Regeringskvarter för 54 miljarder

22 juli är ett speciellt datum här i Norge. Idag är det femton år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos politikerkvarter för att därefter åka till Utøya och skjuta prick på ungsocialister.

77 personer dog och ingen frisk människa kan tycka att det var en bra idé. Jag tänkte istället fokusera på det nya regeringsbygget. 2011 sa Stortingspolitikerna att det skulle kosta mellan 3 och 6 miljarder att bygga upp på nytt. Mycket pengar, men det kostar att bygga stora kontorslokaler, dessutom med högre säkerhetskrav än innan terrorattacken.

Men nu är man redan uppe över 20 miljarder och slutsumman förväntas bli 54 miljarder. Det innebär 13 miljoner per kontorsplats, som en fin villa per anställd! Och det är vad man räknar med nu, facit har vi tidigast 2030, men jag skulle gissa att det kan gå upp en bra bit till, när man ändå har ångan uppe.

Kritiken har varit stor, men den viftas alltid bort med att det här är samhällets sätt att visa Breivik att vi står enade mot terror, att han misslyckats i sitt uppsåt. Nuvarande digitaliserings- och förvaltningsministern Karianne Tung:

”Det är klart att det är dyrt. Men det symboliska värdet av att demokratin ska vinna över terroristen anser jag också är viktigt.”

Utøya

Jag tror att Breivik skiter i både demokratin och samhället. Han är inte längre en del av det och chansen att han får en enda dag till i frihet om 50 år eller så är ytterst liten. Jag tycker hur som helst att det är ett dåligt argument. Säg att bygget istället skulle kosta 100 miljarder, blir det då ett ännu större långfinger till Breivik? Borde vi då inte gå för 200?

Det går ju faktiskt att tänka tvärtom också. Genom att lägga 50 eller 100 miljarder på att bygga upp det Brevik sprängde visar man honom att han verkligen gjorde skillnad. Det är få terrorister förunnat att ödelägga så stora värden med en enda bomb. Men politikerna vill väl ha en fin arbetsplats. Kan de dessutom lura väljarna att deras skattepengar därigenom gör en demokratisk insats är det kanske ännu bättre? Dumheter!

Att mörda för pengar

Det började med en notis om ett mordförsök. Två systrar, då 60 och 64 år gamla, var misstänkta för att ha försökt döda sin far, 87.

Efter det har det hållits rättegångar i både tingsrätt och hovrätt (här är tingsrättsdomen). Det som hände var att systrarna var förbannade över att föräldrarna skulle testamentera allt de enligt lag kunde till ett barnbarn istället för till dem. Detta fick de reda på när mamman dog några månader tidigare och sedan dess verkar de ha planerat sin hämnd som alltså slutade med att de sparkade pappan blodig, försökte kväva honom och gick därifrån när de trodde att de lyckats.

Förutom domen ovan tror jag att rättegångsförhören med både pappa och döttrar från minst en av rättegångarna finns på Youtube för den som vill fördjupa sig. Själv tycker jag ärligt talat att brottet är så bottenlöst motbjudande att jag inte har lust. Men jag undrar vad som får två etablerade och ostraffade tanter att vilja mörda sin pappa.

Bägge jobbade inom vården med löner uppemot en halv miljon om man får tro Flashback, och tittar jag på deras Facebooksidor är det semesterbilder och vanligt familjeliv, så jag tror knappast att de svälte. Att de inte tyckte att farsan förtjänade en ”världens bästa pappa”-plakett är uppenbart, men då kan man välja att antingen umgås så lite som möjligt med honom eller att ta avstånd och bryta kontakten.

Jag känner människor i bägge grupperna, både de som håller god min vid högtider och familjemiddagar och de som bett mamma och pappa att dra åt helvete. Trista val att ta, men tycker man att föräldrarna är djävulskt vidriga människor vore det också märkligt att vilja att ens barn ska hänga med morfar eller farmor.

Men det är ett långt steg därifrån till att försöka döda dem! Och att ekonomi, som i detta fall, ens är en faktor. Jag är själv väldigt intresserad av pengar, men pengar är trots allt bara pengar. Nu slutade det med att döttrarna (som antagligen inte heller får plaketter, varken från pappa eller sina egna barn) fick tioåriga fängelsestraff. Förutom att det lär trasa sönder återstoden av deras liv kommer det även att kosta en slant.

Men de får gratis logi.

Dock kommer de antagligen fortfarande att ärva pappan. Jag håller en tumme för att han ser till att när den dagen kommer äga exakt noll kronor. Laglott går av någon anledning inte att välja bort, men en vuxen demensfri människa väljer själv vad han ska göra med sina pengar så länge han lever. Tre år innan min mamma dog trollade hon och jag bort hennes pengar. Inte för att lura andra utan för att förhindra staten från att stjäla dem i en arvsskatt. Nu hann skatten inte komma, men plötsligt gör den det och ”jag såg det komma”. Att se sina släktingar vilja mörda för pengar är värre. Den ondskan är nog svårare att se.

Sexsiffriga biljetter

Så är fotbolls-VM över för den här gången. Jag är egentligen helt ointresserad, men till och med jag rycktes med av den norska rodden. Jag har inte sett en fotbollsmatch på decennier, men om Norge gått till final hade jag kunnat göra ett undantag och uppsökt en storbildsskärm. Faktiskt hade jag kunnat betala för det, upp till några tior i bensin och kanske en hundring i inträde.

Men där går gränsen. När en genomsnittlig finalbiljett kostar över hundratjugotusen på andrahandsmarknaden undrar jag vart världen är på väg. En skotsk fotbollstränare lär en gång ha sagt: ”Fotboll är inte på liv och död. Det är betydligt viktigare än så.” Men egentligen kokar det faktiskt ned till 22 spelare som jagar en fotboll. För övrigt vet ju alla att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.

Jag letar alltid lågprislösningar och skulle antagligen inte ens vilja lägga så stora pengar på mitt eget bröllop, men jag fattar att andra prioriterar annorlunda. Men seriöst, hur kan 90 minuter fotboll (som dessutom går att se på tv) vara värt ens en tiondel av de pengarna?

Hade jag betalat eller blivit bjuden på ett evenemang som kostade över tusen kronor i minuten hade jag inte tänkt på något annat än just hur dyrt det var. Jag tror helt enkelt inte att jag kan ha fyrsiffrigt kul i minuten någon längre tid, och det är inte synd om mig för det. Den som behöver betala så mycket för en kick lär förr eller senare få slut på pengar. Om det ens är möjligt att hitta sådana kickar i längden.

Enkla vanor

Det finns många sätt att bli rik, från Lotto till att starta ett framgångsrikt företag, men bägge alternativen har ibland lett till ekonomisk misär i slutändan. Dessutom är inget av dem vattentäta, de låter sig inte bara göras.

Något alla kan är däremot att skaffa sig billiga vanor. Min katt ska få illustrera vad jag menar. Möt Sava. Det bästa hon vet (möjligen i konkurrens med att äta, men maten är också ganska billig) är att bli kammad. Minst en gång om dagen tittar hon uppfordrande på mig och om jag då följer efter henne går turen till badrummet.

Kammen har jag för övrigt hittat på en trottoar. Jag hade en tidigare som gick av på mitten och eftersom jag själv inte är stor på kamning tyckte jag att den dög ändå, men eftersom Sava i samma veva skaffat sig denna nya ”hobby” var det fint att få en kam i full bredd igen.

Nu förstår jag om läsarna har högre krav på sina fritidsintressen, men de måste inte kosta en massa pengar. Älskar du fallskärmshoppning eller champagneprovning ska du såklart inte behöva försaka det, men dyra vanor är heller inget självändamål. Eller? Jag får en känsla av att en del tycker att bara det som kostar pengar är värt något.

Kanske spelar omgivningens uppfattningar också in. Min gamla chef och hans fru (som jag var chef för – dumt upplägg att vara chef till sin chefs fru, jättedumt...) spelade golf. Alla golfspelare nekar konsekvent till att golv skulle vara en överklassport, men min tes är att om golf verkligen skulle bli en folksport med spridning från arbetarklasspensionärer till ensamstående förortsmammor och afrikanska flyktingar, tror jag att många av dagens utövare (eller gårdagens, det här var på 90-talet) inte skulle behålla sin kärlek till sporten. Denna teori vädrade jag dumt nog med golfparet och antingen var jag helt fel ute, eller också fick jag in en fullträff i deras ego, för oj vad den tog! Det var nästan så att jag hade kunnat bli arbetslös där.

Men okej, finner man glädje i att hänga med direktörer kanske det är värt en och annan greenfee eller järnfemma. Värdesätter du det, var ärlig åtminstone inför dig själv, så kanske det går att spara in lite någon annanstans. Nu tycker min katt att jag ska sluta att skriva och börja kamma. Igen.

Elfel för VW

”Volkswagen går mot hårda tider” och hundratjugotusen bilarbetare riskerar att bli av med jobbet. Varför? Enligt SVT är det Kinas fel. Dels för att Volkswagen inte säljer lika mycket bilar i Kina som tidigare, men också för att kineserna säljer fler bilar i Europa. Det kan ligga något i det, men är det i så fall Kinas fel?! Här kommer några skäl som inte passade in i SVT:s agenda.

• VW har satsat på elbilar som ingen vill ha. 2024 (och kanske ännu tidigare) reade man ut elbilar med förlust. De gick iväg i privatleasingavtal så dåliga för Volkswagen att de förlorade pengar på varenda bil, men det hade blivit ännu dyrare att låta bli.
  
  
• Nedläggningen av tysk kärnkraft har inte bara lett till ökade utsläpp och höjda elpriser. Det har i sin tur lett till stora utmaningar för tysk energikrävande industri. Nu öppnar man precis som Sverige upp för att bygga ny kärnkraft, men det kommer att ta tid och det kommer att bli dyrt. Men samma sak här – alternativet är troligtvis ännu dyrare.
  
  
• I år kom nyheten om att 5400 VW-elbilar återkallades bara i Sverige eftersom de riskerade att börja brinna. Ett tillverkningsfel gör att de kan fatta eld och ägarna uppmanades av det skälet att parkera bilarna utomhus.

Vi kan stoppa huvudet i sanden och kollektivt intala oss att allt beror på kineserna, men Kina stängde inte ner kärnkraften eller ändrade Volkswagens produktion till en blind satsning på elbilar. När man gjort fel är det minsta man kan göra att stå för det, så kan man åtminstone få behålla sin värdighet.

Momstrams

Det vore bra för folkhälsan om människor åt bättre, vilket skulle kunna underlättas av att bra mat blir billigare och/eller dålig mat dyrare. Det måste vara så regeringen tänkte när de satte igång att utreda ett system med olika momssatser på mat, där ”nödvändiga livsmedel” favoriseras.

Men oj så dumt! Min första invändning: Ska politiker som Gunnar Strömmer och Peter Kullgren berätta för ”vanligt folk” hur man äter nyttigt? Vad är nästa steg, att låta Ulf Kristersson berätta hur vi ska bygga muskler?! Denna typ av detaljstyrning av människors liv skulle inte sluta väl även om de hade varit lämpade för uppgiften.

Vidare gissar jag att ”nödvändiga livsmedel” i ditt hushåll inte är desamma som i mitt. Och tänk om jag köper in potatis och mjöl för att göra palt, men ändrar mig, bakar tårta av mjölet och gör chips av potatisen, blir jag eftertaxerad då? Nu raljerar jag lite, men det var faktiskt regeringen som började tramsa.

Så kommer alla gränsfall, undantag och individuella bedömningar. Räcker det inte med att man ska betala olika moms beroende på om man ska äta på plats eller tar med sig maten hem? Ska handlarna ringa en myndighet varje gång de tar in en ny vara för att fråga om produkten kan räknas som nödvändig, eller vilken kategori den ska tillhöra?

Låt oss stanna upp vid myndigheterna. När jag jobbade som komiker var det olika moms beroende på vad jag pratade om. Ren ståuppkomik var momsbefriad, föredrag var det inte. Specialskrev man skämt för en specifik kund blev det en bedömningssport och det enda man kunde vara säker på var att Skattemyndighetens personal själva inte hade en susning. Yrkesverksamma komiker hade en mejlinglista där vi jämförde beskeden vi fick. Stor humor, även om jag inte tror att någon skämtade om det på scen. Publiken hade aldrig trott oss.

Politiker älskar att detaljstyra liv, men detta blir bara för dumt. Denna utredning bör gå i pappersåtervinningen, helst igår. Jag inser att det är valår och att ”Vi vill göra maten billigare för hårt arbetande familjer” låter bra i teorin, men det gör det inte till ett bra förslag.

Bonde med högre växel

Jag får ibland mejltips på ämnen att blogga om. Inte alla funkar för mig, men jag är ändå tacksam. Det svåraste med bloggandet är att få fem idéer per vecka på ämnen som jag kan säga något vettigt om och som dessutom några tusen andra människor kan tycka är intressant. Dagens inlägg är ett tips från Lars.

För mig är Jeremy Clarkson främst fd programledare för Top Gear, ett motorprogram jag aldrig såg, men så har jag noterat att han gett sig in i jordbruksbranschen och där gett röst åt brittiska bönder, som verkligen tycks behöva någon som för deras talan mot kunskapslösa politiker. Ja, det gäller väl för europeiska bönder i allmänhet, men exempelvis de franska bönderna tycks kunna kasta skit på egen hand – bokstavligen.

Tillbaka till Clarkson. 2008 köpte han en bondgård på 800 tunnland. Som en investering, men också för att han ville testa branschen. Första året odlade han potatis. Inte lite till husbehov utan sexton ton. För mig som i bästa fall får hundra kilo i år låter det sjukt mycket, men inte tillräckligt för att få matkedjorna intresserade och alldeles för mycket för att sälja med en skylt vid vägen.

Clarkson insåg att enda sättet att få ekonomi på detta var att kapa bort mellanhänderna och starta en egen gårdsbutik. Därefter en pub där han bara säljer brittisk mat, ”from farm to fork”. Vad gör myndigheterna, applåderar? Nej, allt i sin makt för att stoppa Clarkson. De kräver att puben stängs och att parkeringsplatsen utanför tas bort.

Hade Jeremy Clarkson varit en vanlig bonde hade han tvingats ge upp, och kanske flyttat till ett annat land i protest. Nu kunde han istället göra tv av spektaklet, ”Clarkson's Farm”, som gav reklam till verksamheten. Myndigheterna tvingas undan för undan retirera för att inte framstå som ondskefulla alternativt dumma i huvudet, medan Clarkson gasar på. Nästa steg blev ett eget ölmärke producerat av korn från den egna gården och som idag omsätter över tjugo miljoner pund.

En stor del av framgångsreceptet är förstås kändisskapet, men inte bara. Det här kan bönder i hela Europa göra. Och inte bara bönder! Som komiker försökte jag i så stor grad som möjligt kapa bort artistbokarna ur ekvationen, företag med 2-3 anställda som tog upp till en tredjedel av kundens pengar för att ringa två telefonsamtal, skriva ett kontrakt och skicka en faktura medan jag ändå fick snacka med kunden för att styra upp förutsättningarna, vid sidan av att boka hotell och resa, skriva och testa ut skämten samt åka dit och göra jobbet.

Som biodlare får jag minst dubbelt så bra betalt för honungen genom att sälja den själv till slutkund jämfört med att sälja till en uppköpare. Kanske kan du och ditt företag eller arbetsgivare också behålla en större del av vinsten genom att inte dela den med grossister, detaljister, bokare, återförsäljare, distributörer, parasiter, agenter...