Motivera dina innehav

”Jag visste att jag hade fel, men jag gav mig fan inte!”

De flesta av oss har vett att hålla käft med det, men nog tusan har vi tänkt ungefär den tanken. Människan vill inte ha fel, det svider att backa. Men ibland svider det mer att köra på. Vid pokerbordet t ex, när man vägrar släppa en hand som gjort sitt. Fast de här situationerna kan dyka upp nästan närsomhelst, i yrkeslivet eller privat. Detta blir förresten ofta tacksamma filmkaraktärer, särskilt i komedier. Eftersom prestige gör att rollfiguren målar in sig i ett hörn och får svårare och svårare att ta sig loss i takt med att insatsen ökar, men framförallt för att vi alla känner igen oss.

Jag är ingen vidare pokerspelare, men jag har sjukdomsinsikt och spelar på en så låg nivå att jag ändå kan gå plus, för har jag tur hittar jag bord med ännu större egon. Dessutom blir jag allt bättre på att kontrollera mitt ego. Kanske kommer det med ålder och erfarenhet. Någon glädje ska man väl ha av åldrandet, det kan ju inte bara vara krämpor, rynkor och växande näshår.

På börsen kan ett okontrollerat ego bli riktigt kostsamt. För vissa börsinnehav finns ett enda försvar – att vi redan äger. Det är en himla dålig anledning att behålla en aktie. Särskilt om vi äger den i en kapitalförsäkring eller ISK, där man inte ens får göra förlustavdrag.

En av många bra anledningar att hitta folk att prata börshandel med är möjligheten att motivera sina beslut. För kan vi inte motivera besluten var de antagligen inte så himla bra. Eller kanske var beslutet bra när det togs, men det borde omprövas. Och så gör vi inte det för att vi är rädda för resultatet. Dumt. Dyrt.

Men det här kan man göra på egen hand också. Jag skriver några rader när jag köper ett värdepapper. Om varför jag köper, vad jag vill få ut av innehavet och på vilken nivå jag kan tänka mig att bita i det sura äpplet och sälja med förlust. Sedan går jag tillbaka till anteckningen då och då för att på nytt motivera innehavet. Blev det som jag hade tänkt, håller jag fast vid grundtanken eller finns det nya fakta att ta hänsyn till?

Alla gör fel, men att inte erkänna det och dra lärdomar av sina misstag skiljer ut de riktiga idioterna. Vi kan välja om vi ska vara en av de idioterna eller tillhöra den grupp som sväljer förtreten, borstar av sig dammet och går vidare.

Pengar gör folk galna

När jag skulle starta en ekonomiblogg tittade jag runt lite på ”konkurrensen” och noterade att väldigt många twittrar, bloggar och poddar anonymt. En del har hållit på i flera år och skapat sig ett namn, om ”namn” som AvanzaMannen, 4020 och PhuketTrader räknas.

Så varför inte ta cred/ansvar för sina åsikter? Och hur kommer det sig att detta fenomen gäller just ekonomi och sparande? Det här är absolut inte tänkt som kritik, jag bara undrar. Andelen anonyma modebloggare är troligtvis försvinnande liten.

Pengar är känsligt. När vi träffar nya människor frågar vi direkt vad de jobbar med, alltså vad de gör av sin tid. Vi skulle aldrig drömma om att fråga om vad de gör av sina pengar, eller hur mycket de tjänar eller har. Jag säger inte att det här är fel. Jag tänker inte bryta trenden genom att börja fråga folk på krogen om de har ett regelbundet månadssparande. Men det är intressant. Att fattiga människor skäms för sin fattigdom kanske inte är så konstigt, men att rika verkar skämmas lika mycket över sin rikedom är snäppet märkligare.

Mycket tror jag bottnar i avundsjuka, både inbillad och verklig. Den som säger sig lägga pengar på dyra vanor eller på hög berättar indirekt om ett val att inte skicka pengarna till barnbarnen eller Läkare utan gränser. Kanske verkar det lite skrytigt att man ens har ett överflöd.

Fast är det det? Jag definierar mig inte som höger eller vänster, men tillhör dem som tycker att den som jobbar hårt eller försakar något andra unnar sig förtjänar att ha det bättre som följd av det. Själv har jag valt att inte skaffa barn (eller man kan säga att beslutet fattats gemensamt av mig och världens samtliga kvinnor). Vidare åker jag inte på dyra utlandssemestrar, har ingen dyr bil, ingen smartphone (ja, ni läste rätt, det går att avstå) eller annan flådig elektronik, äter billigt och har inga dyra fritidsintressen (min grundfilosofi är att bara ägna mig åt hobbies som ger pengar). Någon väljer dyra viner, någon annan ett dyrt boende och en tredje mycket ledig tid med familjen. Vem av dem ska skämmas och varför?

Sen har vi alla olika förutsättningar pga arv (både gener och pengar), sjukdomar och rent bondflyt. Livet är inte rättvist, men inget blir bättre för någon av att älta det. Vi gör vad vi vill och kan med de förutsättningar vi har. Ingen behöver fläka ut hela sitt privatliv offentligt, men jag hoppas på fler bloggar under riktiga namn istället för ”Norrlandsanalytikern” eller ”Mr Flax”. Och så hoppas jag på fler festdiskussioner kring börs och sparande med okända och ytligt bekanta. Inte med alla och varje gång, men väder, vind och Zlatans senaste mål blir väldigt tröttsamt i längden.

Börsmoral - det blir man inte fet på

Då och då diskuteras moralfrågor i börshandeln. Nu i veckan om huruvida det är okej att köpa in sig i banker som hjälpt fifflare att skatteplanera. Men även annars, etiska fonder har ju blivit populära och nu ska nästan vartenda beslut av oklar anledning publiceras på Facebook och Instagram där det tävlas om vems moral som är högst. På frågan om vem som är världens godaste människa tycks varenda kändis vilja sträcka upp handen.

Själva fifflet då, hur illa är det? Jag gäspar. Rika människor har alltid försökt komma undan sitt skatteansvar. För övrigt bor vi i ett land där de två senaste statsministrarna, Persson och Reinfeldt, startat bolag och låtit bli att ta ut lön för att istället kunna leva på bidrag år efter år. Det stör mig betydligt mer än om några vd:ar får hjälp av sina banker att slippa skatt.

Men tillbaka till börsen, får man köpa aktier i vapen, sprit, tobak och spel? Ja, det får man faktiskt och jag tror att de flesta av oss gör klokast i att kliva ner från våra höga hästar och sluta låtsas att vi är ofelbara. Eller också skänka bort alla våra pengar och börja jobba som volontärer någonstans där folk har det riktigt jävligt.

Äh, var och en får själv välja vad som känns försvarbart. Som konsument väljer jag bort och bojkottar både länder och företag. Framförallt det sistnämnda tror jag på allvar ger resultat. Om ingen handlar av företag som tillhandahåller dåliga produkter kommer dessa att försvinna. Och om man vänder på det, om vi fortsätter att gynna företag vi ogillar bara för att kortsiktigt tjäna några kronor har vi sedan ingen rätt att gnälla när de blåser oss.

På börsen är min moraliska kompass betydligt mer flexibel. Jag handlar glatt med banker, trots att nästan alla behandlar kunder som smuts. Eller kanske just därför, det är ju en av anledningarna till att de tjänar pengar. Spel och sprit har jag inte heller några problem med. Det finns människor med rejäla missbruksproblem som lider av dessa företags produkter, men jag känner inte att jag kan göra något åt det. Dessutom är vi många som inte drabbas. Missbruk finns ju överallt, ska man undvika sportklädesföretag bara för att det finns träningsnarkomaner som far illa?

Men okej, vid tobak drar jag gränsen, så någon slags moral har även jag. Jag vill inte förbjuda tobak, men konstaterar att cigaretter drabbar alla dess användare, inte bara några få procent, som spel- och spritföretagen. Kött skulle jag också ha svårt att handla med när min konsumentmoral samtidigt hindrar mig från att köpa deras varor. Scandi Standard t ex. Deras kycklingar kanske har det jättebra, det vet jag inget om, men för mig känns det bäst att stå utanför. Fast jag tänker inte peka finger åt den som gör andra bedömningar. I alla fall inte så att de ser det.

Idiotköp i mataffären

Matinköp handlar om tycke och smak, men det finns faktiskt matvaror som ingen behöver, som bara är dåliga köp. Här har jag listat några av dem, de dummaste jag hittade. Priserna är hämtade från Willys. Förmodligen kan man hitta samma varor ännu dyrare. Kanske billigare också, men knappast till extrapris. För kunder som köper det här tittar nog inte på prislappar, de bara handlar. Nu kör vi:

Mjölblandningar

Det är inte färdig deg eller smet utan något som brukar kallas ”mix”, vilket betyder att själva jobbet återstår. Det enda man fått hjälp med är att blanda mjöl och andra torra ingredienser. Sedan får man tillsätta vatten eller mjölk. I en våffelmix skulle man dessutom hälla ner smält margarin. Grunden är då alltså vetemjöl, salt och bakpulver. Och en idiotkonsument med för mycket pengar.

På Willys denna dag kunde man bl a hitta pajdegsmix. 225 gram för 10:90 kr. En pajdeg rör man vanligen ihop av mjöl, salt, margarin och vatten. Det tar en minut att hälla ingredienserna i en bunke, ytterligare två att blanda ihop dem. Kilopriset blir 6-7 kr. Mixen kostar 48 kr kilot.

Här fanns också en pizzamix, 300 gram för 14:90. Enligt förpackningen ger den två pizzor. Jag tvivlar på att ens pizzeriorna tar så mycket för pizzabottnarna, färdiggräddade.

En chokladkaksmix på 420 gram kostade 18:90. Hur ser målgruppen ut – gottegrisar vars religion förbjuder dem att ha kakao hemma?

Pannkakor

Pannkakor kan man köpa både som mjölblandning och färdigblandad i tetra. Men ska man ändå spara tid (en pannkakssmet tar ju nästan två minuter att vispa ihop) kan man lika gärna köpa färdiggräddat. I frysdisken hittade jag en förpackning på 800 gram, innehållandes sexton pannkakor till det facila priset av 38:50. Jag orkar inte ens räkna ut hur många pannkakor man kan göra själv för de pengarna. Gissningsvis några hundra.

Till den som inte orkar vispa och grädda pannkakor har jag en fråga: Orkar du tugga?

Skivad/riven ost

Vi hade ju pizzamix på ”idiotinköpslistan” och sparade en minut på att slippa hälla mjöl, salt, margarin, mjölk och bakpulver/jäst i en bunke. Nu kan vi spara ytterligare några sekunder på att slippa hyvla eller riva osten.

Jag köper själv det många skulle kalla ”helt smaklös ost”, typ Herrgård, Gouda eller Edamer. Sådan ost kan man med lite framförhållning hitta för 40 kr kilot. Har man riktig tur letar den sig ner till 30 kr kilot. Då brukar jag köpa ett gäng och frysa in.

Skivad Gouda fanns i 200-gramspåsar för 13.90 (69:50/kg). Riven Gouda kostade 27:90 för 500 gram (55:80/kg).

Inte en merkostnad som kommer fälla någons privatekonomi, men en av de onödigaste. Jag kan tänka mig att det finns någon nyligen utflyttad 20-åring som saknar rivjärn, men det finns garanterat inte ett enda hushåll som saknar osthyvel (dagens kemilektion: även hyvlad ost smälter). Jag fattar dem som köper pizza på pizzeria, och jag kan nästa begripa den som köper färdig pizza i frysdisken, men jag kan banne mig inte förstå den som nästan-bakar egen pizza till priset av en färdig utan att ens spara tid.

Frysta, förädlade grönsaker

Den som inte orkar skala/skiva/hacka grönsaker – det finns hjälp att få. I frysdisken hittade jag tärnad potatis för 19 kronor kilot. Varken smak eller näringsvärde lär vinna i en tävling mot färsk potatis som man tärnar själv på någon minut per portion (oskalad eftersom det både är nyttigare och godare) och jag betalar aldrig mer än 7 kronor kilot för potatis.

Men okej, har man en stor familj (som är helt oförmögna att själva hjälpa till) må det kanske vara hänt. Det var ändå inte jättedyrt. Detsamma gäller dock inte för det som jag skulle vilja utnämna till veckans sämsta köp i min lokala butik.

Trumvirvel... Fryst gul lök förpackad i en påse på 300 gram, pris: 7:90 kr! Det är alltså 2-3 lökar som man skalat, hackat och fryst ned så att smak, vitaminer och antioxidanter far all världens väg. Jag är ingen proffskock, så för mig tar det kanske två minuter att skala och hacka tre lökar. På den tiden har jag – lågt räknat – sparat 6 kronor, vilket gör en timlön på 180 kr (netto – eget köksarbete är än så länge skattebefriat). Givetvis hade jag gjort det även utan ekonomisk vinning eftersom industriprocessad, fryst mat inte går att jämföra med färska råvaror.

Men uppenbarligen har de här varorna en marknad. Jag säger som Johan Johansson:

”Jag undrar vem som köper färdighackad djupfryst lök,

och vem som ser te med kaffesmak och genast tänker – köp!”

Oljedags?

Jag har mycket liten erfarenhet av råvaruhandel, men i mitten av 2014 började oljepriset rasa. Ordentligt. Förutom tillgång/efterfrågan och valutanivåer styrs oljepriset också av politiska skäl, och det är ju inte de politiskt mest stabila länderna som sitter på oljekällorna (det är inte i första hand Norge jag tänker på). Jag skulle ljuga om jag påstod att jag har järnkoll på alla parametrar, men när oljan hade tappat halva sitt värde var jag ju inte dummare än att jag förstod att om man prickar botten finns det pengar att göra. USA:s fracking och Kinas vikande efterfrågan till trots, förr eller senare vänder det.

Ett sätt att spekulera i oljepriset är att handla med oljeberoende aktier, antingen i producenter eller detaljister, eller i bolag som behöver olja. Men även om man på något märkligt sätt skulle veta att oljepriset nått botten betyder ju inte det att exempelvis ett oljeproducerande bolag skulle vara en bra investering. Förutom att de ska ha bra ledning och kanske ha tur med provborrningar kommer bolaget nästan säkert att gå ner på en sur börs.

Jag ville därför handla med själva tillgångsslaget, olja. Eftersom jag bor i lägenhet var det inte läge att köpa och lagra stora kvantiteter själv, så jag började titta på oljecertifikat. Ett enkelt utan hävstång, tänkte jag mig. Hörde att Micke Syding handlade med ”Olja S”, SEB:s certifikat som följer terminspriset på råolja. Vid en jämförelse tyckte även jag att den verkade bäst (senare har jag förresten förstått att Syding inte hade gått så väldigt vetenskapligt tillväga för att välja just den). Då återstod att hitta rätt tillfälle. Här är en graf på Olja S från att oljan började falla fram till igår.

Som ni ser hann den tappa ganska exakt två tredjedelar av sitt värde innan den började studsa upp i början av 2016. Det har den visserligen gjort tidigare, men allt fler röster menar att oljan nu bör ha nått botten, eller åtminstone närapå. Jag tror faktiskt inte att jag hört någon enda expert sia om att oljepriset vid nästa årsskifte bör vara lägre än idag, även om många tror på en skakig resa.

Så 11 februari köpte jag Olja S för 16,68 kr, väldigt nära botten. Efter en månad hade den stigit över fem kronor (30 %) till 21,70, sjönk på några dagar ner till 20,35 och även om jag ser olja som en långsiktigt bra investering var det svårt att inte tänka att jag borde ha sålt. Med 30 procents värdeökning på en månad är det många som sitter med fingret på säljknappen när det börjar gunga i båten. Så när den vände upp sålde jag på 21,79 med idén att köpa tillbaka den vid ett ras ner mot 20 kr, som borde komma. Vid månadsskiftet köpte jag in den i portföljen igen, på 20,12. Lite för tidigt den här gången eftersom den som lägst nästan nuddade 19-strecket i tisdags.

Jaja, man kan inte lyckas varje gång. Jag tror fortfarande på olja. 17 april kommer de oljeproducerande länderna mötas i Qatars huvudstad Doha. Eftersom jag är långsiktig optimist (i detta fall, generellt tror jag världen håller på att gå under till sång och musik) tror jag inte att jag vågar sälja innan mötet oavsett hur kursen svänger. Lyckas de enas om en frysning av produktionen kanske jag kan göra en ny, snabb trettioprocentsaffär i väntan på nya dippar.

Vad kostar mat?

Ja, hur långt är ett snöre? Mat kan såklart vara hur dyr som helst. Inte nog med att man kan bada i Liebfraumilch och tvätta sig med gravlax, man kan inhandla sin mat på Konsum och Ica istället för Willys och Lidl och därigenom förlora runt 10 procent om man får tro PRO:s årliga prisundersökning. Har man ändå pengar kvar kan man kasta mat också. Enligt SCB slänger svensken i snitt 50 kilo mat varje år.

I Riksnormen för försörjningsstöd, existensminimum, får maten gå loss på 1732 kr/månad för en ensamstående vuxen. Mina siffror ser lite annorlunda ut, i snitt 663 kronor/månad. Då har jag räknat in allt jag handlat i butiker som säljer mat, så i siffran ingår även hygienartiklar och förbrukningsvaror (och alkohol från Systembolaget). Lägger jag till hygienartiklar och förbrukningsvaror i Försörjningsstödet blir det 2112 kr (1732+265+115) per månad.

Så varför hamnar mina kostnader på mindre än en tredjedel av existensminimum? Äter jag dåligt? Nej, tvärtom. Jag skulle säga att jag äter nyttigare och godare mat än de flesta. Typ så här:

• 100 procent vegetarisk kost, utan kött, fisk och ägg. Jag blev vegetarian som 19-åring. På den tiden var det ideologiska/etiska skäl. Sen blev de ekonomiska.
• Undviker hel- och halvfabrikat. Så långt det är möjligt strävar jag efter att laga mat från grunden.
• Jag storhandlar en gång per vecka. Vanligen på Willys, men dyker det upp rabatter kan jag även handla på Citygross, Coop, Lidl eller Hemköp. Varsomhelst utom på Ica. Jag fick dåligt bemötande i en Ica Maxi-butik för snart tio år sedan. Jag är inte bara snål, jag är långsint också.
• Storpack. Det känns fånigt att som ensamstående icke-kines handla ris i femkilossäckar, men det gynnar plånboken.
• Ärtor, bönor och vitkål är riktigt billig mat. Bonus att den dessutom är god och nyttig.
• Anpassar mig till extrapriser och säsongsvariationer. Jag köper tomater på sommaren, brysselkål på hösten, apelsiner på vintern osv. Inte nog med att frukt och grönt smakar bäst vissa tider på året, de är oftast billigast då också. Blomkål t ex pendlar mellan 6 och 30 kr/kilo. Gissa när jag handlar? ”When life gives you lemons, make lemonade (especially if they are on sale).”
• Den bästa maten är gratis. Skogen är full av bär och svamp.

För hundra år sedan var en tredjedel av Sveriges befolkning bönder. Idag är de så få att inte ens Centern bryr sig om dem. Utveckling och globalisering har gjort maten billigare att producera. På 1950-talet la svensken halva inkomsten på mat. Nu lägger ”vi” i genomsnitt 12 procent av lönen på mat.

Detta trots att det aldrig köpts så mycket färdigmat som nu, vilket är ännu märkligare om vi betänker att varenda jävel har ett topprenoverat kök nuförtiden. Vad används de till då, att tina upp fryspizza? Det snackas himla mycket om långkok och surdegsbak, men det är få som tar sig tiden att göra mer än att prata.

Köpepizza

Det tar förresten inte så himla mycket tid att laga mat. Det som krävs är lite framförhållning. Börjar man tänka på mat tio minuter innan man svimmar av utmattning vill man kanske inte brassa sjömansbiff eller risotto. Men ärligt talat, få saker är så förutsägbara som att vi kommer att vilja äta middag framåt kvällen. I våra toppmoderna kök har vi varmluftsugn, mikro, kyl och frys. Det är inget fel med fryspizza, men gör den då själv för fem spänn istället för att köpa den från Findus för 39:95.

Egen pizza

Jag lägger alltså en dryg tjuga per dag för frukost, lunch, middag och mellanmål. Få eller ingen vill kopiera menyn. De flesta av er tappade jag säker redan på vegetarianpunkten. Men för den som vill finns tusenlappar att spara. Jag skulle säkert kunna halvera min egen matbudget till en tia om dagen om jag av någon anledning ville eller behövde. Det har jag inte tänkt göra, vill bara visa att precis alla har rörelsefrihet i matbudgeten. Om man vill.

Plastpåsar eller rikedom

Naturvårdsverket föreslår nu 5 kr som lägstapris för plastbärkassar. Nästan alla är överens om att det är förkastligt att köpa plastpåsar i mataffären, av miljöskäl. Det enda argumentet emot är att man behöver påsarna för att slänga sopor i. Som vanligt är jag inte riktigt med på tåget. Med den sopsortering av kompost, papper, kartong, plåt, plast och glas de flesta av oss gör blir det ju nästan ingenting kvar. Särskilt inte för mig som undviker hel- och halvfabrikat och därigenom slipper många utrymmeskrävande förpackningar. För att mina sopor inte ska börja hinna lukta gammal gam använder jag brödpåsar. Jag får ihop en sån här 300-gramspåse i månaden:

Mitt främsta skäl att inte köpa butikernas plastkassar är ekonomiskt. Det är jag och pensionärerna som tar med egna tygpåsar till affären. Vad vinner vi på det förutom att slippa vara obetalda reklampelare åt matkedjorna?

"Jag har räknat ut det!"

Nej, jag alltså, inte Dalle. Vi säger att en familj handlar två gånger i veckan, två påsar varje gång. Jag skulle gissa att det är i underkant för genomsnittet. Med fem kronor per påse blir det 1040 kr på ett år. Istället för att köpa plast för dessa pengar lägger de pengarna i en burk som de varje nyår investerar till en genomsnittlig årsränta på 10 procent (det är ungefär vad börsen ger över tid). Efter tio år har de 16575 kr, efter tjugo år 59566 kr.

Att kurvan ser ut som en backhoppningsbacke beror på ränta-på-ränta-effekten. Andra året får de 104 kr i ränta (1040x10 %). Tredje året får de dessutom tio procents ränta på föregående års ränta, alltså 10,40 kr. Det verkar kanske inte så mycket, men efter bara åtta år är räntevinsten större än den årliga besparingen på påsarna.

Även om familjen skulle ledsna på att släpa runt på sina tygkassar efter tio år (de är ju så otroligt tunga och utrymmeskrävande...), när de alltså sparat 16575 kr, kommer den totala besparingen efter tjugo år ändå vara över 42991 kr. Sämre än de 59566 kr de haft om de fortsatt att ta med tygkassar, men helt okej ändå. När snöbollen väl är i rullning ger avkastningen egen avkastning som i sin tur ger ny avkastning...

Och – den sista poängen – ränta-på-ränta-effekten gäller för alla pengar som investeras istället för att konsumeras, och som synes ger även små utgifter stor påverkan. Innan du nu köper en kopp kaffe på stan för 20 spänn, räkna ut hur mycket kaffe du kan köpa för pengarna om tio år om du istället skulle investera tjugolappen. Är den då värd priset?