När jag kommer till en ny stad promenerar jag gärna dit jag
ska. Dels är det ett perfekt sätt att lära känna en plats, dels
kan man hamna väldigt fel väldigt snabbt genom att hoppa på fel
buss (det har jag också provat massor med gånger). Eftersom jag har
ett sjukt dåligt lokalsinne brukar jag börja med att fråga mig
fram så att jag inte går åt helt fel håll. Den vanligaste
reaktionen är: ”Du kan inte gå dit.”
Nehej, är det en å som delar staden och som bara går att korsa via
en bil- och järnvägsbro? Nej, men det är långt. Ärligt talat, så
länge man håller sig inom stadsgränserna kan man med gott om tid
och hyfsade skor gå från norr till söder och tillbaka i alla svenska städer, längre är det inte.
Jag minns särskilt ett tillfälle. Jag hade anlänt till Göteborgs
centralstation och skulle till Järntorget. Det var mitt på dagen
och jag hade fyra timmar på mig. Så jag frågade någon som såg
hemtam ut. Troligen en hundägare, de brukar ha bra koll och kan inte
fly undan frågan ifall Fido är någorlunda social. ”Det är långt
att gå dit.” Sträckan är drygt två kilometer! Jag går ganska
snabbt, så även om jag inte hamnar exakt rätt, vilket jag mycket
sällan gör, är det en promenad på max 20 minuter.
Fotrally, en årlig promenad på sisådär 25 mil
Fullt friska svenskar tycker alltså inte att ett par kilometer är
gångavstånd. Jag går mer än så varenda dag, även om jag inte
har något ärende någonstans, bara för att jag som de flesta
människor behöver röra på mig. Om vi bortser från att det är nyttigt att gå är det dessutom
ekonomiskt. Bensin kostar 13 kr per liter, men räknar man in
värdeminskning och slitage kostar det runt femtiolappen per mil att
åka bil.
Att åka kollektivt i Stockholm kostar 790 kr i månaden. Om man, som
jag, inte kan motivera en månadsbiljett kostar enkelbiljetter minst
36 kr. Behöver jag byta zon är minimibeloppet 54 kr, så då är
det över hundringen innan jag är hemma igen. I vissa lägen kan jag
spara en rimlig timlön på att gå istället.
Och så har vi ju det där med att röra på sig. De flesta av oss
sitter för mycket. Till mitt första jobb gick jag 3 kilometer enkel
resa, varje dag. Det var den enda motion jag fick, men
jag märkte snabbt hur min styrka och uthållighet förbättrades.
När jag gick i skolan var ungefär en unge per klass överviktig. Nu
tror jag att det är minst hälften. Jag bor bredvid en högstadieskola och
slås av att det är som om hela barbafamiljen dunsar ut på
skolgården när det ringer ut. På vilket sätt försöker
föräldrarna agera förebilder? De kör sina barn några hundra
meter till skolan istället för att visa att det går alldeles
utmärkt att gå. Det sker mängder med trafikolyckor kring skolor
eftersom miljön inte är planerad för att varenda barn ska hämtas
och lämnas med bil.
Skärpning! Gå eller cykla till skolan med era barn. På hemvägen
tar ni vägen förbi affären och visar barnen och er själva att det
är möjligt. För det är det. Eller skit i alltihop och köp
segways och hoverboards till hela familjen. Då dör ni i förtid,
vilket visserligen kommer att bespara er utgifter, men också
göra att ni går miste om en massa ränta-på-ränta i era
besparingar.