måndag 26 mars 2018

Utslängda fripassagerare

Då och då fylls tidningarna med artiklar om barn som avvisats (eller ”kastats av” som det heter på kvällstidningssvenska) från kollektivtrafiken. Historien brukar alltid vara densamma. Barnet har glömt sitt busskort eller också har det gått ut. Han/hon drar en rövare och försöker få åka med ändå, men det spricker.

Jag gjorde själv så som liten skägglös parvel eftersom jag aldrig löste den tilläggsbiljett som krävdes för att man skulle få åka efter en viss tid på kvällen. På en trång buss kunde man blixtsnabbt visa upp kortet för chaufförerna som förhoppningsvis inte såg eller brydde sig. När de ändå gjorde det och ropade tillbaka mig klev jag istället ut och gick hem.

Inget nytt under solen alltså, men det nya är att barnens föräldrar rasar, skriker och pekar finger. Inte åt sina slarviga barn utan åt busschaufförer som (till skillnad från deras egna barn) bara följt reglerna. En reporter hakar på och så blir det en ”Vem ska ta ansvar för det här nu då?”-artikel.


Våra far- och morföräldrar kunde utan problem gå eller cykla en mil varje dag till skola och annat, men av någon anledning måste dagens barn skjutsas precis överallt, antingen av föräldrarna eller av samhället. Inga sträcka är för kort för bil- eller busstransport.

Det finns naturligtvis ömmande fall, men poängen med giltiga färdbevis är just att de berättigar till resa. Förutsatt att det är med alltså, och att det överhuvudtaget finns. Lös biljett så slipper vi se sånt här:


Här har vi alltså en tolvåring som skulle åka hem från skolan med sin lillebror som saknade busskort. Förutsatt att de åkte buss även åt andra hållet är det en busschaufför som gjort fel genom att låta barnet åka till skolan. Men felet är såklart att eftermiddagschauffören gjorde sitt jobb och bad om färdbevis.

Många är frågorna jag önskat skulle ha ställts i detta reportage, men självklart ställs en massa andra istället, som ”vad kunde ha hänt” om inte storasyster var med? Vad spelar det för roll, nu var hon ju det! Men varken hon eller lillebror försökte starta någon dialog med chauffören, gissningsvis för att de visste att hon hade rätt och de hade fel. Men vad spelar sådana detaljer för roll? Så här löd en av kommentarerna under en annan av dessa ”vi gjorde fel-ni borde skämmas”-artiklar:
Omdömeslös chaufför. Inlåsning är väl rätt hårt eftersom han de facto utförde sitt jobb till punkt och pricka men sparken vore ju lämpligt.

Undrar just på vilka grunder. ”Grovt vållande till att ha gjort helt rätt”? Seriöst, om man ska sparkas för att man gör sitt jobb exemplariskt, vad blir då påföljden för att göra fel - stående ovationer?


Helsingborg är en liten stad och gissningsvis skulle det här tillsynes friska syskonparet inte längre än att de hade kunnat gå sträckan, men jag antar (det förtäljer inte historien) att de ringde till pappa som fick komma och hämta dem. Och han säger inte åt dem att de får skärpa sig och se till att komma ihåg korten nästa gång utan ringer istället Helsingborgs Dagblad som gör en snyftare.

Mitt hjärta blöder för barn (och för den delen även gamla) som glöms av en taxichaufför och får vänta flera timmar, och för synskadade som släpps av vid fel hus och får ett smärre helvete att ta sig hem. Men friska tolvåringar borde inom kort (om inte redan nu) kunna ta hand om sig själva under föräldrarnas tjänsteresor/semestrar, laga mat, klä sig och sköta sin vardag rätt självständigt. En promenad från skolan dör de inte av, så sluta behandla dem som treåringar!

söndag 25 mars 2018

Halvdant är helfel

Jag har mer eller mindre alltid på ett lite manodepressivt sätt gått in stenhårt för saker eller släppt dem helt. Jag har svårt för att testa saker och puttra på i halvfart. Oavsett om det gäller jobb eller fritid, inkomster eller hobbies (jag brukar försöka göra inkomster på mina hobbies) gräver jag ner mig och plöjer ner sjukt mycket tid och energi.


Det här brukade jag ha dåligt samvete för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren. Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket” har jag snarare anammat det mer och mer.

Det är inte så att jag tänker att jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav tillbaka.


Fuck that (det skrev jag inte för att verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet på. Annars får det vara.

lördag 24 mars 2018

Radhus – det sämsta av två världar

Jag trivs rätt bra i lägenhet. Visst kunde det vara kul med en tomt ibland, men är det värt priset? Jag har bott i fristående hus och tycker nog inte det. Det är störande när grannen i höghuset har fest och verkar förlägga halva tillställningen till trapphuset, men det är inte så himla vanligt där jag bor.

Mitt eget behov av att höras på obekväma tider är obefintligt och har nog alltid varit det. Jag har spelat elgitarr, men det är ju faktiskt inte värre än att man pluggar in hörlurar i förstärkaren så kan man i princip banka loss mitt i natten.


Ska jag åter sätta mig i en villa är mitt grundkrav att kunna kissa på tomten utan att grannarna ser det. Det är inte så att jag har ett stort behov av att dra ut draggen i ljuset, jag menar bara att om tomten har full insyn kan jag lika gärna hänga i en närliggande park där jag själv slipper klippa gräs och beskära fruktträd.

Det för mig till den obegripliga boendeformen radhus. Så här skriver Svensk Fastighetsförmedling om påfundet:
Ett radhus erbjuder villakänsla men utan samma ansvar och sysslor som kommer med traditionellt villaboende.


Det är ju precis tvärtom! I ett radhus har man nästan samma kostnader som i en villa. Eventuellt i bostadsrättsform, men det innebär ju bara att man inte själv kan välja när det är dags att måla fasad, byta fönster osv.

Radhustomter är precis så stora att man måste ta hand om dem, men för små för att vara till nytta. Man kan inte odla mer där än på balkongen. Två solstolar, ett parasoll och en trädgårdstomte – fullt. Grannen kanske väljer att fylla sin plätt med en studsmatta för sina högljudda barn och så är halva året förstört av den anledningen.


Inomhus hör man när grannarna spolar i toan och när fyllot i huset mittemot slår igen ytterdörren mitt i natten. Det är ingen slump att tv-serier som Svensson Svensson och Svenska hjärtan utspelar sig i radhusområden. Ingenstans frodas misären och missunnsamheten som där. Man går miste om lägenhetens anonymitet utan att få villans avskildhet. Det rimliga priset för radhusboende borde ligga någonstans mellan tält och mögelskadad lägenhet med rivningskontrakt.

fredag 23 mars 2018

Skillnad på spel och spel

Jag är lite less på att inte ens affärstidningarna verkar förstå skillnaden på gaming och betting. Allt kallas ”spelbolag” i rubrikerna, sedan får läsaren själv reda ut och sortera. Ett exempel:


Den övre artikeln handlar om Kindred, Leo Vegas, Evolution Gaming, Betsson och Kambi. Fem bolag i huvudsak verksamma inom casino och betting. Nere till vänster är en artikel om Paradox, ett bolag som utvecklar dataspel för rekreation. Artikeln till höger handlar om Scout Gaming som håller på med e-sport och traditionell sportsbetting.

Att kalla alla dessa för ”spelbolag” och låtsas att de befinner sig i samma bransch är som att kalla Vin & Sprit AB för ett matbolag och jämföra dem med Mat.se eller Axfood. Eller egentligen ännu dummare, för jag skulle nog säga att Vin & Sprit har mer gemensamt med Axfood än Evolution har med Paradox.


Vad beror då detta på, är ekonomijournalister idioter som trots att varken dataspel, roulette eller vadslagning är nya fenomen inte förstår skillnaden? Det tror jag inte, men i sin iver att förenkla verkligheten och locka till klick försöker åtminstone rubriksättarna bunta ihop alltihop till något kontroversiellt och komplext när det i själva verket handlar om fullt begripliga, men väldigt olika, företag och affärsmodeller.

Jag förstår att man inte på en börstidnings förstasida kan reda ut skillnaden mellan casinoleverantören NetEnt och spelportalen Betsson, men börja åtminstone att göra skillnad på betting och gaming. Det ena är spel om pengar, det andra är dataspel, för bövelen!

torsdag 22 mars 2018

Dassig syn på mitt och ditt

Vänsterjournalisten och författaren Kajsa ”Ekis” Ekman har jag inte haft några starka åsikter om och har förstått att det gör mig ganska unik. Okej, en åsikt kommer här. Jag brukar ondgöra mig över människor som inte kan nöja sig med ett efternamn och ”Ekis” fullständiga namn är Anna Kajsa Helena Langemar Ekman Makboul. Varför slängde hon inte in Rullgardina Krusmynta när hon ändå var igång?


Nåväl, jag tänker inte recensera henne nu heller, men såg en artikel där jag reagerade på ett uttalande:
Jag köper bara sådant som är lustfyllt att köpa. Alltså mycket kläder, träningsredskap, alkohol. Jag köper inte toalettpapper, det tar jag från fik, krogar och sådant där. Jag har hittat massa kläder i grovsoporna. Men så kan jag också lägga 5000 kronor på en klänning på nätet bara för att jag vill ha den. Alla de här skorna jag har är plastskor från nätet.

Hon får köpa vad hon vill, så det lämnar jag därhän. Att hon ”har hittat massa kläder i grovsoporna” säger jag heller inget om även om jag tvivlar på att så är fallet. Att hon säger sig vara ”trött på posörer” betyder ju inte att hon inte tröttnat på sig själv.

Posör-spotting...

Men det jag hänger upp mig på är såklart att hon säger sig stjäla toapapper från restauranger. Jag tror inte att hon ljuger. Till skillnad från att plocka kläder från grovsoporna är inte detta en pittoresk egenhet, det är stöld. Rent tekniskt är det stöld att hämta kläder i grovsoporna också, men ingen ser det så, det är bara märkligt och kanske lite äckligt. Men att en 37-årig välbetald kvinna skulle ha satt i system att stjäla dasspapper från lokala näringsidkare har jag svårt att ta in.

För några år sedan gick ett tv-program som hette Superspararna där de medverkande berättade om sina mer eller mindre konstiga spartips. Någon gjorde maskrosmarmelad, en annan samlade rabattkuponger. Men så var det ett par som gick till McDonald's och snodde ”gratisgrejer”:


Jävla missfoster!” löd en av de snällaste kommentarerna. ”Ekis” är (gissningsvis till skillnad från dessa ”tv-stjärnor”) inte fullblodsidiot. Därför är jag nyfiken på i vilket läger hon tror att hon ska plocka poäng genom att berätta att hon stjäl sitt toapapper för att ha råd att köpa kläder och sprit.

Såvida inte bekännelsen var ett försök till skämt. I så fall hoppas jag att hon inte tänkt livnära sig som komiker, för då får hon nog börja stjäla pappershanddukar och tvål också så att hon har råd med hyran.

onsdag 21 mars 2018

Frilanssådd

Bara lugn, alla odlingshatare! Jag ska inte dra upp min chiliodling igen (men årets förkultivering är i full gång, bara så ni vet).

Istället tänkte jag snacka frilansarbete. Jag älskar att frilansa, att kunna välja mina uppdragsgivare, påverka inriktningen på mitt arbete, arbetstiden och storleken på mina inkomster. Jag älskar med andra ord det som brukar kallas otrygghet.


Men det kräver att man tänker på ett lite annat sätt än när man har en arbetsgivare som garanterar en fast lön inte bara den här månaden utan minst ett halvår framåt. På två sätt. Det första är att jobba med marginaler. Jag hörde nyligen en frilansade skribent säga att som frilans bör man ha en månads utgifter i buffert. Jag tycker att ett år är rimligare.

Det viktigaste för frilansare är nog ändå att ständigt leta inkomster. Det är här jämförelsen med odling kommer in. Om man hela tiden sår en massa olika frön, på olika åkrar med olika jord och gödsel kommer en del av dem växa upp till frodiga växter som ger mat i magen.


Har man inte en fast anställning hos en arbetsgivare gör man klokt i att ägna sig åt växelbruk. Inom jordbruket gör man det för att gardera sig mot utarmning av jorden, skadeinsekter och klåfingriga politiker. För en frilansande skribent eller kulturarbetare är farorna konkurser, lågkonjunkturer och produktionsomläggningar. Och klåfingriga politiker, det har vi gemensamt med bönderna.

Jag har massor av idéer/fröer att sätta i jorden i år. En del kommer aldrig växa upp och bli livskraftiga, för att jag vattnar för lite eller för att de helt enkelt inte är livsdugliga. Andra kommer jag kunna skörda till hösten, och i bästa fall inte bara i år utan i flera år framöver. Och det här tänket kan med fördel även löntagare använda sig av. Det är som Thore Skogman konstaterat:


"Man måste vara om sig och kring sig
för att man ska få nåt i sig och på sig.
På den lata sidan
får man inte va'.
Man jobbar både natt och dag.
"

tisdag 20 mars 2018

Inte gör det ont när bubblor brister

Den här bostadsbubblan som det pratats om i några år nu... Ni vet, den som precis är på väg, redan är här eller inte går att undvika, alltid i feta krigsrubriker. Jag tror inte på den.


Bostadspriser kommer alltid gå upp och ner. När räntan höjs (vilket ju verkar dröja eftersom ECB säger att det dröjer och Ingves sällan eller aldrig gör något annat än att följa efter storebror) kommer det säkert att kyla ner marknaden ett tag, och när lågkonjunkturen kommer och fler förlorar jobbet blir marknaden trögrörlig.

Så långt är jag med, men att priserna ska sjunka till ett minimum och människor får gå från hus och hem när de inte har råd att bo kvar och ingen vill köpa – det tror jag inte kommer hända inom överskådlig tid.


Av flera orsaker. Svenskar är visserligen högt belånade, men vi har en betalningsmoral och för gott om annat att spara på för att stora delar av befolkningen ska hamna i Lyxfällanläge pga sina bolån.

Men kanske främst för att svenskar inte spekulerar i sitt boende. I många länder är hus det normala sparobjektet. Man köper ett hus och bor i det, men så fort ekonomin tillåter köper man ett till för att hyra ut, och helst ännu ett. Det gör inte vi. Vi kan möjligen köpa sommarstuga, men i övrigt sätter vi eventuella sparpengar på börsen. Vill vi investera i bostäder köper vi aktier i byggbolag eller bostadsutvecklare, inte fysiska hus.

De flesta svenskar bor i eller i närheten av större städer, eftersom det är där jobben finns. Det kommer vi fortsätta att göra och därför minskar inte marknaden. Möjligen det ekonomiska utrymmet, men det ger hack i uppåtkurvan, inte krasch och kris.


Hus i en bruksort där en av få stora arbetsgivare lägger ner eller flyttar till Baltikum kommer sjunka i värde, men det är ingen bobubbla, det är urbanisering. Dessutom kostar en villa där redan mindre än en walk-in-closet i Stockholm, så inte heller där finns det så mycket fallhöjd.

Alltså tycker jag att vi blåser av bobubblan. För även om den skulle komma – vad ska vi göra åt det? Den som bara äger sitt eget boende kan inte sälja av några bostäder i förebyggande syfte eftersom köerna till hyresrätter är längre än en konjunkturscykel. Därför kommer inte bomarknaden krascha.