Förtur för kändisar

Är det nyhetstorka så är det. Expressens krönikör har kommit på att kändisar får bättre service. Detta eftersom exempelvis ett Instagram-inlägg av en missnöjd influenser snappas upp av det baktalade företaget som då daltar med personen för goodwills skull.

Jaha. Snart påstår hon väl att kändisar går förbi krogköer också. Allvarligt talat, det må vara hur orättvist som helst, men var det någon som inte visste att världen funkar så här? Det är värre än så, inte bara kända personer blir positivt särbehandlade. Snygga kunder får bättre service än fula, och kunder som antas vara rika blir mer uppassade än de som inte gör det.

Jag har själv dragit nytta av detta åtminstone en gång. Inte att jag fick en bättre deal för att jag var snygg, men jag kritiserade en byggvarudetaljist på Facebook samtidigt som jag var krönikör i en byggtidning. Det sista skrev jag inte, för det slog mig aldrig att jag kunde tjäna på detta faktum. Men kort därefter blev jag kontaktad av en chef på företaget som frågade om inte ett presentkort på 2000 kr skulle göra mig mer positivt inställd och visst var det så.

Det kändes som Dolda kameran för det var åtminstone tio gånger mer än jag hade förlorat. Polletten ramlade ner när jag kom på att min mejladress (som också fanns på Facebook) publicerades i samband med varje krönika och det där var en populär tidning i hantverkarkretsar.

Det fina är att vi alla kan försöka få den service vi förtjänar, underskatta aldrig effekten av att skrika högt. Det är klart att det smäller högre när Carola skriver till sina trehundratusen följare, men även Nisse i Hökarängen kan få pengar tillbaka genom att vara en jobbig jävel när han har skäl att vara missnöjd. Ring kundtjänst, skriv på företagets Facebookvägg, lansera en hashtag, kräv din rätt. Eller skriv en bitter text och skicka den till Expressen så kanske du också får skriva krönikor.

Gasa eller bromsa?

Jag har fått ett dilemma som jag inte förväntar mig hjälp med, men jag tänkte ändå redovisa hur jag tänker. Problematiken påminner nog lite om tillväxtbolag på börsen, men gäller istället en bigård. Jag startade min biodling våren 2022, så jag har precis avslutat min tredje säsong. Jag köpte fyra bisamhällen, har efterhand utökat och har nu tio. Min plan för 2025 var att komma upp i runt femton, men när jag köpt in utrustning har jag tagit höjd för tjugo.

Den här taktiken att hela tiden utvidga har kostat. Från början producerar nya samhällen inte mer honung än de behöver själva, och de gamla samhällena försvagas av att jag plockar ifrån dem ramar fulla med yngel som jag istället ger till nya, svaga kupor. Således blir det mindre honung även i de gamla.

Dessutom innebär tillväxttaktiken att utgifterna ökar. Honungen ger ett överskott, men så måste jag springa iväg och köpa nya bottnar, lådor, ramar, lock, tak, spärrgaller, foderkar och allt annat som behövs i varje kupa, och efter varje större inköp av utrustning tycker jag mig ligga trettiotusen kronor back hur mycket honung jag än säljer.

Jag skulle kunna fortsätta så här och till slut ha hundra bisamhällen betalade med honungspengar och hårt arbete. Om dessa hundra producerar 50 kilo honung var kommer jag det året att kunna sälja fem ton honung till ett miljonvärde. Varför inte, jag har inget akut behov av pengarna. Hade det varit riskfritt hade jag nog gjort så, med reservation för att jag antagligen inte orkar/hinner ha så många bisamhällen. Men kanske hade jag fortsatt till 25 innan jag övervägt vinstmaximering.

Under mitt första år hade Norge ett stort utbrott av yngelröta som ledde till att många biodlare fick avliva sina bin, bränna sin utrustning och i några fall inte ens återanvända lokaler till biodling, och det är bara en av alla sjukdomar som kan drabba en biodling. Andra får sina kupor stulna, en verksamhet som underlättas av att alla norska biodlare är skyldiga att rapportera placeringen av sina kupor till Mattilsynet. Sedan kan tjuvar se dem på en karta på nätet och välja vilka som står bäst till för att stjäla.

Håll koll på övriga djur!

Ibland vet man inte ens vad som hände. En biodlarkollega några kilometer från mig har precis upptäckt att bina lämnat fjorton av hans sexton kupor. Händer det mig (och det kan precis lika gärna hända mig som honom) vet jag inte om jag orkar börja om. Kanske hade jag då sålt all utrustning och förvisso fått tillbaka alla utlagda pengar med marginal, men utan något större klirr i kassan.

Därför vet jag inte hur jag ska göra i år. A: Systematiskt fortsätta att utöka antalet samhällen. B: Nöja mig med det antal som överlever vintern, maximera honungsproduktionen och prioritera ekonomin i år. C: Något helt annat – kanske en försiktig utökning där 2-3 nya samhällen får klara sig bäst de kan utan tillförsel av yngel från mina gamla kupor.

”Sitt still, jag ska räkna er!”

När jag invintrade tio samhällen var jag fast besluten om att skapa nya under 2025, men nu vet jag verkligen inte. Förhoppningsvis blir jag klokare när jag ser hur mina bin klarar vintern och om den drabbade kollegan (som inte tänkt ge sig) får reda på varför hans bin försvann. Jag gillar inte att behöva backa från tidigare planer, men jag vill inte heller få min biodling spolierad utan att först ha tjänat en hacka. Jag menar, en hobby som man inte tjänar pengar på är väl inte värd något?

Ung & bortskämd söker jobb

Dagens blogginlägg är ett mejltips från Håkan. Det handlar om 22-åriga Moa som blivit uppsagd från Northvolt. Problemet är att Moa nu haft ett jobb där hon, trots att hon saknade utbildning för det, tjänade väldigt bra. Det blir väl lätt så när staten går in som garant i det privata näringslivet och gör företagsledningen fartblind.

Så nu tycker inte Moa att hon kan ta ett jobb som matchar hennes utbildningsnivå eftersom det inte matchar hennes livsstil. Eller rättare sagt vidlyftiga leverne.

”Bara mina utgifter för huset ligger på över 20000 kronor i månaden. Jag vet att det låter väldigt privilegierat av mig, men jag är van vid att leva på ett visst sätt nu.”

Hon och pojkvännen köpte nyligen ett hus för 2,5 miljoner, med renoveringsbehov som av bilderna att döma inte kommit igång än. Så hur kan hennes andel av bostaden kosta tjugo papp i månaden – bolån på Finax? Och beträffande vanorna får man kanske ompröva dem när man sitter i skiten. Nej då, när verkligheten inte överensstämmer med kartan är det tydligen kartan som gäller.

”Jag upplever att det är lite jobbtorka numera, det är inte jättemånga som anställer. Och de som anställer vill gärna att man ska ha ganska hög utbildning. Visst, det finns jobb som sjuksköterska och läkare, men det är ju inte jag.”

Jorden anropar Moa...

Så i väntan på att restaurangerna ska börja betala ut läkarlöner till diskare tänker hon gå hemma och drömma? Och inte ska de väl behöva rätta mun efter matsäck förrän även pojkvännen får sparken från framtidsföretaget Northvolt?

Det återstår att se, men jag tror att Moa är på väg att få några högskolepoäng i Livets Hårda Skola. Innan årets är slut gissar jag att Moa lärt sig att man inte kan förvänta sig att ha en tryggad ekonomi resten av livet bara för att man haft en bra inkomst mellan 19 och 22. Möjligen får hon också chansen att lära sig något om Skellefteås huspriser.

”Är stammarna bytta?”

En bonuskunskap i ämnet efterklokskap skulle kunna vara vikten av att spara några kronor när man har en sjukt hög lön i ett företag som inte har några som helst tecken på att kunna tjäna pengar, men det kan vara en extrakurs hon väljer att avstå till förmån för ett föredrag i kvällstidningsgnäll.

Matsäck

Matpakke var ett av de första norska orden jag lärde mig och i ett land utan skolbespisning och där nästan alla människor går på tur trodde jag att jag skulle se medhavd matsäck överallt. Men nej, när jag tar fram min matsäck ler norrmännen och säger något om snåla svenskar. Själva går de på kafé eller restaurang för att köpa allt från en kopp kaffe till en ordentlig lunch. Eller våfflor i någon form, i Norge funkar våffla som allt från kaffebröd till middagsmåltid.

Jag värjer mig för norska utematspriser, men det gjorde jag redan för de svenska. Inte nog med att det kostar pengar, det tar också tid att leta upp ett bra vattenhål, om det ens finns. Genom att ta med egen matsäck gör jag mig mer oberoende. Särskilt om det bara handlar om kaffe. En bra termos håller värmen hela dagen, så då är jag aldrig mer än en minut från gott och billigt kaffe.

Men inte heller en hel måltid är svår att ta med sig. Jag tror att de flesta har för höga ambitioner och så slutar det med att de tar med pengar istället. Synd! Bättre att sänka kraven. Ska jag vara borta en dag eller kanske bara en måltid är det inte svårt att ta med eget. Saft eller vatten eftersom kaffe som enda dryck blir enformigt. Lite frukt eller bär. Bröd i alla dess former är bra turmat som inte kräver tillagning – kanelbullar, färdigbredda smörgåsar eller färska frallor som inte ens kräver pålägg.

Vill jag ha något mer genomarbetat satsar jag i första hand på mat som går att äta kall. En sallad är lätt att tillaga och håller sig bra oavsett klimat. Jag gör gärna någon form av pastasallad bestående av pasta, stekta och färska grönsaker och möjligen ägghalvor, men alla varmrätter som också funkar att äta rumstempererade går att ta med på resa.

Under årets julmarknader testade jag något nytt, varm soppa i termos. Soppa kan se ut lite hur som helst, bara att ta ett par buljongtärningar, vatten, krossad tomat och vad man har hemma och vill bli av med. Eller en färdig pulversoppa om man är riktigt lat. Det var faktiskt en höjdare att få i sig något varmt under en heldag i kyla, och smidigt med mat som går att hälla i en kopp och äta med kaffesked. Det kan jag gott tänka mig även sommartid.

Swishstress

Jag fattar att medierna försöker fylla sina tidningar och kanaler med mycket mindre personal nu under helgerna, men när SVT gör en stor grej av att tre barn inte fått sina julklappspengar eftersom Swish krånglat, lyckas de inte ens engagera de drabbade. Ett av barnen (runt tio år?) säger lite trött till reportern att man ju kan logga in på banken och kolla om pengarna är framme.

Och även när det strular redan vid överföringen kommer släktingarna såklart göra nya försök och då kommer barnen att få sina pengar. Men jag tycker ändå att det finns en story här värd att lyfta. Jag har säkert gjort det tidigare, men kan alla andra återanvända sina berättelser den här tiden på året kan jag också göra det.

Jag fick också pengar i present som barn och att det funkade bättre då har två skäl. Det första är att min barndom utspelade sig under en tid när folk orkade träffas så att man kunde lämna över pengar fysiskt. Det andra är att riktiga pengar användes då.

När jag säljer honung på marknader blir ”Cash eller Vipps?” den moderna ”trick or treat”-frågan när en kund berättat att de vill handla av mig. För 19 av 20 är svaret Vipps, alltså den norska motsvarigheten till Swish, och några av dem säger med förvåning eller stolthet att fysiska pengar håller de minsann inte på med.

Och då kan det bli som för ungarna i skidbacken. På en av julmarknaderna hade den lokala banken problem med Vipps och eftersom många kunder använde just den banken kunde de inte handla av mig den dagen. Jag minns t ex ett sällskap på tre äldre damer. Alla hade samma bank och ingen hade kontanter, så där gick jag miste om intäkter. Men ja' ä'nte bitter.

Nu börjar det igen

Det verkar som det blivit nyår igen, som Big Fish skaldade (för den som har koll på 90-talspunk). Tid att summera året som gått och blicka fram mot nästa.

Här tänkte jag mest hålla mig till ekonomi. Investeringsmässigt blev det ett av mina bästa år någonsin. Aktieportföljen (kan man kalla den så när den bara innehåller fonder?) steg sanslösa 34,1 procent under året, att exempelvis jämföra med Nasdaq på +29,8 och Oslobörsen på futtiga 11,4 procent. Större delen av succén beror på usel utveckling för den norska kronan som till och med gått sämre än den svenska. Nåväl, jag gläds oavsett orsak.

Den övriga ekonomin har varit desto sämre. Som jag nyligen var inne på har företagandet haft klen utdelning på sistone. Antingen får jag hitta nya kunder eller också … gör jag inte det. Och det stora lyftet i biodlingen kom inte i år heller, i alla fall inte ekonomiskt. Men det tänkte jag endera dagen navelskåda i ett alldeles eget inlägg.

Det här var inte det smartaste jag gjort.

Här hemma har jag renoverat en del och det är ju inte heller gratis. Men banne mig inte långt ifrån! Sommarens stora projekt ladumålning kostade bara några tusen. Det är fördelen med att göra det mesta själv, att det blir billigt. Då tar det tid istället, men tid är ju det enda vi har. Inte oändligt, men just nu.

Usch, vad deppigt det här blev nu då. Vilket inte alls var meningen. Jag är rikare än någonsin, friare än någonsin och har kanske fler idéer än någonsin! 2025 ska bli mitt år. Lite som ”The summer of George”, nu händer det liksom.

God fortsättning?

Gott nytt år!

Jag har lovat blogginlägg varje måndag-fredag, men statistiskt sett är ni en exklusiv liten skara som surfar in redan idag på nyårsaftonen, så jag tänkte göra det lätt för mig och bara komma med några fiffiga nyårstips. På så vis straffar jag dessutom läsare som tänker att de kan läsa ikapp nästa år.

Avsluta abonnemang

Är det något du behöver säga upp kan tiden vara inne nu. Själv hade jag ett medlemskap som behövde avslutas före årsskiftet och det gjorde jag redan igår. Kanske har du en prenumeration som tickar och går och om du inte drar i bromsen idag ryker pengarna för en månad, ett kvartal eller ett år på tisdag eller onsdag.

Skärmdumpa

Det här kan låta fånigt, men även om man har flera månader på sig med deklaration och årsbokslut har jag den hårda vägen upptäckt att det alltid är tidssparande att hålla koll på sin ekonomi i realtid just vid årsskiftet. Det började jag med redan innan jag blev ålagd att betala förmögenhetsskatt och hålla ordning på min ekonomi av det skälet. All info finns hos bankerna, så det ska inte vara någon kris att vänta, men idag skärmdumpar jag alla mina konton hos banker, nätbanker och bokföringsprogram. Det tar minuter och kan spara timmar.

Nyårsfirande

Nyckeln till allt framgångsrikt firande ligger i planeringen. Man tycker att alla borde veta om långt i förväg att det är något speciellt med 31 december, men så är inte fallet. En del hamnar i det här läget:

Mitt eget firande är utlokaliserat. Jag är bortbjuden på nyårsfest, så jag behöver varken koka potatis eller grilla kalkon. Mitt enda problem är hur jag ska kunna sitta och konversera under en nyårsmiddag samtidigt som jag smyger upp en hörlur och lyssnar på blixt-VM i schack som börjar vid åttatiden.