Skattefritt sparande

Ett mejltips från Johan. Från och med nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara, berättade det reagerade en läkarstudent så här:

Ja, var ska vi börja? Kanske med matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har en krona nu utan börjar från noll.

Och är verkligen en tusenlapp i månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart mindre än 25 år.

Hon har dock rätt i att Ulf Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor. Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett drömsamhälle för särskilt många.

Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:

”En positiv aspekt av ISK är att det faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”

”Grejen är att det är fel att anta att ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”

”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000 sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000 (enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av förslaget).”

”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i Sverige har en svag ekonomi.”

”Alla skattelättnader gynnar låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb? Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst 500Ksek.”

”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt kraftfull start för unga människor i Sverige.”

Samtliga dessa och många fler har fått höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt helvete.

Jag är helt med på att olika politisk syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte bara korkat utan också ohederligt.

Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att hon inte börjar praktisera i Norge.

Lura systemet

Hösten 2021 köpte jag min första smartphone. En Samsung A21s som kostade 1393 kr. Då hade den varit ute och vänt hos en kund innan mig. Annars hade den kostat 1990 kr, men eftersom jag fick samma garanti och utrustning som om den varit helt ny tyckte jag att det var en bra deal.

Knappt fyra år senare ser jag den fortfarande som en ny telefon. Inte en skråma och jag har inte märkt att batteriet skulle ha blivit sämre heller. Däremot har jag snart slitit ut mitt andra fodral till den, men de har kostat en femtilapp styck, så det gör inte så mycket. Går inte telefonen sönder snart måste jag säkert köpa en ny för att den inte längre funkar med bank-ID eller något annat väsentligt.

Det var bättre förr!

Ingen större kris, det heller. Det finns nya telefoner för under tusenlappen och är jag villig att köpa en begagnad eller renoverad får jag antagligen ännu mer för pengarna. Jag kan ”unna mig” en dyrare telefon, men en billig har alla funktioner jag behöver.

Flera nya mobilmodeller kostar femsiffrigt. Det kan man köpa om man har glädje av det, men säg att man köper ny telefon för tiotusen vartannat år och därefter låter den gamla ligga i en låda eller ger bort den till ett barn (som säkert också hade klarat sig utan den). Då har du en årskostnad på femtusen. Om min telefon går sönder idag har den kostat mig 370 kr/år. Mellanskillnaden kan jag köpa lördagsgodis för, men om jag investerar pengarna har jag efter tio år drygt sextio tusen, efter tjugo år hundrasextio tusen.

Och som om det inte räcker går resonemanget att tillämpa på varenda grej man köper. Ett lite billigare mobilabonnemang, bilförsäkring, matkonto, cykel eller vad som helst ger på sikt stora pengar i plånboken. Ofta utan att man ens ser det som en uppoffring. Man behöver bara låta bli att köpa sånt man inte behöver, eller åtminstone lite mindre av det.

Fakturera väntetid i telefonkö?

Markus Jonasson heter en man som satt en timme i telefonkö för att klaga på en påminnelseavgift (svinigt hög – 450 kr!) för en obetald faktura han aldrig hade fått. När han kom fram var de dessutom otrevliga. Jag kan i och för sig tänka mig att han inte heller var jättetrevlig. Det hade inte jag varit i det läget.

Hur som helst valde han att säga upp avtalet, men när de inte tog bort påminnelseavgiften fakturerade han tiden i telefonkö, 795 kr plus moms. Företaget betalade fakturan, vilket jag inte för ett ögonblick  tror beror på något annat än ett misstag, enligt samma mönster som när blufföretag skickar ut tusentals bluffakturor i hopp om att personer och företag utan koll ska betala utan att upptäcka att de inte borde.

Det får vara hur det vill med den saken, men jag vill hylla Markus för hans motståndshandling. Företag inbillar sig ibland att de kan behandla kunder hur de vill, och myndigheter är ännu värre. Det finns bara ett sätt att stoppa dem, genom att protestera. Det hjälper inte alla gånger, men företag som beter sig oacceptabelt behöver få veta att det inte är okej.

Jag gör vad jag kan. Senast klagade jag på en avgift för pappersfaktura som jag fått enbart för att företaget som skickade den inte klarat av att istället skicka ut en e-faktura, trots att jag bett dem om det, först lågmält och sedan allt mer … bestämt. Jag tar smällen när jag har gjort fel, men det måste gälla åt bägge håll. Pappersfakturaavgiften krediterades på nästa pappersfaktura, som jag också klagade på. Och så vidare.

Till slut verkar de ha löst problemet och mina reaktioner via telefon, chat och e-post gjorde det definitivt till en förlustaffär för dem. Mig kostade det bara tid, men kanske borde jag göra som Markus och fakturera den tiden. Givetvis med ett pappersfakturatillägg.

Skitstövlar

Jag är ingen stövelmänniska. För några år sedan ägde jag inte ens ett par gummistövlar. Ja, man kan bli blöt om man väljer andra skor i höstrusk, men efter ett par timmar i skor utan ventilation måste jag ändå byta strumpor och tvätta fötterna. Men så blev jag biodlare, en verksamhet som kräver stövlar. Så då köpte jag inte bara ett utan två par, ett par vanliga, höga stövlar, och ett par med lågt skaft.

De höga stövlarna är så färdiga att det skulle vara lättare att beskriva var de inte gått sönder. Varenda skarv verkar släppa, och mitt uppå fotbladet där gummit böjs lite varje steg har det också blivit sprickor. Tre års användning kan tyckas länge, men de används bara i biodlingen. Jag går inte många steg i dem eftersom bikuporna normalt står i min egen trädgård, och när jag flyttar kuporna eller biodlar hos andra byter jag skor så att stövlarna bara används när de absolut behövs.

De låga stövlarna skulle visa sig vara en fullständig felsatsning. Bina klättrar lätt in mellan bidräkt och skoskaft och sticker mig i vristen varpå hela foten svullnar upp. Men trots att jag behövt hitta alternativa användningsområden för dem är även de helt slut efter tre års användning. I våt terräng skulle nog strumporna hållas torrare i foppatofflor än i denna dåliga ursäkt till stövlar.

Jag fattar vad det beror på. Bägge stövelparen är inköpt i sko- och fritidsbutiken Jula och är av deras kvalitetsmärke Kayoba. Innan jag gör mig mer lustig över dem ska jag säga att jag gillar Jula, både i Sverige och Norge. Mycket av deras grejer, såväl elmaterial som verktyg, färg och hemelektronik håller hög kvalitet. För att inte säga mycket hög om man tar in priset i ekvationen. Någon gång har jag tvingats byta en vara och det har inte heller varit några problem.

Men när det gäller dessa stövlar har de inte kommit upp i rimlig standard, så innan nästa biodlingssäsong måste jag definitivt göra ett inköp. Jag har på mig till april, så nu skulle jag vilja ha hjälp att göra ett bra val. Kayobastövlarna tror jag gick på 200-300 kr paret.

Dumstrut på.

Jag är villig att gå upp i pris, men eftersom jag som sagt inte går mer än nödvändigt i stövlar skulle det svida att betala uppemot tusenlappen för riktiga proffsstövlar. Jag struntar i färgen, behöver inget spiktrampskydd, stålhätta eller greppvänlig sula – allt funkar. Så vet ni någon skön medelväg? Kanske ett annat lågprismärke som ändå inte är ren skit? Eller borde jag hålla utkik på begagnatmarknaden för att istället köpa ett slitet par av det allra bästa, men med skönhetsfläckar? Jag har som sagt tid på mig, så ge mig gärna ditt bästa stöveltips.

Enkla pengar har inget värde

Kongo är trots stora naturtillgångar ett av världens fattigaste länder, men trots den relativa rikedomen behöver de hjälp från omvärlden. Sverige ger dem ungefär en miljard om året.

Så varför är de fattiga trots stora tillgångar? Bl a för att de krigat de senaste trettio åren, men så verkar det också lite si och så med budgetarbetet. Nu har landet beslutat att man ska sponsra ett spanskt fotbollslag med 112 miljoner om året.

Varför gör man på detta viset? Gissningsvis för att landet styrs av idioter, men jag tror också att det handlar om hur de får sina pengar. 112 miljoner är ju ”bara” en tiondel av slanten de får från svenska skattebetalare och nästa år kommer en ny sådan. Biståndet devalverar pengars värde.

Jag tror att detta är hyfsat lika för alla med pengar. Har man fått slita för att få in pengarna på kontot är man generellt försiktigare med att ta dem därifrån. Länder som lever på bistånd, eller för den delen bidragskommunen Malmö, är inte lika försiktiga som de som försörjer sig själva.

Samma fenomen går att spåra hos lottovinnare och barn till rika företagare som ärvt rikedom och är uppväxta med silversked i munnen. Så tänk på det när du ger dina barn veckopeng, att det inte alltid är snällt att ösa pengar över dem. Går det att koppla utbetalningen till en motprestation är det ännu bättre. Annars kanske de slutar som Kongo – fotbollstokiga med hål i fickorna.

Sparo i blåbärsskogen

Jag läste att rekordfå thailändska bärplockare har fått arbetstillstånd i Sverige i år. Jag vet inte hur det är i Norge, men jag tänkte att jag får ta mitt ansvar och plocka blåbär. Nej då, det har ingenting med ansvar att göra. Anledningen är i första hand ekonomisk, men bärplockning är dessutom rogivande och god motion.

Tidigare hade jag ett mål om att på hösten alltid ha 25 liter blåbär i frysen. Nu har jag ett äppelträd som ger mig äpplen till minst halva årets morgongröt, så då går det åt mindre. Jag hade dessutom fyra liter fjolårsbär i frysen när jag började. Första plocktillfället gav sex liter blåbär. Det räckte för att bli less, och så tar de ju en stund att rensa.

Sex liter är också vad min ryggsäck klarar av. När jag flyttade från storstadsförort till landsbygd gick jag märkligt nog från att ha ett stenkast till blåbärsskogen till att få tre kilometer. Jag cyklar. Det är för övrigt enda gångerna på året jag gör det.

Såklart kom en katt för att ”hjälpa till” med rensningen.

Så nu har jag tio liter blåbär i frysen, men siktar på att komma mig ut åtminstone en gång till. Bären använder jag till blåbärspannkaka på mormors vis, för att smaksätta hemgjord glass och som sagt till morgongröten, antingen krossade med en gaffel eller kokade i egen sylt. Att gratis är gott gäller det mesta, även bär.

Varför kunderna sviker

Sveriges Radio skriver om en sommarmarknad som riskerar att få slå igen för att marknadsknallarna inte dyker upp. I reportaget tycks man inte ha någon förklaring till vad som hänt. Det tror jag mig ha.

Jag säljer honung, mest på höst- och julmarknader, men jag har också sålt loppisgrejer för att omvandla lite av mitt överflöd till pengar (som man väl aldrig kan ha i överflöd) och det har ibland varit på sommaren. En del marknader kostar mycket att sälja på, andra är gratis, men även om priset spelar in är det en dålig strategi att stirra sig blind på det. Vissa marknader är helt enkelt så dåligt arrangerade att jag inte skulle komma tillbaka om de så gav mig lön för att stå där en hel helg.

Marknaders framgång bygger på att marknadsknallar vill sälja hos dem. Inga knallar – inga besökare, och då dör verksamheten. Jag har sålt på några marknader tre år i rad och under den tiden upptäckt att de blivit sämre på flera punkter. Kanske har de dragit ned på marknadsföringen, gett mig en usel försäljningsplats i en återvändsgränd bredvid en annan honungsförsäljare, ljugit och gjort sig oanträffbara. Ibland har de dessutom passat på att höja priset samtidigt som de saboterat mina möjligheter att tjäna pengar.

Alla kan göra misstag och en del faktorer är bortom arrangörens kontroll, som väder. Men gör de fel och varken står för dem eller tar lärdom kommer jag inte tillbaka. ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.”

Det är inte speciellt för marknader att fartblindheten ibland får företag att glömma bort vem som ser till att de har råd med mat på bordet. Vi har alla drabbats av dålig kundservice, försämrade produkter och företagare som försöker mjölka kunderna så långt det är möjligt, och då är det vår förbannade skyldighet att ”rösta med fötterna”.