”Reparera” sprillans nya grejer

 Jag har köpt nya foderkar till biodlingen. Det är en snillrik konstruktion för att utfordra bina på hösten.

Karet fylls med sockervatten och så kan bina klättra upp bakom glasväggen till vänster och sörpla i sig det utan att behöva flyga ut i kylan. Golvet sluttar ditåt så att allt rinner i binas riktning. Jag har två andra typer av foderkar sedan tidigare, plus den här varianten som jag gillar bäst, men av någon anledning är det alltid något som inte är helt perfekt. Med risk för att låta som en Lorry-sketch där man var tvungen att klippa i kablarna eftersom det var alldeles för enkelt att sätta sladden med en prick på i kopplingshonan med en prick på.

Men nu är det en gång så att världen är ur led och då är det upp till oss klarsynta att vrida den rätt. Första steget var att måla karet undertill.

Vanliga lådor målar jag både på utsida, insida, under och över, men de här karen ska bara sitta ett par veckor på kupan så då får det räcka med undersidan. Det måste dock absolut göras, bin veckar tycka att frigolit är godare än nektar så utan färg äter de upp det.

Sedan saknar karet en ram i botten, vilket gör att bin kommer att krossas om man ställer den direkt på översta lådan.

Så då plockade jag fram tunna, smala brädor ursprungligen inköpta som läkt. Först körde jag dem genom elhyveln eftersom släta brädor är lättare att skrapa rena när bina har kletat ner dem med vax och propolis (ett slags lim de producerar).

Vet inte om det framgår, men brädan längst till vänster är lite smalare än de övriga. Den fick jag klyva för annars hade jag blockerat ”brevinkastet” där de klättrar upp till sockervattnet. Och brädan på motsatta sidan är kortare än de övriga två, så då har jag alltså tre olika varianter.

När dessa var färdigsågade slipade jag dem för hand med ett sandpapper. Sedan var det dags att börja limma med sättlim.

Och när det var klart fixerade jag brädorna med tvingar.

Det går åt 5-6 tvingar och trots att jag samlat ett helt liv kunde jag bara limma en låda åt gången. Tur att jag har gott om tid, de behöver inte vara klara förrän i början av september 2026. Förutsatt att jag har fler kupor då, annars klarar jag mig med lagret jag hade. Känns bra att ligga steget före för en gångs skull, när jag nu jobbat för att hinna ikapp i bigården ungefär sedan bina började flyga i våras.

I någon blogglista beskrevs jag som en kunnig snickare och det är jag verkligen inte! Poängen är att det sällan behövs. Genom att låta saker ta tid, fråga andra som kan mer och ta ett steg tillbaka när det inte funkar kan vi vanliga dödliga renovera hus, meka bil, baka tårtor och en himla massa annat. Jag känner att trenden istället går i motsatt riktning. Det som tidigare var givet att göra själv, som att byta däck eller måla om huset, av många ses som helt självklart att lämna till fackmän. Synd! Förutom att det är lönande att göra saker själv är det ofta nyttigt, lärorikt och ger en god känsla i bröstet.

Medhavd mat på restaurang?!

Sveriges Radio hade en nyhet som jag ett tag funderade på om det var ett skämt. Tydligen kommer folk till den här killens kafé med medhavd mat och till och med bakverk av samma typ som kaféet säljer själva, och vissa av dessa ”gäster” tycks inte förstå det olämpliga.

Lämpligare rastplats.

Jag bestämde mig för att ta reda på om detta var specifikt för Göteborg, som vi ju alla vet är ett gruppboende för utvecklingsstörda fiskare (förlåt, Aktiepappa!), men det verkar inte så. Hittade t ex denna fråga i en Reddit-tråd:

”Att det är lag på att medhavd dryck inte får intas på ställen som serverar alkohol antar jag att det är lag på, men hur är det med egen mat? Får man äta sina egna mackor på en restaurang?”

Vad är det för fel på folk? En del av svaren är av typen ”Är du lite dum i hela huvudet?!”, men en del tar frågeställningen på allvar och jag har sett liknande frågor på andra ställen. Det verkar alltså finnas människor som tycker att det är rimligt att de slår sig ner på ett kafé eller en restaurang och äter sin medhavda matsäck i lokaler och möbler betalade av en näringsidkare som säljer mat.

Jag är själv en varm anhängare av matsäck. När jag säljer honung på marknader har jag alltid med egen mat och eget kaffe, trots att det alltid finns marknadsstånd där det säljs kaffe, våfflor och annat ätbart. Jag skulle inte heller drömma om att köpa godis på en biograf och det är ytterst sällan jag köpt kaffe på tåget.

Men jag ser en stor skillnad. SJ:s huvudsakliga verksamhet är att transportera människor från punkt A till punkt B, även om de är ganska odugliga på det med. Om SJ drev ett vanligt kafé skulle jag inte gå dit med medhavda mackor, precis som jag inte gör det i restaurangvagnen eller sätter mig och äter matsäck i en restaurang på Stockholms central.

”Kan jag sätta upp mitt stormkök här?”

Då har jag möjligen lite sämre samvete över att ta med eget biografgodis, för i deras fall är nog snacks en större andel av vinsten. Nu ska sägas att det är hypotetiskt, det var över tjugo år sedan jag senast var på bio. Men skulle det hända någon mer gång kommer jag ta med eget igen. Det är förbjudet, men det skiter jag i. Alternativet vore att inte äta något, jag betalar inte en hundring för en läsk och lite popcorn. Vem gör sånt? Det är ju nästan lika galet som att äta matsäck på kondis.

”Vård i världsklass” - igen

Jag har lyssnat på en dokumentär om två systrar som lider av endometrios, och jag känner igen historien. Bl a från mitt eget liv, även om det hade varit märkligt om jag haft en sjukdom som förutsätter livmoder, men jag har fått vård utomlands när Sverige inte ville.

”Men du behåller din plats i kön...”

Hör gärna det halvtimmeslånga programmet, särskilt om du tillhör den grupp som tror att svensk vård är bra. Jag var själv där en gång i tiden, men det har gått över. Systrarna Stine och Thea berättar om fruktansvärda smärtor och en nära-döden-upplevelse. Allt de möttes av i svensk vård var fokus på smärtlindring, samtidigt som de fick allt svårare att leva sina liv.

Då hittade de en möjlig utväg, att operera sig i Rumänien där läkare, till skillnad mot de svenska de mötte, sa att de kunde angripa sjukdomen, inte bara symptomen. Det fanns risker, men som jag tolkar systrarna var de i det läget villiga att spela rysk roulette om så krävdes. Så de åkte, först den ena, sedan den andra. Och blev bättre – fick tillbaka sina liv!

De svenska vårdgivarna i programmet verkar helt likgiltiga inför detta faktum. De fortsätter att fokusera på riskerna och prata om hur bra svensk vård är. En klinikchef i programmet visar ändå känslor en gång. Det är när man kommer in på att Försäkringskassan ibland väljer att betala för vården utomlands. Det tycker hon är för jävligt, att svenska patienter som vanvårdats av den svenska vårdapparaten inte ens ska behöva bli ruinerade av att de vänder svensk vård ryggen!

Till saken hör att det inte handlar om så himla mycket pengar. I reportaget nämns 52000 kr för en operation med massor av kirurger och specialister. Svenska löner är visserligen generellt mer än dubbelt så höga som rumänska, men även om operationen hade kostat det tredubbla borde det vara en no-brainer för alla – inklusive chefer i svensk vård – ifall resultatet blir skillnaden mellan ett långt och värdigt liv kontra ett skitliv i misär.

Dock sägs i reportaget att Försäkringskassan bara betalar hälften av alla ansökningar om vård i utlandet och vanligtvis får patienten lägga ut pengarna oavsett, så detta är bara en av många anledningar till att ha en buffert. Du vet aldrig när du kommer att behöva vård, men vi är ganska många som kan vittna om att du heller aldrig kan vara säker på att få den i Sverige.

Matsvinnsapp – svinnsmart eller svindumt?

Här har en yngling skapat en app för att hålla reda på kylvaror som närmar sig bäst-före-datumet så att de kan användas innan de blir för gamla. Det går naturligtvis inte att klaga på det. Han säger sig ha nytta av appen och då är det säkert andra som också skulle ha det.

För mig hade det snarare funkat som bantningsmetod, att om jag ska scanna och lägga in sista förbrukningsdag på varje vara som sätts in i kylen skulle det nog göra att jag köper färre saker eftersom jag helt enkelt inte skulle orka. Vidare tänker jag att den som får kasta mat som ”gömmer sig” i kylen hellre borde lägga tiden på att städa och organisera kylskåpet.

Det kanske är lätt för mig att säga som ensamstående som själv ställt in allt i kylen. Jag vet på ett ungefär vad jag har där och jag är helt säker på att jag inte har något som är för gammalt. Det händer att jag har det, t ex en grönsak som börjar bli ledsen. Men då vet jag om det och försöker äta upp den så fort det går, och det helt utan app.

Men jag vet att andra sliter med detta. Jag har en kompis vars familj hade två kylskåp, och han störde sig på att hans fru slängde kolossalt mycket mat, i hans ögon. Jag hade två förslag:

1. Ta bort den ena kylen. Ett kylskåp från golv till huvudhöjd, på uppemot 400 liter, borde absolut räcka till en familj med två vuxna och två barn med normala behov (ingen specialkost, egen getostproduktion eller så).
2. Rensa en hylla där ni varje dag ställer det som mest akut behöver användas, så att inget hinner bli dåligt innan det uppmärksammas.

”Nu är det brådis!”

De skilde sig istället och det löste i och för sig problemet. Jag vet inte hur mycket som berodde på kastad mat, men om det stämmer, som de säger i reportaget, att svenskarna slänger 34 kilo mat/dryck per person är det inget litet problem. Särskilt eftersom det är snittet. Min siffra blir nog ett kilo, avrundat uppåt och ifall man räknar lökskal och morotsblast som matsvinn, vilket betyder att det finns någon annan där ute som kastar 67 kilo mat, mer än ett kilo i veckan!

Så vem är jag att döma ut denna app? Gör det som funkar. Jag upplever bara att appen löser ett problem som aldrig borde ha funnits i en rimlig värld.

Kör i vind!

Vindkraft var en jättefin idé på pappret, men tyvärr har ingen kunnat visa hur man ska kunna producera rimligt billig ström på det viset, för att inte tala om hur dåligt det är för miljön med det stora cementbehovet och svårigheterna att återvinna vindsnurran när den slutat snurra. Det är möjligt att man får till det längre fram, men till dess bör vi inte gå runt och låtsas att det är ett rimligt energislag.

Förutom att det ödelägger ekonomier och miljö att leva i en låtsasvärld blockerar det ofta nya, fräscha idéer. Som denna, att utvinna energi ur bilarnas vinddrag på motorvägen.

Alla som upplevt vinddraget av en lastbil vet att här finns det kraft. När det drabbade Robert Yazdin började han utveckla en vertikal vindsnurra att montera mellan filerna på motorvägen och som åtminstone borde kunna generera tillräckligt med ström för att räcka till vägbelysningen. Märkligt nog ställer reportern en kritisk och berättigad fråga:

”Men om det inte skulle bli så att tekniken är lönsam, ser du någon risk med att det kanske bara blir ett grönt PR-projekt?”

Jag är naturligtvis lika dålig på att bedöma lönsamheten som reportern, men det ser jag som den största risken här. Det är ”grönt”, Södertörns Leksko... Högskola är inblandad och uppfinnaren är en driftig invandrarkille. Det är tre skäl till att skattefinansierade investerare kan tänka att okej, det funkade inte, men vi skickar in pengarna ändå. Men det är min enda farhåga. Annars säger jag kör på och lycka till!

Selleriinflation

I min serie ”Ingenting som odlas får kastas” har vi nu kommit fram till stjälkselleri. Det var en odling som började lite trevande, men plötsligt hade jag vad som såg ut som en årskonsumtion ute i odlingslådan. Så nu har jag haft selleri i det mesta de senaste månaderna, gjort biffar av dem etc.

Jag kan tänka mig att selleri klarar frost bättre än min squash eller tomatodling, men när temperaturen närmade sig nollan på nätterna vågade jag inte vänta längre utan skördade allt. Så då stod jag där med ett kök fullt av selleri. Werner & Werner sa att det går lika bra med selleri, men ett tag där kände jag att det hade gått väldigt bra utan selleri.

Selleri kräver ingen större arbetsinsats när den odlas, men efteråt får man jobba lite eftersom det är svårt att få bort all jord från nedre delen av stjälkarna när man skär loss den. Så första steget blev att ta isär stjälk för stjälk, spola rent och lägga på tork.

Sedan hackade jag den ganska grovt så att det fortfarande går att använda till vad man vill. Både stjälkar och blad, jag gör ingen skillnad.

Jag har läst att den sedan går att frysa in i bitar som den är, men jag är rädd att den, som många grönsaker, skulle bli lite slemmig då. Min mamma hade för vana att steka på grönsaker när de närmade sig bäst-före-datumet och så frös hon in dem i burkar eller påsar, oavsett om det var hemodlat eller köpt. Jag gjorde likadant med sellerin, stekte några minuter på medelvärme.

Därefter frös jag in i påsar som jag kan tömma på en vecka eller två. Det tog en bra stund från skörd till nedfrysning, men nu behöver jag inte köpa selleri det närmaste halvåret heller.

Jag kan verkligen rekommendera tillvägagångssättet. Jag hatar att slänga mat, men att vräka i sig en råvara bara för att den finns i överflöd är inte heller kul. Och det här kan som sagt göras även med köpta grönsaker. När butikerna tokrear, och det är inte ovanligt med grönsaker på väg ut ur säsong, kan man köpa mer än man för tillfället har lust att äta. Inte helt okomplicerat med vattenrika grönsaker som gurka och tomat, men perfekt för paprika, squash, aubergine och diverse rotfrukter, lök och kål.

Lita inte på mig!

Att lita på andras garantier är aldrig en bra idé. På norska sägs att man ”ikke bør ta noe for god fisk ”. Det är lika dumt, men håll med om att det låter väldigt mycket roligare!

”Finfluencers”, influencers på finansområdet har funnits så länge det funnits en finansmarknad, men självklart har sociala medier fått fenomenet att explodera. Nu varnar Finansinspektionen för att det kan vara farligt att följa investeringsråd från konton på nätet.

”Man behöver veta om att det krävs ingen licens eller utbildning eller särskilt tillstånd för att få vara finfluencers, utan vem som helst kan bli finfluencer, och det är inte alltid att de råd och tips som ges är för ditt bästa utan det kan handla om väldigt många olika saker.”

”Det är bergsäkert!”

Det stämmer såklart, med risk för att låta som Morgan Pålsson när han sa till programledaren för Klartext att ”om man inte vet att Thailand är ett land kan man juför fan knappt sätta på en radio”. Det borde inte finnas en enda människa som tror att ekonomibloggare eller -twittrare har någon slags investerarlicens.

Men bankens rådgivare har minst lika mycket egenintresse. Bankrådgivare (eller försäljare, som är en mer korrekt benämning) kommer aldrig ge sina kunder råd som främst gynnar kundens ekonomi. De kommer alltid att i första hand sälja de produkter som gynnar bankens ekonomi och den egna provisionen. Här är några tips du aldrig kommer att få av banken:

Kund: ”Jag vill börja handla på börsen.”
Säljare: ”Då borde du flytta över pengar från ditt lönekonto med skitdålig ränta till en nätmäklare som har en bättre plattform och lägre avgifter än vad vi har.”

Kund: ”Jag vill köpa bankens Europafond.”
Säljare: ”Är du säker på det? Långsiktigt är en indexfond bättre eftersom avgiften i vår Europafond äter upp stora delar av vinsten. Förresten är vår Europafond nästan som en indexfond eftersom den är ganska passivt förvaltad. Vill du prompt ha en aktivt förvaltad fond har två av våra konkurrenter Europafonder med högre historisk avkastning, men dem kan du inte köpa här. Då måste du först flytta ut dina pengar från vår bank.”

Kund: ”Fond-i-fond låter som ett bra sätt att sprida riskerna, att köpa en fond som investerar i andra fonder.”
Säljare: ”Men i första hand är det ett sätt för vår bank att maximera våra avgifter eftersom du först betalar en avgift för fonden och därefter avgifter för alla fonder den investerar i. Egentligen borde produkten heta Avgift-på-avgift.”

Det betyder inte att jag tycker att man ska undvika råd från ”bankrådgivare”, lyssna på dem! Och på fondförvaltare, börsanalytiker, ekonomijournalister, poddare, bloggare och till och med anonyma konton i sociala medier om det verkar som att de vet vad de snackar om. Men var medveten om att ingen av dem sitter på sanningen och den enda som tvingas ta ansvar för dina ekonomiska handlingar är du själv.

Jag knallar mot jul

572 kilo. Så mycket honung blev det i år. Kvar i lager är ungefär 450 kilo och ett nytt produktionsrekord bör ju följas upp med nytt försäljningsrekord om det ska vara något värt. Från starten av november fram till jul räknar jag med att stå på marknader varje lördag och söndag.

Ungefär hälften är nya marknader för mig. En del vet jag inte mer om än att någon annan marknadsknalle har sagt att den är bra. Fast de kanske säljer vantar eller korv och då är det ju egentligen ingenting som säger att den ska funka lika bra för honung. Dessutom är det många faktorer som styr. Vädret t ex.

Sedan är det fingertoppskänsla. Dyrare avgifter och längre resväg kräver bättre försäljning. Det här är första året jag aktivt väljer bort marknader som funkat dåligt eller har en vikande trend. Något år kan den gå sämre pga väder, fler honungssäljare, sport på tv eller vad som helst. Men om marknadsföringen blivit sämre och besökarna färre har jag ingen lust att försöka hjälpa arrangörerna med konstgjord andning av ett dödfött projekt.

Höstmarknaderna har gått bra, men jag börjar frysa om fingrarna bara jag tänker på att stå ute och sälja i minusgrader. För den som står ut med regn, snö och kyla, och dessutom är social kan jag annars rekommendera försäljning på julmarknader. Särskilt om du har en bra affärsidé. Ibland är det väldigt kul, men annars känner jag som Frank Zappa:

Gasen i botten för elmopeder

Kommer ni ihåg när Sverige bestämde sig för att lägga 109 miljoner på att köpa 48500 elmopeder i Ghana för att nå Sveriges klimatmål (alltså påhittade siffror om utsläpp av koldioxid – också känd som livets gas – som sägs sänka temperaturen på Jorden om hundra år)? Beslutet togs av Energimyndigheten 2021, så under tidigare politiskt styre, men jag har inte sett något parti protestera, varken mot avtalet med Ghana eller mot Parisavtalet, som är den underliggande dårskapen. Alltså håller jag alla politiska makthavare gemensamt ansvariga.

De tre största. Eller ja … ni fattar.

Nu vet vi lite mer. I år skulle 9000 mopeder vara färdiga så att ghananerna kan transportera sig, men till dags dato har det bara blivit 152 stycken. Det återstår alltså 48348 moppar innan Sverige räddat världen, eller åtminstone sänkt koldioxidutsläppen.

Eller gör de det? Över 60 procent av elen i Ghana kommer från förbränning av gas. Så om ghananerna till slut får sina mopeder kommer det brännas gas för att kunna använda dem. Förresten tillverkas inte mopederna i Ghana, det är bara monteringen som sker där. Tillverkningen sker i Kina, ett land hela världen gjort sig beroende av, men som man låtsas bojkotta. Där kommer energiproduktionen till stor del från kolkraftverk.

Ni kanske börjar ana att jag inte är helt övertygad om att det här var 109 välinvesterade miljoner. Jag kan sträcka mig så långt som att jag tror att det hade gått att göra något bättre för pengarna, även ur miljöhänsyn om vi nu köper ”sanningen” att minskade koldioxidutsläpp är bra för miljön. För tvåhundra miljoner år sedan var koldioxidkoncentrationen på jorden femton gånger så hög som idag (0,6 % mot dagens 0,04 %) och på något vis överlevde planeten det med, trots att Ghana på den tiden inte hade en enda elmoppe.

Så nästa gång du läser om en gammal tant som inte får hemtjänst, ett barn som inte får en nödvändig operation eller att polisen lägger ner en brottsutredning pga bristande resurser – gläds åt att i Ghana kommer snart fyrtioåttatusen... eller åtminstone 152 personer glassa runt på en elmoped som du har betalat.

Dagens I-landsproblem

Svensk skola är avgiftsfri. Även föräldrar som inte bidragit med en enda skattekrona kan skicka sina barn till kostnadsfri utbildning fem dagar i veckan, och de får till och med lunch. Men så händer det att småbarnsföräldrar uppmanas att ta med en frukt om det är långt mellan första lektionen och lunchrasten. Ett råd i all välmening och givetvis helt frivilligt.

Men det hindrar inte vissa föräldrar från att gå i taket, som Malin. Samhället kan väl inte mena att hon ska behöva hjälpa till att ta hand om sina egna barn, det är ju sånt som sossar gör! Nej, ursäkta, nu lät jag som en Dorsin-sketch.

Nu menar förvisso Malin att det här inte är ett problem för henne, det gör de aldrig. Det är alltid någon annan och nu tänker hon i sin godhet på de föräldrar som inte har råd att köpa en frukt till sina barn. Vad kostar då en frukt? På en lågpriskedja med bra hemsida kostar de billigaste äpplena idag 19,90 kr/kg. Vi säger 3 kr per äpple så har jag inte räknat för lågt. Nu kanske jag låter väldigt elitistisk, men har du inte råd med ett mellanmål för tre kronor till ditt barn borde du inte ha skaffat barn.

Men det är klart att varenda förälder har råd med det om de prioriterar sina barn! Med en frukt varenda dag under hela läsåret landar slutsumman på en femhundring om året. Dock går det att komma billigare undan, kanske gratis. Sverige är fullt av fruktträdsägare med för mycket frukt. Känner du ingen finns Facebookgrupper där de samlas, och på Fruktkartan redovisas allmänningar med fruktträd alla har tillgång till. I Malins hemkommun Solna finns massvis av fruktträd på gångavstånd redovisade där!

Föräldrar som inte kan lägga några hundra om året jobbar ju knappast heltid, så tid har de väl ändå? Själv är jag en varm anhängare av bär, som nästan alltid är nyttigare än frukt. Plocka och frys in blåbär för hela året och utrusta ungen med en burk blåbär och en sked. Eller bara låt bli! Det är som sagt frivilligt och inget barn svälter för att det blir några timmar mellan måltiderna. De överlevde även innan skolan kom med idén om fruktstund.

Det finns riktiga problem! En del barn har inga vänner och en av anledningarna kan vara att de inte har råd att spela ishockey, golf, rida eller göra något annat som klasskamraterna gör och i det sammanhanget skapar en naturlig gemenskap. Men försök inte inbilla mig att barn i Sverige blir mobbade eller hamnar utanför för att deras föräldrar inte har råd att skicka med dem en frukt!

Rödbets- och selleribiffar

I min ständiga kamp för att använda alla grönsaker jag odlar har jag nu kommit fram till rödbetor. Det här är sista året jag har tänkt odla rödbetor. Det är alldeles för billigt och skillnaden mellan egna och köpta är obefintlig. Men i år blev det en himla massa rödbetor och vad gör man med sådana? Jag vet, jag borde ha ställt den frågan innan jag odlade dem, men jag har ett minne av att jag gjort rödbetsbiffar. Om inte annat har jag haft rödbetor i andra typer av grönsaksbiffar, för färgens skull.

Selleri blev det också larvigt mycket av i år och det vet jag att jag gjort biff av tidigare, så då får det bli en kombination av dessa växter. Här kommer hela innehållsförteckningen:

rödbetor, 1 kg
stjälkselleri, 500 gram
tomater, 500 gram
vetemjöl, 5 dl
matolja, 2 msk
kryddor

Jag börjar med att finfördela rödbetorna. Jag använder en hushållsassistent, men har man tid funkar ett vanligt rivjärn. Det blir nog värre med sellerin, men den går säkert att finhacka med en kniv. Sedan tomaterna. Jag brukar använda krossade tomater, men med en egen, helt galen stor tomatodling mosar jag egna med samma maskin.

Färgglatt!

I med matoljan och kryddorna. Själv kör jag salt och peppar, färsk basilika (även den hemodlad), dragon och en skvätt senap, men gillar du något annat föreslår jag att du tar det istället. När allt är blandat häller jag i mjöl tills degen är perfekt – lös, men så att den ändå kommer att hålla ihop. Sedan är det bara att steka.

Jag serverar med kokt potatis och stuvade morötter, bägge hemodlade och skördade strax innan tillagning. Och stekt lök, eftersom jag är osäker på om mat kan kallas en måltid utan att tallriken innehåller stekt lök.

Betyget blir fyra stekspadar av fem. Smaken god, men proteininnehållet är nära noll. Eftersom såväl rödbetor och selleri som potatis och morötter finns i riklig mängd i trädgården och vi är en bit in i oktober kommer jag att äta detta flera gånger. Eller ja, det hade jag fått göra ändå eftersom det blev ett femtiotal biffar i den här omgången. Så den som inte vill äta detta igen och igen gör klokt i att dra ner volymerna. Själv gillar jag storkok eftersom färdig mat i frysen förenklar mitt liv.

P.S. EU och andra får kalla grönsaksbiffar vad de vill, men den som hör mig använda det föreslagna alternativet ”vegorundell” - skjut mig!

”Man tog lån”

Det slår aldrig fel i nyheter om människor som varit extremt oansvariga, att när de ska förklara börjar de genast att prata om sig själva i tredje person. Jag känner igen det ifrån ungefär femtio avsnitt av Lyxfällan. Så här säger Linus i artikeln:

”Det är ju ens eget fel, men man tänker ändå på det. Att acceptera sin egen roll får en ändå att landa lite bättre.”

Om du velat stå för dina egna handlingar, varför säger du då inte ”JAG tänker” och ”att acceptera MIN egen roll får MIG ...”? Det är som att Linus sexsiffriga skulder bara hände. Först brände han hundratusen på fest och knark. ”Ett misstag, men sånt som händer när man är ung och dum.” Ständigt denne ”man” som gör saker.

Linus flyttade ihop med en tjej som hade noll inkomster, men det löste han (eller ”man”) med att ta snabblån som naturligtvis inte kunde betalas eftersom det inte var ett tillfälligt problem utan en långsiktigt hopplös ekvation. Och nu har han tydligen glömt det där med ”eget fel” från början av intervjun.

”Linus är kritisk till att det var så lätt för honom att ta nya lån, trots skulderna.

– Det är lätt att ljuga om sin inkomst i ansökningarna. Det är som att det aldrig ringer några varningsklockor hos långivarna. Åtminstone inte som de agerar på.”

Men hur agerade du själv då?! Var det långivarnas fel att du ljög om din inkomst? Är det deras ansvar att avråda dig från att låna? Så blev räntevillkoren sämre och sämre eftersom ”de ständiga låneansökningarna hela tiden sänkte hans kreditbetyg”. Jaa... Hade du lånat ut pengar till dig själv på samma villkor som till någon som inte sabbat sin ekonomi? Här kom ju långivarnas varningsklockor som du efterlyste.

Och som att han inte satt tillräckligt djupt ner i skiten började han spela och förlorade ännu mer pengar. Spelberoende sägs ju vara en sjukdom och det kan det säkert vara, men i Linus fall känns det mer som att han ville hitta en quick fix. Precis som lånen som skulle ge honom ett plus i balansen utan att höja sina inkomster eller sänka sina utgifter.

Nu har Linus beviljats skuldsanering och kommer att bli skuldfri om han inte klantar till det också. Alldeles oavsett är jag övertygad om att han kommer att få ett ekonomiskt skitliv. Ett av grundkriterierna för att få skuldsanering borde vara att man inte pratar om sig själv i tredje person. Kan man inte ens äga sin egen skuld, då äger man verkligen ingenting.

Ljus för klurig gubbe

Du borde skaffa solceller, säger folk ibland. Jag kollade med en firma som kunde installera solceller för en kostnad i närheten av mina elräkningar resten av livet, och någonstans där tröttnade jag. Jag gör inte av med så mycket el eftersom jag eldar med ved och inte har någon elbil (jag vill inte använda verbet ”saknar” för det gör jag inte). Men man kan ju sälja överskottet, säger samma entusiaster. Det må så vara, men man får inte våldsamt bra betalt och det är dessutom reglerat. Regler har nackdelen att de plötsligt kan ändras, alltså försämras, och då står man där med sina sexsiffrigt betalda solceller.

Solceller, plus, minus, fas och två nollor.

Kanske har vi alla solceller om några år, det vet ingen, men som jag känner nu skulle jag i så fall vilja köpa ett eget system jag installerar själv eller tillsammans med någon som kan sånt här, och sedan köra det utan statens vetskap och utan att sälja ström. Jag är intresserad av låga – eller ännu hellre inga – elräkningar, inte av att bli strömproducent. Därför blev jag glad när Lars tipsade mig om detta nyhetsinslag från 1900-talet:

Enligt Lars efterforskningar hette gubben Erik, men kallades Kuggorparn efter sin gård Kuggorp. Han ilsknade alltså till på höga elräkningar, klippte kabeln och började producera egen vindkraft, och verkar för övrigt ha en sund inställning till myndigheter och politiker.

–Momsen ska en slippe för det som produceres på stället behöver ju inte momses uten det förbruker en själv.
– Så du behöver inte betala elmoms?
– Nej, jag skulle inte tro det. Då skulle Fan gå löser.

Idag hade han nog hellre använt sig av sol än vindkraft, men även den tror jag betydligt mer på i liten skala. Annars är det ju en och annan bondgubbe som testat småskalig vattenkraft och apropå vatten bar det sig tydligen inte bättre än att Kuggorparn drunknade i gårdsbrunnen efter en blöt kväll (pun intended). Hade han levt idag är jag övertygad om att myndigheterna hade jävlats med honom så mycket de orkat.

Och det är det som är så dumt, att när folk tänker utanför boxen gör staten och dess hantlangare allt för att få in dem i fållan med den övriga fårskocken. Ändå kan vi väl vara överens om att dessa ”tokar” som vågar gå sin egen väg betydligt oftare driver samhället framåt än myndighetspersoner. Hade man uppmuntrat denna östgöte och hans gelikar kanske elpriserna inte skulle slå rekord, och istället för att elintensiva företag flyr Europa kanske de kunnat få billig och miljövänlig ström genom den här gubbens världsledande elbolag Öschötts-El. Det tycker jag är tänkvärt. Som Kuggorparn själv säger i reportaget: ”Det knaker i hövvet iblann'.”

Fattiga norrmän

Fattigdomsbegreppet är något man slänger sig med både i svensk och norsk media, men de exempel som beskrivs känns sällan särskilt fattiga. Så det var inte utan förväntan jag satte mig för att titta på dokumentärserien Den norske fattigdommen, som jag tror går att se även i Sverige.

Redan i första inslaget, knappt tre minuter in i programmet, intervjuas en familj som beskrivs som ”arbetande fattiga”. De bor i en trerummare i Tromsø tillsammans med sin dotter på tre år. Både han och hon har heltidsjobb, han på ett byggvaruhus, hon som personlig assistent med 100 procent nattarbete. Trots det har de i flera år varit fattiga. Eller har de? 2023 var gränsen för ”relativ fattigdom” (60 procent av medianintäkten) 42858 kr/månad för två vuxna med ett minderårigt barn. Är det fattigt?

Nu har paret för övrigt kommit upp i 50000 kr, alltså drygt 7000 kr över gränsen, men ändå sliter de ekonomiskt. De äger inte sitt hem eller ens sin bil, har konsumtionslån och på frågan om de skulle kunna skaffa fler barn skrattar de och förklarar att det hade de gärna önskat, men att det är helt omöjligt med deras ekonomi.

Då ligger de alltså sjutusen över den i mina ögon väl tilltagna gränsen för relativ fattigdom. För mig som skulle kunna leva på 7000 kr i månaden är det märkligt och nästan lite provocerande att höra att ett spädbarn inte skulle klara det. Som ensamstående och barnlös är gränsen förresten 23808 kr/månad. Även om de flesta norrmän lever på större fot än det skulle jag själv ha svårt att göra av med så mycket pengar.

Nyligen kunde man läsa i svensk media att en familj med fem barn som helt lever på bidrag kan få ut 46500 kr per månad, men att det nu kan komma att sänkas till 38300 kr, något som kritikerna beskrev som ett sätt att sparka på folk som ligger. Med norska mått mätt är det rena fattighuset, men även denna debatt får mig att undra om inte vi i ”den rika världen” framförallt behöver sänka kraven. Om våra förfäder hade satt tillnärmelsevis så höga privatekonomiska miniminivåer för att skaffa barn hade mänskligheten dött ut för väldigt länge sedan.

Men med denna sågning av ännu ett tv-program om ekonomi ska sägas att de också berättar om riktig fattigdom, ofta i kombination med psykisk sjukdom och missbruk. Bl a fina personporträtt av en börskille som går från att ha privatchaufför och hus i två världsdelar till att leva på socialbidrag och städa t-banevagnar, och en annan som gått från uteliggare till berömd konstnär. Så jag vänder mig inte emot serien, se den om ni har tid och lust.

Årets sämsta bortförklaring?

Influencern och Youtubeclownen Pontus Rasmusson, tidigare mest känd för att försöka lura barn på pengar, håller nu på att också bli känd för att försöka lura Skatteverket på pengar. En granskning visar att han glömt att deklarera intäkter på 2,3 miljoner. Det här är inget han förnekar, men han väljer lite intressanta förklaringar till hur det gått till:

”Jag var ung, oerfaren samt fått utstå hat och hot på sociala medier som har påverkat mitt mående, gett mig stress och som har gjort att min bokföring har åsidosatts.”

Så han lyckades slarva bort över två miljoner på intäktssidan (inga utgifter?) för att han var ung och dum? Han var för övrigt 23, vilket inte är superungt i min värld, men det spelar ju egentligen ingen roll. Är man gammal nog att starta företag har man gått med på att ansvara för bokföringen. Anser man sig inte klara det startar man inget företag och så är det problemet ur världen.

Vidare skyller han på att han saknar ekonomiutbildning. Men så ta hjälp då! Idag finns enkla bokföringsprogram där du varken behöver kunna kontoplaner i huvudet eller veta hur saker redovisas. Har du ändå problem finns det support i form av just ekonomer med specialkompetens i bokföring.

Fast det låter ändå som ett svepskäl. Nu hade jag visserligen ekonomiutbildning när jag startade företag, men jag tror knappast att man behöver det för att förstå att alla inkomster ska redovisas. Att få in dem i rätt ruta är en annan sak, men man får inte ner sitt resultat med två miljoner för att man saknar ekonomiutbildning!

Nu verkar denne man sällsynt underlig, men kanske är han inte en så ovanlig representant för nånannanismen. Han skulle alltså ha glömt att redovisa sina intäkter för att hatare på internet fått honom att må så dåligt att bokföringen ”har åsidosatts”? Det är inte ekonomikunskaperna som fallerar här. Istället handlar det om extrema brister i sunt förnuft, saknade vuxenpoäng och en påfallande oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar. Jag vet inte om miljonböter kommer att hjälpa, men det är värt en chansning. Om han nu, vid 27 års ålder, inte förstår att han är huvudansvarig för sitt eget liv kanske han istället borde avveckla företaget och be den där Nånannan att förvalta pengarna han har kvar. Så att han inte slarvar bort dem i ungdomligt oförstånd ;-)

Så får kläderna slängas igen

Från i onsdags är det återigen tillåtet att kasta kläder i restavfallet istället för att lämna plaggen till en organisation som ändå inte vill ha dem. Bra! Det var ju en idiotisk lag från början till slut. Men i Jönköping har SVT hittat människor som på allvar tänker att det här kommer leda till mindre secondhand-försäljning. En av dessa stjärnor tycks tro att folk kommer att kasta kläder slentrianmässigt bara för att det finns plats i soppåsen.

Jag tror att första killen i reportaget representerar det allra största flertalet när han säger att han även medan det var förbjudet slängde kläder i soporna eftersom det såklart var fullständigt riskfritt. En del av de kläder som slängts de senaste nio månaderna hade helt säkert gått att sälja, men den som inte orkade försöka tjäna pengar på det kommer inte att göra det i fortsättningen heller.

Kan den gamla textillagen då möjligen ha lett till att kläder som nu kommer slängas tidigare fick hänga kvar i garderoben? Kanske, men till vilken nytta. De har knappast blivit modernare eller att ägaren gått ned i vikt så att de passar igen. Så då handlar det bara om när de slängs.

Jag kan berätta när jag slänger kläder. Det är när strumporna fått så stora/många hål att de blir obekväma även för hemmabruk, men vanligtvis har jag då först använt dem till städning av honungsramar så att de blivit fulla med bivax som nästan är omöjligt att få bort. Så är det kalsonger med utslitna resår. Byxor, skjortor, tröjor, jackor osv används först till finbruk, och när de fått fläckar eller skador används de när jag mekar bil, målar, blandar cement eller gör något annat som kräver oömma kläder. När de inte duger till det heller slängs de, om de inte först går att använda till trasor för då får de ett tredje liv.

Endast i undantagsfall har jag gjort mig av med fungerande kläder och då valt att sälja eller skänka bort dem. Något felköp, men mest har det gällt kläder jag fått eller ärvt (jag hade liksom inget behov av en sport-bh). Nu bor jag inte så att jag behöver ta hänsyn till svensk lag, men det hade jag ändå inte gjort.

Om jag ska försöka se något positivt i detta juridiska trixande, så kanske det (även om det är ett långskott) väcker ett ekonomiskt sinnelag hos någon som då och då byter ut halva sin garderob. Ska man ändå göra sig av med fungerande saker bör man försöka ge dem ett värde genom att antingen sälja eller ge dem till någon som kan använda dem.

Ren välgörenhet?

Jag har inget emot vare sig samer eller renar, men när nu det skattefinansierade stödet till rennäringen minskar med tio miljoner, från 136 till 126 miljoner, undrar jag i mitt stilla sinne varför inte siffran är noll?

Rennäringsnämnden, som tycks vara en samisk intresseorganisation – givetvis skattefinansierad – skräder inte orden när en liten del av stödet till rennäringen överförs till Naturvårdsverkets vargförvaltning:

”Nog är det väl möjligt att det blir ökade kostnader för Naturvårdsverket men det här är ju ett ansvar för staten, det är inte rennäringen som ska ha ansvaret för den svenska rovdjurspolitiken.”

Men rennäringens kostnader är statens ansvar – varför då? Varför finns det en rennäring om den inte klarar sig själv? Jag är medveten om att staten betalar bönder för att hålla öppna landskap, och till och med mina svenska biodlarkollegor får några miljoner per år (för att bekämpa varroakvalster som hotar binäringen). Världen behöver både bönder och insekter, men varför behövs renar? Uppenbarligen är inte renköttskonsumenterna beredda att betala så mycket som det kostar. Varför ska då skattebetalare som endast i undantagsfall äter renkött betala för att renskötare ska få ägna sig åt sin hobby på heltid?

126 miljoner är inget jättebelopp i en statsbudget, men för egen del ser jag inga skäl att inte en gång för alla riva av plåstret. För övrigt ska staten satsa mer pengar på samisk kultur, så samerna går på intet sätt lottlösa.

Halva Sveriges yta används för renskötsel (!) trots att det ofta innebär problem för skogsbruk och andra funktionella näringar, men även för vindkraftsindustrin. Men det räcker inte, de ska ha betalt också! Jag har verkligen letat efter argument för skattebetalarnas allmosor till rennäringen, men hittar dem inte ens hos renskötarna själva. Det tycks bara självklart att de ska ha. Det duger inte för mig, så hjälp mig förstå detta eviga daltande.

Behövs bankkontokörkort?

Dagens inlägg kommer från ett anonymt tips i kommentarsfältet (tack för det!). Det handlar om Mirja som plötsligt upptäckte att hennes bankkort var tomt trots att hon var säker på att det skulle finnas pengar. Det visade sig att det dragits pengar från kontot utan hennes vetskap, 157 gånger på ett halvår, totalt över femtiotusen kronor!

De felaktiga dragningarna har gått till Uber, i snitt 335 kr per ”köp”. Från början någon hundring åt gången, men ju mer bedragarna kommit undan med desto mer har de öst på. Till slut försvann det pengar upp till nio gånger samma dag, den högsta siffran jag såg var 843 kr.

Självklart är det inte Uber som företag som stulit, men det skulle förvåna mig om inte någon av deras anställda är inblandad. Jag tänker ändå på uttrycket ”Tillfället gör tjuven”. Mirja har blivit av med tiotusentals kronor i helt felaktiga transaktioner utan att märka ett enda dugg förrän hon till slut nekas att själv handla. Hur är det möjligt?!

Jag kan förstå om någon sväljer en märklig transaktion på några kronor, men 157 stycken på flera hundra var det värsta jag hört, och då har jag ändå läst om rätt många människor som är slarviga med sin ekonomi. Själv är jag extrem åt andra hållet och drar mig till minnes tre märkliga räkningar den senaste tiden:

• Min teleoperatör drog 13 kr för ett samtal till ett ”specialnummer” trots att jag hade fria samtal inom landet. Det visade sig vara till en optiker och det var inget speciellt med det. Jo, det speciella var att operatören drog pengar felaktigt och de betonade gång på gång att detta var ett mycket ovanligt fel. Jag svarade att jag skiter i hur ovanligt det är, mig drar ni inte felaktiga pengar ifrån! Till saken hör att jag hade ett autogiroavtal med dem (i strid med mina principer, men det fanns inget alternativ), så pengarna var redan borta när jag märkte det och nästa månad hade de kunnat dra mångdubbelt. Jag spärrade mitt abonnemang för samtal till ”specialnummer”. Idag har jag en annan operatör.
• Min bank drog 80 kr i en ospecificerad avgift. Jag var ganska säker på att det var korrekt, men eftersom det gällde mitt företagskonto ville jag vara säker på att kostnaden hamnade på rätt ställe i bokföringen. Även detta visade sig dock vara felaktigt. Avgiften skulle inte dras och precis som i fallet med teleoperatören kan jag bara gissa hur många andra som fått betala och som inte opponerat sig.
• Min elräkning hade en post på 487 kWh x 0,01 öre som elbolaget fick till 6,08 kr. På min räknare blev det knappt fem öre, så jag mejlade elbolaget och frågade hur de räknade. Det visade sig att korrekt specifikation hade varit 487 kWh x 0,01 krona, plus att det skulle tillkomma moms hopbakat i priset och då blev det faktiskt 6,08 kr. Alltså stämde slutsumman, så jag betalade trots att specen var åt helvete.

Om jag bara svalt dessa siffror hade jag varit 93 kr fattigare, men hade sluppit tre mejlkonversationer. De allra flesta gör så och jag kan inte klandra dem, men jag tänker att om inte jag ser om mitt hus, vem ska då göra det? En annan grej jag gör är att hålla kontot kopplat till mitt bankkort relativt tomt. Vanligtvis finns det bara ett par tusen där, och då kan jag heller inte bli av med mer pengar. Jag hade också gärna spärrat mitt kort för nätköp. Jag har bara träffat på en bank som gett den möjligheten, svenska Handelsbanken. Då fick den kund som ville utnyttja den möjligheten logga in på nätbanken och lyfta spärren inför varje internetköp. Det tar kunden tjugo sekunder och den gång man likt Mirja ska bråka med företag för att få tillbaka sina pengar tar det minst tusen gånger så lång tid, för att inte tala om all ilska och ångest det kan ge.

Var och en gör som den vill, men ingen (!) borde som Mirja undvika sitt kontoutdrag i sex månader. Den som vill handla med värdepapper hos exempelvis Avanza eller Nordnet får svara på några kunskapsfrågor för att visa att vi fattar vad vi håller på med. Jag har fått göra det flera gånger och kan tycka att alla som föräras med ett bankkort på samma sätt borde förbinda sig att hålla koll på kortet, koden, saldot och transaktionerna. Att som Mirja blunda i ett helt halvår och sedan säga att ”Jag kanske borde kolla mitt konto mer, men jag gjorde inte det” är inte i närheten av den koll jag förväntar mig av en vuxen.

Aladdin krymper och stiger

Aladdinasken har blivit 8 procent dyrare och samtidigt 18 procent mindre, vilket ger en total prisökning på 32 procent, från 238 kr/kg till 315 kr/kg. Detta ger alla Aladdinkonsumenter chansen att prova på något nytt.

För allvarligt talat, Aladdinaskar köper man väl bara för att man har dålig fantasi och framförhållning när man blivit bortbjuden. Man springer och köper Aladdin i sista sekunden för ”någonting ska vi väl ha med oss”. Det är en förbannat tråkig present och nu börjar den bli dyr också.

Köp något man har nytta av, eller en riktig delikatess som en flaska dyr olivolja eller en fin ost, exklusivt kaffe eller te. Jag är ju lite färgad av min verklighet som biodlare, men kanske skulle värdparet uppskatta en burk lokal honung. Eller köp en bok de hade uppskattat. Det kräver lite research att ta reda på vad de faktiskt tycker om, men å andra sidan visar det ett engagemang du garanterat inte uppnår med Aladdinasken.

Utöver alibi-panikköpet finns det ytterligare ett tillfälle när Aladdin kommer fram på bordet – julen. Av någon anledning finns det familjer som tycker att ett riktigt julfirande kräver massproducerade och överprisade chokladpraliner. Det är givetvis fel och om knappt tre månader kan alla testa. Samlas och gör eget julgodis istället. Det blir roligare, godare och antagligen också väldigt mycket billigare.

Alternativet är att fortsätta att köpa Aladdin. Den som hade råd med 119 kr har såklart råd med 129 kr, och ”det gör väl inget att den blivit lite mindre, det är ju inte nyttigt med godis”. Men genom att göra det rättfärdigar och accepterar man en trettiotvåprocentig prishöjning, alternativt flaggar för att man inte är den skarpaste pommes fritesen i kanoten. Du bestämmer – glöm aldrig det.