I banken efter tre

Jag brukar alltid säga att banker ska man äga, inte vara kund i. Alltså är det bättre att köpa bankaktier för sina pengar än att ha dem på ett bankkonto. Banker skor sig alltid, tar betalt för allting och drabbas de av problem söker de hjälp hos Pappa staten.

Ett av många sätt att pissa på sina kunder är att inte vara tillgängliga. Jag läser en nyhet om ett bankkontor som bara har öppet för drop-in-besök tio timmar per vecka. Det är i och för sig skitdåligt, men SEB:s lokalkontor närmast min sista adress i Sverige har öppet noll timmar för den kund som inte beställt tid. Lyssna på detta:

”Vi finns här för att hjälpa dig och ge råd när händelser i livet påverkar din privatekonomi eller när ditt företag behöver stöd, oavsett i vilken fas. Våra rådgivare finns här för att skapa rätt förutsättningar och hjälpa dig att nå dit du vill. Vi har öppet för tidsbokade möten.”

Alltså, ”Vi finns här för dig”, men har ingen öppettid. Och pengar slutade de med för många år sedan, de har en insättningsautomat öppen på kontorstid (ja, inte deras kontor då, det har ju inte öppet). Man kan tycka att kunderna får boka tid till banken, precis som de får göra om de ska till tandläkaren eller juristen. Men banker låtsas ju ändå vara någon slags serviceinrättningar.

Detta är något jag uppskattar med Norge. Häromdagen besökte jag biblioteket i min lilla by och när jag ändå var där passade jag på att besöka såväl banken som försäkringsbolaget, utan att ha bokat tid. På banken fick jag vänta två minuter innan en rådgivare hjälpte mig och utifrån tidigare besök skulle jag säga att det var ganska genomsnittligt.

På försäkringsbolaget kom jag mitt i lunchen, så först fick jag vänta medan den enda medarbetaren på plats avslutade ett telefonsamtal. Han jobbade dock bara med företagskunder, så då fick jag följa efter honom till lunchrummet där en av hans kollegor helt självklart reste sig upp från matbordet för att gå tillbaka till sitt kontor och kämpa för att behålla en gnällig svensk kund. Efter att ha prutat tretusen spänn på min hemförsäkring fick hon gå tillbaka till lunchen.

Kanske ser infödda norrmän detta som självklart, precis som jag hade gjort för några decennier sedan, men för mig är det smått fantastiskt med företag som inte med hela sitt väsen signalerar att jag som kund är ett problem de helst inte vill befatta sig med. För även om banker gått i bräschen för pissa-på-kunden-policys är de ju inte längre ensamma på den arenan. Och fler strömmar till, särskilt om vi som konsumenter inte straffar dem genom att prioritera riktig och rimlig service. 

Unga sparar… inte alls

Varje sund privatekonomi börjar med ett sparande. Bara genom att spara ihop pengar kan man bygga upp en förmögenhet, oavsett storlek. Nyligen skrev jag att det finns hopp om ungdomen, men när jag ser ett SVT-inslag om ungas sparande börjar jag bli rädd att jag får ta tillbaka alltsammans. Så här säger en av ungdomarna i reportaget om hur han gör när han sparar:

”Jag har sparkonto, så jag lägger undan överskottet liksom... på det. Sen går ju det åt också, men så får man se hur mycket som är kvar i slutet av månaden liksom.”

Hade han varit sju år hade det varit lite gulligt, men när en tjugofemåring resonerar som en sjuåring fyller det mig med en annan känsla. Killen har alltså ett sparkonto. Grattis... liksom. Räntan på det är garanterat lägre än inflationen, så varje sparad krona minskar i värde ju längre tid han sparar den där. Fast just det är alltså inget problem för det låter ju som att kontot töms månatligen. Hittills har pengarna åtminstone räckt till att tatuera hela halsen och halva ansiktet (som också häftats fast med metall), samt 3D-brillor från Butterick's.

Det där att bränna hela bufferten varje månad kommer förresten tillbaka senare i reportaget, men en av de intervjuade verkar i alla fall ha som ambition att spara så att hon har råd med en ny telefon om hennes går sönder. Vackert så, men rätt långt från Anne Wibbles tanke om en sparad årslön på banken.

Till och med ungdomar som bor kvar hemma hos sina föräldrar och bara betalar en symbolisk summa för mat och hyra verkar oförmögna att bli förmögna. Då undrar jag hur svårt det då inte ska bli när de får riktiga utgifter?

Var och en gör som den vill. Det är en mänsklig rättighet att inte spara pengar och lämna sin framtid i händerna på maktens godtycke, men om dessa ungdomar är ett tvärsnitt av ”Sveriges framtid” så ser det mörkt ut.

Bortgjord hemtjänst

Få saker upprör mig mer än stölder från de allra svagaste. För det är det som sker när man försnillar skattepengar som skulle ha gått till gamla och sjuka. Staten, regionerna och kommunerna har ingen outtömlig källa även om politiker ibland tycks tro det. Så oavsett om vi är för höga eller låga skatter kan vi enas om att när någon tar betalt för att ge vård och sedan inte gör det innebär det i slutändan att den vård skattebetalarna samlat ihop till blir sämre.

I Örebro har ett hemtjänstföretag tagit betalt för att komma hem till och hjälpa personer som behöver det för att kunna bo hemma istället för på institution. En granskning visade att företaget påstår sig ha gjort 330 (!) besök hos en kund som inte ens befann sig i Sverige. Vidare har man kunnat visa att mer än 120 besök skulle ha gjorts av medarbetare som samtidigt varit i skolan eller arbetat med något annat.

Företaget har bara haft 200 kunder. Jag vet inte om det är mycket eller lite, men i jämförelse med det bevisade fusket får det mig att undra om de överhuvudtaget utfört något arbete eller bara jobbat med kunder de känner och som varit införstådda med upplägget. Ta kunden med de 330 bombesöken t ex. Säg att han skulle ha omvårdnad två gånger per dag, mer är nog ovanligt. Då har han åtminstone varit på resande fot i ett halvår. Jag har träffat människor med mycket hemtjänst och de har inte precis backpackat månadsvis runt i Europa.

Men oavsett om just dessa 200 kunder är friska eller sjuka finns det en begränsad kaka att fördela till gamla, sjuka, halta och lytta. En del av den kakan har Örebro kommun gett till dessa skojare och nu vill jag se straff. För företaget och dess medarbetare, men också för de myndighetspersoner som gjorde det möjligt. Detta måste som sagt var ha pågått under lång tid. Hur kontrolleras företagares seriositet inför att de ska ta hand om samhällets mest sårbara individer och en himla massa skattemedel? Här har något gått väldigt, väldigt fel.

Klant och kriminell

Jag har blivit besviken vid köp av tjänster. Jag tror att jag gått till Allmänna Reklamationsnämnden minst en gång, och häromåret vände jag mig till Forbrukerrådet och Forbrukertilsynet i Norge.

Polisen har jag däremot aldrig vänt mig till när jag känt mig lurad. Det skulle kännas meningslöst att ens försöka, men så resonerade inte den man som natten mot måndag var missnöjd med sitt sexköp hos en prostituerad. Han vädrade sitt missnöje hos polisen som glatt satte dit honom för köp av sexuella tjänster.

Torsk, två gånger om.

Hur klantig kan man bli egentligen? Ganska klantig, har det visat sig, även om det var väldigt annorlunda att tipsa polisen om sin egen gärning. Men det har blivit väldigt populärt att filma sina brott. Ett färskt exempel är den våldtäktsman som dokumenterade våldtäkterna med en GoPro-kamera och för säkerhets skull också dokumenterade dem i sin kalender. Jag undrar hur. ”Våldtäkt 21.30”?

Ett annat exempel är de jägare som filmade sin olovliga björnjakt. Eftersom de var norrmän får det mig att tänka på skidåkaren Petter Northug som ett tag hade som hobby att filma sina vansinnesfärder i bil, oftast påverkad av knark och sprit. För att garantera att åka dit spred han filmerna.

Hål i huv'et!

Alla har vi väl gjort något olagligt, men även om jag har förstått att en del verkar tycka att all skit måste ut i sociala medier kan jag inte begripa varför man inte försöker minimera risken att åka dit genom att åtminstone hålla käften om det.

Förbud mot telefonförsäljning

I ett av bloggens allra första inlägg föreslog jag att telefonförsäljning borde förbjudas:

”Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.”

Trots att det snart gått tio år sedan inlägget är det inget politiskt parti som nappat på idén, men nu tycks Konsumentverket ha gjort det:

”Konsumentverket har utrett konsumentskyddet vid telefonförsäljning på uppdrag av regeringen. På onsdagen har myndigheten lämnat över en rapport till regeringen där man föreslår att all telefonförsäljning förbjuds.”

Förutom de uppenbara problemen, att telefonförsäljare är ett gäng skumma typer som ljuger, luras och försöker hetsa viljesvaga individer att gå med på deras erbjudanden, att de stör hederligt folk och att det leder till en massa irritation, påtalar Konsumentverket ännu en anledning till förbud, nämligen att folk går miste om viktiga samtal från vården eller polisen, eftersom man förutsätter att okända eller hemliga nummer är liktydigt med telefonförsäljare.

De reaktioner på nyheten jag hittills sett är odelat positiva. Ingen konsument verkar vilja ha kvar telefonförsäljning och lika många kommer att sakna dessa säljare om de försvinner. Så jag vidhåller att det finns röster att tjäna, men det lär väl inte hända.

Telefonförsäljning har ju i många år varit en av socialdemokraternas främsta inkomstkällor och all begränsning mot den är ”ett hot mot demokratin” enligt partiets företrädare. Tittar man på valbarometrarna har den nuvarande regeringen bara ett år på sig att komma till skott, och handlingskraft har ju inte precis varit deras signum, så jag skulle ljuga om jag sa att jag var hoppfull.

Men ändå lite. Låt oss en gång för alla utrota den cancer som går under benämningen telefonförsäljning. Jag vet inte om den någonsin fyllt en funktion eller svarat mot ett behov i samhället, men den tiden är i så fall för länge sedan förbi. Ta bara bort den. Nu, eller ännu hellre igår.

Jag pallar

Det händer att jag bygger med lastpallar. Tidigare har det blivit både golv och möbler, men nu använder jag dem mest till att ställa bikupor på. Då skär jag av dem på bredden så att de blir mer långsmala. Jag har ett lager av sådana pallar att ta till när bigården utvidgas.

Vanliga europapallar är 80x120 cm, halvpallar 80x60 cm. Andra storlekar är mest irriterande eftersom de inte går att stapla i högar med standardmått. Men jag fick ett erbjudande om sjöpallar. De var ungefär lika breda som EUR-pallar, men mycket längre, runt fyra och en halv meter. Jag behövde bara betala frakten och tänkte att det skulle vara en bra affär även om jag bara skulle såga ner dem till ved.

Men så kom jag på att även dessa pallar skulle gå att ställa bikupor på. Precis som med europapallarna ville jag först göra dem smalare. Djupet på en bikupa är 47 cm och då finns det inte skäl att ha ett mycket bredare underlag. Sjöpallarna var skruvade, så det var enkelt att justera bredden och antalet brädor på dem och avslutningsvis såga av överflödet.

Färgen är röd slamfärg och sattes inte främst dit för att det ska bli snyggt och enhetligt i bigården utan för att pallarna står ute året runt och håller längre om de är målade. Varje pall rymmer fyra bikupor med god plats emellan så att jag kan ställa ner låda för låda på pallen vid inspektion av en kupa.

Mitt i sommaren kan kuporna bli nästan två meter höga, så det är smart att ställa dem väldigt plant. Jag använder vattenpass och stöttar upp pallarna med tegelstenar och takpannor för att få dem helt vågräta. Genom att sätta många kupor på samma pall blir det jobbet smidigare.

Jag tycker att det blev ett estetiskt lyft för bigården, och ett billigt sådant. Jag har fortfarande ett tjugotal pallar i lager och eftersom jag inte planerar att komma upp i åttio bikupor i närtid leker jag nu med tanken på att tillverka skräddarsydda ”bikupepallar” åt andra biodlare. Mest pengar vid döden vinner.

Idrottare utanför Gnäll-VM

Elitidrottare är sällan kända för sitt fantastiska intellekt, men det finns en exklusiv skara jag gärna lyssnar på. En av dem är den gamle ishockeymålvakten Tommy Söderström som nyligen intervjuades av Expressen.

Många idrottare verkar, oavsett inkomst, bli fattiga samma månad det inte kommer en löneutbetalning, som Glenn Hysén eller Christian Olsson. Söderström har inte haft det problemet.

”Sedan Tommy Söderström avslutade hockeykarriären för 25 år sedan har han inte haft något riktigt jobb. Istället har han förvaltat sin hockeyförmögenhet på aktiemarknaden.

- Jag har alltid gillat siffror. Och man behöver inte vara så smart på börsen heller, utan om man köper bra bolag så ordnar det sig på lång sikt.”

Trots att han varit förskonad från ekorrhjulet tycks han ha en sund syn på arbete och fritid, och tycker att idrottsproffs gnäller himla mycket:

”Jag vet inte om det är ni reportrar som trissar fram det, men det är alltid någon artikel om att det är så jobbigt att vara borta från familjen. Frun får dra ett stort lass, och så vidare.

Tänk på alla andra som jobbar mellan sju och fem, har två barn, ska hinna till jobbet och hämta på dagis. Då finns det ingen anledning att gnälla.”

Det där har jag också tänkt på. Idrottare som tränar 3-4 timmar om dagen sex dagar i veckan verkar tro att de har världens stressigaste liv. Jag fattar att det är slitigt att köra två tuffa träningspass samma dag, men 8-10 timmar på kontor plus pendling i rusningstrafik tar mer tid. Och: ”Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin idrott bara för att du är elitspelare.” Precis! Samma sak gäller konstnärer, musiker eller för den delen hantverkare. Det måste finnas en marknad villig att betala för jobbet.

”Ta damhockeyn eller damfotbollen i Sverige, till exempel. Hur många kommer det på en match? Är det 100 eller 200 personer?”

”Det handlar ju om vad folk vill betala för att kolla. Du lägger ju ner lika mycket arbete som en reporter på CNN. Varför tjänar han mer pengar än dig? Vad ska vi ta mer för exempel… En finrestaurang lägger ner lika mycket jobb som en kvarterskrog, men han på finrestaurangen tjänar säkert mycket bättre.”

För mig är det här självklara tankar. Ändå blir jag nästan lite förvånad när de ventileras i media. Hur som helst, om idrottare som Tommy Söderström kunde få en tusendel av medietiden den där pingpoll-killen de skriver spaltmeter om varenda dag tror jag att världen skulle bli en lite klokare plats.