söndag 25 mars 2018

Halvdant är helfel

Jag har mer eller mindre alltid på ett lite manodepressivt sätt gått in stenhårt för saker eller släppt dem helt. Jag har svårt för att testa saker och puttra på i halvfart. Oavsett om det gäller jobb eller fritid, inkomster eller hobbies (jag brukar försöka göra inkomster på mina hobbies) gräver jag ner mig och plöjer ner sjukt mycket tid och energi.


Det här brukade jag ha dåligt samvete för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren. Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket” har jag snarare anammat det mer och mer.

Det är inte så att jag tänker att jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav tillbaka.


Fuck that (det skrev jag inte för att verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet på. Annars får det vara.

18 kommentarer:

  1. Citat från en TV-serie som jag är övertygad om att du inte sett: "Never half-ass two things. Whole-ass one thing."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du helt rätt i att jag inte gjort, men nu har jag åtminstone sett den repliken: https://www.youtube.com/watch?v=Qk3r_fhkzxQ

      Radera
  2. Jag har nog lite av samma tendens själv :)
    Det är i många sammanhang en fördel, i vissa inte så.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
  3. Jag tror inte på att göra allt till fullo i livet. Har sett alltför många människor gå in i den sk väggen för att allt ska vara till max. Jag tror på att välja sina områden som man satsar på och skala bort. På jobbet har vi många som ”brinner” för dittan och dattan för att det är det vi förväntas göra och går all in. Personligen brinner jag inte för mitt jobb även om det finns delar jag tycker är väldigt intressanta. Så nu går jag bara all in för de delar jag tycker är intressanta och försöker skippa allt andra eller göra minimalt om jag inte kan komma undan. Jag är också så att när jag blir intresserad av något så snöar jag mig in på det tills intresset försvinner efter några år och jag blir intresserad av något annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att fler än någonsin går in i väggen tror jag handlar om antalet intresseområden. Inte att du brinner för ditt och datten utan att det är lätt att småbränna sig på allt möjligt. På det sättet blir livet ett brus utan tydliga konturer.

      Radera
  4. Någonstans, någon gång upptäcker man kanske att det, eller den, man lagt ner väldigt mycket energi, kärlek, glädje och omtanke på inte alls på långa vägar ger tillbaka särskilt mycket energi, kärlek, glädje eller omtanke som det gjorde i början. Det kan vara ett förhållande, en investering, ett favoritbolag, karriärval eller något annat. Då kommer tanken om att "nu har jag ju stoppat in så väldigt mycket i det här fast det inte längre fungerar, men det vore ju så synd att bara kliva av efter all tid som gått" (fast man vet att det med intill visshet gränsande sannolikhet inte kommer bli bättre).

    Förra året avslutade jag en flera decennier lång vänskap. En förbannat smart kvinna jag lärt känna hyfsat tidigt i mitt liv, grymt framgångsrik, omtänksam, generös. Och på något sätt märkte jag att ju mer lyckad hon blev år för år, desto mer kontrollerande blev hennes sätt mot omgivningen. I början många uppskattade samtal om inriktning på affärer, tillvägagångssätt, drift och resultat, medarbetare, familj, släkt och vänner, men med tiden oerhört känslig för det som på minsta sätt kunde uppfattas som kritik.

    I takt med att åren gick kände jag mer och mer att, ja, jag får väl tänka på vad jag säger, undvika vissa ämnen, styra om en diskussion som börjar vika av mot ett "farligt" spår, acceptera att jag ibland fick ta mängder med skit för ingenting alls, hellre vara tyst ibland än uttrycka mina tankar, lyssna av med omgivningen hur stämningen var. Det här höll jag på med i alldeles för många år, men en dag tvingade jag mig själv att lysa igenom hur jag fungerade, hur jag kände, vad jag ville med mitt nu och min framtid.

    Där och då visste jag nog hur det skulle sluta, men jag ansträngde mig ändå för att, så lugnt och fint jag kunde, berätta hur jag kände. Resultatet? Som förväntat: allt var mitt fel, det var jag som inte fattade, jag som missförstod, ingen annan hade någonsin sagt något liknande (nähä? konstigt!), att jag måste vara väldigt störd som bara kastar bort så många års vänskap utan tanke.

    Så, rätt tänkt, Micke, om att sluta ha dåligt samvete för att kliva av resultatlösa projekt. Fortsätt vara öppen för möjligheter, acceptera att ibland blir det bra, ibland inte. Och ha vett att kliva av när det inte är roligt längre.

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är absolut en risk att blunda och köra på bara för att slippa erkänna för sig själv att man kört åt fel håll, men det blir man inte mindre urspårad av :-(.

      Tack för din berättelse. Vi kan nog alla lära oss något där.

      Radera
  5. Wien-Lars

    Trist nog kommer sådana insikter sent i livet. När det gäller aktier är jag stenhård. Sälj förlorarna. Håll i vinnarna. Fokusera på det som fungerar.

    Blir lite som mamman som sitter i flygplanet med ett litet barn. Syrebrist uppstår. Sätt på dig masken först och hjälp barnet sedan.


    Mvh

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men man ska inte slänga ut barnet då va? Jag har aldrig orkat traggla mig igenom Safety on board ;-).

      Radera
  6. Larsson,

    Tror Sara kan utveckla vad jag menade. Har inget med flygsäkerhet att göra.

    Mvh

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, hur blev jag inblandad i detta? Men jag har förstått att man aldrig ska sätta ett barn i händerna på Micke! ;)

      Radera
    2. Jag vet inte! Men din slutsats stämmer nog.

      När jag häromdagen hjälpte en gammal tant (japp, sant, det hände verkligen!) eftersom kommunen inte sandat och trottoaren förvandlats till en rodelbana kom jag att tänka på Grotesco-citatet: "Jag är den typ av person som hjälper gamla damer över gatan... halvvägs."

      Radera
    3. Så du menar att jag ska lita på att det hände trots att du inte kan presentera bildbevis? Ok, för den här gången!

      Haha, schysst!

      Radera
    4. Min mobil har ingen kamera (DET har jag bildbevis på: https://3.bp.blogspot.com/-it9xR-_lyyY/WcffmYBXZKI/AAAAAAAADTg/BtF_hFCaXWcibsWQYBL7wfYiDyu8JgkQQCLcBGAs/s320/mobilportratt.JPG) och det var inte läge att springa och hämta en kamera eftersom tanten var i det där läget att hon gått för långt in på istäcket för att kunna vända om och heller inte vågade fortsätta framåt (tänk flugpapper).

      Radera
    5. Skönt att du har bildbevis på något så inte allt blir fake news.
      Haha, hade varit riktigt kul om du vänt om och hämtat en kamera och sen bett en förbipasserande att fotografera när du hjälper tanten över gatan ;)

      Radera
    6. I detta Facebooksamhälle händer säkert just det hela tiden.

      Radera