Bostadsbolag kräver sex

Det här förvånade mig. Ylva och hennes tjejkompis vill dela en hyresrätt, men Malmös kommunala bostadsbolag MKB tillåter dem inte att hyra ihop eftersom de inte lever i en parrelation. Jag trodde att formuleringar som ”under äktenskapsliknande former” var borta ur lagstiftningen för länge sedan, så jag undrar om de har laglig rätt att hindra uthyrningen.

Extra märkligt när bolaget på sin hemsida skriver: ”Vi arbetar aktivt med jämställdhets- och mångfaldsfrågor och är stolta över att vara det första HBTQ-certifierade fastighetsbolaget, numera HBTQI.” Nej, det är inte relevant för Ylva och hennes kompis eftersom de är just kompisar och inte ligger med varandra, men MKB verkar rätt stelbenta för att samtidigt skryta om att vara inkluderande och fördomsfria.

Det framgår ingenstans, men man får väl förmoda att det politiskt styrda bostadsbolaget inte hatar fenomenet vänskapsrelationer utan är rädda för att Ylvas kompis ska kunna kräva eget kontrakt när hon och Ylva vill flytta isär, och då försöka tvinga sig före människor som till skillnad från henne stått i bostadskö, men det måste väl enkelt gå att friskriva sig från i kontraktet?

Med facit i hand kunde Ylva och kompisen sagt till MKB att de ligger med varandra, men det ska inte behövas. Det är väl bra om två kompisar kan samsas om en bostad i en stad med bostadsbrist? Förutom trångboddheten finns det ett miljöargument där också. Men som sagt, det hör inte hit. Om Ylva och kompisen vill bo ihop och Ylva har stått tillräckligt länge i bostadskö för att få hyreskontraktet ska varken bolaget eller kommunen lägga sig i deras relation.

Dessutom är Malmö en av de kommuner i Sverige som har flest felaktigt folkbokförda, bostäder där fler än sju personer utan synlig koppling till varandra är skrivna på samma adress och där det misstänks att man försöker fuska till sig bostadsbidrag, försörjningsstöd eller något annat bidrag. Men där kickar kanske den där stoltheten i ”mångfaldsfrågor” in. Så då jävlas de med Ylva och hennes kompis istället, det kostar inga godhetspoäng.

Sjuklön för sjukt beslut

Min inställning till ”skönhetsoperationer” (märkligt namn på något som nästan alltid gör patienten fulare) är att om det bara handlar om utseende borde man få stå för hela kostnaden själv. Men att det kunde bli en diskussion om rätt till sjuklön visste jag inte ens. Det är ju fullständigt hål i huvudet att en småföretagare kan tvingas betala två veckors sjuklön för att en av hans anställda önskar större läppar eller mindre näsa. I reportaget säger en kvinna att hon utnyttjat detta flera gånger.

När två veckor gått hamnar kostnaden istället på skattebetalarna. Och då räknar jag bara med de fall som går bra. När hals- och handtatuerade Amanda fick den galna idén att operera in implantat i röven fick hon permanenta nervskador. Undrar hur mycket skattepengar det beslutet kommer att kosta.

Man kan inte förbjuda dumhet och förmodligen inte dessa operationer heller, men nog borde man kunna kräva att den som opererar sig helt i onödan av enbart estetiska skäl skaffar en försäkring som garanterat täcker upp alla kostnader som går att koppla till ingreppet, inklusive sjuklön.

I det här läget kommer alltid någon med argument om att även rökare eller idrottsmän borde få stå för sina egna sjukvårdsutgifter, men det är faktiskt en helt annan sak som inte går att jämföra på något sätt. Skador som uppkommer av att man klättrat i berg, rökt filterlösa cigaretter eller druckit absint i trettio år är visserligen helt eller delvis relaterade till egna beslut, men när man opererar kroppsdelar det inte är något fel på är dårskapen minst ett led kortare.

”If it aint broke, don't fix it” är ett mycket gott råd, och den som ändå väljer att ”laga” det som redan fungerar borde få ta hundra procent av konsekvenserna. Sjuklön efter ”skönhetsingrepp” är ett kryphål för idioti som borde ha förbjudits igår.

Äntligen måndag?

En del börjar kanske jobba idag, men många har semester och en del av dem förverkligar sånt de inte hinner i den vanliga vardagen, vare sig det är att åka ut och resa, ligga i hängmattan utanför sommarstugan eller fixa till den där väggen som väntat på kärlek efter en tidigare renovering.

Allt det kan vara bra. Jag tror att de flesta behöver bryta sina rutiner ibland och kanske också ett miljöombyte. Problemet är om det känns som att det bara är semesterlivet man lever för medan övriga året är en transportsträcka av vardagstristess och snart ska man in i ekorrhjulet igen.

Men även den känslan kan leda till något bra. Det ger en möjlighet att lokalisera missförhållanden. Det viktiga om man inte lever sitt drömliv (och är det egentligen någon som gör det fullt ut?) är att göra något åt saken. Ställ dig själv frågan vad du rent konkret gör för att få ett bättre liv. Att se brister är bara första delen, men utan att följa upp med en handlingsplan blir det som att läsa självhjälpsböcker och sedan leva på som förr. Drömlivet kommer väldigt sällan knacka på dörren, det måste skapas.

Så mitt tips till dig som under sommaren upptäcker att du inte är nöjd är att sätta dig ner (eller sätta er ner om du bor familjevis) och speca upp vart du vill komma och hur du ska komma dit, vare sig det är att byta karriär, leva FIRE-liv, flytta eller något annat. För de flesta av oss är det en kombination av flera mål och lösningen är en kombination av flera åtgärder. Det blir inte klart på en helg utan måste bli ett pågående projekt. Men se till att det blir just pågående, inte en dröm vid horisonten.

Vad hindrar ditt drömliv? Brist på pengar, kunskaper eller utbildning, åldrande föräldrar, ett sjukt förhållande, sviktande psykisk eller fysisk hälsa? Det vet bara du och kanske inte ens det. Handlar det om pengar behöver du antagligen en ekonomisk handlingsplan som kan innefatta en budget, ett månadssparande på börsen, att sänka din ekonomiska levnadsstandard eller hitta nya och större inkomster. Är det annat som trycker ner dig krävs andra lösningar, men den gemensamma nämnaren är att du måste agera, inte bara drömma.

Äntligen bilförsäljning!

En av fördelarna med att köpa en veteranbil är att man inte nödvändigtvis behöver gå back på den, som ju nästan är en regel för nyare bilar. Men det går inte alltid som man tänkt sig. Årsskiftet 21/22 köpte jag en Volvo 245. Jag var jättenöjd med den. Skatt och försäkring kostade sammanlagt 1400 kr/år och bensinförbrukningen var helt okej på 0,83 liter/mil. Men det bästa var nog prestandan. Den kändes som en ny bil, den gick tyst utan missljud, bra köregenskaper osv. Nej, den gjorde inte 0-100 på fem sekunder, men det är heller inget jag efterfrågar.

Men inget varar för evigt. Efter ett drygt år började bilen krångla. ”Volvo 240 är outslitlig”, sa folk, men jag hittade inte felet. Däremot upptäckte jag att den hade en massa elektriska databoxar, givare och sensorer som både var dyra och dessutom verkade onödiga eftersom Volvo 140 tycktes ha klarat sig utmärkt utan dem. Så till slut köpte jag en sådan istället.

Jag gav ändå inte upp helt. Kompisar kom med nya förslag på möjliga fel, så jag bytte grej efter grej. Mycket kunde jag låna från andra 240-ägare eller köpa begagnat, men det tog ju ändå tid att skruva. Jag fick också tips om en fordonsutbildning som eventuellt kunde ta in bilen som studiematerial. Då hade jag fått betala för nya delar, men sluppit arbetskostnaden eftersom elever jobbar gratis. Det lät hur bra som helst, men vi fick inte till det.

Till slut var jag vid vägs ände. Något värde betingade den såklart, så i värsta fall kunde jag sälja den som reservdelsbil. Jag hade i alla fall inte tänkt lägga fem minuter till på att meka med eländet och ingen annan verkade kunna hjälpa mig heller. Det kostade inget att ha den stående avställd i ladan, men det gav inget heller. Möjligen en svag prisstegring, men den skulle inte väga upp irritationen jag kände varje gång jag såg skiten.

Så nu har jag rivit av plåstret och gjort min sämsta bilaffär på väldigt, väldigt länge. Bilen köptes in för 33000 kr. Med delar var jag antagligen uppe i 40000 kr. Efter 1,5 års användning och lika lång felsökning, om än inte särskilt effektiv (vare sig i tid eller resultat) har jag nu sålt den för 16000 kr.

Många lägger mycket mer än så på sin bil. En ny bil tappar ofta uppemot tio gånger så mycket bara i värdeminskning, och så tillkommer service och annat. Men jag jämför mig inte med dem, det var inte för att få nybilskostnader jag köpte en nästan 40 år gammal veteranbil. För mig blev detta ett fiasko och det enda jag fick ut av affären var vetskapen om att denna bil var alldeles för ny för mig. Vackert så, nu vänder jag blad och funderar över om jag ska fylla dess plats i ladan med något skojigt. Men det hastar inte.

Odla med P1

Sveriges Radios odlingsprogram Trädgården hade ett avsnitt om hemodling och krisberedskap. Intressant att Sveriges Radio blivit preppers. Nu är det plötsligt viktigt att medborgarna ska odla sin egen mat om kriget kommer.

Lyssna gärna på programmet. Lite småtramsigt, men också konkreta förslag på hur vi kan ta mer ansvar för maten vi äter. Något som betonas är att man inte bör börja odla mat när man blir tvungen att göra det utan långt tidigare. Flaskhalsen i de flesta självhushåll är inte odlingsyta eller sol och värme utan kunskap. För att kunna odla eller konservera måste man först lära sig det, och även om man kan läsa om andras erfarenheter måste man också göra egna.

Något jag lärde mig av programmet är annars att jag ligger helt rätt i tiden, kanske för första gången sedan mitt otrendiga skägg och hår blev helrätt när Nirvana kom med grungen i slutet av 80-talet. Jag odlar min egen mat, samlar regnvatten i tunnor, gödslar med nässelvatten. Plus att jag tar vara på svamp, bär och annat som växer gratis i naturen helt odlingsfritt, vilket också nämns i programmet.

Jag måste erkänna att jag inte tror så mycket på att vi en dag kommer att vakna upp till en värld utan världshandel och jag har nog alltid fnyst lite föraktfullt åt människor som titulerat sig preppers. Det fina är att det inte finns någon motsättning. Jag odlar främst för glädjen att kunna gå ut i trädgården och hämta in obesprutade grönsaker som inte har skördats omogna och därefter fraktats genom en hel världsdel eller längre. Andra har andra skäl.

Lönar det sig? Denna fråga brukar dyka upp när man försöker påverka sin situation genom egna val. Det beror nästan alltid på vad man jämför med. Knappast om alternativet är effektivt lönearbete, men hur många väljer bort att odla, plocka bär eller baka till förmån för extrapass på jobbet? Det mesta kokar ned till vad vi själva tycker är meningsfullt och så letar vi medhåll för vår världsbild. Jag fick det, lite oväntat, hos Sveriges Radio.

Kändisgrejer till fantasipriser

Jane Birkins Hermès-väska såld för78 miljoner, Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens gitarr som han skrev Shoreline på slutade på drygt trehundratusen. Hur kommer det sig att prylars historik gör människor villiga att betala larvigt stora pengar för något som borde vara betydligt billigare?

”Det var om denna banan Lasse Åberg skrev Banankontakt!”

Gamla Gibson-guror har förvisso sprungit upp i pris, men inte ens ett tiondel av priset hade varit ett fynd. Väskan kan jag inte säga så mycket om, men hallå – det är en handväska liksom! Jämför med vilket hus man kunnat köpa för 78 millar och ingen människa med hjärnceller hade valt väskan. Men nu är väskan tydligen inte bara en väska och då valde en japansk samlare att lägga dessa pengar.

Det här påminner mig om ett Playa del Sol-avsnitt där de skulle sälja general Francos badbyxor till en samlare av krigshistoriska artefakter. Men det var en skruvad komediserie, Birkins väska är på riktigt! Dessutom sliten och inte särskilt snygg.

Jag äger också saker med affektionsvärde, men då för att de ägts av mina förfäder eller gamla vänner. Möjligen hade det varit kul att kunna riva fram Henrik Berggrens gitarr på en fest där något fyllo skanderar ”Spela Shoreline!”, men ärligt talat, hur kul? Jag kan inte komma på någonting jag skulle värdesätta ens tusenlappar över rimligt pris bara för att en tidigare ägare varit kändis, vare sig det är Tage Erlanders läsglasögon eller Lasse Berghagens teddybjörn. Kalla mig tråkmåns om ni vill, det bjuder jag på.

Gör-det-själv-stativ

Jag köpte en hundraliters honungstunna i fjol, men inget stativ till den. Eftersom det är en tappkran i botten måste man komma upp från golvet, så nu tänkte jag ta tag i det. Första idén var att köpa ett metallstativ av samma typ jag har till en annan tunna.

Det gick nu lös på inte mindre än 790 kr och det var över min smärtgräns. Dessutom stör jag mig lite på att det lämpar sig dåligt för att luta när man närmar sig botten på tunnan och honungen rinner långsamt. Eller stativet går fint att luta, men då måste man hålla emot själva tunnan så inte den välter. I det läget är det ingen större vikt i tunnan, men när jag tappar upp honung ska jag dessutom hålla koll på vågen så att det inte blir för mycket i burken.

Detta sammantaget gjorde att jag bestämde mig för att bygga en egen ställning i trä. I vanlig ordning kollade jag runt på nätet för att hitta fiffiga lösningar att stjäla. Den här såg stabil ut, även om jag tyckte att 4tum4 var att ta i för att hålla en tunna på 140 kg.

Det borde räcka med 2tum4 (som jag dessutom hade hemma) om man stärker upp på kritiska punkter. Och så var det ju det där med att kunna luta ställningen utan att få tunnan i huvudet. På stativet till en regntunna hade man förlängt benen för att också hålla fast tunnan. Det verkade smart.

Naturligtvis blir ju vikten på konstruktionen högre ju mer trä jag använder, men det här stativet bärs fram och används på en plats i samband med honungsproduktion, max tre gånger om året, och då spelar vikten ingen större roll. Så planen blev att kombinera dessa bägge. Den översta, men med hälften så grova reglar, och så förlängningarna från andra bilden, gav mig denna.

Jag drar mig till minnes en intervju med artisten Eddie Meduza som sa:

”Jag hade kunnat göra de här låtarna tiotusen gånger bättre. Det är bara det att … nu gjorde jag inte det.”

Det är väl ungefär vad jag kan säga om mitt stativ, men även om det inte blev vackert fyller det sitt syfte.

Och inte kostade det några 790 kr heller. Jag försökte mest använda korta spillbitar, men en lång planka gick det åt. Tillsammans med en näve tretumsskruv tror jag bygget landade på en hundralapp. Nästan viktigare ändå är att jag föredrar detta stativ framför den översta köpevarianten. Vore jag ung och hipp (använder man ord som ”hipp” är man nog inte det) kunde jag kasta ur mig någon käck internetförkortning nu, som DIY FTW!