Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Kontorstidsallergi

Nathalie, 30, jobbade med det hon trodde var sitt drömjobb, på en resebyrå, men gick in i väggen och bytte inriktning :

”Det kändes helt fantastiskt när jag fick jobbet och det var jätteroliga arbetsuppgifter. Men fortfarande. Att vara inlåst på kontor, bunden till arbetstider och att pendla ...

Jag hade inte så mycket tid över för det som var mitt. Jag längtade ut hela tiden.”

Istället tog hon jobb som personlig assistent sex dygn per månad, men har också startat ett trädgårdsmästeri eftersom odling och naturliv är det hon verkligen brinner för. Jag tror att Nathalie, precis som jag, är kontorstidsallergiker. Jag hade också ett bra jobb, men det där att klockan ringde samma tid varje morgon, samma rutin måndag till fredag varenda vecka, varenda månad, och ingen egentligen tid för egna projekt eller ens att ställa mig frågan vad jag ville, det tärde.

Jag hittade ett annat sätt att komma ur ekorrhjulet än Nathalie, men jag känner ändå igen mig. Jag tror att hon ser assistentjobbet som ett brödjobb som täcker utgifterna, så kan hon köra på med trädgårdsfirman på ”fritiden” och sätta all eventuell vinst tillbaka in i verksamheten utan ekonomisk risk.

Vad hindrar fler från att göra så här? Pengar. Särskilt om man har barn kan man inte bränna alla broar till befintlig karriär och se vart man hamnar. Utgifterna försvinner inte bara för att man vill leta efter meningen med livet , eller ens om man tror sig ha hittat den. Samhället är inte gjort för människor som vill hitta sitt kall, det är inrättat för produktion.

”Time is honey!”

Jag tror att väldigt många människor vill göra som Nathalie, och ännu fler undertrycker viljan så att de inte ens själva förstår att de borde ta tag i sina liv. Det är vad FIRE-debatten borde handla om istället för den idiotiska frågan: ”Hur skulle det gå om alla …?” Mer än var tionde person i Sverige äter antidepressiv medicin. Kanske skulle den andelen bli nära noll om folk hade haft möjlighet och mod att hitta sin plats i livet.

I väntan på att det sker bör alla spara pengar och investera dem så att de växer med ränta-på-ränta-effekt. Vi kan kalla det möjlighet-att-realisera-mina-drömmar-om-jag-plötsligt-vaknar-upp-och-inte-trivs-kapital, men det sista låter ju alldeles för krångligt, så låt oss istället kalla det dra-åt-helvete-pengar, buffert eller kort och gott frihet.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Modebattle på Finanstwitter

Jag brukar hålla mig undan k*kmätningar på Finanstwitter, men de kan vara underhållande på avstånd. En aktör med många följare la upp en kort video där han gick igenom vad hans kläder hade kostat, varpå en person med färre följare fick någon slags kortslutning.

Så Ekonomigurun (han kallar sig så, han är inte min guru, jag följer ingen av dessa) konstaterar att det mesta av hans outfit varit gratis eftersom han fått det i present eller övertagit gratis när andra ledsnat på kläderna, samt att hans familj klipper varandras hår. Inte särskilt kontroversiellt i min värld. Jag har klippt mig själv i 30 år och två av mina trimmers var helt gratis.

När det kommer till kläder kunde jag ha gjort en liknande video när jag skrotar runt hemma på gården. Jag köper också strumpor och kalsonger i storpack på modeinrättningar som Jula och Biltema, använder t-shirts jag fått på jobb för många år sedan och minst två gånger har jag fått en större mängd kläder.

Nej, jag menar inte farsans träningsoverall.

Första gången av en kille vars arbetsgivare bytt logotyp, så av någon anledning kunde han inte fortsätta att använda tröjor och jackor med den gamla loggan, men det kunde jag, och gör fortfarande. Den andra ville uppdatera sin garderob. Jag tror att det mest handlade om att slippa gå ner de kilon som krävdes för att de där märkesskjortorna skulle passa, men mig passade de, och passar än.

Kanske är det tur att jag inte gjort någon ”outfit of the day”-video för då kanske jag också hade fått höra att jag är ”extremt pinsam”, ”clown” och ”patetisk människa” som ”slutat att leva”, ”ser ut som en jävla nyanländ” och som lever ”som en kloakråtta”.

”Denim?! Det är faktiskt 2026 nu!”

I guruns egen tråd får han höra att allt är fejk eftersom han kör Tesla och då måste man tydligen ha lagt mer pengar på kläder, att han är en ”jävla zigenare” eftersom han köpt kalsonger på Biltema, ”ser ut som en jävla klapphatt” och är ohygienisk. Det sista för att han har tagit emot begagnade kläder. Om man inte förstår att de tvättats, vem är det då som är ofräsch?

Jag kan också reta mig på folk, men aldrig för prislappen på deras kläder. Att inte vid varje givet tillfälle klä sig dyrt, och kanske inte ens ha ett modeintresse, är inte detsamma som att ”sluta att leva”. Den som tror det kan jag däremot stämpla som både pinsam och patetisk. Möjligen också som ”en jävla klapphatt”, om jag bara visste vad det är. Är det en sådan här?

Liv på ålderns höst

Igår lovade jag en fortsättning beträffande att leva livet när man blir gammal. Det är såklart en risk att man sparar hårt för att plötsligt upptäcka att man inte längre vill eller orkar göra det där man inte tog sig råd till tidigare. Vad har man då för glädje av pengarna?

Lite på samma tema bantade min mor mer eller mindre hela livet. Inte maniskt, men hon tänkte alltid på vikten och testade ett antal dieter. När hon till slut fick dödlig cancer och dessutom tappade i vikt sa jag att en fördel ändå är att ”nu kan du vräka i dig precis vad och hur mycket som helst utan att behöva tänka på vikten”. Men då hade hon inte längre någon matlust.

Nu över till en gladare historia. Eller ja, den börjar ännu tristare. Jag hade en granne som aldrig haft några pengar att tala om, men när han nått pensionsålder sålde han sitt hus. Det gick ungefär på ett ut med lån och inköp av lägenhet, men innan han sålde huset styckade han av tomten och behöll en insynsskyddad hörna där han byggde ett nytt hus som han kallade sin ”pensionsförsäkring”.

När det huset var klart och sålt skulle han och sambon ut och resa minst ett år i den nyinköpta husbilen. Men en kväll somnade sambon framför tv:n och vaknade aldrig mer. Mannen, nu närmare 70 och som överlevt cancer två gånger, bestämde sig för att göra husbilsresan ensam. Efter den flyttade han från den gemensamma lägenheten till en ny. I den vevan var han bostadslös ett par veckor och drog därför iväg till Asien under tiden.

Nu har det gått ett par år och ytterligare några resor. Han har sålt den nya lägenheten och rest vidare till ett annat asiatiskt land där han är i färd med att starta ett kafé. Jag är inte avundsjuk på resandet, men jag hade varit nöjd om jag haft hälften så mycket energi.

Lång historia som kokar ner till att vi omöjligt kan veta vad vi vill på ålderns höst. För några år sedan tänkte han leva stillsamt familjeliv i en svensk småstad sina sista år. Nu snickrar han kroginredning och håller han på att bli krögare på andra sidan jorden. Men något vi nästan säkert kan veta är att vilken verklighet livet än kastar in oss i är det aldrig fel att ha pengar.

Spara in i döden

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en tråd i Rikatillsammans-forumet. Läs gärna hela första inlägget, men det här var det mest centrala budskapet:

”Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen. 

Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?”

Fullt på kontot!

Äntligen ett rimligt ifrågasättande av FIRE, till skillnad från allt skuldbeläggande och galna matematiska kullerbyttor. Jag vill ge trådskaparen rätt. Det finns absolut en risk att spara sig igenom livet för att sedan dö.

Mitt svar är att jag inte tror på att spara hårt i ett par decennier. Det är en sak att extremspara i upp till ett år för att få råd med en större utgift som en resa eller ett husköp, men ska man spara år efter år bör man göra det på ett sätt som är förenligt med ett gott liv, annars blir det för slitigt. På det sättet blir det heller inte så stora omställningar. Om man först ska leva som en kyrkråtta blir det nog en utmaning att plötsligt börja skvätta pengar omkring sig, i fall det är målet.

Jag trivs med att köra en gammal bil, odla mat, leta extrapriser och försöka tjäna pengar på hobbies. Vidare har jag inget intresse av lyxiga restaurangbesök, årgångswhisky eller att resa dyrt. Däremot ser jag ett egenvärde i att ha pengar på kontot. Här är två av svaren trådskaparen fick på det temat:

”Jag skulle må bra av bara vetskapen att jag KAN köpa eller göra olika saker. Det i sig ger en bra känsla även om jag inte slår till.” 

”Precis, ekonomiskt oberoende ger frihet, och friheten har ett värde i sig även om den inte används till något särskilt. Trygghet har också ett stort värde. Så man behöver inte 'göra något' med sina pengar för att de ska vara till nytta för en.”

Jag har med andra ord inte unnat mig mer lyx i takt med att jag blivit äldre och rikare. Jag har istället unnat mig mer frihet och uppskattar att kunna välja bort sånt som inte är kul. Kanske kommer jag i framtiden välja bort att skotta snö eller rensa avlopp. Det jag redan nu och de senaste tjugo åren unnat mig är att välja bort jobbuppdrag som inte känns kul.

Samtidigt finns det en risk där med. Att underhålla hus och bil är ett sätt att hålla sig aktiv, både i kropp och själ. Har man barn finns ytterligare en risk med bekvämligheten, som formulerades så här i tråden:

”Ni i tråden som svarat att ni köper er fria från tråkiga arbetsuppgifter och/eller 'kastar pengar' på problem för att lösa dem, och samtidigt har barn i hushållet, hur resonerar ni kring vilken verklighetsuppfattning det ger dem? Ser ni någon risk med detta gällande hur det påverkar deras egen 'verktygslåda' och driv?”

Trots att jag inte har barn ser jag den risken. Jag tycker t ex att det är beklagligt att det av många nu ses som självklart att betala för att låta andra tvätta, städa och byta däck på bilen. Eller för den delen beställa hem mat, antingen i form av färdiga matkassar eller färdiglagad Foodora-mat.

Men nu har jag kanske kommit lite ifrån ämnet, särskilt det där med att ”få något ut av att vara rik när du är gammal”. Just den biten kommer det en liten uppföljning på i morgon.

Olika elstrategier

Media pumpar ut artiklar om hur hushållen tacklar de ökade strömpriserna. Jag tycker att det är intressant att jämföra olika strategier och har därför tagit fram tre väldigt olika exempel från en och samma nyhetskälla.

Vi börjar med Linda, som inte ens överväger att se glaset som halvtomt utan målar upp en nattsvart bild av läget.

”Det hade varit skönt att kunna leva lite på vintern också men det går inte med de här elräkningarna som är nu, säger Linda Helenius.”

Hon upplever alltså att hon inte kan leva under vintern. Lyckligtvis bor hon i Skåne där vintern är förhållandevis kort, men att vara död en årstid om året låter ändå inget vidare. Så vad gör hon åt det?

”Linda har installerat en kamin där hon eldar för att minska eluppvärmningen. Hon har valt bort elbil och hänger upp tvätten för att undvika att torktumla. Dessutom har hon undersökt möjligheten att byta uppvärmningsform på huset, men bedömer att det skulle bli för dyrt.”

Jag tror inte att hon valt bort elbil för att spara ström, där handlar det nog snarare om inköpspris och värdeminskning. Att hänga tvätten istället för att torktumla är en självklarhet för mig med, men den där undersökningen av alternativ skulle jag vilja se. En billig luftvärmepump kostar tiotusen inklusive montering, troligen mindre än kaminen. Den tjänar snabbt in sig själv, och om alternativet är att inte leva pga elräkningarna känns det som en no-brainer. Om du inte har råd med den investeringen – sälj huset, då bor du ändå för dyrt.

Låt oss gå vidare till Lars och Ing-Britt. De har ett timprisavtal, stenkoll på vad varenda grej i huset drar och har köpt varmluftsfritöser för att minska ugnsanvändningen. De ser strömsparande som en sport och när elpriset slog rekord tog de sovmorgon. Man kan invända att det finns roligare hobbies, men jag tycker att de verkar glada.

Avslutningsvis Jenny som tillsammans med sin make gett ett långfinger åt hela systemet genom att leva off-grid utan kommunalt vatten och avlopp, och framförallt utanför elnätet. Även om hon medger att det är ”friskt” att gå på utedasset nattetid med tjugo minusgrader är hon glasklar på frågan om hon saknar bekvämlighet:

”Inte alls. Jag är investerad i mitt eget liv och det är en tillfredsställelse att veta att det här har jag gjort själv. Det här klarar jag själv.”

Tre hushåll, tre strategier. Själv ligger jag närmast Lars & Ingbritt, men skulle jag tvingas välja att antingen röra mig mot Jennys ”kan själv” eller Lindas ”ingenting går” behöver jag ingen betänketid. Jag hade glatt gått ut till utedasset (har förresten levt med utedass i min ungdom) hellre än att sitta på inomhus wc i offerkofta.

Nu blåser vi kunden!

När jag flyttade till Norge kunde jag tyvärr inte behålla mitt svenska webbhotell, så jag behövde ett nytt. Det var lite kaotiskt i den vevan, så efter kort research valde jag ett billigt från Litauen med ganska bra användarbetyg och hoppades på tur.

Första året betalade jag under 200 kr för webbhotellet och fick domänen på köpet. Nästa år gick priset upp med några tior. Försumbara pengar, men procentuellt anmärkningsvärt. Samma sak året därpå och då passade jag på att låsa tjänsten för två år eftersom det såg ut som att det kunde öka rejält nästa gång. Jag skrev in slutdatumet med en påminnelse i min digitala kalender för att hinna göra något åt saken innan abonnemanget automatiskt skulle bli betydligt dyrare.

Och nu i vinter var det dags. Hade jag inte tagit tag i det hade priset sexdubblats. Då skulle jag få ett ”premiumavtal” som jag inte behövde, men även den billigaste lösningen hade blivit flera gånger dyrare än tidigare. För att ytterligare öka chanserna att lura kunderna tog mitt webbhotell kortbetalning med ”auto-renewal” som standardval. Själv klickade jag ur den rutan samma dag som pengarna dragits och för säkerhets skull tog jag även bort mina kortuppgifter, men företaget var såklart medvetet om att det inte är många som gör så.

Det där med chockhöjning av befintliga abonnemang tyckte jag var en märklig affärsmodell, men när jag tittade runt insåg jag att det är standard i branschen. Först lockar man in kunderna med ett introduktionserbjudande. Det kan vara gratis e-post första kvartalet eller halva priset på domänen. När det gått ett år eller två övergår abonnemanget automatiskt i något mycket dyrare. Så nu har jag bytt till ett nytt webbhotell, norskt denna gången. Här blir avgiften nästan exakt sju gånger högre efter ett år, så antagligen blir det att leta nytt framåt jul.

Jag vet inte om det är jag som är gammaldags, men jag tänker att introduktionspriser bör vara till för att locka in nya kunder. När de väl kommit ombord ska de helst upptäcka att de är nöjda med tjänsterna och välja att stanna kvar även om det blir lite dyrare. Men då får det bli lite dyrare, om alla leverantörer mångdubblar avgiften efter en startperiod samtidigt som alla har superrabatter för nya kunder leder det nästan garanterat till något som kan liknas vid den gamla leken ”hela havet stormar” – vid årsskiftet reser sig alla kunder på en given signal på jakt efter en ny stol.

Kanske vill företagen ha det så, och några stannar ju såklart kvar ändå, för att de inte orkar byta eller ens märker att det blivit mycket dyrare. Men ska man som företag satsa pengar i form av stora rabatter för att få in nya kunder vore det mer logiskt att också jobba aktivt för att behålla dem istället för att göra allt man kan för att skrämma dem på flykt.

Själv anpassar jag mig. Är det ekonomiskt fördelaktigt att byta webbhotell en gång om året gör jag så, det finns ganska många. Men det hindrar mig inte från att tycka att världen är underlig.

Tältprojekt

Jag är fascinerad av tältliv och ser gärna videos när andra ger sig ut för att sova i naturen. Kanske är det något jag hade fått utlopp och avsmak för om jag gjort lumpen. Senast jag bodde i tält tror jag var på en skolresa i sexan. Jag minns det som att det regnade konstant, men vätan och kylan har jag hunnit glömma bort. Jag har ändå inte kommit mig ut sedan dess, men nu ska det bli av.

Husvagn är överkurs.

I maj ska jag sälja honung på en marknad för långt bort för att åka hem på nätterna. Marknaden är bara två dagar, men jag måste rigga ganska tidigt dag 1. Alltså måste jag dit dagen innan, så två övernattningar. Det vore praktiskt att bo vid marknadsståndet för att slippa en hel del upp- och nedpackning och samtidigt ha koll på grejerna. Förstahandsvalet hade varit att bo bak i bilen, men ska jag kunna låsa in honung för tiotusentals kronor får jag inte plats, så nu har jag köpt mitt första tält i vuxen ålder.

Utomhus är vanligare.

Sovsäck, liggunderlag, gasolspis och stormkök har jag redan, så min enda campingutgift blev ett tält för 350 kr. Det slår Airbnb och hotell med hästlängder. Planen är att ta med mat för att äta alla måltider på plats. Standardlunchen på lokala marknader är soppa och smörgåsar (hembakt, jag är färdig med köpebröd) och det borde funka även här. Köper jag en liter mjölk på plats kan jag inta min vanliga grötfrukost, och de både middagarna kan exempelvis bli pasta med platslagad sås.

Jag vill inte krångla till campingmaten på första försöket, men tycker att det skulle vara fegt (och dyrt) att köra konserver. Lite matlagning bör jag klara, jag ska ändå inte göra det över öppen eld.

I det sammanhanget vill jag tipsa om min favoritcampingkanal Camping with Steve. Han ägnar sig åt så kallad ”stealth camping”, den bästa översättningen är kanske smygcamping. Han campar i stadsparker, rondeller osv. Oftast inte direkt olagligt, men ställen där det vore pinsamt att bli upptäckt. En gimmick (uppskattad av hans över två miljoner prenumeranter) är att han gör krånglig, avancerad matlagning, ofta med besvärlig utrustning. Det kan vara ostfondue eller risotto med flera timmars tillagningstid. När han campade på ett lastbilsflak släpade han med sig en pizzaugn.

När en annan av mina favoritcampare, Markus Torgeby, skulle intervjuas i Stockholm en förmiddag åkte han dit kvällen innan och bodde i hängmatta i någon tunnelbanenära skog. Jag gillar idén! Så förutom att överleva ett par dygn utan att lägga överskottet från försäljningen på kost och logi, vill jag känna efter om jag kan göra det igen, på en marknad eller annan resa, som lågbudgetalternativ till hotell.

Har ni campingtips eller erfarenheter? Var det lumpen och sedan aldrig mer eller händer det att ni bor i tält, hängmatta, under en tarp eller bar himmel?

Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.

Familjen träskalle

Jag hörde en gång en intervju med Paul McCartney som berättade att han tog reda på vad barnens skolkamrater fick i veckopeng och la sig snäppet över den nivån trots att han nog hade kunnat ge dem hundra gånger mer. Det hade inte förstört hans ekonomi, men kanske barnens syn på pengar.

Jag kom att tänka på det nu när jag läste att Jesse Wood, son till Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood tvingas leva på tusen pund i månaden, drygt tolvtusen kronor. Jag ser inte helt nyhetsvärdet, det är väl många som klarar sig på mindre pengar än så. Jag t ex.

Men här är det mycket som är märkligt, underhållande och lite skrämmande. Till att börja med har Daily Mail en utläggning om varför Ronnie Wood har mycket tightare ekonomi än sina bandkollegor.

”Hans förmögenhet är småpotatis jämfört med Mick Jaggers och Keith Richards, som båda äger drygt 5 miljarder kronor. Trots det har Ronny [sic] Wood ändå en förmögenhet på 150 miljoner pund, i svenska kronor: 1,82 miljarder kronor.”

I vilken värld är 1,82 miljarder ”småpotatis”?!

”Folk ser arenorna och tror att det är en enda stor pengapott för alla. Så har det aldrig varit. Mick och Keith befinner sig i en helt annan ekonomisk liga. Ronnies värld har alltid varit mer komplicerad, och det har påverkat även barnen, säger en källa till Daily Mail.”

Försöker de på allvar inbilla oss att Ronnie Woods tillvaro är mer ekonomiskt komplicerad än Jaggers eller Richards för att de har fem miljarder medan han bara har knappt två miljarder? Och vad har Jesse Woods pappas ekonomi med det här att göra? Jesse är inte en nittonåring som nyss flyttat hemifrån. Han är 49!

”Ronnie har alltid tyckt att hans barn ska klara sig själva. Han är stöttande, men han är ingen outsinlig checkbok. Efter allt han gått igenom är trygghet hans besatthet, inte att slösa pengar, tillägger personen, säger en familjevän till Daily Mail.”

Och vilken tack får han för det?

”Även Ronnie Woods andra son Jamie Wood har beskrivit fadern som 'snål'.”

Om definitionen på snål är att inte per automatik försörja sina medelålders barn hoppas jag att alla föräldrar är snåla. Allt annat vore orimligt.

Grattis skogsägare!

Vedförsäljarna beskriver en seg höst som i januari ledde till panikslagna kunder som behöver ved till varje pris. Då sinade lagren hos företagen och även om det inte framgår av reportaget passar de såklart på att maxa priserna när de vet att de ändå kommer att sälja slut. Jag som trodde att det bara var SJ som varje år förvånas över att det blev vinter igen.

”Det var ganska mild vinter så då tänkte folk att de hade ved kvar i sina förråd.”

Det går fort i hockey!

Jag är själv vedkund och tänker precis tvärtom. Sedan jag flyttade från lägenhet till hus för fem vintrar sedan har vedpriserna dubblats och med tanke på energikrisen och prisutvecklingen på ström är det inte troligt att veden blir billigare nästa år. Visst, enskilda år kan priset gå ner för att höga vedpriser driver fram ett större utbud som ger ett lägre pris, men i det långa loppet går det garanterat upp.

Ved blir inte gammal, i alla fall inte första decenniet, så jag ser det som rena sparbössan att hålla vedboden full. När jag beställde förra årets ved visste jag att den inte skulle komma till användning den här vintern och trots en kall och lång vinter kommer jag inte ens göra av med all ved jag fick hem våren -24.

Inte i år, men det kommer ju fler vintrar. Varför tänker inte alla så om allting? T ex började folk hamstra toalettpapper under Covid. Eller hamstra förresten, de började köpa balar. Borde inte alla friska människor upp till minst 75 år köpa toapapper i så stora förpackningar som möjligt? Om de inte bor inneboende på tio kvadratmeter, men då kanske toapapper ingår i hyran.

Jag fick ont om ved första året här för jag köpte huset på hösten och hade ingen aning om vedåtgång. Förresten hade jag inget bankkonto eftersom jag saknade personnummer, så livet var en aning kaotiskt. Men de människor som såg sina sinande vedförråd i november, men hoppades på en mild vinter tycker jag inte ett dugg synd om. Se det som en billig lektion i framförhållning.

Spara inte åt banken

Att aktivt förvaltade aktiefonder som i själva verket är förtäckta indexfonder blir ett kostsamt sparande har jag bloggat om förut och ingenting verkar ha hänt på tio år. När Ekonomibyrån i SVT nyligen ville intervjua storbankerna om vad man egentligen får för pengarna blev det kalla handen överallt.

Det kan inte nog understrykas att bankernas ”kundrådgivare” är säljare, och ofta helt skamlösa sådana. Hade de haft någon heder eller ärlighet skulle de t ex inte sälja på sina kunder den genomusla produkten fond-i-fond som egentligen borde heta skit-i-skit eller blåsning-på-blåsning eftersom hela poängen är att multiplicera bankens avgift för fondsparandet.

Köper man en vanlig (påstått) aktivt förvaltad fond riskerar man åtminstone bara att bli blåst en gång, men visst borde det vara kriminellt att ta minst fyra gånger högre avgift för en aktivt förvaltad fond om det i princip är en automatiskt förvaltad indexfond.

Men har det inte hänt än lär det inte hända i närtid. Min uppmaning till alla är därför att gå igenom ert sparande. Hittar ni en aktivt förvaltad fond – kolla upp hur den gått i förhållande till motsvarande indexfonder, åtminstone om det finns indexfonder som matchar någorlunda. Om du inte har tid eller lust att göra det – bara sälj fonden rakt av och köp något annat.

När du är klar (eller om du inte har några) kontaktar du släkt och vänner och uppmanar dem att göra detsamma. Börja med den äldsta och jobba dig nedåt. Jag misstänker nämligen att ju äldre en människa är, desto större risk är det att han/hon litat på banktjänstemannen, och här i ligger själva problemet! Människor måste sluta tro att bankens personal har vårt bästa för sina ögon. Deras första prioritet är sig själva. Deras andra är bankens (vilket tack vare bonusar ofta sammanfaller). Långt senare reflekterar de över kundnyttan, om någonsin.

Rika-Stig slutar

Björn Kjellman har slutat som Ica-Stig, men ser tillbaka på jobbet med glädje. Det förstår jag. De ursprungliga Ica-reklamsskådisarna Hans Mosesson, Paul Tilly, Robin Stegmar och Sanna Bråding fick en miljon per skalle för första omgången med Ica-reklam, och det var 25 år sedan.

Jag vet inte vad Björn Kjellman fått för att larva runt som Ica-Stig i fem år, men jag provfilmade själv för en reklamfilm där jag skulle tjäna 38000 kr för en dags arbete, och då riskerade jag inte att sabotera en skådespelarkarriär på kuppen och hade tveklöst tagit jobbet för en tiondel. För Kjellman snackar vi många miljoner för att under en femårsperiod i omgångar filma en dag varannan vecka.

”Pengarna från rollen som Ica-Stig har varit välkomna.

– Ja, det har varit bra för att fylla lite hål, det har det varit.”

Det måste ändå vara årets underdrift. Jag tror att han hade kunnat köpa en egen semesterö för det gaget, men kanske är det typiskt svenskt att inte förhäva sig. När skådespelarna i tv-serien Vänner fick frågan vad de köpt för pengarna svarade David Schwimmer som spelade Ross: ”I bought Ohio.”

För all del, de lär ha fått en miljon dollar för varje avsnitt i slutet av seriens tio år och 236 avsnitt, och skulle de pengarna ta slut får de än idag in rediga pengar på repriseringar världen över. Så kanske köpte han verkligen Ohio.

Det har inte Björn Kjellman råd med, men nog hade jag önskat att han inte sa att ”det har varit jättebra att ha en stadig inkomst eftersom jag är frilans” utan stått för att han faktiskt tjänat snuskigt mycket pengar på att vara Ica-Stig. Då hade också fler förstått varför han gjorde det.

Folk får vad folk vill ha

En festarrangör kör en turné med ”tjejfester” för kvinnor på 40+. Det är discomusik, allsång och Peter Siepen som discjockey. Jag fattar verkligen inte tjusningen, men det fina är att jag heller inte behöver göra det.

Men jämställdhetsstrategen (hur hade världen klarat sig utan henne?!) Marianne Nilsson stannar inte där utan har bestämt sig för att kritisera evenemanget när det kommer till hennes stad Karlstad. Glitter och formuleringar som ”tjejiga lekar” tycker hon ger en ”normativ bild av vad kvinnor är”. ”Det tycker jag är problematiskt för vi tycker om väldigt många olika saker.”

Men så bra! Då är det väl lämpligt att de kvinnor som tror sig uppskatta en fest med glitter och drinkar går dit och att Marianne (som för övrigt ger en väldigt normativ bild av jämställdhetsstrateger) låter bli, så blir alla nöjda och glada. Bevisligen finns det en marknad för festerna, men då är det tydligen problematiskt att kvinnor gillar olika saker. Marianne nöjer sig inte förrän hon bekräftat varenda fördom som finns om skattefinansierade kvinnosakskvinnor.

”Hur menar du nu?”

I reportaget undrar jämställdhetsstrategen vad som menas med tjejiga lekar och tävlingar. Trots att företagets namn stavats fel i artikeln tog det mig ungefär fem sekunder att hitta arrangörens mejladress och mobilnummer. Det hade fru strateg också kunnat göra om hon velat ha svar, men istället tar hon frågeställningen via SVT, vilket garanterat ger fler festdeltagare. Man kan kalla det Streisand-effekten, ofrivillig PR eller nyttig idioti, men så funkar det.

Fast kanske var det själva poängen. Jämställdhetsstrategen får visa att hon gör något. Festarrangören får fler gäster, tjänar mer pengar och kommer säkert köra fler tjejfestturnéer, och då måste ju strategen jobba vidare med sin mission om … Ja, vad det nu är hon vill åstadkomma. Ett festfritt Karlstad kanske.

Hand-till-mun-samhället levererar

25:e. Lönedag, kung i baren och allt det där. Idag tänkte jag därför utgå ifrån ett Twitterinlägg från igår som ledde till diskussioner som gav mig en del tankar:

Visst låter det bedrövligt, att mer än hälften av svenskarna inte skulle klara sig en månad utan inkomst efter ett helt liv av idogt arbete. I kommentarerna kunde man läsa om modernt slaveri, ”född fri – skattad till döds”, att ”det är sossarnas fel”, eller medias, eller invandringens.

Är det verkligen så illa ställt? Jag tror inte det, men det rimliga vore att 90+ procent skulle klara sig betydligt längre än några månader, och det tror nog ingen på. Men det beror knappast på sossar eller skatter utan på att alldeles för många lever över sina tillgångar eller exakt på gränsen.

Något som hänt bara under min livstid kan kallas bilinflation. När jag var barn hade nästan alla familjer en bil. Senare blev det ofta två, i takt med att hemmafruarna började lönearbeta. Men det var tydlig skillnad mellan bilarna. Den ena, lite dyrare, användes till de längre resorna och familjens bilsemestrar medan ”andrabilen” användes lokalt, till jobbresorna för den förälder som jobbade närmast, för att handla mat eller skjutsa barnen på aktiviteter.

Nutid.

Idag står det ofta en elbil och en fyrhjulsdriven Volvo-SUV på gårdsplanen, max tre år gamla och köpta på avbetalning eller med privatleasing. Att de inte står i garaget beror på att det är fyllt till brädden med ganska onödiga ägodelar, t ex en åkgräsklippare som inte längre används eftersom man skaffat en robotgräsklippare för 17995 kr.

Hemma hos Sparo.

Men det finns fler exempel. Jag nämnde bilsemestrar. På 80-talet var det nämligen inte givet att åka på årliga semesterresor till Asien. Vissa år åkte man till tant Alma i Norrtälje, andra åkte man kanske ingenstans. Jag minns tre utlandssemestrar under min barndom. Kanske har jag glömt någon, men det var sannerligen inte varje år eller ens vartannat, och all-inclusive var inte uppfunnet.

När vi ändå är inne på mat var det inte så länge sedan som hämtpizza var en exklusiv happening man kostade på sig vid enstaka tillfällen. Nu lever många på hemlevererad skräpmat för man orkar inte ens hämta den själv längre. Än mindre orkar man laga mat från grunden på den egna spisen trots att köken renoveras minst vart tionde år vare sig det behövs eller inte.

De allra flesta skulle kunna spara genom att göra en ytterst marginell sänkning av sin levnadsstandard, eller bara sluta att höja den så fort det finns en möjlighet. På 80-talet levde många familjer på en lön. Idag är det många som inte ens klarar sig på två löner utan att låna till allt från bil till mobil, hemmabio och glasögon. Den som vill skylla sin relativa fattigdom på politiker kan göra det om det känns bättre, men frågar ni mig är det inte där skon klämmer.

”Jag har bara skit”

Jag rekommenderar alla att sälja saker begagnat. Det är skönt att göra sig av med sånt man inte använder, det frigör plats och det ger pengar. Det är just detta jag pratar om.

”En gammal skräckfilm på videokassett såldes nyligen för 41 500 kronor på auktion. Lars Erixon i Åsarna som sålde den åt en kund blev minst sagt förvånad över slutsumman. Filmen var på väg att hamna i soporna under ett storstäd men räddades. Sedan lades den ut på Tradera för 20 kronor och när slutet på auktionen närmade sig stack priset iväg ordentligt.”

Nästan alla som inte vill försöka säger att de ändå inte har något av värde som de vill göra sig av med, men det tror jag att nästan alla har. Att lägga ut något för en tjuga och det slutar med 41500 kr är förstås extremt, men jag har sålt secondhand i över två decennier och har flera gånger fått tio gånger mer betalt än jag hade trott. Och ännu fler gånger satt ut saker jag tänkt att det här är det väl ändå ingen som vill ha, bara för att upptäcka att det var det, som t ex ett gäng halvfulla parfymflaskor som tillsammans gick för flera tusen.

Så går det såklart åt andra hållet ibland, att något man tror har ett hyfsat värde visar sig vara helt värdelöst, men då har jag åtminstone provat och slipper riskera att slänga ett VHS-band värt fyrtiotusen (som absolut skulle kunna hända mig med).

Ett tips till dig som inte vill eller orkar lägga ner tiden (fast testa gärna, så kanske du som jag upptäcker att det går rätt fort): hyr in dina barn, eller andras barn. Att funktionstesta objekten, skriva annonser, ta mobilbilder, packa och skicka iväg paket är enkelt, och längs vägen får de träna på matematik, svenska, kommunikation, logistik och ordning.

Jag har dessutom upptäckt att jag lärt mig massor om saker jag inte kunde något om, när jag läst på för att skriva en så bra annons som möjligt. Genom att göra det har jag t ex kunnat räkna ut silvervärdet i gamla mynt, skrivit något om motivet i ett konstverk eller genom att tyda en krumelur på botten av en skål kunnat skriva ”Karott i Hertha Bengtsons serie Koka Blå, designad 1954” istället för den sämre säljande beskrivningen ”Skål säljes”.

Om du inte prövat secondhandförsäljning, berätta gärna varför i kommentarsfältet. Men låt oss slippa höra att det är helt omöjligt att klämma in i ditt fullspäckade schema eller att det inte lönar sig för det är helt enkelt inte sant.

Ute och cyklar om cyklar

Jag har fällt en del hårda ord om cyklister, men idag blir det försvar istället. Jag ramlade nämligen över en Flashbacktråd med rubriken ”Ni som cyklar till jobbet i snöstorm – Varför?”.

Tacka vet jag bil! Det gäller bara att hitta den.

Jag cyklar nästan inte ens på sommaren och har ingen arbetsplats att cykla till, men jag kan komma på en rad skäl att cykla. Det är till att börja med ett billigt sätt att förflytta sig. Hur som helst blev jag nyfiken. Det borde jag inte ha blivit för nu har jag läst trådens samtliga inlägg, knappt fyrahundra stycken, och det har nästan fått mig att tappa tron på mänskligheten. Vi börjar från början:

”Som trådrubriken lyder. Varför cyklar ni i snöstorm till jobbet? Är det för att ni vill kunna inbilla er att ni räddar jorden även i ur och skur?”

För inte kan det väl bero på att det sparar pengar eller att man vill ha motionen? Trådskaparen igen, efter ett par mothugg:

”Nu cyklar jag inte utan jag har pengar så jag kan köra en fet bil istället. Cykla gör enbart sossar som inte har råd med lyx i livet.”

Så varför frågade han då, när han redan bestämt sig för att enda anledningen att cykla till jobbet är för att man inte har råd med bil? Av samma skäl är man såklart socialdemokrat. För det finns ju inga rika sossar.

Jag kände mig åtminstone inte personligt utpekad. Förrän i trådens andra inlägg där även jag fick en släng av sleven:

”Har jag med undrat över. Självplågeri.

Offtop. Även dom som är ute och joggar i ur och skur och nästan -20 ute.”

Så enligt den här skribenten, som själv är för lat för att ens skriva ut ”off topic” får man nu inte springa heller. Typiskt! Och som om jag inte blivit tillräckligt kränkt kom detta:

”Riktigt äckligt att se vuxna män i tights. Men det är väl en 'boost' för dessa snåla människor att 'titta på mig' ungefär när de framför sin snåljåps-transport till sitt misära jobb.”

Kostym och kubb – mer diskret?

Jag springer i löpartights för att plagget reglerar värme och för att tights varken skaver, fastnar eller låter. Jag kan garantera att det inte ger en ”titta på mig”-boost. Många av cykelhatarna spann istället vidare på trådstartarens tanke om att rädda jorden:

”Publik självspäkelse i den sekulära världsreligionen klimatets namn.”

Lustigt nog var det ingen av cyklisterna i tråden som tog upp den stafettpinnen. Tvärtom var flera tydliga med att det inte hade med miljö att göra. Istället sa de att de ville motionera, slippa trängas på bussen, spara pengar eller till och med tid. Det där med pengar och kollektivtrafik missförstods givetvis direkt:

”Hänger er hälsa på så skör tråd att ni EN utav alla era i övrigt hälsosamma dagar inte kan färdas mer bekvämt? Har ni SÅ dålig ekonomi att ni ej har råd med EN biljett kommunaltrafik 36 kronor?”

Bekväm kollektivtrafik

Och sparar man ens pengar?

”Känns ju som att det nästan uteslutande är medelklass med snabb cykel, vinterdäck, Haglöfsrygga och fancy skidglasögon som cyklar i dåligt vinterväder.”

För om man prioriterar att köpa en ryggsäck av ett dyrt märke slösar man hejdlöst i alla lägen.

”Folk som cyklar är snåla tattare som inte har råd, tid eller disciplin att åka bil och träna innan/efter jobbet. Nä det ska tränas på väg och från jobbet så de luktar apa bland sina medarbetare. Allt för miljön, egot och plånboken.”

Cykel på köpet!

Är det ofräschare att duscha på jobbet fem minuter innan arbetsdagen än att göra det hemma? Och lustigt ändå, å ena sidan fastslås att cykelpendlarna är präktiga as som cyklar på vintern trots att det går mycket snabbare med bil, men här hävdas att det är bristande disciplin som gör att man väljer att träna på väg till och från jobbet istället för att ta bilen och sedan åka till gymmet. Ja, på gymmet finns ju spinningcyklar. Apropå det var det en lång diskussion om huruvida det är ”naturligt” att cykla på vintern.

”Åka bil, buss, tåg är väl mer naturligt när det är snöstorm eller vad tycker du? Varför åker du inte häst och släde till jobbet om det nu är så??”

Snackar vi naturlighet tycker jag nog ändå att cykeln vinner över bilen. Häst och släde år 2026 känns däremot inte väldigt naturligt för mig, men jag är kanske fördomsfull. Låt oss strössla med lite skadeglädje också:

”Såg en idiot i morse som kom slirandes på cykel på trottoaren i 20 cm snö. Till slut ramlade han och såg ut att slå sig ganska ordentligt. Jag skrattade högt inifrån värmen i bilen där jag satt. Det gjorde min morgon.”

Låter ju som en skön kille man vill hänga med... Eller inte. Men han (eller hon, jag måste jobba med mina fördomar) var absolut inte värst. En skribent lekte med tanke på att köra över cyklister i rusningstrafiken. Inte för att de var i vägen utan bara för att de var cyklister.

Jag måste erkänna att jag blir mörkrädd över hur folk resonerar. Cyklar man så gör man det för att man hatar biltrafik, åtminstone om man cyklar på vintern, eller för att man är fattig eller för att spara pengar? Ska vi börja skjuta av fattiga så att de inte blir för många? Och spara pengar är fel för att...? Åtminstone kan väl inte både fattigdom och sparande vara fel? För då måste man födas rik för att inte förskjutas av Flashback-pöbeln.

Jag cyklar själv ungefär fem dagar om året, uteslutande i samband med blåbärsplockning faktiskt, men i flera år promenerade jag till jobbet och när jag får möjlighet använder jag mig gärna av transportlöpning. Bägge har precis som cykling fördelen av att de minimerar osäkerhetsfaktorn. Bilköer och förseningar i kollektivtrafiken kan ändra restiden dramatiskt. Till och med att sopa av bilen och skrapa rutorna innebär ett osäkerhetsmoment. Att gå eller springa går däremot nästan exakt lika fort varje gång.

Jag har aldrig cykelpendlat, men som de flesta har jag haft kollegor som gjort det. En del året runt, med dubbdäck när så krävts. Att regelbundet gå/cykla/springa är nyttigt, det ger kondition, det är avstressande och det ger inte minst ekonomiska jobbresor. Och som bonus kan man tydligen reta upp självgoda idioter på Flashback. Bara en sån sak!