Lantbröd

Ännu ett avsnitt i serien ”baka ditt eget matbröd”. Eller ja, det har väl inte riktigt blivit en serie, mycket för att jag av bekvämlighetsskäl bakar samma handfull recept igen och igen. Men nu har jag t o m köpt ett par nya ingredienser för att spexa till det. Dagens uppgift: lantbröd!

Receptet kommer från min moster, men i vanlig ordning har jag saboterat det med egna infall redan på första försöket. Detta användes:

jäst, 25 gram
vatten, 7,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 4 dl
vetekli, 1 dl
linfrö, 1 dl
sirap, 1 msk
salt, 3 tsk

Linfrö och vetekli är nya bekantskaper i mitt kök.

Värm vattnet till 30-37 grader. Rör ut jästen i det. Ner med resten av ingredienserna. Ser ut som att jag ska göra godis.

När det är blandat ser det mer ut som att det ska bli pannkakor.

Täck med plastfolie i 1,5 timme. Rör om några varv med en slev efter halva tiden.

Mjöla bakbordet och häll ut degen. Dela den i två delar.

Nu blir det lite knepigt. Knåda degklumparna och dra ut dem till kvadrater. Vik sedan kanterna mot mitten och vänd avslutningsvis bröden uppochned på plåten, typ så här:

Ser fortfarande inte så himla aptitliga ut:

Sätt ugnen på 225 grader och låt brödet jäsa i 30 minuter. Grädda sedan mitt i ugnen tills du känner att färgen är rätt. Jag tjatar om detta med färg eftersom min erfarenhet är att olika ugnar är olika snabba, så häng inte upp dig på vad det står i receptet. För mig tog det 30 minuter innan det såg ut så här.

Jag orkar inte räkna ut någon kostnad eftersom allt hembakt bröd blir billigt bara man inte har saffran i (och varför någon skulle vilja ha denna värdelösa ingrediens i bröd har alltid förbryllat mig). Vetekli och linfrö drar upp priset och egentligen skulle det ha varit lantvetemjöl, men där slog snålspärren igen för mig. Smörgås på det.

Världens snålaste reaktioner

Journalisten Mauri Hermundsson har intervjuat Günther Mårder och titulerat honom ”Sveriges snålaste person”. Detta trots att han gör av med över tre gånger så mycket pengar som jag, men jag inser också att det säljer bättre än att skriva ”En person som är mer ekonomisk än genomsnittet”.

Antar att de flesta som läser min blogg vet vem Günther är, men jag drar en kort resumé. Han är vd för Företagarna, men i ekonomihänseende är det mer intressant att han varit Unga Aktiesparares förbundsordförande och sparekonom hos Nordnet där han startade Sparpodden (och ett avsnitt där han återkom som gäst hade nästan lika stor publik som när jag medverkade i programmet).

Jag tänker inte kommentera programmet mer än att det känns galet att det inleds med en flera minuter lång diskussion om hur man kan konsumera snus billigast när det självklara svaret är ”Genom att låta bli!”. Istället tänker jag kommentera kommentarsfältet på Youtube där vi finner följande:

”Att kunna spara visst! Men måste man bete sig sjukt äckligt för det.”

Det fanns andra som skrev typ ”Jävla idiot!”, så det här är balanserat i jämförelse. Exakt vad som är äckligt vet vi inte, om det är snusvanorna, att barnen tvingas promenera till skolan, prutandet eller något annat, men jag tycker att det är förmätet att ha åsikter om någon annans liv baserat på en tjugominutersintervju.

”Känns som han spottar alla i ansiktet som faktiskt inte har pengar och försöker överleva.”

Det här resonemanget känner jag igen och tycker är intressant. När rika lever sparsamt blir det någon slags kulturell appropiering, lite som när vita européer lyssnar på rapmusik eller skaffar rastaflätor? Poängen med att skaffa möjligheter är väl just att man kan välja? Eller borde energiska personer tvingas hoppa hela dagarna bara för att de kan? För övrigt försämras inte fattigas liv av att Günther inte badar i champagne eller tvättar sig med gravlax.

”Det är fan i mig förtryck mot familjens medlemmar som inte vill ha det så.. Han får leva som han vill men han kan inte påtvinga hans livsstil på andra.. !!! Hans kvinna borde lämna honom med barnen usssshhh. Vad har han nytta till med hans mängd av pengar när man kan inte ens njuta av de eller hans familj? Så synd om hans familj ush vilken usel man”

Ännu en som tycker sig ha rätt att bestämma hur andra ska leva. Günthers kvinna (uttrycket låter aningen medeltida) är en vuxen människa som själv kan betala för sig om hon vill, vilket framgår i intervjun. Barnen tror jag inte lider ett dugg av att tvingas gå till skolan på samma sätt som alla barn gjorde innan det blev mode att köra runt dem som kollin. För övrigt ”påtvingar” alla föräldrar delar av sin livsstil på sina barn. Det kallas uppfostran.

”Släck efter dig, ungjävel!”

”Visst man sparar pengar av att leva så, men vad har man för livskvalité? Vad ska man göra med alla pengar? Blir som ett beroende, kommer krävas mycket för att förändra såna snåla rutiner i framtiden. Eller är målet att leva ett tråkigt liv för att dö rik?”

Hand upp den sparare som inte mött det här ”argumentet”. I intervjun säger Günther att han är lycklig och inte känner att han försakar något. Det kan omöjligt vara definitionen på ett tråkigt liv. Ändå dyker det alltid upp någon ”livsnjutare” som anser sig sitta inne med facit för vad ett bra liv är. Tydligen innefattar det alltid att sitta och peka finger åt andras liv, vilket jag inte uppfattar som direkt helfestligt.

Fast kanske är det det – för den personen! Men i likhet med hiphop, bågskytte, pikétröjor, yoga, Rolexklockor, engångsgrillar och dijonsenap passar det inte alla. Ändå möter inget av dessa fenomen en folkstorm av ”förståsigpåare” som berättar att de vet bättre. Rika personer som lever under sina tillgångar är det däremot alltid fri jakt på.

Överflödiga myndighetsbrev

Effektiviteten hos våra myndigheter kan och bör ifrågasättas. Det är våra skattepengar som driver deras verksamhet och oavsett vad vi vill lägga dem på kan vi nog alla enas om att det finns bättre ställen att stoppa dem än att slarva bort dem i administration.

För vad ska vi annars kalla det när de skickar ut helt meningslösa brev till sina medborgare. Här är ett exempel jag fick tillsänt mig:

Inte i samband med att de ändå skickade ett brev. Detta skickades fristående.

Skriver man in länken (för länkar i postbrev är inte klickbara även om man väljer att skriva dem i blå text) får man ett par (icke klickbara) länkar om EU:s dataskyddsförordning samt en förklaring vad som menas med personuppgifter, och fattar man inte det är man troligen för dum för att ens sprätta upp kuvertet.

Vad ska någon enda arbetssökande med denna information till? Det kan tyckas som en skitsak, men någon (förmodligen flera) har beslutat att brevet ska skickas ut, texten har formulerats, papper har tryckts, stoppats i kuvert, frankerats och skickats ut. Till hur många vet jag inte. Det kan vara några tusen, det kan vara en miljon.

Det här känns lika dumt som när MSB skickade ut ett sms till 22 miljoner telefonabonnemang med ”information från myndigheterna”. Kanske blev det billigare den här gången. Förhoppningsvis har inte Arbetsförmedlingen skickat 22 miljoner brev i alla fall. Nytt exempel:

Här får Astrids målsman (heter det så, eller är det målsperson numera?) reda på att föräldrapenningsdagar kan frysa inne om föräldrarna inte agerar i tid. Fast samtidigt står det ju att informationen finns på nätet bara mottagaren loggar in. Är det verkligen myndighetens ansvar att vara vårdnadshavarens vårdnadshavare?

Jag verkar säkert gammaldags nu, men jag tycker faktiskt inte det. Gör något vettigare med er av oss betalda arbetstid. Har ni inte det – minska arbetsstyrkan.

Semestertänk

Idag är det den 25:e, men de flesta fick väl lön redan i fredags. I Sverige har alla löntagare rätt till semesterlön alternativt semesterersättning. Det står dem naturligtvis fritt att använda pengarna till något helt annat, men i någon myndighet (i ganska många länder) har man sett ett behov av att öronmärka pengar för semester.

Och behovet tycks ömsesidigt. Många familjer kastar lätt upp femtiotusen för en semesterresa – varje år! Man behöver inte vara mattegeni för att inse att det ganska snart hade blivit en förmögenhet, om de inte lagts på att resa.

Jag är inte som folk är mest, för på sommaren behöver jag som allra minst pengar. Det är för varmt för att äta särskilt mycket, det räcker långt med lite stekta grönsaker och iskallt vatten. Det går åt mindre kläder än annars. Skor använder jag ofta inte alls under varma sommardagar.

Semesterresor är väl det som kostar mest för flest. Jag har inget emot konceptet, men bor man på en plats man vill lämna så fort man får chansen kanske man ska börja i den änden och fråga sig själv om man bor på rätt ställe. Jag har i och för sig ställt mig den frågan och kommit fram till att jag inte gör det, men förutom den detaljen klarar jag mig fint med kaffe på balkongen, havsbad på dagarna och en och annan löptur när solen sjunkit och gjort det lite svalare. Men andra tänker annorlunda.

Jag säger inte att mitt sätt att tänka är det rätta, att man inte får öka sina utgifter på sommaren och ägna resten av tiden åt att längta till nästa sommar, men mig passar det inte, har aldrig gjort och kommer troligtvis aldrig göra.

Tekniken strejkar, butiken stänger

Coops vd intervjuades efter att kassasystemet i företagets butiker slagits ut av en cyberattack och säger sig vilja öppna för ”alternativa betalningslösningar”.

En sådan ”alternativ” lösning heter kontanter, en möjlighet såväl affärsidkare som banker och i högsta grad landets politiker motarbetat så långt det är möjligt. Möjligen ännu längre eftersom det faktiskt står i lagen att pengar i landets valuta ska vara möjliga att betala med hos alla affärsidkare och de som testat vet att så inte är fallet. Kontantlösa butiker har blivit fler och fler.

När jag påpekade detta på Twitter i samband med artikeln fick jag höra att jag är en bakåtsträvande drömmare som vill vrida klockan tillbaka. Det må vara sant, men ibland kan jag ha en poäng ändå. Jag fattar att företag använder datasystem. Det vore omöjligt för en stor butik att hålla ordning på lagersaldon och beställningspunkter med papper och penna. Jag förstår också att ett företag av Coops storlek behöver centrala system, men cyberattacker kommer inte försvinna utan med all säkerhet bli betydligt vanligare. Som Coops vd konstaterar: ”Den här gången var det Coop, nästa gång kommer det vara någon annan.”

För bara tio år sedan hade kunderna fortfarande kunnat använda kontanter vid ett rejält datahaveri. En rutinerad tant i kassan kunde många varukoder utantill och även om det hade blivit långa köer hade det funkat. Idag gör det inte det.

Så mitt tips till affärsidkare, banker och politiker blir: Se till att kontanter funkar när inget annat gör det. För detta kommer hända igen och igen.

Mitt tips till konsumenterna är att ta höjd för att ovannämnda grupper misslyckas (eller inte ens försöker). Nästa gång kanske inte bara Coop drabbas, så se till att ni har mat, bensin, medicin och andra förnödenheter för åtminstone en vecka. Och använd kontanter, annars försvinner de och samhället blir ännu bräckligare.

Varning för snömos

Ett tips från en anonym, men energisk uppslagslämnare till bloggen.

Sådana här artiklar dyker upp då och då, som varnar för att försöka göra snabba klipp på börsen.

”Snabba klipp på börsen är svårare än du tror”
”Vill man spara klokt måste man vara långsiktig och hållbar”
”Var medveten om din egen oförmåga”

Och precis som vanligt låter detta som något nytt, som kom med Gamestop-gate eller möjligen redan med internet, att ”unga personer har en övertro på sin egen förmåga”. Så har det varit sedan urminnes tider, och inte bara på börsen. Som ung kan man allt. Ju äldre vi blir kan vi allt mer, men inser samtidigt att vi har allt mer att lära.

Sedan finns det fartdårar, som inte stannar förrän en bergvägg gör det åt dem. Spelmissbrukare hittar även till börsen, men de som vill spela ”Kvitt eller dubbelt” med sitt kapital kommer ändå aldrig läsa varningstexter. De tror inte att de gäller dem. Förrän det är för sent och då vill de definitivt inte läsa om det.

Kanske attraherar dylika texter människor med tålamod, de som låter tiden skapa sina förmögenheter. Om inte för något annat så för att alla tycker om att höra att de gör rätt. Man ska inte underskatta behovet av att få sin världsbild bekräftad, men varför då inte använda en infallsvinkel som både gynnar de saktmodiga och gasen-i-botten-spararna? Möjligen för att företaget som publicerat artikeln också erbjuder privatlån med 18 procents effektiv ränta – maxade lån för maxade risktagare.

Lögn, förbannad lögn och statistik

När jag jobbade som produktionsplanerare kom min chef på att han en gång i veckan ville ha ett stapeldiagram – på papper – över lagret och den planerade produktionen. Det var väl för att kolla att jag inte missade att planera produktion av något i lagret, vilket inte hade hänt ändå för jag var inte idiot på den tiden heller.

Jag bara såg ut sån.

Men ibland verkade lagret mindre balanserat för det var många faktorer att ta hänsyn till. Marknaden, inte minst. Så för att inte bekymra min chef med sånt han ändå inte begrep tryckte jag då helt enkelt ihop diagrammet för att minska gapen.

Det är ändå ingenting emot den manipulation media ägnar sig åt när de redovisar svenska folkets partisympatier. Detta sker igen och igen, både hos kvällstidningar och statsmedia, men det här var ett av de värsta exemplen jag sett hittills.

Som Viktor skriver (och som vi ser med blotta ögat) är:

• 9,4 mer än 10,4.
• 3,5 mer än 3,5.
• en differens på 2,4 tre gånger större än en på 3,5.

Hur det gått till, och varför, får vi aldrig reda på, men ber man ett kalkylprogram skapa staplar utifrån givna siffror kommer staplarnas storlek motsvara siffrorna, så antingen har man matat in andra siffror eller också har man fört över diagrammet till ett ritprogram där man ”bättrat på” verkligheten.

Jag är så gammal att jag minns en tid då källkritik användes bokstavligt och inte betydde att man alltid ska vara kritisk mot vissa källor och okritisk mot andra, men för yngre personer (eller äldre som glömt) kan detta vara en bra påminnelse om att ”Det står ju i tidningen” inte är ett argument för att något skulle vara sant.