man det lokala näringslivet, genom att handla från Kina stödjer man den kinesiska ekonomin, möjligen också en rejäl dos barnarbete och diktatur. Men med det sagt är jag likadan själv och åker och handlar i Sverige trots att jag egentligen vet bättre.

Jag har även försökt handla kinesisk elektronik från Wish en gång, men en vecka efter beställningen fick jag ett mejl att varan inte fanns och att jag så småningom skulle få tillbaka mina pengar, vilket jag också fick. Men det var ju inte för att låna ut pengar räntefritt som jag la beställningen så jag frågade varför de annonserade ut varor som inte finns (annonsen var i det läget fortfarande uppe). Jag fick inget svar, så då gav jag upp. Jag orkar inte med strulet och det känns lite bättre i hjärtat också.

Holknekt helknäckt

Fånig rubrik, men kan ekonomijournalisterna skriva ”Baisse för Böös” varje gång finansmannen Anders Böös börskurs går ner ska väl inte jag vara bättre.

Det handlar såklart om entreprenören Per Holknekt som de senaste åren mest gjort sig känd som mannen som gett offerkoftan ett ansikte. Detta genom att hans spelmissbruk fått honom att förlora en massa pengar varpå han bestämde sig för att stämma spelbolagen Betsson och Kindred.

Jag sa att det var en dålig idé, men varför skulle Holknekt plötsligt ta bra beslut? Nu har han dömts att betala Kindreds rättegångskostnader på drygt två miljoner och då är det förstås ännu mer synd om stackars Per.

För inte kunde väl han ta ansvar för sina egna handlingar. Till saken hör att Holknekt startat massor av framgångsrika företag genom åren, bl a klädföretaget Odd Molly, och man kan ju i rimlighetens namn inte bara slippa ansvar för de dåliga besluten.

Det verkar inte ens som att Holknekt är motståndare till fenomenet nätkasino för nu ska han istället hjälpa porrkungen Berth Milton att öppna ett nytt kasino! Men det ska vara ett ”hållbart kasino” (oklart om konkurrenterna påstår sig vara ohållbara).

Den som lever får se hur det går. Antingen lyckas de, men det bygger på att andra spelare förlorar pengar, det är nämligen spel som kasinona lever på och alla kan liksom inte vinna. Inte ens en majoritet eftersom det är mellanskillnaden mellan insatser och vinster som blir kasinots marginal. Eller också misslyckas porrkungen och speltorsken och då blir det ännu mer synd om Per Holknekt. Om det ens är möjligt.

En ladugårdsvägg till

Jag tror att det är helgdag idag, men eftersom jag är osäker på vad Kristi Himmelsfärd egentligen innebär jobbar jag på som vanligt. Förra sommaren målade jag två laduväggar och avslutade texten med att säga att jag skulle ta en tredje vägg nästa år, och nu är det gjort.

Det var det inte här.

Idén om skylift sprack dock. För att komma fram till väggen måste jag gena över en åker och eftersom en skylift som klarar den höjden väger ganska mycket är det bäddat för problem att köra den över en mjuk åker. Istället blev det byggnadsställning igen. Jag började med samma ställning som jag lånade förra året, väl medveten om att den inte skulle räcka till att byta ut fönstret i mitten. Skrapa och måla kan man göra med verktygen på skaft, men man kan inte byta fönster på distans.

Tanken var att jag skulle hitta en firma som hyr ut samma ställning. Då hade jag kunnat hyra en våning till och jag tänkte att en plattform och två gavlar i en dag eller två inte kan kosta mycket, men det visade sig vara svårt. Till slut hittade jag ett företag som hyrde ut rätt fabrikat, men efter några mejl visade det sig att de saknade nästan alla delar till just den här modellen.

Halvvägs.

Men så hade jag tur. Mina nyaste grannar skulle lägga om taket på flera hus och hade lånat en byggnadsställning. Genom att ställa upp på lite handräckningsjobb i takomläggningen fick jag låna ställningen och hjälp med fönsterbytet.

Ny ställning.

Mest spännande i den processen var att det trasiga fönstret som satt där visade sig vara genomfartsled för getingar och när den vägen skars av blev de irriterade. Griniga getingar vill man inte möta på tio meters höjd hur stabil byggnadsställning man än står på. En geting fastnade i min mössa, men jag lyckades skaka av mig den innan det gjorde ont.

I det stora hela gick det väldigt bra. Jag vet inte hur många timmar det tog, men det kändes mycket lättare att skrapa och måla i år än förra året, och den här gången hade jag redan fönstret (hämtade tre gratisfönster på annons i fjol). Billigt blev det också. Eftersom fönstret var gratis blev slamfärgen enda utgiften i år med.

Klart!

Egentligen återstår fem av åtta väggar på den T-formade ladan, men de är inte lika hårt utsatta för väder och vind, så det akuta målningsjobbet är nu avverkat. Kanske målar jag resten av väggarna nästa år, men de är lägre och enklare. Annars klarar de sig några år till. I år är det hur som helst färdigmålat.