söndag 3 mars 2024

Renkött till Japan

Nu ska jag som inte ens äter kött tycka till om renkött. Hoppas att ni ger mig en chans ändå. Jag såg nämligen en nyhet om att ett norskt företag vill börja exportera renkött till Japan och försöka konkurrera med wagyu, världens dyraste kött med ett kilopris runt 4000 kr.

Jag har en känsla av att renköttsproduktion aldrig någonsin gått med vinst och att renskötseln skulle försvinna om det inte vore för statliga bidrag, så visst låter det lite optimistiskt. Samtidigt gillar jag tanken. Japaner fascineras av norrsken, midnattssol och nordiska klövdjur, så varför inte?

Vill man ha ”varför inte”-svar kan man med fördel vända sig till de svenska samerna i branschorganisationen Slow Food Sápmi. De tycker att det av klimatskäl är bättre att leva på bidrag än att ta sig in på den japanska marknaden. OK, i ärlighetens namn säger han det inte rakt ut i reportaget, men ett argument han nämner helt oironiskt är att om köttet går att sälja dyrt i Japan, ”då har man ju inte råd att ta ett eget slaktuttag för det blir för dyrt att äta kött, då kan man hellre äta gåslever”. Med den logiken borde jag sänka mina honungspriser för då kan jag smaska i mig honungen själv och slipper jaga kunder.


Usch, vad mycket jobb!

Jag har en känsla av att Slow Food Sápmi föredrar statens tutte framför nytänkande för att hitta en riktig marknad för sina trötta renklämmor. Om det är en skillnad mellan Sverige och Norge ska jag låta vara osagt, men jag tycker att det är uppfriskande med människor som försöker hitta marknader med riktiga kunder framför bidragslösningar. Jag kommer inte handla av någon av dem, men nog känns det som att chefen för Finnmark Rein har gått några säljkurser som Slow Food Sápmi-basen missat.

36 kommentarer:

  1. Piggt initiativ. Folk verkar ju ga pa vad som helst nuförtiden. Ar det inte japaner som ocksa tror pa att nedmalt noshörningshorn är bra för potensen? Jag hoppas de lyckas, och slipper leva pa bidrag.
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har en känsla av att hela Asien tror på djurhorns möjligheter som potenshöjare.

      Radera
    2. Att afrikaner äter nedmalda norshörningshorn säger ju sig själv - se bara på hur stor nativitetet är i Afrika....

      Radera
    3. Nä, men kineser använder det för att behandla diverse lungsjukdomar.

      Radera
    4. Man kan äta allt möjligt, men frågan är om det hjälper.

      Radera
  2. Läste artikeln och det var en helt del märkliga argument där ja.
    Bara det faktum att köttet kostar mycket gör väl att man i priset kan kosta på något ekoväbligt fraktalternativ. Kanske någon enuit som kan paddla till Japan och handräcka köttet (snacka om exklusivt)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då måste man nog paddla väldigt fort om inte köttet ska hinna bli dåligt.

      Radera
    2. Paddla över nordpolen så håller det sig fryst, sen lite lagom med 2 veckor mörning på det och sen är de framme. Blir perfekt

      Radera
    3. Paddla över Nordpolen låter jobbigt. Då kanske 4000 kr/kg är helt rimligt.

      Radera
  3. Tänk på grönsakerna. Ät kött.

    Jag tror att vi tycker att djur har känslor för att djuren liknar oss. Jag tror också att vi tycker att apor har mer känslor än reptiler eftersom aporna liknar oss mer. Svårast har vi att uppfatta grönsakernas känslor. Det beror nog på att de mycket mer olika oss än vad t ex reptilerna är. Ju mer andra biologiska "varelser" liknar oss, desto mer känslor upplever vi att de har. Tänk på det nästa gång du trampar på en stackars sten på marken. Det kan göra mer ont på stenen än du tror.
    https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/vaxter-bade-pratar-och-kanner

    Tom-Hjördis

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Tror att vi tycker att djur har känslor".

      Det trodde jag inte var en fråga om tyckande. Alla har väl sett en arg katt eller en rädd kanin. En glad rädisa eller upprörd melon... inte så vanligt. Möjligen ett ledset salladsblad.

      Radera
    2. Jag skrev "Jag tror att vi tycker att djur har känslor för att djuren liknar oss.". Jag ifrågasatte aldrig att vi tycker att djur har känslor utan orsaken till att vi tycker att de har känslor.

      "En glad rädisa eller upprörd melon... inte så vanligt."

      Säg inte det. Min poäng är att vi människor har svårt att tolka växternas känslor eftersom de är så olika oss till skillnad mot t ex aporna.

      "Möjligen ett ledset salladsblad."

      Salladsbladet kan vara ledset på riktigt. Det är svårt för oss människor att veta. Skenet kan också bedra. Ett glatt salladsblad kanske ser ledset ut i människornas ögon.

      Tom-Hjördis

      Radera
    3. Jag vet att jag kortade meningen, men det enda jag reagerade mot var just huruvida djurens känslor är en fråga.

      Att vi inte kan tolka växters känslor är nog för att de inte har några, vilket i sin tur beror på att de saknar hjärna.

      Radera
    4. "Att vi inte kan tolka växters känslor är nog för att de inte har några, vilket i sin tur beror på att de saknar hjärna."

      Eller att vi inte förstår hur de tänker eftersom deras sätt att tänka på är för olikt människans sätt att tänka.

      Tom-Hjördis

      Radera
    5. Ja, om de tänker med något annat än hjärnan är det definitivt för svårt för mig att förstå.

      Radera
    6. Bläckfiskar är tydligen väldigt intelligenta varelser.

      Radera
    7. De måste åtminstone ha en jävla koordinationsförmåga!

      Radera
  4. Jag har en känsla av att renskötsel framför allt är en statligt finansierad hobby för en mycket liten minoritet.
    Kan det marknadsföra Skandinavien i Japan kanske det kommer några turister i alla fall, så kanske det gör någon liten minimal nytta i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag är en bra sammanfattning av verksamheten.

      Alla förändringar av permanent dåliga verksamheter är intressanta.

      Radera
    2. Jag läste någonstans att man bara får äga renar om man kommer från en renskötande samefamilj. Så skogssamer och fiskesamer är också exkluderade. Vet inte om samma gäller i Norge o Finland. Men visst är det diskriminerande att man måste lämna DNA-prov för att få äga ett köttdjur? Vad händer om man vägrar? Eller om det visar sig att man faktiskt har anfäder och -mödrar långt tillbaka i tiden med rätt DNA?
      En ganska knepig lag, tycker jag.

      Den där tanken ”det här är så dyrt så jag näns inte äta det själv” är ofta intressant. Bara för att Karljohanssvamp är en svindyr delikatess i Italien så tänker inte jag låta bli att äta det jag plockat. Eller blåbär som exporteras till Asien.
      Och hur ska vi värdesätta att få syn på ett norrsken? Om det nu är så exklusivt (och dyrt) för en Japan att få möjligheten att se det, ska jag blunda då när det dyker upp?

      För min del så kan japanerna gärna få massor av renkött, för det är faktiskt inte lika gott som hjort, älg eller rådjur.

      Spargrisen

      Radera
    3. Jag vet inte heller om även den norska lagen är rasistisk i detta avseende. Troligtvis.

      Jag kan förstå den till viss del. Den honung jag äter är den som blivit över under processen. Att gå loss på en etiketterad glasburk skulle inte falla mig in, det är för dyrt. Men eftersom det är min honung ser jag det som positivt. Den svensk samen tycktes räkna allting på minussidan.

      Du kan tryggt fortsätta se på norrsken för du kan inte sälja den synen till någon annan.

      Det var länge sedan jag åt något av dessa köttsorter, men jag minns inte heller renkött som särskilt fantastiskt.

      Radera
  5. Att de föredrar statens tutte, ligger nära till hands att tro. Åtminstone i Norrbotten (Sveriges nordligaste län, där Kiruna och Luleå ligger, för er som normalt klumpar ihop 2/3 av landet och kallar det Norrland - i alla lägen). Där är det många som menar att samernas affärsidé är att placera ut renhjorden, för vinterbete, i dalgångar nära vältrafikerade vägar. På så vis plockar de ut sitt dagliga levebröd i form av försäkringspengar.
    Om det ligger det minsta sanning i det, låter jag vara osagt. Vet inte om det är mindre jobb, mer betalt, kontra andra alternativ att göra sig pengar på rennäring.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tågspår ej att förglömma ;-)

      Jag kan inte heller säga att det är deras affärsidé, men att folk vänjer sig vid bidrag finns det många bevis och studier som visar.

      Radera
    2. Har ryktesvägen hört att ”elaka” buss-och lastbilsförare som kört på renar som stått parkerade på vägarna dag ut och dag in tröttnat på detta. De har skurit av öronen på de påkörda renarna. Då utgår tydligen ingen ersättning eftersom det inte finns några öronmärken att visa upp. Samerna transporterar ofta renarna mellan betena med lastbil och släpper av dem mitt på vägarna. Där stannar de ofta eftersom de gillar det salt som vägsanden är preparerad med.

      Radera
    3. Med öronmärken funkar inte taktiken från filmen Jägarna, att skicka upp lite slaktrester på tågspåret och anmäla det som en påkörd ren :-)

      Radera
  6. Du menar Samerna har samma affärside som dagens FN? Dvs enbart kassera in bidrag. Svenska skattebetalare är som bekant en av de största finansiärerna av FN, trots vårt allt mindre antal. Eller vänta nu, FN fyller en funktion till, dvs den som välavlönad karriärsväg till avdankade svenska politruker. De av dem som föredrar umgänge med diktaturer.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att likställa samer med FN tycker är att dra det lite långt, men bägge kostar pengar för Sverige och då får man fundera över om det är värt det.

      Radera
  7. Haha, sjukt argument. Ska inte ge mig in in samedebatten osv här. Men rent generellt, fan vad offerkoftorna sitter fint

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, frågan är om inte offerkoftan riskerar att konkurrera ut den mer traditionella samedräkten.

      Radera
  8. Oj, ett inlägg där jag får nytta av min "specialkompetens" som japan (jag åker tunnelbana dagligen i Tokyo, vilket medför att jag är japan, och därför har tolkningsföreträde).

    Nu har jag inte jättedjup insyn i det hela, men på det stora hela är viltkött inget genomsnittsjapanen äter. Att hitta en restaurang som serverar vilt är rätt hopplöst, det kräver lite planering.
    Viltkött är på uppgång, och det kan säkert finnas en marknad, särskilt för vissa delar. T.ex. tror jag rökt renhjärta kan slå. Men att tro att man ska få 4000+ SEK per kg... Det är nog en utopi. Wagyu kostar inte från 3000 SEK per kg och uppåt. Det kostar i runda slängar 700 SEK per kg och uppåt. Jag undrar om de rör ihop begreppen, och bara tittar på bästa bitarna av A5-klassad wagyu. Men även då tror jag 4000 SEK är att ta i. Det ska nog vara något väldigt speciellt i så fall.

    Något jag tycker samer, norrlänningarna och svampentusiaster ska titta på istället är Goliatmuseronen. Exportera det till Japan, där har du något du kan få några tusen per kilo för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då är du definitivt japan ja, det har Åsa Romson fastslagit.

      Att japaner inte äter så mycket viltkött kan å andra sidan ses på två sätt. Potentialen för en ökning blir större ju mindre de äter.

      700 kr var en himla skillnad mot 3-4000 kr.

      Mina kunskaper om svamp är minimala. Det enda jag vågar plocka själv är kantareller. Så jag har ingen aning om hur goliatmusseronen ser ut eller var den går att hitta, men vore jag producent hade jag gillat priset.

      Radera
    2. Jo, det finns garanterat tillväxtpotential. Men att tro att man ska kunna ta mer än 4k per kg, det är nog en utopi. Vet inte vad fryst renfilé kostar i Sverige idag, men vill minnas att reninnerfilé som man kan köpa på ICA Maxi kostade ca 500:-/kg. Kostar säkert mer nu dock. Japanerna gillar mat och äter ALLT som växer/lever i både hav och skog. På bästa sändningstid ser man ofta TV-program där ett gäng kändisar åker och äter någon lokal specialitet. Eller för den delen någon riktigt ordinär rätt på någon restaurang som ska ha en unik variant eller en extra god version. En riktigt matglad kultur. Tycker det är konstigt att de inte lyckas få dem att konsumera alla vildsvin och rådjur de ändå måste skjuta av.

      Plockar du inte trattkantarell och trumpetsvamp? Det är de tre jag brukade plocka. Kantareller, trattisar och svart trumpetsvamp.
      Goliatmuseronen har jag varit sugen på att leta efter, tror den mest återfinns i norra Sverige. Har för mig att det krävs en tallskog på minst 70-75 år för att den ska dyka upp, och att den är rätt känslig. Har köpt den här en gång, gick på 100:- för en svamp, och tyckte inte det var något speciellt direkt. Har svårt att tro att en bättre (och förstås dyrare...) skulle vara en höjdare värd priset.

      Radera
    3. Trattkantarell kan jag nog plocka, men trumpetsvamp läste jag mig till kunde påminna om någon giftsvamp och då låter jag hellre bli.

      Radera
    4. Aha, vet inte om jag hört det förut. Var tvungen att kolla upp det direkt.
      https://www.skogsskafferiet.se/trumpetsvamp/

      "OBS: Varken trattkantarell eller rödgul trumpetsvamp ska plockas flera åt gången eftersom det då finns risk att av misstag få med den liknande toppig giftspindling. Den senare är mycket giftig men utmärker sig genom att ha toppig hatt."

      Den svarta trumpetsvampen borde vara mest safe att plocka. Att råka ta med en svamp med toppig hatt, istället för en tratt/trumpetformad, känns lite konstigt, men antar att det kan hända om man inte tittar så noga när man plockar.

      Radera
    5. Svart trattkantarell är min favorit, därför jag pushar lite extra för den. :D Finfin i sås, och utmärkt att torka.

      Radera
    6. Jag håller mig nog ändå till de gula skolexempelkantarellerna.

      Radera