Tårta mänsklig rättighet?

Här är en nyhet jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet gjorde fel.

Det är inte bagarna på bilden som … Ja, ni fattar.

Ska inte ett bageri (eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet. 2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer förståelse för det andra.

Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.

Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort den ena eller bägge av dessa kunder?

En annan märklig grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan leverantör):

”Beslutet innebär ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”

Paret är naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att ”myndigheten menar att företag som säljer varor och tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”, men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd. DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som vill baka den.

Smart unge cashar in

Alla har sina marknadsfördelar, bara man hittar sin nisch. Tolvårige Cornelius i Bærum, Norge, hade varit på bilträff i Sverige och upptäckte hur mycket pantburkar det blir på ett sånt evenemang. Så när hans pappa skulle på bilträff i Halden hängde han på för att samla pant.

Halden ligger nära gränsen till Sverige, så Cornelius erbjöd sig att ta hand om både svensk och norsk pant. Jag vet inte hur det funkar i Halden, men längre in i landet har jag upptäckt att norrmän ser svensk pant som värdelös trots att de som handlat öl och läsk i Sverige troligen ska göra det igen. De tänker inte ens tanken att de kan frakta tomburkar tillbaka till butiker i grannlandet.

Affärsidén var alltså att vända sig till festande raggare som dels vill städa sina bilar, dels tycker att det är kul att hjälpa en företagsam yngling. Och i den mån de i andra lägen skulle förstå att en påse pant betingar ett värde försvinner nog den vetskapen när det är fest. Allt detta sammantaget gav Cornelius fjorton säckar med pantburkar.

När jag var liten, ännu yngre än Cornelius, anordnades Bellmanfesten varje år i Hagaparken i Solna. Jag var för ung och ointresserad av själva festen, men som jag förstått det fylldes parken av picknickande ungdomar en hel dag.

På den här tiden var det pant både på burkar och flaskor från Systembolaget. Nästan ingen orkade ta med sig en påse vinflaskor från Hagaparken, så tidigt morgonen efter var jag där tillsammans med min mor och – inte minst – familjens bil. Den fylldes med pant innan arrangörsgruppen ens hunnit vakna. Fast även om de varit där tror jag knappast att de hade haft något emot att få hjälp med städningen. Möjligen av vuxna, men barn kommer undan med det mesta.

Jag vet inte hur mycket denna pantinsamling har format mitt ekonomiska sinnelag, men helt oviktig var den nog inte. Därför värmer det mitt snålhjärta att höra Cornelius svara reporterns fråga om vad han ska göra för pengarna med att han ska spara dem och dessutom planerar att återkomma till samma bilträff nästa år, men då med en kompis. Jag ger mig tusan på att han om tre år har en hel stab med pantsamlare.

Bilbesiktning – ett nödvändigt ont

Jag har nästan alltid valt att ha äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa, billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag. Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas vartannat år, men det räcker så.

50 år gamla bilar är helt befriade från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år osv), men raggarna går i taket.

Den ene bilägaren säger att han ändå fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv. Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir nermejad under den kvarten.

”Kolla bromsar? Äh, jag kör så lite.”

Bara i år blir 63000 svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.

Normalt är jag inte särskilt förtjust i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar. Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt rimlig kontroll.

Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.

Bärbuskstatus

Förra våren köpte jag två vinbärsbuskar på Lidl. Den ena dog tämligen omgående. Den andra lever, men har ännu inte producerat några bär. Jag beskrev min dröm om bärbuskar för min granne som väl kände att hon måste göra något för denna stackars ”bygutt” som saknar de mest grundläggande kunskaper om odling, så hon kom över med sticklingar från sina buskar – röda och svarta vinbär, samt en krusbärsbuske.

Jag grävde ner kvistarna och satte nät runt för att skydda dem mot hungriga rådjur, vattnade dem och väntade. Inte mycket till krusbärsskörd i år, men så pass mycket röda och svarta vinbär att jag i alla fall kunde koka en omgång sylt ihop med rabarber och blåbär.

Jag hade gärna haft 3-4 vinbärsbuskar av vardera färg och som jag förstått det ska bärbuskar bli större och ge större skörd med tiden. Vi får se, men det har stämt dåligt för rabarberna. Jag har nu rabarber på fem ställen på tomten, men trots att jag har vattnat och gödslat hela tiden blir det mest symboliska stjälkar.

På hallonbuskarna har jag motsatt problem. De växer så det knakar, men eftersom ingen tagit hand om dem på minst tio år är det bara ett kaos där man ser fler bär än man når fram till. Varje år tänker jag att nästa år ska jag ta tag i det där. Min mamma hade fantastisk ordning på sina hallonland och det var en fröjd att plocka hallon där. Kanske nästa år.

För jag gillar idén med bärbuskar. De kräver väldigt lite arbete, är ett vackert inslag på tomten och (om det inte redan framgått) jag gillar gratis mat. Jag går gärna ut i skogen och plockar bär och svamp, men det är något speciellt med mat som växer på kastavstånd från köksfönstret.

Den sista idioten?

En 39-årig kvinna tog ett lån och betalade 13000 kr för att få träffa artisten Benjamin Ingrosso. Ni vet, Vito Ingrossos brorson.

”Den lurade kvinnan berättar att hon fattade misstanke när 'Benjamin Ingrosso' började chatta på konstig svenska, till exempel ska personen ha skrivit:
'Hur mår du, honung', vilket är direktöversatt från 'How are you, honey'.”

Jag vet inte varför just det gjorde henne misstänksam. Jag hade nog funderat på varför en artist och hans manager skulle sitta och chatta med kvinnor på internet för att sedan i bästa Pontus Rasmusson-stil ta betalt för att träffa fans. Sedan undrar jag vem som skulle betala tusentals kronor för att vilja träffa honom, ens utan att behöva ta ett lån för att ha råd.

Jag erkänner att jag först tänkte ”Tokiga kärringar!”, men jag har även sett (och bloggat om) åtskilliga män som betalat betydligt större summor för att träffa den rätta, bli pyramidspelsmiljonärer eller andra idiotiska rövarhistorier man bör vara lobotomerad för att gå på.

Vad är det som gör till synes normala människor helt dumma i huvudet när de presenteras för en galen idé? Och varför är de sedan för stolta eller envisa för att acceptera att de blivit grundlurade? Den här gången fick gärningspersonen, en kvinna i femtioårsåldern, inte ett rimligt straff och det är såklart beklagligt, men bedrägerier kommer alltid att finnas. Inte minst eftersom en strid ström av lämpliga offer aldrig tycks sina.

Gammal dörr som ny

Jag har haft en riktigt dålig källardörr ända sedan jag köpte mitt hus. Första vintern gjorde jag ingenting. Nästa vinter barrikaderade jag dörren från insidan med isolering. Det gjorde dörren obrukbar, men det gjorde inte så mycket eftersom det finns en annan väg. Men snyggt blev det inte.

En permanent lösning vore att byta ut hela dörren, men den har knepiga mått så då måste jag nog byta ut även karmen och ändå bli tvungen att såga av dörren på höjden – krångel! Någon föreslog att jag istället kunde tilläggsisolera den befintliga dörren. Det kostar ju nästan ingenting, så jag tänkte att jag i alla fall skulle testa. Funkar det inte är jag tillbaka på ruta 1.

Så jag skruvade en list runt dörren på insidan och fyllde utrymmet med cellplast och ett par ribbor rätt över dörren för att ha något att skruva den nya dörrsidan i.

Insidan sågades till av en 4 mm plywoodskiva jag hade fått över. Den rollade jag vit eftersom väggarna i trapphuset är vita och det ändå är ganska mörkt där, så ju ljusare desto bättre. Dörrhandtaget fick bytas ut eftersom det gamla inte längre passade den tjockare dörren, men jag hade ett liggande som funkade.

Som synes är dörren nu en halv decimeter tjockare än väggen, men vilket år som helst ska jag tilläggsisolera väggen. Först återstår det att se om dörren funkar i vinter. Det här är ett trapphus med källare nedanför, bakom ytterligare en dörr, och ett skafferi på ovansidan. Det behöver inte vara jättevarmt där, men innan dörrenoveringen fick jag nästan frostskador om jag kom åt dörren på vägen ner. Materialkostnaden blev minimal och fort gick det.

Själva poängen med dörren, att jag överhuvudtaget har den kvar och inte bara lägger igen väggen, är att jag har honungslager i källaren och det är praktiskt att kunna ställa bilen utanför dörren när jag ska på marknad, istället för att svänga runt i trapphuset och gå ut genom köksingången någon meter högre upp. Det blir några vändor varje gång bilen lastas och det som inte säljs ska krånglas ner igen.