Varför kunderna sviker

Sveriges Radio skriver om en sommarmarknad som riskerar att få slå igen för att marknadsknallarna inte dyker upp. I reportaget tycks man inte ha någon förklaring till vad som hänt. Det tror jag mig ha.

Jag säljer honung, mest på höst- och julmarknader, men jag har också sålt loppisgrejer för att omvandla lite av mitt överflöd till pengar (som man väl aldrig kan ha i överflöd) och det har ibland varit på sommaren. En del marknader kostar mycket att sälja på, andra är gratis, men även om priset spelar in är det en dålig strategi att stirra sig blind på det. Vissa marknader är helt enkelt så dåligt arrangerade att jag inte skulle komma tillbaka om de så gav mig lön för att stå där en hel helg.

Marknaders framgång bygger på att marknadsknallar vill sälja hos dem. Inga knallar – inga besökare, och då dör verksamheten. Jag har sålt på några marknader tre år i rad och under den tiden upptäckt att de blivit sämre på flera punkter. Kanske har de dragit ned på marknadsföringen, gett mig en usel försäljningsplats i en återvändsgränd bredvid en annan honungsförsäljare, ljugit och gjort sig oanträffbara. Ibland har de dessutom passat på att höja priset samtidigt som de saboterat mina möjligheter att tjäna pengar.

Alla kan göra misstag och en del faktorer är bortom arrangörens kontroll, som väder. Men gör de fel och varken står för dem eller tar lärdom kommer jag inte tillbaka. ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.”

Det är inte speciellt för marknader att fartblindheten ibland får företag att glömma bort vem som ser till att de har råd med mat på bordet. Vi har alla drabbats av dålig kundservice, försämrade produkter och företagare som försöker mjölka kunderna så långt det är möjligt, och då är det vår förbannade skyldighet att ”rösta med fötterna”.

Tomat-mat

Jag byggde växthus för att odla tomater i och nu börjar den satsningen bokstavligt talat att bära frukt. Några av er påpekade att jag borde ha satt plantorna glesare och det stämmer säkert, men jag tycker ändå att det är hanterbart.

I samband med att jag vattnar plantorna (morgon och kväll) har jag ruskat på plantorna i pollineringssyfte. Det verkar funka för det blir fler tomater för varje dag som går. Först är de nästan vita, därefter gröna.

De längsta plantorna har jag knutit upp med snören uppifrån. Det får jag kanske göra på alla till slut för en klase tomater är tunga för en tunn planta. Och plötsligt händer det – en röd tomat!

Förhoppningsvis följs den av hundratals röda tomater som kommer att förgylla mina måltider de närmaste månaderna. Och där kommer mitt ”problem”. Jag gillar tomater, det är inte det. Jag äter gärna en färsk tomat klyftad till en varmrätt, och skivad på pizza. Och så har jag en plan om att torka tomater i ugn, som ett alternativ till att köpa soltorkade tomater. Men sen då?

Vad använder ni tomater till? Har ni något spännande förslag eller recept? Har ni testat att torka tomater och hur bär ni er i så fall åt? Alla idéer kommer att tas i beaktande så länge de inte också innehåller kött eller fisk.

Leasat helvete

Här kommer ett ekonomiskt exempel från verkligheten som får mig att undra om det är jag eller omvärlden som är galen. Något av alternativen måste det vara. Detta handlar om ett norskt par i sextioårsåldern. Han är åkeriägare med en egen lastbil. Okänd inkomst, men han jobbar mycket och jag tror att det går bra. Hon är lärare med så bra lön man får som lärare. En halv miljon om året eller lite drygt? Barnen utflugna, så de borde ha ganska god ekonomi och nu vill hon ha en ny bil. Elbil eftersom ”de är så billiga att köra”. Valet föll på en Volvo EX40 som med den extrautrustning de önskar kostar 569900 kr.

De har inte råd att köpa den. Kanske köper ingen nya bilar längre, jag vet inte. Den ska leasas och avtalet ser ut ungefär så här. Vid övertagandet betalar de hundrafemtio tusen i ett engångsbelopp. Det är pengar de aldrig får tillbaka utan ger dem bara rätten att leasa bilen. Tydligen är siffran lite självvald. Med högre insats blir det lägre månadsavgift. I detta fall betalar de 5600 kr i månaden i tre år. Då tillkommer skatt, försäkring och service! Jag trodde att själva idén med leasing var att allt skulle ingå så att man vet exakt vad det kostar, men så var det inte här.

Jag fick en tjugo år gammal Nissan King Cab med huset, men valde att inte behålla den eftersom skatt och försäkring hade kostat mig 7000 kr per år. Motsvarande siffra för en ny elbil? Ingen aning, men säger vi dubbelt har jag inte sagt för mycket.

Då har vi alltså totala utgifter på runt fyrahundratusen, så över två tredjedelar av bilens totala värde. Eller elvatusen i månaden. Men då får de inte köra för mycket, för då blir det en kilometeravgift i tillägg. Det får inte heller var något orimligt slitage, som ett stenskott eller repa för då får de betala för det, alternativt fixa skadorna.

Jag är fullt medveten om att folk skakar på huvudet över att jag väljer att ha en över 50 år gammal bil. Den gör 0-100 på en kvart (om den ens gör 100, inte med mig bakom ratten i alla fall), har ingen AC, inget centrallås, inga värmeslingor varken i sätena eller i ratten. Men så kostar den heller inga elvatusen i månaden, inte ens om året om jag inte räknar in bensinen.

För elvatusen i bensinbudget kan jag varje månad köra Oslo-Aten tur och retur, så det där med elbil för drivmedelskostnadens skull känns som en felsatsning i detta fall. Alla får göra sina val, men ser ni mig någonsin bakom ratten i en leasad Volvo EX40 som kostar ett femsiffrigt belopp varje månad – skjut mig!

Hur blev det nu då?

I vintras vädrade jag ett dilemma här i bloggen. Frågan var om jag skulle fortsätta att utvidga biodlingen eller under 2025 istället prioritera vinst framför tillväxt. Jag fick många bra synpunkter och bestämde mig så småningom för att försöka ligga kvar på tio kupor.

Nu är det inte så enkelt att jag som biodlare kan bestämma sånt själv. Bisamhällen svärmar och drottningar byts ut av arbetarbina, så under året har jag både delat upp och förenat bisamhällen. Som mest var jag – helt ofrivilligt – uppe i tretton kupor. I skrivande stund har jag elva, men bara nio med drottning, så tar jag snittet där kan man kanske säga att jag har tio.

Det har hur som helst varit ambitionen, att satsa på honungsproduktion istället för fler samhällen, och att inte köpa annan utrustning än den som varit absolut nödvändig. Äntligen skulle jag komma upp på plus och utan att förhäva mig vill jag påstå att strategin varit lyckad. Årets första slungning gav 179 kilo honung, den andra nästan det dubbla. Jag har inte tappat den honungen på glas än, så där har jag ingen exakt siffra, men totalt blir det i alla fall över 500 kilo sommarhonung. Sex kupor flyttades förra veckan för att bina ska få samla ljunghonung, och några till flyttar jag nog i helgen.

Även det ser ut till att kunna bli en lyckad skörd, men det är för tidigt för att veta säkert. Det hänger på vädret de närmaste veckorna. Hur som helst, även om satsningen på ljunghonung skulle bli totalt misslyckad kommer 2025 års biodling ge ett rejält överskott. Hur jag gör nästa år har jag än så länge ingen aning om. Årets vinst gör det roligare att satsa offensivt, men efter att ha jobbat nästan dygnet runt med detta ett tag känner jag att tio kupor kanske blir alldeles lagom 2026. Eller ännu färre. Det får jag klura på när bina gått i ide.

Bostadsbolag kräver sex

Det här förvånade mig. Ylva och hennes tjejkompis vill dela en hyresrätt, men Malmös kommunala bostadsbolag MKB tillåter dem inte att hyra ihop eftersom de inte lever i en parrelation. Jag trodde att formuleringar som ”under äktenskapsliknande former” var borta ur lagstiftningen för länge sedan, så jag undrar om de har laglig rätt att hindra uthyrningen.

Extra märkligt när bolaget på sin hemsida skriver: ”Vi arbetar aktivt med jämställdhets- och mångfaldsfrågor och är stolta över att vara det första HBTQ-certifierade fastighetsbolaget, numera HBTQI.” Nej, det är inte relevant för Ylva och hennes kompis eftersom de är just kompisar och inte ligger med varandra, men MKB verkar rätt stelbenta för att samtidigt skryta om att vara inkluderande och fördomsfria.

Det framgår ingenstans, men man får väl förmoda att det politiskt styrda bostadsbolaget inte hatar fenomenet vänskapsrelationer utan är rädda för att Ylvas kompis ska kunna kräva eget kontrakt när hon och Ylva vill flytta isär, och då försöka tvinga sig före människor som till skillnad från henne stått i bostadskö, men det måste väl enkelt gå att friskriva sig från i kontraktet?

Med facit i hand kunde Ylva och kompisen sagt till MKB att de ligger med varandra, men det ska inte behövas. Det är väl bra om två kompisar kan samsas om en bostad i en stad med bostadsbrist? Förutom trångboddheten finns det ett miljöargument där också. Men som sagt, det hör inte hit. Om Ylva och kompisen vill bo ihop och Ylva har stått tillräckligt länge i bostadskö för att få hyreskontraktet ska varken bolaget eller kommunen lägga sig i deras relation.

Dessutom är Malmö en av de kommuner i Sverige som har flest felaktigt folkbokförda, bostäder där fler än sju personer utan synlig koppling till varandra är skrivna på samma adress och där det misstänks att man försöker fuska till sig bostadsbidrag, försörjningsstöd eller något annat bidrag. Men där kickar kanske den där stoltheten i ”mångfaldsfrågor” in. Så då jävlas de med Ylva och hennes kompis istället, det kostar inga godhetspoäng.

Sjuklön för sjukt beslut

Min inställning till ”skönhetsoperationer” (märkligt namn på något som nästan alltid gör patienten fulare) är att om det bara handlar om utseende borde man få stå för hela kostnaden själv. Men att det kunde bli en diskussion om rätt till sjuklön visste jag inte ens. Det är ju fullständigt hål i huvudet att en småföretagare kan tvingas betala två veckors sjuklön för att en av hans anställda önskar större läppar eller mindre näsa. I reportaget säger en kvinna att hon utnyttjat detta flera gånger.

När två veckor gått hamnar kostnaden istället på skattebetalarna. Och då räknar jag bara med de fall som går bra. När hals- och handtatuerade Amanda fick den galna idén att operera in implantat i röven fick hon permanenta nervskador. Undrar hur mycket skattepengar det beslutet kommer att kosta.

Man kan inte förbjuda dumhet och förmodligen inte dessa operationer heller, men nog borde man kunna kräva att den som opererar sig helt i onödan av enbart estetiska skäl skaffar en försäkring som garanterat täcker upp alla kostnader som går att koppla till ingreppet, inklusive sjuklön.

I det här läget kommer alltid någon med argument om att även rökare eller idrottsmän borde få stå för sina egna sjukvårdsutgifter, men det är faktiskt en helt annan sak som inte går att jämföra på något sätt. Skador som uppkommer av att man klättrat i berg, rökt filterlösa cigaretter eller druckit absint i trettio år är visserligen helt eller delvis relaterade till egna beslut, men när man opererar kroppsdelar det inte är något fel på är dårskapen minst ett led kortare.

”If it aint broke, don't fix it” är ett mycket gott råd, och den som ändå väljer att ”laga” det som redan fungerar borde få ta hundra procent av konsekvenserna. Sjuklön efter ”skönhetsingrepp” är ett kryphål för idioti som borde ha förbjudits igår.

Äntligen måndag?

En del börjar kanske jobba idag, men många har semester och en del av dem förverkligar sånt de inte hinner i den vanliga vardagen, vare sig det är att åka ut och resa, ligga i hängmattan utanför sommarstugan eller fixa till den där väggen som väntat på kärlek efter en tidigare renovering.

Allt det kan vara bra. Jag tror att de flesta behöver bryta sina rutiner ibland och kanske också ett miljöombyte. Problemet är om det känns som att det bara är semesterlivet man lever för medan övriga året är en transportsträcka av vardagstristess och snart ska man in i ekorrhjulet igen.

Men även den känslan kan leda till något bra. Det ger en möjlighet att lokalisera missförhållanden. Det viktiga om man inte lever sitt drömliv (och är det egentligen någon som gör det fullt ut?) är att göra något åt saken. Ställ dig själv frågan vad du rent konkret gör för att få ett bättre liv. Att se brister är bara första delen, men utan att följa upp med en handlingsplan blir det som att läsa självhjälpsböcker och sedan leva på som förr. Drömlivet kommer väldigt sällan knacka på dörren, det måste skapas.

Så mitt tips till dig som under sommaren upptäcker att du inte är nöjd är att sätta dig ner (eller sätta er ner om du bor familjevis) och speca upp vart du vill komma och hur du ska komma dit, vare sig det är att byta karriär, leva FIRE-liv, flytta eller något annat. För de flesta av oss är det en kombination av flera mål och lösningen är en kombination av flera åtgärder. Det blir inte klart på en helg utan måste bli ett pågående projekt. Men se till att det blir just pågående, inte en dröm vid horisonten.

Vad hindrar ditt drömliv? Brist på pengar, kunskaper eller utbildning, åldrande föräldrar, ett sjukt förhållande, sviktande psykisk eller fysisk hälsa? Det vet bara du och kanske inte ens det. Handlar det om pengar behöver du antagligen en ekonomisk handlingsplan som kan innefatta en budget, ett månadssparande på börsen, att sänka din ekonomiska levnadsstandard eller hitta nya och större inkomster. Är det annat som trycker ner dig krävs andra lösningar, men den gemensamma nämnaren är att du måste agera, inte bara drömma.