Ren välgörenhet?

Jag har inget emot vare sig samer eller renar, men när nu det skattefinansierade stödet till rennäringen minskar med tio miljoner, från 136 till 126 miljoner, undrar jag i mitt stilla sinne varför inte siffran är noll?

Rennäringsnämnden, som tycks vara en samisk intresseorganisation – givetvis skattefinansierad – skräder inte orden när en liten del av stödet till rennäringen överförs till Naturvårdsverkets vargförvaltning:

”Nog är det väl möjligt att det blir ökade kostnader för Naturvårdsverket men det här är ju ett ansvar för staten, det är inte rennäringen som ska ha ansvaret för den svenska rovdjurspolitiken.”

Men rennäringens kostnader är statens ansvar – varför då? Varför finns det en rennäring om den inte klarar sig själv? Jag är medveten om att staten betalar bönder för att hålla öppna landskap, och till och med mina svenska biodlarkollegor får några miljoner per år (för att bekämpa varroakvalster som hotar binäringen). Världen behöver både bönder och insekter, men varför behövs renar? Uppenbarligen är inte renköttskonsumenterna beredda att betala så mycket som det kostar. Varför ska då skattebetalare som endast i undantagsfall äter renkött betala för att renskötare ska få ägna sig åt sin hobby på heltid?

126 miljoner är inget jättebelopp i en statsbudget, men för egen del ser jag inga skäl att inte en gång för alla riva av plåstret. För övrigt ska staten satsa mer pengar på samisk kultur, så samerna går på intet sätt lottlösa.

Halva Sveriges yta används för renskötsel (!) trots att det ofta innebär problem för skogsbruk och andra funktionella näringar, men även för vindkraftsindustrin. Men det räcker inte, de ska ha betalt också! Jag har verkligen letat efter argument för skattebetalarnas allmosor till rennäringen, men hittar dem inte ens hos renskötarna själva. Det tycks bara självklart att de ska ha. Det duger inte för mig, så hjälp mig förstå detta eviga daltande.

Behövs bankkontokörkort?

Dagens inlägg kommer från ett anonymt tips i kommentarsfältet (tack för det!). Det handlar om Mirja som plötsligt upptäckte att hennes bankkort var tomt trots att hon var säker på att det skulle finnas pengar. Det visade sig att det dragits pengar från kontot utan hennes vetskap, 157 gånger på ett halvår, totalt över femtiotusen kronor!

De felaktiga dragningarna har gått till Uber, i snitt 335 kr per ”köp”. Från början någon hundring åt gången, men ju mer bedragarna kommit undan med desto mer har de öst på. Till slut försvann det pengar upp till nio gånger samma dag, den högsta siffran jag såg var 843 kr.

Självklart är det inte Uber som företag som stulit, men det skulle förvåna mig om inte någon av deras anställda är inblandad. Jag tänker ändå på uttrycket ”Tillfället gör tjuven”. Mirja har blivit av med tiotusentals kronor i helt felaktiga transaktioner utan att märka ett enda dugg förrän hon till slut nekas att själv handla. Hur är det möjligt?!

Jag kan förstå om någon sväljer en märklig transaktion på några kronor, men 157 stycken på flera hundra var det värsta jag hört, och då har jag ändå läst om rätt många människor som är slarviga med sin ekonomi. Själv är jag extrem åt andra hållet och drar mig till minnes tre märkliga räkningar den senaste tiden:

• Min teleoperatör drog 13 kr för ett samtal till ett ”specialnummer” trots att jag hade fria samtal inom landet. Det visade sig vara till en optiker och det var inget speciellt med det. Jo, det speciella var att operatören drog pengar felaktigt och de betonade gång på gång att detta var ett mycket ovanligt fel. Jag svarade att jag skiter i hur ovanligt det är, mig drar ni inte felaktiga pengar ifrån! Till saken hör att jag hade ett autogiroavtal med dem (i strid med mina principer, men det fanns inget alternativ), så pengarna var redan borta när jag märkte det och nästa månad hade de kunnat dra mångdubbelt. Jag spärrade mitt abonnemang för samtal till ”specialnummer”. Idag har jag en annan operatör.
• Min bank drog 80 kr i en ospecificerad avgift. Jag var ganska säker på att det var korrekt, men eftersom det gällde mitt företagskonto ville jag vara säker på att kostnaden hamnade på rätt ställe i bokföringen. Även detta visade sig dock vara felaktigt. Avgiften skulle inte dras och precis som i fallet med teleoperatören kan jag bara gissa hur många andra som fått betala och som inte opponerat sig.
• Min elräkning hade en post på 487 kWh x 0,01 öre som elbolaget fick till 6,08 kr. På min räknare blev det knappt fem öre, så jag mejlade elbolaget och frågade hur de räknade. Det visade sig att korrekt specifikation hade varit 487 kWh x 0,01 krona, plus att det skulle tillkomma moms hopbakat i priset och då blev det faktiskt 6,08 kr. Alltså stämde slutsumman, så jag betalade trots att specen var åt helvete.

Om jag bara svalt dessa siffror hade jag varit 93 kr fattigare, men hade sluppit tre mejlkonversationer. De allra flesta gör så och jag kan inte klandra dem, men jag tänker att om inte jag ser om mitt hus, vem ska då göra det? En annan grej jag gör är att hålla kontot kopplat till mitt bankkort relativt tomt. Vanligtvis finns det bara ett par tusen där, och då kan jag heller inte bli av med mer pengar. Jag hade också gärna spärrat mitt kort för nätköp. Jag har bara träffat på en bank som gett den möjligheten, svenska Handelsbanken. Då fick den kund som ville utnyttja den möjligheten logga in på nätbanken och lyfta spärren inför varje internetköp. Det tar kunden tjugo sekunder och den gång man likt Mirja ska bråka med företag för att få tillbaka sina pengar tar det minst tusen gånger så lång tid, för att inte tala om all ilska och ångest det kan ge.

Var och en gör som den vill, men ingen (!) borde som Mirja undvika sitt kontoutdrag i sex månader. Den som vill handla med värdepapper hos exempelvis Avanza eller Nordnet får svara på några kunskapsfrågor för att visa att vi fattar vad vi håller på med. Jag har fått göra det flera gånger och kan tycka att alla som föräras med ett bankkort på samma sätt borde förbinda sig att hålla koll på kortet, koden, saldot och transaktionerna. Att som Mirja blunda i ett helt halvår och sedan säga att ”Jag kanske borde kolla mitt konto mer, men jag gjorde inte det” är inte i närheten av den koll jag förväntar mig av en vuxen.

Aladdin krymper och stiger

Aladdinasken har blivit 8 procent dyrare och samtidigt 18 procent mindre, vilket ger en total prisökning på 32 procent, från 238 kr/kg till 315 kr/kg. Detta ger alla Aladdinkonsumenter chansen att prova på något nytt.

För allvarligt talat, Aladdinaskar köper man väl bara för att man har dålig fantasi och framförhållning när man blivit bortbjuden. Man springer och köper Aladdin i sista sekunden för ”någonting ska vi väl ha med oss”. Det är en förbannat tråkig present och nu börjar den bli dyr också.

Köp något man har nytta av, eller en riktig delikatess som en flaska dyr olivolja eller en fin ost, exklusivt kaffe eller te. Jag är ju lite färgad av min verklighet som biodlare, men kanske skulle värdparet uppskatta en burk lokal honung. Eller köp en bok de hade uppskattat. Det kräver lite research att ta reda på vad de faktiskt tycker om, men å andra sidan visar det ett engagemang du garanterat inte uppnår med Aladdinasken.

Utöver alibi-panikköpet finns det ytterligare ett tillfälle när Aladdin kommer fram på bordet – julen. Av någon anledning finns det familjer som tycker att ett riktigt julfirande kräver massproducerade och överprisade chokladpraliner. Det är givetvis fel och om knappt tre månader kan alla testa. Samlas och gör eget julgodis istället. Det blir roligare, godare och antagligen också väldigt mycket billigare.

Alternativet är att fortsätta att köpa Aladdin. Den som hade råd med 119 kr har såklart råd med 129 kr, och ”det gör väl inget att den blivit lite mindre, det är ju inte nyttigt med godis”. Men genom att göra det rättfärdigar och accepterar man en trettiotvåprocentig prishöjning, alternativt flaggar för att man inte är den skarpaste pommes fritesen i kanoten. Du bestämmer – glöm aldrig det.

Får politiker spara?

Regeringens höstbudget ska (åtminstone i teorin) ge mer pengar i hushållens plånböcker, tack vare ett jobbskatteavdrag och några skattesänkningar. Man hoppas på ökad konsumtion, men så visar det sig att politikerna själva inte tänker konsumera mer.

Finansminister Svantesson (m) börjar dra någon lång och poänglös harang om att ”en av sönerna har en hund och bor på flera ställen”. Egentligen menar hon nog inte att hunden bor på flera ställen eller att den ska få en del av kakan utan att hon har många hål att stoppa pengarna i, för att vi ”vanliga” ska känna samhörighet. Ida Gabrielsson (v) väljer att hänga ut sin systers dåliga ekonomi, men i stort kokar politikernas svar ned till att de redan hade pengar över, så det blir ingen större skillnad för dem.

”Har ni aldrig sett en riksdagslön?”

Och då är det tydligen ett problem. Svantesson konfronteras t ex med att Oscar Sjöstedt (sd) tänker spara pengarna och ”det var väl inte det som var tanken med den här budgeten?”. Allvarligt talat kan det väl inte komma som en överraskning för reportern att riksdagspolitiker har det gott ställt? Jag kan till och med tycka att det är rimligt att så är fallet.

För egen del får jag mer respekt för Sjöstedt som säger att han har och alltid har haft en hög sparkvot än jag t ex fick av Stefan Löfven när han som statsminister satt i barn-tv och sa att han inte var miljonär. Att en riksdagsman pratar om sparkvot känns positivt, det skulle förvåna mig om flertalet av dem ens känner till ordet.

Regeringsbudgetar görs hur som helst inte specifikt för politiker och Svantesson har säkert rätt i att minskad skatt leder till ökad konsumtion. Om det är en klok prioritering för gemene man är jag mer tveksam till. Eller för världen i stort. SVT skriver nästan dagligen om hur ökad konsumtion leder till ökade utsläpp och sämre miljö (eller ja, de skriver ”klimat” eftersom de tror att klimat och miljö är samma sak). Men i detta fall verkar ”rätt” svar ha varit: ”Jag ska unna mig själv fler Temu-paket med kinesisk skit jag inte behöver.”

När en av politikerna sa att han tänkte spara pengarna säger reportern myndigt att ”De här pengarna ska inte sparas, de ska användas”, varpå politikern blir full i skratt och svarar ”Det bestämmer inte du”. Jag brukar varken vara på politikers eller journalisters sida. När de i undantagsfall inte är rörande överens blir jag lätt förvirrad, men i det här fallet väljer jag politikersidan. Dessutom hoppas jag (även det ett undantag) att folk ska ta intryck av politikerna och göra likadant – spara och bli mer oberoende.

Mangoldsoppa

Mangold är en av mina mest lyckade odlingar i år, så nu sitter jag med en mangolddjungel.

Hög tid att ställa sig frågan vad man ska ha dem till. Jag hade egentligen bara tänkt hacka ner mangold i såser lite grann som jag gör med spenat, men med gissningsvis 30 kilo i odlingslådan måste jag bli lite mer kreativ. Första idén – mangoldsoppa.

Jag har gjort spenatsoppa med lyckat resultat, så jag gör något liknande och ser hur det smakar. Detta behövs för c:a fyra portioner:

mangold, 500 gram
stjälkselleri, 100 gram
en gul lök
matfett, 150 gram
vatten, 1 liter
mjölk, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
salt och peppar

Jag använder allt på mangolden, både stjälk och blad. Stjälkarna finhackar jag så att det inte blir för stort tuggmotstånd medan bladen grovhackas.

Den gula löken grovhackar jag också, men det nog är en smaksak. Att jag tog med selleri handlar om att även den växer så det knakar hos mig, så till skillnad från Werner & Werner får jag säga att det antagligen går precis lika bra utan selleri. Fast jag gillar den.

Mangoldblad och selleri.

Vad jag försöker säga är egentligen att om du har ett överflöd av eller föredrar någon annan grönsak (eller hittat ett schysst extrapris) kan du använda den istället. Matrecept är som religiösa böcker, de kan inspirera, men bör aldrig tas bokstavligt.

När grönsakerna är hackade fräser jag löken och mangoldstjälkarna på medelvärme i kastrullen ihop med smör/margarin i fem minuter.

Därefter tillsätter jag mangoldbladen och sellerin, som också får fräsa i fem minuter. Så häller jag i vattnet och mjölken (som säkert kunde ha bytts ut mot grädde för finsmakaren). När det kokat upp löser jag upp två buljongtärningar i soppan och kryddar. Här är det också helt fritt att improvisera med de kryddor man gillar. Jag gissar att allt från curry och timjan till dragon och rosmarin skulle funka, men själv nöjer jag mig med salt och peppar.

Låt soppan puttra på spisen i tio minuter så blir den perfekt. Gillar du inte det grönbruna utseendet kan du slänga i en ägghalva eller en klick crème fraiche. Som vanligt med soppa tycker jag att en smörgås också är på sin plats.

Jag blev positivt överraskad över hur gott det faktiskt blev. Och mättande! Jag åt soppan som en sen lunch och skippade sedan middagen eftersom jag aldrig blev hungrig, så det kanske kan kvala in som spartips.

Bättre eller sämre?

Indikator Opinion har för Ekots räkning frågat folk om de fått det bättre sedan valet. Eller mer ordagrant:

”Tänk tillbaka till valet 2022. Skulle du säga att din livssituation har förbättrats, försämrats eller förblivit densamma sedan dess?”

”Lite stressigt.”

Självklart försöker man göra politik av det diffusa begreppet ”livssituation” och inte helt oväntat svarar regeringsväljare att de har fått det bättre medan oppositionsväljare säger att de fått det sämre. På samma tema svarar kvinnor (som ju oftare röstar vänster) att de fått det sämre, jämfört med vad männen anser, under ”Tidö-gängets” tre år vid makten.

Jag försvarar sällan politiker och tänker inte göra det nu heller, men lyckligtvis tror jag inte att politikerna har så mycket makt över våra liv att de mer än i undantagsfall bestämmer om livssituationen blir bättre eller sämre. Att pensionärerna fått det sämre tror jag t ex inte beror så mycket på uteblivna pensionshöjningar som att deras kroppar blivit tre år äldre, vilket sällan är positivt när man är 80 år.

Det säger inte heller så mycket om hur vi kommer rösta. I Norge har det varit ett våldsamt gnäll i fyra år om hur mycket sämre och dyrare allt har blivit, men i stortingsvalet nyligen gav man ändå det djupt kritiserade regeringspartiet förnyat förtroende.

Om vi skiter i politiken tror jag att det här är ett nyttigt tankeexperiment vi alla borde göra med jämna mellanrum, ställa oss frågan om våra liv har blivit bättre. Hur har din livssituation förändrats sedan september 2022? Vi som har skapligt mycket pengar investerade på börsen borde ha svårt att säga att vi fått sämre ekonomi i alla fall. Nasdaq har nästan fördubblats och Stockholmsbörsen stigit med drygt en tredjedel – långt bättre än historiska kurvor.

Men pengar är som sagt inte allt. Vi har t ex fysiskt tillstånd och mentalt välbefinnande. Varken det ena eller det andra gynnas av mindre pengar på kontot, men vi kan heller inte köpa oss hälsa. Den kanske allra viktigaste frågan är vad vi kan göra för att våra liv ska bli bättre de kommande åren. Jag tror banne mig att jag ska formulera några punkter för egen del, men dessa hamnar inte på bloggen.

Swish, så var pengarna borta!

Mitt tretusende blogginlägg, och vad kan då vara lämpligare än en text om pengar som försvunnit pga ondsinta människors illvilja i kombination med lättlurade människors lättja? En kvinna fick sitt Facebookkonto kapat och eftersom hon var stylist på TV4 blev det en nyhet. Kaparen skickade genast ut meddelanden till alla hennes vänner om att hon behövde pengar.

Hade mina vänner gått på detta hade jag blivit mest sur för att de tror att jag skulle skriva så illa. En mening som börjar med liten bokstav, två ställen med dubbla blanksteg och ett uteblivet, ”henne som säljer” istället för ”säljaren”, ett kommatecken och en punkt saknas. Visst kan man slarva lite ibland, men alla dessa fel på två korta meningar är åtminstone fem fler fel än jag hade fått ihop om jag så skrivit med handskar.

Men det bekymrade inte 43 av stylistens vänner som tillsammans skramlade ihop ett sexsiffrigt belopp. Jag kanske är mer skeptisk än de flesta, men jag hade aldrig övervägt att skicka ens en hundring till någon efter bara ett sms eller Facebookmeddelande. Den här typen av bedrägerier har ju funnits nästan lika länge som internet, så vill någon ha mina pengar får de banne mig lyfta luren.

Jag har viss förståelse för när bedrägeriet drabbar gamlingar som kanske lyckades komma igenom hela sitt yrkesliv innan internet fanns på allvar, men den här kvinnan har knappast 43 hel- eller halvsenila kontakter på Facebook.

Så varför funkar det? Gissningsvis för att folk 1. är lata på gränsen till apati och 2. tycker att några tusen kronor är så lite pengar att det inte spelar någon roll. Jag ser ingen annan förklaring. Skulle de stanna upp och tänka till borde de förstå att det är något lurt att just de får förfrågan om att skicka pengar. Hur många vänner har ni som ni skulle kunna tänka er att skicka pengar till, och hur många skulle ni kunna fråga om pengar? Mitt svar på bägge frågorna är max fem, definitivt inte 43.

Och så var det pengarna då. ”Totalt swishade 43 vänner mellan 2 500 och 4 500 kronor till bedragaren, i tron om att de hjälpte Siroun.” Jag kanske inte är så rik för de här summorna är pengar för mig. Inte så stora att det skulle sabba min ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Men tillräckligt för att inte skicka iväg dem vind för våg utan att ställa mig själv några enkla frågor:

• Verkar det rimligt att denna person ber mig om att skicka pengar?
• Har hon inte ett antal mer rimliga personer i sitt liv att fråga?
• Varför skickar hon frågan på Facebook?
• Ser den ut att komma från henne (skriver hon verkligen så här j-vla illa)?

Men tydligen har hon 43 personer i sin omgivning som inte tänker så långt. Minst 43, det kan ju vara lika många som inte hade pengarna tillgängliga. Behandlar man pengar så här lättvindigt ser jag det som troligt.