Yes, we can!

De flesta av oss har tusen ursäkter till att just vi inte kan göra ditten och datten. Det gör mig extra motiverad att titta på dem som verkligen skulle komma undan med dylika ursäkter, men som inte har dem. Några exempel:

Här är en gubbe som vid 91 års ålder inte bara sprang ultramaraton utan även odlade tio tunnland, själv:

Jag har fyra odlingslådor på totalt tjugo kvadratmeter och tycker mig inte hinna rensa ogräs i dem, för när jag jobbat en hel dag med annat är jag för trött. Det håller helt enkelt inte.

Som biodlare har jag lyckligtvis goda vänner med mer erfarenhet som kan hjälpa till, men jag försöker göra så mycket jag kan själv, både av arbetsmoment i bigården och att tillverka utrustning. Ibland är det lätt hänt att tänka att jag är för klumpig och fumlig för att t ex märka bidrottningar med en lackprick på bakhuvudet, men då brukar jag tänka på den här killen:

Han inte bara märker drottningar med en hand. Han flyttar ramar och lådor, snickrar och målar med en hand och en stump, så då har jag banne mig ingen anledning att stå över ett enda moment i biodlingen. I alla fall inte av den orsaken.

Och när det handlar om fysiska handikapp är det svårt att komma förbi Mikael Andersson:

Se gärna hela dokumentären på runt en timme, där han är mer rörlig och självgående än de flesta av oss. Han driver ett företag, uppfostrar sina barn och utför hushållsarbete utan armar och utan ben! När jag bröt armen körde jag med papptallrikar i tre veckor eftersom jag såg det som omöjligt att diska med bara en hand, Mikael Andersson gör det utan händer genom att hålla diskborsten i munnen.

Slutsats: De flesta av oss har inte mycket att gnälla över, på riktigt. Och vill vi inte odla, snickra, laga mat och allt annat som det går att spara pengar på, så beror det sällan eller aldrig på att vi inte kan eller kan lära oss.