onsdag 19 februari 2020

VM i budgetmiss

Att planera och budgetera påstås vara bra, men det lyckas inte alltid. Idrottsevenemang tycks vara något av det sämsta man kan satsa på för att tjäna pengar, men alpina VM i Åre 2019 förväntades gå med 50 miljoner i vinst och det är ju inte kattskit!

Fast några dagar innan tävlingarna kom organisationen fram till att det bara skulle bli 40 miljoner. Detta efter en Excelmiss som man tydligen inte dubbelkollat förrän då, så där rök tio mille. Om det stannat där hade det ju ändå varit succé, men när tävlingarnas kassa räknades visade det sig ha blivit 30 miljoner i förlust istället, så där rök 70 till.


Hur då, frågar sig vän av ordning. Låt oss fråga vd:n. Eller, rättare sagt, låt SVT ställa frågan.
 - Sen efter VM, precis för ett år sen, det var då vi började gå igenom ekonomin. Vi såg att kostnader hade ökat, intäkter blev mindre och det är ju självklart nåt man har ägnat nätter och dagar och timmar åt att fundera hur kunde det bli så här.
 - Vad har du kommit fram till?
 - Ja, jag är ytterst ansvarig som vd och det är många, många delar i det hela som har varit väldigt lärorikt för mig på ett otroligt tråkigt sätt.

Är det fler än jag och SVT:s André Pops som inte fattar? De har med en omsättning på 400 miljoner lyckats få till ett resultat 80 miljoner sämre än väntat. Jag följer inte alpin skidåkning sedan Stenmark slutade, så jag vet inte hur själva tävlingarna gick, men det ekonomiska handhavandet måste ha slagit något slags rekord.

tisdag 18 februari 2020

Låt mig slippa tänka bort krediten

Dags för lite nätbanksgnäll. När jag loggar in på Avanza möts jag av en översiktssida. Det första jag gör då är att svära lite över den senaste ”uppgraderingen” av layouten som gjort allt sämre och speciellt översikten lite mindre översiktlig. Sedan läser jag följande för ett konto där jag har värdepapper:
Tillg. för köp XXX XXX kr (inkl. kredit)
Vad som avses med krediten i detta fall är att jag kan låna pengar från Avanza med aktier som säkerhet. Jag har aldrig använt mig av denna möjlighet, men även om jag hade det vill jag såklart inte se det i översikten. Där vill jag se hur rik jag är, inte hur mycket pengar jag skulle kunna samla ihop om jag lånar.


Det slår mig att detta är en god sammanfattning över allt som är galet med vårt samhälle. Vi har t ex en regering som pratar om fulla respektive tomma lador helt oberoende av statsskulden och använder bruttonationalprodukten som ett mått på hur bra det går för Sverige.

Precis som om grannen skulle bli rikare av att köpa en ny bil med hjälp av billån. Det blir han inte. Privatekonomin blir inte heller bättre för att vi sänker avbetalningstakten på våra lån, trots att vi då får mer pengar att röra oss med.


Jag kan ge er fem exempel till, men jag utgår ifrån att bloggens läsekrets inte är idioter och det tror jag inte att Avanzas kunder heller är, så lägg vänligen ”ekonomi inklusive kredit”-siffrorna under någon obskyr flik för kreditentusiaster som vill jämföra belåningsvärden.

Är jag bara en gnällig gubbe eller är jag en gnällig gubbe som har rätt?

måndag 17 februari 2020

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).


Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.
Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:
De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.

söndag 16 februari 2020

Märkes-t-shirts

Jag fattar att många har dyrare klädkonsumtion än jag även om jag tror att många skulle kunna pressa kostnaden utan att kompromissa. En del har jobb där de inte kan gå runt som en slashas, andra vill inte för allt i världen synas i matbutiken i fula kläder, en tredje grupp vill ha högsta komfort när de är ute i skog och mark. Kanske är det också så enkelt att man tycker att glädjen att klä sig i en Armanikostym är så så stor att det helt enkelt är värt pengarna.


Allt det där är helt okej. Men så finns det klädval jag bara inte begriper. T-shirts kan vara det bästa exemplet. Nästan alla bär dem. De funkar utomhus på sommaren, inomhus jämt och en del sover i dem. Dessutom funkar de under en skjorta eller tjockare tröja.

Själv kan jag nog inte se mig klä upp mig i en kortärmad t-tröja. Kanske i rätt färgsättning under en kavaj om tillfället är tillräckligt informellt, men mest ser jag t-shirt som ett vardagsplagg, ungefär som blåjeans och rutiga flanellskjortor. De flesta tycks hålla med, man ser sällan t-shirts på galamiddagar och filmpremiärer.

Så hur kommer det sig att det finns en marknad för t-shirts som kostar uppemot tusenlappen? Här är tre exempel på vanliga tröjor som kostar 400-1000 kr. Naturligtvis är det märkeskläder, men med så diskreta loggor att de ändå knappt syns. Jag tog mig friheten att plocka bort två av dem nu, men bara en syntes ändå när man har på sig tröjan.


Vad är grejen? Jag hade inte köpt någon av dessa för över femtiolappen. Dessutom har jag nog t-shirts så det räcker hela livet, har inte alla det? T-shirts är lite som bläckpennor – ingen köper dem, men alla har dem. Enda anledningen jag kan se till att köpa en t-shirt är om den har ett speciellt tryck eller viktigt budskap.


Om jag skulle ha en tröja för det facila priset av 899 kr och någon till äventyrs skulle uppmärksamma det skulle jag ärligt talat förakta dem lite för att de ens vet detta. För de pengarna kan jag köpa något betydligt roligare än en vit t-shirt. En hel kostym t ex. Nej, inte Armani, jag vet.

lördag 15 februari 2020

”Man kan inte förbjuda fattigdom”

Det finns argument både för och emot tiggeriförbud. Jag tycker att ordningslagen borde räcka för ett allmänt förbud, men det kan diskuteras.

Något som däremot inte borde behöva diskuteras är huruvida ett förbud mot tiggeri är liktydigt med ett förbud mot fattigdom. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor på fullt allvar tycka att det är ett argument mot tiggeriförbud:
Vi kan inte förbjuda tiggeri, för det går inte att förbjuda fattigdom.


Till att börja med behöver man inte ens vara fattig för att tigga. Jag och många andra tänker att vi inte skulle vilja tigga om det inte verkligen var sista tänkbara alternativet till försörjning, men människor är olika. Unga, fullt arbetsföra tiggare tar effektivt död på den myten. Sen är det klart att inte alla tiggare spelar golf och bor på Strandvägen:


Men okej, ”för skojs skull” kan vi utgå ifrån att exakt alla tiggare är oförmögna att tjäna egna pengar i ersättning för ett riktigt arbete. Hur hjälper det fattigdomsargumentet? Vi kommer aldrig kunna utrota ekonomisk brottslighet, det är inte ett argument för att sluta med pengar. Varför ens dra gränsen vid pengar – mord kommer alltid finnas, även om det fortsätter att vara kriminellt.

Nej, man kan inte förbjuda fattigdom, men tiggeri går utmärkt att förbjuda. Det har många länder gjort med stor framgång.

fredag 14 februari 2020

Ta ut lönen i förväg

Alla har vi träffat människor som bara måste bränna lönen så fort den kommit in på kontot. Magnus Uggla skrev en sång på temat och om inte det är bevis för att ett fenomen är utpräglad vet jag inte vad som skulle vara det.

Nu är det dags för Idiot 2.0, för de som vill kunna äta kakan innan den ens kommit ut ur ugnen. ”Tanken med tjänsten är att användarna ska slippa ta dyra smålån och istället använda pengar från sin framtida lön” är en snygg omskrivning för en annan variant av kortfristigt lån fast med lönen som säkerhet.

Låt dig inte luras av andra – låt oss göra det!

Det finns flera sådana här tjänster (ni får söka själva, jag vill inte ge dem reklam) och oavsett om de tar ut ränta eller uttagsavgifter, licensavgift, prenumerationskostnad eller något annat så är det ett lån. Dessutom ett helt onödigt sådant.

Unga människor behöver lära sig att vänta på belöningar och hushålla med sina tillgångar. Kloka föräldrar börjar detta uppfostringsarbete redan med lördagsgodis och veckopeng. Korkade och oansvariga föräldrar gör det inte alls. En inte alltför djärv gissning är att de själva aldrig lärt sig det ekonomiska tålamodets dygd.


Jag vet att jag låter som hundra år nu, men jag är så tacksam gentemot mina föräldrar som tidigt lärde mig att ta ansvar för egna pengar. En idiot och hans pengar går förr eller senare åt skilda håll.

torsdag 13 februari 2020

Studiecirklar till droger

Godtyckligheten och den snudd på obefintliga kontrollen av studiecirklar har jag retat mig på förr och nu är det dags igen. Den här gången gäller det Nykterhetsrörelsen och organiserat fusk i en imponerande omfattning.

Har lektionen börjat?

9000 cirklar och evenemang på totalt 286000 timmar med 42000 deltagare verkar ha varit rent hittepå. Ingenstans hittar jag hur mycket pengar det rör sig om, men det lär ju vara några miljoner i alla fall. Totalt lägger staten fyra miljarder per år ”för att stärka demokratin och samhällsengagemanget i Sverige”, vad det nu kan betyda.

Att två förslagna medarbetare hos Nykterhetsrörelsen valt att spendera tillskansade fuskpengar på att köpa droger är väl närmast en lustig detalj i sammanhanget. Mindre lustigt är att ingen bryr sig. Nykterhetsrörelsens kommunikationschef ”ser allvarligt” på det inträffade, men det ger ju inte skattebetalarna pengarna tillbaka. Folkbildningsrådets kommunikationsansvariga ”tittar närmare” på ärendet, vilket rent konkret betyder absolut ingenting.


Fick jag bestämma (det får jag ytterst sällan och inte heller nu) hade alla utbetalningar till Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet stoppats med omedelbar verkan. Till att börja med. Jag hade nog övervägt att lägga ner hela upplägget med bidrag för studiecirklar. Det är något sjukt med att alla människor ska ha pengar för att ägna sig åt hobbies och självstudier.

onsdag 12 februari 2020

Svårt att bli rik på börsen?

Låt oss säga att någon jävel vill bli rik på börsen, och börjar när dom är 25, sparar 5000 kr i månaden tills dom är 90 år, då har dom bara fått ihop drygt 23 miljoner i realavkastning. 65 års hårt slit ger bara 23 miljoner. 
Det är ganska svårt ändå att bli riktigt jävla rik (30-50 milj) på börsen vid mediokra förutsättningar?


30-50 miljoner – är det verkligen där gränsen för rik går, det räcker inte med 23? Här räknade han ändå med ett sparande på 5000 kr/månad. Högre upp i inlägget sätts nivån till 2000 kr. Men i bägge exemplen är siffran statisk. Man utgår alltså ifrån samma månadssparande när man är 25 som när man är 50. Det stämmer väl i och för sig för många, men har man målsättningen att bli rik borde man optimera sparandet.

Fast på andra sidan finns de som tycker att man borde kunna spara 25000 och hur många kan det? Ständigt dessa överdrifter (eller underdrifter), som mest verkar till för att ge upp. För att bekräfta tanken att det är så svårt att det inte är värt att försöka, och det tar så lång tid att det inte är någon idé att börja.


Verkligheten är ju att vägen till god ekonomi handlar om tid och målmedvetenhet. Alla kan spara något och de allra flesta kan spara mer än 2000 kr/månad. Dessutom kan de flesta, utöver ett regelbundet, jämnt sparande, också öka det vid enstaka tillfällen. Under en livstid får man ibland en riktigt bra månadslön, då man jobbat mycket övertid. Någon gång gör man en riktigt bra affär, får ett arv eller något annat som ger en skaplig klumpsumma och då gäller det att inte per automatik – som de allra flesta – lägga merparten på konsumtion.

Är man inte asketiskt lagd vill man kanske unna sig lite guldkant när pengar trillar in, men guldkant behöver inte vara jättedyr. De flesta klarar inte ens att spara skatteåterbäringen utan sätter genast igång med att spendera pengarna eftersom de ses som gratispengar.


Varje Flashbacktråd (nej, inte riktigt varje) har ett guldkorn och det här var denna tråds bästa inlägg:
Börjar du med noll kronor när du är 18 år, och sparar 5 000 kr i månaden (och sedan ökar sparandet med fem procent varje år) har du 47 miljoner när du går i pension, givet en reell avkastning om 7 %. OBS! Detta är netto, alltså efter ISK-skatt. Inte jättesvårt.

Jo, för en del är det bokstavligt jättesvårt. Det är därför inte alla människor är rika.

tisdag 11 februari 2020

”Böter ska svida lika mycket”

Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker visar att hon inte är klok snudd på varje gång hon öppnar munnen, men här är ett förslag värt att fundera över – att inkomstbasera fortkörningsböter.

Tanken är väl att hindra ”rikingarna” (som det av en ren slump inte finns så många av i väljarbasen till Vänsterpartiet Kommunisterna) från att kalkylera med böter utan tvinga dem att lätta på gasen. Inte helt fel tänkt. För ett par år sedan bloggade jag om progressiva böter (som jag tycker är en bättre idé) vid fortkörning och felparkering just för att ingen ska kunna välja att inte bry sig.

Ibland blir det lite tokigt...

Problemet med att bara utgå från inkomst är att redan första fortkörningen skulle kunna bli larvigt dyr. I Finland har man det systemet och skriver ut bötesbelopp på miljonbelopp. Är det verkligen rättvisa?

För övrigt kommer straff ändå kännas olika, även om man skulle sätta folk i fängelseceller som är olika stora beroende på bostadsstorlek eller strafftid efter hur många levnadsår man kan förväntas få. Jag håller med Stellan Skarsgård:

Det finns ingen rättvisa i världen. Varför ska det vara rättvist just i det här rummet?

Disclaimer (det har ju blivit så populärt nuförtiden): Jag har aldrig fått en fortkörningsbot i hela mitt liv och har mycket svårt att tro att det någonsin ska hända.

måndag 10 februari 2020

Att ändra sig längs vägen

Det är kul att se unga människor planera framåt. Oavsett om de vill bli snuskigt rika, skaffa en utdelningsportfölj för att kunna gå i tidig pension eller vill kunna bo halva året i en thailändsk bungalow. Bara att det fortfarande finns ambitioner är befriande. Men jag hoppas att de inte är för envisa för att våga tänka om. Att ändra inriktning på sitt liv är inte ett misslyckande, det är utveckling.


Tittar jag på mitt eget liv har jag vänt upp och ner på det mesta ungefär vart tionde år. Runt 1990 flyttade jag från storstad till landsbygd, till ett hus som från början saknade el och rinnande vatten. 2000 startade jag eget, lämnade min fasta anställning och flyttade tillbaka till huvudstaden för att försörja mig som ståuppkomiker. Sedan 2010 har jag i mitt företag främst arbetat med textproduktion och gick från väldigt mycket resande till noll hotellnätter.

När vi nu skriver 2020 har jag en hyfsat klar bild av hur jag vill leva resten av mitt liv, men jag har också hunnit bli så pass gammal och vis att jag vet att jag kommer hinna ändra mig. Det viktiga är att jag då också gör det.


Nu tror jag i och för sig att ju mer udda val man gör, desto mer reflekterar man över dem. Det faller sig naturligt ifall hela den övriga världen ifrågasätter. På det sättet är jag inte så orolig för ungdomar som bloggar om sina planer att gå i pension.

Då är det nog lättare att fastna i ett liv som bergsingenjör. Man pluggar till det, skaffar ett jobb, får ett bättre erbjudande av konkurrenten och så jobbar man där i 27 år. Parallellt med detta gifter man sig, skaffar två barn och jobbar ideellt i fotbollsklubben. Inget fel med något av detta, förutsatt att det var det man ville. Men bara då.

söndag 9 februari 2020

Svenska skolflyktingar

Jag retar mig på många svenska lagar och regler, men få saker retar mig mer än att Sverige förbjudit hemskolning. Mest skyller jag på Jan Björklund, som var ansvarig minister och som varit en av landets starkaste röster mot fritt tänkande och frihet i allmänhet, men alla riksdagspartier är på samma sida i denna fråga trots att övriga Norden och övriga världen istället välkomnar att föräldrar engagerar sig i och tar ansvar för sina barns bildning. Där är det viktiga vad barnen lär sig, inte av vem.


Det här leder till att allt fler svenska familjer blir politiska flyktingar på Åland. Just nu bara 67 elever och deras föräldrar, men gissningsvis är majoriteten, om inte alla, driftiga familjer som försörjer sig själva, vars skattepengar nu inte landar i Sverige, och fortsätter det i den här takten är de snart flera tusen.

En av föräldrarna är Nicklas Lantz som knåpat ihop en sång om att vara politisk flykting. Jag kan bara sjunga med i strofen ”Ett hopplöst land, där man måste vandra samma väg som alla andra”. Jag stoppar citatet där för annars åker jag väl dit för förberedelse till terrorbrott, men lyssna gärna på låten i sin helhet:


Sveriges utbildningsminister (som själv är utbildad, hon har bl a gått riksdagens stenografiutbildning) säger att det ”finns inget som är så bra för att barn ska lära sig mycket som behöriga och utbildade lärare”, men som så ofta med tvärsäkra uttalanden från socialdemokratiska ministrar har påståendet inget vetenskapligt stöd. Tvärtom: ”Pedagogiskt outbildade föräldrar åstadkommer lika bra eller bättre resultat än skola, både socialt och akademiskt.

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige för av naturliga skäl en tynande tillvaro eftersom många av deras medlemmar flyr till utlandet och fortsätter sina liv där. Jag förstår dem.

Hade jag haft barn skulle jag inte överväga att sätta dem i den svenska skolan där man bevisligen kan gå ett helt decennium utan att ens lära sig läsa. Förutsatt att man överlever alltså! Skolans personal kan inte garantera deras säkerhet och om barnen blir misshandlade är det inte ens säkert att skolan polisanmäler trots att lärare har sett hela händelseförloppet.

lördag 8 februari 2020

Det är samma kassa

Det är inte samma kassa”, säger politiker och tjänstemän ibland för att förklara varför pengarna är slut inom ett behjärtansvärt område medan det finns gott om dem inom ett annat. Detta är oftast ren nonsens. En kommun har en kappsäck med pengar som i sin helhet kommer ifrån skattebetalarna. Att totalbeloppet sedan delas upp på olika budgetposter går såklart att ändra på.


Detta inser den som tänker efter, men ibland är vi ännu mer låsta i våra privatekonomier. De flesta familjer har ganska fasta inkomster. Det är lön, barnbidrag och möjligen något mer. Sedan ska det fördelas på mat, transport osv, men hur kreativa är vi där?

En återkommande månadsräkning som alltid har samma summa uppfattas som en fast utgift och då stannar den där. Beställ autogiro så slipper du se den också. Men hur fast är den? Lån och boendekostnader ligger ganska fasta, men många kostnader vi kallar fasta är egentligen inte det. Det går relativt enkelt att se över sina försäkringar och abonnemang, byta bil, säga upp Netflix och annat, men många ser inte ens möjligheten.


Det är inget fel i att behålla utgifter, så länge man har råd med dem. Om man däremot säger att man inte har råd att åka på semester och den egentliga anledningen är att man valt ett kabel-tv-paket och en mobil på avbetalning lurar man bara sig själv. Privatekonomin består av en massa personliga val, hur aktiva valen är bestämmer vi själva.

fredag 7 februari 2020

Storbritannien efter Brexit

Är alla britter döda nu? Har Londonbörsen kraschat? Okej, jag raljerar lite, men de mest uppskruvade domedagsrösterna har faktiskt låtit som att Storbritannien inte kan överleva utanför EU, trots att länder som Schweiz och Norge visat att det går alldeles utmärkt.

Men EU har bland journalister och politiker blivit liktydigt med Europa. Stora tänkare (jag raljerar igen) som Carl Bildt propagerade för att Sverige skulle ”gå med i Europa” varpå Ronny Eriksson skrev följande:
Ja, nu är det nya tider,
nu ska nya kvastar sopa
och nya kloka gubbar
ordinerar oss sin kur.
Dom lovar att nu ska dom
föra in oss i Europa
och man undrar när i helvete
vi nånsin har gått ur.

Men tillbaka till landet som faktiskt har gått ur för en vecka sedan. Hur går det? Det är lite tidigt att säga, men Storbritannien har nettobetalat i runda slängar 110 miljarder per år till EU, så där får man lite krigskassa. Fast jag tror egentligen inte att det stör dem att betala pengar till samarbetet och till andra länder.

De stör sig mest på att demokrati bytts ut mot byråkrati. Det sitter människor i Bryssel, på i bästa fall tveksamt folkliga mandat, och bestämmer sånt som borde bestämmas nationellt. Det ligger i kolossers natur att alltid försöka bli större. Därför har ett samarbete för frihandel och fred börjat få en allt mer gemensam utrikespolitik. Jag håller med om nästan allt Nigel Farage säger här:


Fast han har fel när han säger ”No more financial contributions”. I praktiken betalar man EU-avgiften året ut, men det har å andra sidan fördelen av att man får elva månader på sig att förhandla fram samarbetsavtal. Jag tror att det var en bra lösning eftersom EU verkar ha trott att de kan tvinga kvar britterna. Nu har vi svart på vitt att det inte går, och då ligger det i bägge parters intresse att göra en snygg separation.

Jag ser det som ett plåster. Kanske svider det lite för britterna nu, men det var tvunget att göras och på sikt kommer såret att läka bättre. Det intressanta nu blir att se vem som vågar följa efter. Naturligtvis inte Sverige, som inte längre har något riksdagsparti som kräver utträde. Italien? Danmark? Eller ett östland som inte längre tycker att bidragen motiverar kraven från överheten?


Vilket land det än blir (och att fler följer efter är jag övertygad om) krävs det en politiker av Boris Johnsons kaliber, för det är hårda och mäktiga motståndare man tvingas slåss emot. När Sverige gick med sa ja-sidan att det bara är att gå ur om vi inte vill vara kvar. Nu vet vi att den europeiska unionen är lite som Hotel California - ”you can check out any time you like, but you can never leave”. Helt fria från EU-avgifter väntas inte Storbritannien bli förrän runt 2060.

torsdag 6 februari 2020

Vem röstar för pengar?

I min livslånga kamp att försöka förstå min samtid har jag nu kommit fram till tv-omröstningar. Häromdagen föreslog någon på Twitter att man skulle ringa och rösta på Jerringpriset. Det var idrottsgala på tv och nu fick tittarna för några kronor per röst berätta vilken idrottsstjärna man tyckt gjort sitt jobb bäst det senaste året.

Calle Halfvarsson!!!

Jag har ofta åsikter och kan häva ur mig dem även när ingen efterfrågat dem, men jag skulle aldrig betala för att få berätta för omvärlden vad jag tycker. Särskilt inte i en omröstning där min röst inte väger tyngre än någon av övriga hundratusentals röstande.

För detta är ingen liten företeelse. I förra årets Melodifestivalfinal blev det femton miljoner telefonröster! Detta program samlade visserligen 3,6 miljoner tittare. Fråga mig inte varför, någon gång har jag råkat se en trailer och velat begära skadestånd för psykiskt lidande. Det dyraste alternativet där kostar 9,90 kr/samtal. För tio spänn vill jag ha en middag! Eller (om det vore ett alternativ) själv få bestämma utgången av tävlingen. Men nej, man får en femtonmiljontedels andel i tramset.


Med femton miljoner röster kan vi ändå dra slutsatsen att det finns människor som röstar 10-20 gånger. Då snackar vi pengar. Och om det nu är en miljon (jag gissar vilt här) som röstar bara i Melodifestivalen lär flera miljoner svenskar ägna sig åt detta vaskande i någon av alla galor. Rent statistiskt borde en del av dem läsa detta inlägg. Kan inte ni förklara varför? Jag fattar att ni har råd, sitter man inte och ringer hela kvällen blir summan hanterbar. Men ändå, varför?!

onsdag 5 februari 2020

Kan man leva på en lön?

Om man kan vara hemma med sina barn landar ofta i frågan om en familj kan leva på en lön. Eller rättare sagt brukar diskussionen landa i att någon fastslår att det är omöjligt för en familj att göra det och så är det samtalet slut.


Men är det så? 2018 var den svenska snittlönen 34600 kr. Efter att arbetsgivaravgiften dragits, annars hade den varit 45471 kr. Hur mycket mer som försvinner i skatt beror på var man bor, om man har lån och lite annat. Enligt Ekonomifakta.se har vi en nettolön på c:a 26200 kr att utgå ifrån. En familj med två vuxna och två barn har då, inklusive barnbidrag, 28850 kr att leva för om vi förutsätter att de inte får föräldrapenning eller någon form av vårdbidrag.

Då går vi till utgifterna. Jag har i flera inlägg konstaterat att förbehållsbeloppet/existensminimum är mycket väl tilltaget, men vi utgår ifrån det trots att jag tycker att alla lätt borde klara sig på hälften. För en familj med två barn under sex år ska man klara sig på 13572 kr/månad för mat, kläder, hygien, telefon, hushållsel, försäkringar och andra mindre utgifter för tillfälliga behov.


Räknar vi av det återstår drygt 15000 kr för boende och kanske en bil. Bor man i Stockholms innerstad räcker inte det så långt (fast då behöver man kanske ingen bil), men på många ställen i landet är en boendekostnad på 10000 kr och en transportkostnad på 5000 kr helt rimliga.

Märk väl att jag i min analys avrundat till familjens fördel och utgått ifrån att de inte har några andra inkomstkällor, ingen avkastning från sparkapital osv. I verkligheten tänker jag mig att barn inte bara dyker upp vid frukostbordet en dag och att tanken om att leva på en lön växer fram över tid. Kanske kan man i förväg anpassa boende och andra utgifter samt gneta ihop en buffert.


Jag har full förståelse för att inte alla tycker att ”existensminimum” innebär ett liv i överflöd och inte alls har någon lust att klara sig med en bil eller ett billigare boende, men nästa gång jag hör någon säga att det är omöjligt för en familj att leva på en lön kommer jag att säga emot. Det handlar som vanligt om prioriteringar.

tisdag 4 februari 2020

Svensk korruption

Det sägs, bl a i mitt kommentarsfält, att Sverige har mindre korruption än nästan alla andra länder. Med statistik kan man visa vad som helst, men stämmer det verkligen? Och är det egentligen intressant att jämföra Sverige med länder som Somalia som inte ens funnits i hundra år?

Det är också svårt att veta var gränsen för korruption går. Är t ex Jan Björklund den bästa kandidaten som ny ambassadör i Italien eller får han jobbet som tack för att han såg till att Löfven fick fyra år till? Jag vet inte.


Men det finns gott om mer tydliga exempel på korruption i Sverige, som Boforsaffären och allt som har med den så kallade ”Göteborgsandan” att göra. Faktum är att vi har nog med korruption för att exportera. Svenska ambassader och konsulat får allt fler korruptionsanmälningar mot sig och UD säger själva att ”korruptionen blivit ett problem”.

Uppdrag Granskning har en historia på gång om där ett politikerstyrt företagsprojekt i Värmland sitter i knäet på lokala entreprenörer. Hur vanligt är inte det, och hur mycket vanligare har det inte blivit?


Men jag är inte alls säker på att det registrerats i Transparency Internationals statistik. Grejen med korruption är att den är svår att avslöja så länge alla inblandade är lika måna om att den hålls hemlig. Detta i kombination med allt slöare journalister som helst vill hitta färdiga scoop på Facebook bådar inte gott.

måndag 3 februari 2020

Poddreklam

Jag har lydigt lyssnat på reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på vad deras sponsor har att säga.

Men det finns gränser. De senaste månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion.


Inte minst gäller detta ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ”det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet”, ”gör alltid din egen analys” och så vidare. Drar man bort alla dessa störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar.

Jag har som sagt svalt det, men nu har jag börjat sålla bland reklampoddarna. Dels genom att helt låta bli att lyssna på dem, dels genom att inte lyssna på de reklamintensivaste programmen när jag springer och därför inte har tid att spola förbi disclaimers, kalsongreklam och ”Dagens avsnittet produceras i samarbete med Kläggoffs, och Bernt, vad är egentligen det bästa med Kläggoffs...?” varpå Bernt läser upp samma text som förra och förrförra avsnittet.


Jag har som sagt viss acceptans och om det ”riktiga” innehållet håller hög kvalitet blir den större, men om många lyssnare irriteras och sitter beredda att spola framåt så fort poddaren säger ”Vi är strax tillbaka!” minskar värdet för annonsörerna och därmed på sikt för poddarna, så jag råder dem att inte bli för giriga. Eller på ekonomibloggsvenska:
Reklaminslag innebär en risk och det är inte säkert att ni får tillbaka lyssnare som tröttnat, så gör därför er egen analys om varje annonsör innan ni hoppar på ett samarbete.

söndag 2 februari 2020

Jag visste det!

Skrivarbläck är ju en av världens dyraste vätskor som får tolvårig whisky att framstå som T-Röd från Ica Basic, och även om jag sedan många år gått över från bläckstråleskrivare till laser känns det skönt att få alla mina fördomar bekräftade av någon som jobbat med det.


Alltså:
  • Skrivarbläck är i stort sett gratis att framställa och marginalerna är hutlösa.
  • Utvecklingen av bläckpatronerna är i stort sett att de regelbundet ändrat storlek så att man inte bara ska behöva köpa nya patroner hela tiden utan också rätt ofta en ny skrivare.
  • Anledningen att bläckstråleskrivare ändå är ganska billiga är att man ska fortsätta använda dem och därmed betala tillverkarna för bläck igen och igen. Och igen.
  • Chippet på patronen signalerar att bläcket är slut långt innan det faktiskt är det. Kan du lura skrivaren att du bytt patron till en ny och inte en gammal finns det bläck kvar.
  • Det finns ingen rimlig förklaring till att du inte kan skriva ut svartvitt bara för att det (eventuellt) är slut på magentabläck.
  • Företagen försöker se till att du inte kan fylla på bläck i en gammal patron, inte för att det inte borde funka utan för att tjäna oskäliga pengar.
  • De jävlarna ser till att skrivaren blandar cyan i det svarta bläcket så att det ska ta slut även på de tre färger du i stort sett aldrig använder.


Jag är nu inne på min andra laserskrivare. Inte för att det var något fel på den första utan för att Canon (som inte alls är kanon) inte hade lust att fixa en drivrutin till Windows 8 utan tyckte att jag skulle köpa en ny skrivare istället. Så jag förklarade för Canon att det enda jag vet säkert om framtida skrivare är att de inte ska heta Canon.

Men eftersom det är minst femton år sedan jag gick över till laser var jag tvungen att kolla om det hänt något nytt i bläckbranschen. Svar: Nej. Den billigaste bläckskrivaren hos Netonnet kostar 299 kr, bläcket kostar 378 kr (199 för svart och 179 för resten). De kallar den för en allt-i-ett-skrivare, men kundrecensioner på nätet tyder snarare på att modellen är en aldrig-i-helvete-skrivare.

lördag 1 februari 2020

Europas lägsta arbetslöshet?

2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. De sa Stefan Löfven 2013, men regeringens åtgärder har bara gett marginella effekter trots stora kostnader, och istället för att sjunka har arbetslösheten stigit. Det som sjunkit är Sveriges ranking. Av 28 länder i EU är Sverige på plats 23 med sina 6,9 procent (från plats 12 när Löfven lovade bättring). Vi är alltså nästan sämst och det lär knappast ändra sig inom kort.


Fast riktigt hur dåliga vi är går inte att säga. I SCB:s arbetskraftsundersökningar räknas en person som sysselsatt bara han/hon haft sysselsättning i en timme den vecka undersökningen genomförs. Sysselsatt betyder inte heller att man arbetat med ett riktigt jobb. Det går lika bra med en helt skattefinansierad praktikplats eller någon slags utbildning som inte alls behöver leda till jobb. Definitionen är inte unik för Sverige, men endast Sverige svenska hittepåjobb hava.

Staten kan visserligen skapa jobb som behövs, det måste inte vara trams och skit. Men för att jobb ska ge skatteintäkter måste både arbetsgivaren och finansieringen vara privat. En vettig regering kan däremot skapa förutsättningar för privata jobb, men bevisligen kan inte Sveriges nuvarande regering det.

Hjärntrusten.

Inte för att jag har så stora förhoppningar på några andra politiker. Dessutom kommer vi från en högkonjunktur. Det är nu arbetslösheten ska vara som lägst och ”ladorna fulla”, för att använda regeringens retorik. Med en rejäl ekonomisk kris och storföretag som antingen lägger ner eller flyttar hela verksamheten till låglöneländer står vi inför probl... utmaningar.