Elspartips

I både Norge och Sverige slår elpriset nu rekord igen och igen. Jag har ju berättat att jag försökt se över min elförbrukning och med rörlig elräkning, spotpris på ATH-nivå och tvåsiffrig kyla blir jag rädd för var det ska sluta.

Jag läste i en norsk artikel att en vanlig dusch nu kan kosta 26 kronor. Jag hade gärna sett den uträkningen, men att det är dyrt, både att värma luft och vatten, råder inga tvivel om. Det finns såklart en massa politiska lösningar på de höga elpriserna (i Norge kostar elen 5-15 öre/kWh att producera), men eftersom jag inte har något inflytande på politikerna tänker jag släppa det just nu.

Det jag i första hand kan påverka är mina egna val. Förutom att elda med ved och att acceptera lägre inomhustemperatur har jag börjat hålla koll på när på dygnet strömmen är billigast och försöker i möjligaste mån använda den då. Kaminerna är nu utrustade med grytor modell större fulla med vatten. På så vis har jag alltid varmvatten som dessutom ger jämnare värme i rummen, utan köldvibbar (någon som kommer ihåg Killinggängets karaktär ”Kaminmannen” uppskattar säkert den referensen).

Jag vill dessutom byta ut kaminen i köket mot en hederlig gammal vedspis, men i väntan på det kan man ta till en så enkel åtgärd som att klä på sig lite mer för att öka acceptansen för kyla. En varmare tröja, långkalsonger och klassikern tofflor.

Nattetid kan man plocka fram en extra filt. Särskilt om man inte är utrustad med en fluffig värmedyna som håller behagliga 39 grader.

”Vi har en deal i vinter.”

På sikt vill jag byta ut flera ytterdörrar och tilläggsisolera, men för den här vintern fick det bli ett snabbt om än inte så vackert isoleringsprojekt på två dörrar som ändå inte behöver användas.

Vad gör ni för att härda ut de höga elpriserna? Ge mig era bästa och/eller sjukaste elspartips!

Socialdemokratisk skadekontroll

Varje våldsbrott i Sverige resulterar i att någon regimtrogen luftskalle berättar att i hans mellanstadieskola på 70-talet hände samma sak nästan dagligen, så det är inget att oroa sig för. På samma sätt försöker Aftonbladet nu få oss att tro att Strandhälls världsrekordförsök i Kronofogdeskulder är helt genomsnittligt och medelmåttigt. Tidningens kolumnist säger sig ha en hel låda med oöppnade räkningar.

Idag säger hon sig lycklig över att ha tvingats skaffa autogiro. Det får hon såklart vara, och kanske har hon på riktigt en psykisk störning hon kallar räkningsfobi. Jag tvivlar. Men framförallt tycker jag att det är ohederligt och olustigt med denna orgie av bortförklaringar. ”Pengaångest”, ”existentiell ångest” och ”ekonomisk analfabetism”. Hur vanligt är det?

Jag skaffade internetbank i slutet av 1900-talet. Den stora fördelen var att man då kunde lägga in räkningar i förväg så att de betalas vid sista betalningsdag (det här hände nämligen i en tid då man fick ränta på pengar). Jag kan inte säga att jag inte missat ett enda förfallodatum sedan dess för det har jag, men jag har inte missat en enda påminnelse och definitivt inte sjabblat tills något gått till inkasso, ännu mindre Kronofogden.

Så vad säger folkdomstolen? Känner ni någon som pga en störning eller fobi inte kunnat sköta sin privatekonomi? Jag köper inte att detta är vanligt hos var och varannan. Lathet är något annat och det är måhända en folksjukdom.

När avfallsdeponi kostar pengar

I Norge där jag bor får man betala för att slänga saker på soptipp. Inte allt och överallt. Sorterade sopor kan man komma undan med och till skillnad från Sverige kan man lämna elsopor vid många affärer, även matbutiker.

Men det är inte som i Sverige där man åtminstone i alla kommuner jag bott i har kunnat fylla sin bil med möbler och vitvaror och dumpat dem på närmaste återvinningscentral. Det här ger nya utmaningar, men också möjligheter (ja, jag vet hur politikerpopulistiskt det där lät). Jag var och tittade på en bil och i garaget stod förutom bilar ett skåp som ”ska slängas någon gång”. Nej då, det slängdes på mitt flak och hamnade i mitt hus ett par timmar senare.

I Sverige står det ibland lådor med gratis frukt utanför villatomterna. Nu är det ju inte riktigt fallfruktssäsong, men tydligen möbelsäsong. Billy-hyllor kan man väl aldrig få för många av? Här blev det ett snabbt stopp.

Jag har en skapligt isolerad källare (önskar att resten av huset vore lika välisolerat) som går att använda som förråd av såväl konserver som färgburkar, men då behövs det hyllor och skåp för att hålla ordning. Den blev perfekt.

Till och med lampan fungerar!

Nu kanske vän av ordning kommer ihåg att jag sagt att jag har för mycket möbler och grejer. Då är det ju lite kontraproduktivt att hämta hem ännu mer, men jag jobbar på det. Jag har flera säljannonser ute, fler ska det bli och till våren blir det antagligen en loppmarknad/gårdsförsäljning. Räcker inte det får väl jag också sätta en gratisskylt vid tomtgränsen.

Om du fick bestämma

Att få andra att ändra sitt ekonomiska beteende verkar i stort sett omöjligt. Kommer det inte från personen själv kommer det antagligen inte att hända. Men låt oss leka med tanken! Om du fick bli diktator för en dag, vad skulle du göra för att knuffa folk i rätt riktning?

Och vad är rätt riktning?

Vore det att förbjuda ockerräntor, införa privatekonomi som ett skolämne i grundskolan eller något helt annat? Själv skulle jag plocka bort ränteavdrag och istället lägga de pengarna på att uppmuntra sparande. Det känns helt fel att staten subventionerar lån samtidigt som den bestraffar sparande. Nu när räntorna är låga vore det ett ypperligt tillfälle att införa denna ändring.

Men räntorna har ju varit låga i flera år och eftersom det inte gjorts än lär det inte hända. Kanske är det naturligt för den som jobbar med politik att inte vilja göra väljarna mer oberoende av politiska beslut. Vad ska man då locka/hota dem med för att de ska rösta på ens politik?

Lite på samma tema skulle jag vilja stimulera börshandel. För en oinvigd verkar aktiehandel uppenbarligen helt meningslös. Vi ser ofta formuleringar om att ”spela på börsen”, som att det vore jämförbart med casinospel eller lotteri, även från personer som borde veta bättre. Faktum är att det inte hade funnits något näringsliv att tala om ifall ingen velat investera i det.

Och det är mycket bättre att privatpersoner, bilhandlare, undersköterskor och skribenter, äger börsbolagen än att ett fåtal mäktiga finansgubbar gör det. Om jag fick bestämma.

Ordning och reda, ministerpost på fredag

Jag försöker hålla mig undan svensk partipolitik. Jag är inte intresserad och hade inte ens före regeringen Andersson kunnat namnge fem ministrar på rätt post. Av de nya är det många jag överhuvudtaget inte hört talas om. Men okej, TriDave noterade igår att jag duckat för det öppna målet på Strandhäll och det går ju nästan inte.

Politiker betonar ofta hur vanliga de är, att de är ”som folk är mest”. Hur många känner du som inom ett par års tid haft nio ärenden hos Kronofogden? Förmodligen lika många som, i likhet med Mona Sahlin, fick p-böter hela 24 gånger bara för de gånger de valt att ställa sig i handikappruta.

Men tillbaka till Strandhäll. För att få ett kronofogdeärende krävs att man först köper något som man låter bli att betala i tid. Då får man oftast en påminnelse innan det går över till inkasso. Där får man en eller flera anmaningar att betala innan räkningen hamnar hos Kronofogden. Den processen har Strandhäll alltså gått igenom minst nio gånger, ”de flesta ärendena är är från 2021”. Ändå säger Prysselusk... Strandhällskan: ”Jag har alltid haft ordning på min ekonomi”.

Om nio KFM-ärenden är ordning, vad är då oordning?! Precis som i fallet Sahlin ställer man sig frågan om hon är idiot, om hon tror att väljarna är idioter eller om hon faktiskt är så långt ifrån vanliga människors verklighet att hon tror att det är rimligt att totalbomma nio räkningar när man dessutom är höginkomsttagare och har alla möjligheter i världen att få hjälp, från partiet eller riksdagen.

Annika Strandhäll är 46 år gammal. Efter utbildning till damfrisörska började hon jobba inom kommunen, sedan facket och slutligen som heltidspolitiker. Mer skyddad verkstad än så kan man nästan inte hitta. Är Strandhälls kompetens och personliga egenskaper vad svenska folket önskar hos en företrädare har jag åtminstone besvarat en av frågorna i förra stycket – då är väljarna idioter.

Billig mat i Norge

Enligt jämförelsesajten Expatistan är mat 31 procent billigare i Stockholm än i Oslo. Jag vet inte hur de kommit fram till den siffran, men mat är dyrt i Norge. Det betyder dock inte att all mat är dyr, överallt och hela tiden.

Kort datum, rabatter på utgående varor, verkar inte lika vanligt i Norge som i Sverige, men på Coop har man ett koncept kallat ”nullvisjon” med syfte att ingen mat ska kastas. Frukt & grönt som ser lite trist ut hamnar på nollvisionshyllan där allt kostar 10 kr/kg. Man tar en särskild papperspåse, blandar hur man vill därifrån och betalar 10 kr kilot, vilket ju faktiskt är billigt även med svenska mått mätt.

Som jag var inne på häromveckan får man på det sättet chansen att testa sånt man inte hade tänkt äta. En gång fick jag med mig några hekto champinjoner, så då blev det varma mackor med svampstuvning. Nästa vecka var det äpplen – äppelpaj.

Men det finns en butik som dragit det här ännu längre. På Holdbart säljs bara stora partier av mindre lyckade restlager, med upp till 90 procents rabatt. Butikerna har ett öststatsutseende som får Ö&B att verka som en inspirerande miljö, men det kvittar när man kan göra klipp.

Jag har ju berättat att jag dessutom lyckats hoppa över ett par led – grossister och detaljister – genom att handla direkt från producenterna, men även i butik kan man komma hyfsat lindrigt undan. Det finns bonusprogram som ger rabatter och återbäring, men så finns det också vanliga extrapriser beroende på felköp eller säsongsvariationer. Ju högre matpriser ett land har, desto mer går att spara på att vara lite fiffig.

Skadeståndsgrubbel

Han som sköt ihjäl polisen Andreas Danman har fått sin tingsrättsdom, åtta års fängelse och skadestånd på 494873 kr. Hur ett mord på en människa som inte gjort en något kan resultera i åtta år (ute efter 5 år och 4 månader) övergår mitt förstånd, men det lämnar jag därhän i denna ekonomiblogg.

Andreas Danman

Här fokuserar vi på pengar. En halv miljon ska mördaren betala till de anhöriga. Om han inte kan betala (minderåriga yrkeskriminella som inte gjort och aldrig kommer att göra ett hederligt handtag kan sällan det) kommer pengarna från staten, då utan ränta. Danmans sambo får 85741 kr för att pappan till det barn hon väntar inte finns längre och gick miste om 50-70 år av sitt liv.

Några månader tidigare fick en man resning till Högsta Domstolen och sin dom sänkt för de brott han dömts för, människorov, två fall av grov våldtäkt och försök till utpressning. Detta eftersom han i efterhand lyckats få fram ett papper från myndigheterna i Syrien att han var 15-16 år vid gärningarna, inte 18 som den tidigare domstolen trott (och som jag förstått det baserat på uppgifter mannen själv lämnat tidigare). Detta slutade med att han satt i fängelse fjorton månader längre än han borde (pga ungdomsrabatt). För detta fick han ett skadestånd på 840000 kr.

”Prisa hovrätten, här kommer skatteåterbäringen.”

Det är såklart omöjligt att jämföra vad en person får i skadestånd för sin mördade sambo med vad en annan får för att ha suttit ”felaktigt” frihetsberövad. Kaj Linna fick 18 miljoner efter att ha suttit i fängelse i tretton år för ett mord han senare frikändes för. Det är nästan dubbelt så mycket per år som årets fall.

Inga pengar i världen kommer att ge Andreas Danmans sambo upprättelse och kompensation, men 85741 kr för att få hela sitt liv slaget i spillror känns otroligt mycket mindre än det tiodubbla för att ha suttit ett drygt år för mycket för brott man faktiskt begått. Tycker jag.