Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.