Momsfri mat

Medan svenska folket funderar över om momssänkningen från 12 till 6 procent märks i plånboken vill jag särskilt den här tiden på året påminna om att det finns gratis mat i naturen, sånt som varken kräver odling eller vattning utan bara är att hämta.

Nässlorna till höger är allra bäst att plocka i april-maj. Jag sköljer och förväller genom att koka dem i några minuter, mest för att de ska sluta att bränna. Sedan kan de bli soppa, stuvning eller hackas ner i en sås ihop med andra grönsaker. I år är det möjligt att jag fryser in en del för att förlänga säsongen.

Kirskålen till vänster går att plocka under längre tid, men är allra bäst på våren. Detta underbara ogräs växer lyckligtvis på min tomt. Fram till midsommar försöker jag att alltid ha en burk med kirskål i kylen. Den hackar jag ner i det mesta eftersom den har en mild och fin smak av gratis.

Men det är inte bara jag som äter gratis. Här är en kille som plockar allt möjligt och till och med håller kurser om ätliga växter i naturen – ramslök, backlök, älgört, rölleka, måra, maskrosor... Han menar att vilda växter generellt är mer näringsrika än odlade grönsaker.

Förutom att det är god och nyttig mat som bara finns att hämta (i år siktar jag t ex på 40 liter blåbär) kan man lära sig något. Jag har aldrig haft ett brinnande intresse för att hålla isär det som växer. Hos mig har det fått samlingsnamnet ”grönt” och det har räckt alldeles utmärkt, men det är ju lite kul att kunna skilja på en ek och en påsklilja. Att det finns ätliga växter i skog och natur (även indirekt genom att mina bin samlar nektar och pollen från dem) har gjort mig mer naturintresserad.

Alltså inte bara gratis mat utan samtidigt kunskaper, motion och frisk luft. Momsfritt alltsammans!

Statliga skor

När man förespråkar en mindre stat får man mothugg av folk som menar att det staten styr idag måste styras av staten imorgon. ”Vem skulle annars bygga vägar?”, är en fråga som kommer upp ibland trots att det såklart fanns vägar långt innan det fanns stater. Finns behovet brukar det lösa sig.

En del menar att vårdinrättningar och skolor absolut ska drivas av staten, regioner eller kommuner. Märkligt nog brukar de inte ha några problem med att privata företaget bygger sjukhus eller städar i skolorna, men läkare och lärare måste absolut få sitt lönekuvert från en kommun eller myndighet.

Jag menar inte att allt blir bättre för att det är privat, eller att det inte skulle finnas plats för politikerstyrda förskolor eller vårdhem, kanske till och med en statlig bank. Jag förstår bara inte vad som gör samhällsinstitutioner till bättre arbetsgivare. Att det varit så tidigare räcker inte för mig.

En norsk politiker, Tor-Mikkel Wara (Fremskrittspartiet), gjorde ett tankeexperiment redan på 80-talet där han vände på det och undrade hur det skulle vara om det funnits ett statligt skomonopol, och jag har en känsla av att de som nu menar att bara staten kan driva äldreboenden eller sälja alkohol då skulle ha sagt detsamma om skor.

Se gärna inslaget. Bildkvaliteten är lite sådär, men ljudet är bra och jag tror att språket är begripligt. För den som inte vill följer här ett sammandrag på argument han trodde skulle komma om staten hade haft ett skomonopol, men som nu började ifrågasättas.

”Privata företag kan inte börja sälja skor, alla måste ju ha skor. Det är omoraliskt om någon ska tjäna pengar på något så grundläggande som folks behov av skor.”

”Tänk på landsbygden! Vem skulle sälja skor ute på landet om inte staten gör det? Där bor det ju så lite folk att det inte skulle löna sig.”

”Hur ska man kunna lita på att privata skor har hög kvalitet? Privata företag skulle försöka lura folk att köpa dåliga skor som går sönder. Staten måste se till att skor har bra kvalitet så att inte konsumenten blir blåst.”

”Företagen skulle bara satsa på skor till de rika, de med hög köpkraft, inte skor till vanligt folk. Staten måste se till att det finns skor som allmogen har råd att köpa.”

”Privata aktörer skulle bara producera skor som går att massproducera. De skulle inte ta hänsyn till dem som har små eller stora fötter.”

”Gå till båtavdelningen, jävla plattfot!”

Nu kan alla dessa argument viftas bort med att vi har en privat skomarknad som fungerar, det vore därför vansinne att låta staten börja producera skor. Om det hade bildats ett statligt skoföretag, vi kan kalla det Northshoes, hade deras skor förmodligen subventionerats och ändå inte sålts.

Men på områden där staten varit en – eller kanske ensam – aktör är det för många en naturlag huggen i sten att det ska fortsätta, vare sig företaget heter SVT, Sveriges Radio, Almi, Systembolaget, Postnord, Green Cargo eller Svenska Spel. Bara för att nämna några.

Svältuppföljning

I samband med måndagens inlägg om Eva som fick akut kris med medicin- och matbrist när hennes bostadsbidrag blev några dagar försenat fick jag följande frågor på Twitter.

Längre ner i tråden bad hon om länkar och jag skrev att jag nog utvecklat svar på dessa frågor hundra gånger, men jag kom på att jag lika gärna kan göra det en hundraförsta gång. Med det sagt har ni som följt bloggen sett mig föreslå föräldrar att tidigt lära sina barn om ekonomi genom att låta dem tjäna egna pengar. Jag har skrivit om olika sätt att spara ihop en tusenlapp, min och Anne Wibbles syn på behovet av en buffert och om hur viktigt det är att göra prioriteringar.

Där kom det trots allt några länkar, men nu tänkte jag försöka svara på fråga för fråga.

”Hur ser du på de som är dåliga på ekonomi? Är de helt enkelt födda så?”

Där finns det nog många svar. Jag tror inte att någon har med sig ett gott ekonomiskt sinnelag ända från födseln, men många får tidiga vanor eller ovanor tack vare sin omgivning. Mest får det tillskrivas föräldrarna, men träffade vi inte alla en släkting eller farsans kompis och tänkte att ”jag vill ha det han har” eller ”så där vill jag aldrig bli”?

Så föds vi ju också med egenskaper. Någon har hög IQ, någon annan låg impulskontroll. Det sistnämnda forskades på i samband med Marshmallow-testet där psykologen Walter Mischel upptäckte att barn på 3,5-5,5 år med dålig impulskontroll tjugo år senare i anmärkningsvärt hög grad hade blivit vuxna med dålig ekonomi och utbildning samt hög BMI.

”Tror du att de kan bli bättre?”

Ja! Hade jag inte varit övertygad om att människor, inklusive jag själv, kan förbättra sina förutsättningar för god ekonomi hade jag aldrig startat den här bloggen, och under de tio år som gått har många i kommentarsfältet vittnat om att de genom livet gått från ointresserade och dåliga på ekonomi till intresserade och bättre. Några har till och med hävdat att den här bloggen haft positiv inverkan på deras ekonomiska sinnelag, vilket såklart är fantastiskt kul att höra!

Ett parallellt exempel: Som ung var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag växte sent, var liten och klen, typiskt en sådan som blev vald sist i skolgymnastiken oavsett sport. Då får man inte direkt blodad tand. När jag växt till mig (185 cm idag) hade jag sedan länge gett upp. På gymnasiet hängde jag med musiker istället för med ”sportfånar”, under många år var jag en lätt överviktig rökare och enda gångerna jag sprang var för att hinna med bussen.

Hade någon då sagt att jag runt 40 skulle bli intresserad av hälsokost och springa maraton – inte som ett dumt vad på fyllan utan flera gånger och frivilligt – hade jag inte trott dem. Men vi människor kan utvecklas, även de som tidigt lär sig att ekonomi och börsinvesteringar inte är för dem.

”Är det lathet, okunskap? Finns det olika kategorier av personer som är dåliga på ekonomi?”

Återigen tror jag att det finns olika svar för olika människor. Definitivt går de att kategorisera, men människan är mer komplex än så. Vad är lathet egentligen? Jag tror att få människor vill göra de uppoffringar som skulle krävas för att bli ekonomiskt oberoende, men det betyder inte att man är lat, bara att det väntade resultatet inte är värt insatsen.

Men här kommer också okunskapen in. Många ser inte kopplingen mellan egna handlingar och resultat lika tydligt. Som Eva i artikeln, hon verkar anse att hennes bräckligare ekonomi och minskade marginaler beror på staten. Jag anser att det till största del beror på henne själv. Det positiva med det är att det går att göra något åt saken.

”Tror du det [är] några som har en dålig ekonomi men faktiskt är bra på ekonomi?”

Ja, men här beror det lite på vad man menar. Som jag tidigare skrivit om är det sällan de med högst inkomster som har minst ekonomiska problem. Man kan vara bra på att gneta ihop pengar, kanske även genom börsinvesteringar och andra passiva inkomster, men samtidigt vara usel på att hålla i pengarna. Kan man ändå ses som bra på ekonomi? Ja, åtminstone i teorin.

När jag skriver om Eva eller andra som inte kan hålla i pengar är det inte för att gnida in deras hopplöshet. Tvärtom tror jag att det finns en väg ut ur misären för de allra, allra flesta. Den som ändå väljer att se mig som en hjärtlös mobbare (och jag kan inte för mitt liv begripa varför ni då vill följa min blogg) är fria att göra så – det är ert val.

Bakåtsträvande utveckling

En kille i Malmö har startat en hyrvideobutik, år 2026! Jag håller tummarna för att det går bra. Inte bara för att det är så härligt motströms utan för att jag tror att vi behöver bli påminda om att det finns ett värde i att använda fysiska medier. Jag är så gammal att jag kommer ihåg när videon kom. Vår familj köpte en, men det var heller inte ovanligt att man hyrde en ”moviebox” för att ha något att spela hyrfilmer på.

Vad är det då som är så bra med fysiska filmer på dvd eller vhs, nu när det finns streamingtjänster? En är att allt faktiskt inte finns på Netflix. Jag har inga egna streamingtjänster, varken för film, musik eller böcker, men varje gång jag introduceras för en letar jag efter sånt jag saknat. Det finns nästan aldrig.

En annan grej är att själva otillgängligheten gjorde det exklusivt. Jag minns känslan av att gå runt i videobutiken och leta upp den perfekta filmen för kvällen, utifrån baksidestext, skådisar osv. Ibland blev det en höjdare, ibland blev det inte det, och oavsett vilket såg man filmen från början till slut, för hade man betalat 50 spänn för den fanns inget alternativ. För det gjorde det ju inte, det gick inte att scrolla vidare. Om videobutiken ens var öppen hade man fått lämna chipsskålen och ge sig ut igen – otänkbart.

Jag hörde om en kille som skaffat bioabonnemang och med det kunde gå obegränsat på bio. Inte för att han var överdrivet förtjust varken i film eller bio utan för att han ville ta medvetna beslut, inte sitta och scrolla bland klipp på nätet. Det må vara smidigt att strömma film i dator eller telefon, jag gör ju också det, men det är inte enbart av godo.

Jag saknar den där känslan. Lite grann kan jag uppleva samma förväntan när jag lånar böcker på biblioteket och kanske är det också en förlegad verksamhet på väg bort. De få av oss som fortfarande läser böcker kommer nog bli hänvisade till ljudböcker och e-böcker. Gamla sådana, för när nästan ingen läser böcker kommer nästan ingen skriva böcker.

Jag vet, utvecklingen fortskrider vare sig vi vill eller inte, men ingen kan tvinga mig att tycka att alla utveckling går framåt. Men Pauls hyrvideobutik tycker jag definitivt är ett steg åt rätt håll.

Eva svälter

Jag tror inte att Anne Wibbles gamla vision om att alla ska ha en årslön i buffert kommer bli verklighet i närtid, men är tre dagar för mycket begärt? Ja, för Eva i Torshälla är det överkurs. I tisdags förra veckan skulle hennes bostadsbidrag på 2900 kr komma, men det gjorde det inte. Inte heller på onsdagen, så på torsdagen ringde hon Aftonbladet.

”Det är pengar vi skulle ha levt på fram till fredag, då det kommer en större utbetalning.”

”Vi har knappt någon mat hemma. Min son ska åka på resa på söndag, men han har fått låna ut delar av sin reskassa till mig så att jag kunde köpa medicin och mjölk.”

Du är 61 år gammal, vuxen sedan drygt tre decennier, men när en utbetalning på 2900 kr blir ett par dagar försenad pga bankstrul har du inte ens råd att hämta ut medicin utan att ta hjälp från din artonårige son?! På frågan vad som skulle hända om pengarna dröjer ytterligare svarar Eva:

”Det blir ju katastrof i så fall. Både för mig men också en stor del av Sverige om folk inte får sina pengar.”

Jag vill inte på något vis förringa hennes problem... Eller jo, det här är faktiskt själva definitionen på I-landsproblem. Det borde verkligen inte bli katastrof för någon enda svensk om en utbetalning på strax under 3000 kr blir tre dagar försenad. Så dåliga marginaler får man helt enkelt inte ha. Varken på kontot, i plånboken eller i skafferiet. Uttrycket ”från hand till mun” fick just ett ansikte.

Medicin är en sak (är den viktig – prioritera den!), men att familjen (make och vuxen son) inte skulle kunna äta sig mätt i tre dagar på vad kyl, frys och skafferi innehåller utan Evas bostadsbidrag är i mitt tycke antingen trams eller hysteriskt sjukt. På sin Facebooksida har Eva delat en bild på en tegelvägg med texten ”Make humans great again”. När jag läser om Eva tänker jag att det är en bit dit.

Lönar sig odling?

SR-programmet Trädgården ställde sig frågan om det är lönsamt att odla. Många har väl andra skäl för sitt odlande än att spara pengar, men jag känner såklart igen mig i frågeställningen.

Dock visste jag redan svaret: Ja, odling lönar sig, även i kronor och ören. Det viktigaste när man väljer grödor tycker jag ändå ska vara att de är sådana man tycker om att äta. När någon odling blir särskilt lyckad blir det mycket av en specifik grönsak under kort tid och då bör det vara något man gillar.

I övrigt har jag tre kriterier där minst två måste vara uppfyllda:

1. Grödan bör vara lättodlad. Jag är inget odlingsproffs och har inga ambitioner om att bli det. En och annan utmaning kan jag ta, men det får inte kräva månader av förkultivering i miniväxthus, beskärning och pyssel för att få en minimal chans till lyckad skörd.
   
   
2. Fantastiskt odlingsresultat. Squashen ovan är minst dubbelt så stor som jag hittar i butik. Smaken på köpta morötter kommer inte i närheten av att kunna mäta sig med egenodlade. En del annat är exakt som det man kan köpa.
   
   
3. Prisskillnaden mellan att köpa och att odla själv bör vara betydande. Allt som går att odla blir billigare, men jag köper inte dyra plantor eller frön som sedan kräver månadsvis växtbelysning ifall jag kan handla samma sak ätklar för 30 kr/kilo.

I Trädgården fokuserade man i detta avsnitt på punkt 3, något som sällan nämns annars. Det tycker jag var kul även om några exempel haltade. T ex:

”I en butik så kostar purjolök ungefär 35 kr kilot.”

35 spänn?! Måste vara Ica, på Willys är det ordinarie priset 16,90 kr. Om jag inte ska jämföra med ekologiska (då är priset över femtiolappen), vilket på ett sätt vore rättvist, men när jag handlar är det inget jag överväger. Jag är inte ens säker på att de ekologiska alternativen är bättre för miljön, och definitivt inte för plånboken.

Något annat som ofta tas upp av folk som inte odlar (inte sällan som skäl för att inte odla, varför de nu känner att de behöver ha ett sådant) är alla odlingskostnader man inte tänker på. Visst, de finns. Mina odlingslådor var t ex inte gratis, men trots att jag odlar tjugo olika grödor i år har jag bara köpt sättpotatis och frön för 340 kr. En del köpefröer hade jag kvar sedan tidigare och en del odlar jag från frön jag tagit från tidigare frukter och grönsaker.

Men det är i stort sett det. Odlingskrukor, verktyg och sånt har jag också sedan tidigare. Gödsel får jag gratis från grannen, hemkörd med traktor.

Nu vet jag att några av er vill påpeka att om jag tar skulle ta betalt för arbetstiden i trädgården blir matematiken annorlunda. Jag har två invändningar. För det första kan jag inte ta betalt för den tiden, lika lite som du kan ta betalt för att kolla på Netflix. Dessutom är det bra motion och ganska kul att odla. Det är roligare att skörda än att rensa ogräs, men alla moment har sin charm.

Den andra invändningen är att butiksbesök inte heller går på nolltid (och de har inte sin charm). Det tar tid att gå runt och plocka i grönsaksdiskarna. Under sensommaren och hösten kan det gå över en månad mellan mina handlingsturer eftersom jag har det mesta av maten på baksidan av huset. Ägg och mjölk köper jag från samma granne som ger mig gratis gödsel.

Jag bor i ett jävla vykort!

Har du provat att odla är du i din fulla rätt att förkasta verksamheten som slöseri med tid – för dig. Själv får jag livskvalitet av att strosa runt på tomten och se mat växa. Dessutom impar det på besökare, särskilt när man är medelålders ensamstående man, men jag hade odlat även om ingen hade sett det.

Lönefixering

Jag följde första säsongen av Expedition Robinson, 1997. Efter programmet blev några av deltagarna kändisar medan andra såg till att snabbt försvinna ut i anonymitet, men jag kan inte påminna mig att det pratades om hur mycket pengar de tjänade. Annat är det nu.

Givetvis låst material, här har kvällstidningarna räknat ut att det finns en marknad som är villig att betala. Samma sak med ”De har högst lön i din kommun”-artiklarna – ständigt återkommande och nästan alltid med krav om prenumeration.

Vad är det som gör svenskar i allmänhet fanatiskt intresserade av vad andra tjänar? Är det avundsjuka eller skvallerinstinkt? Kanske handlar det om Jantelagens behov av att ställa alla som sticker utanför normen till svars.

Jag vet verkligen inte för jag saknar den genen. Jag är långt över genomsnittet intresserad av pengar och ekonomi, och har frivilligt jobbat med skvaller under en period av mitt liv. Vad du eller någon annan tjänar kunde jag dock inte bry mig mindre om. Men jag ser vad jag ser, när kända eller okända ska presenteras läggs inte längre tonvikten på vad de gör eller har gjort utan vad de tjänar.

Eller är det jag som kommer ihåg fel? Har andras inkomster alltid intresserat på ett nästan sjukligt vis? Och om inte (för jag tror verkligen inte det), vad hände?

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.

Att lösa obefintliga problem

I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.

”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”

Det låter väl bra att utsatta barn ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.

Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin.

”Är det du, Aslak?!”

Ni har förmodligen redan anat det. Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal! I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen, är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.

”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.

- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”

Här är ett annat favoritcitat ur artikeln:

”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”

Trots detta är Kongshaugs lösning inte att lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den här:

Pantat föräldraskap

Småbarnspappan Marcus tyckte att pantning av hushållets aluminiumburkar var så betungande att han skapade en app för att slippa. Det står honom fritt, men jag har några frågor och synpunkter efter att ha sett reportaget.

”Nu har jag bara en påse, men oftast brukar det vara fyra påsar, och så ska man vara här med barn.”

Jag vet ju inte hur ofta familjen handlar, men förutsatt att de inte brukar ha fyra påsar med öl och läsk med sig från butiken borde det inte bli fyra påsar på vägen tillbaka. Jag utgår därför ifrån att de inte pantar varje gång. Det kanske annars hade varit smart för att det skulle gå snabbare, ifall han har bägge ungarna med sig vid varje handling, annars borde han enkelt kunna ta med sig pantburkarna när han handlar utan barn.

Eller kanske borde han göra tvärtom. Jag tänker att pantning är ett ypperligt sätt att visa barn hur man tar ansvar för sina sopor och för miljön. Kretsloppstänk, helt enkelt, och lite beroende på barnens ålder kanske de själva skulle kunna hjälpa till. Ja, det tar längre tid, men att barn skulle ta tid kanske han hade kunnat räkna ut innan han skaffade dem.

Förresten brukar tålamod inte vara barns främsta egenskap och får man tro Marcus gäller det hans barn i synnerhet. Då finns två vägar att gå – curla ungarna så att de utvecklas så lite och så långsamt som möjligt eller lär dem att man överlever att stå still under de sekunder det tar att panta burkarna.

Men visst, det är ju bättre att människor som är för lata för sitt eget bästa ger bort panten än att de slänger den i restavfallet (eller i skogen). Jag förstår bara inte vad som är så vansinnigt betungande. Lägg burkarna i en påse på samma sätt som plast, papp, kompost osv. Vid nästa butiksbesök tar du med påsen och pantar den, det borde inte ta mer än någon minut om du inte själv väljer att bunkra upp för att istället panta fler och mer sällan. Orkar du inte det – drick vatten.

Odling 2026

Så börjar så sakteliga årets odlingssäsong ta form även om det mest är på pappret än. Odlingslådorna är omgrävda och klara för grönsaker, men för att inte krångla till det odlar jag ingenting ute förrän jag kan vara ganska säker på att slippa frost.

Alla fröer samt sättpotatisar är inköpta eller framodlade, men än så länge har jag alltså bara förodlat inomhus. Chili, selleri, paprika och tomat är under produktion.

Det mesta av årets grönsaker har jag även odlat tidigare. Målet för året är att odla lite smartare och ta tag i ogräset betydligt snabbare än i fjol.

I hälften av de åtta odlingslådorna blir det potatis, precis som förra året, men nu har jag en tidig och en sen sort så att jag får färskpotatis under en längre period. I växthuset blir det återigen tomat, men också paprika och möjligen chili (om jag inte odlar den inomhus, som i fjol. Så här ser det ut:

Jag odlar på ett konstigt språk, men jag tror att ni fattar det mesta. Bladbete är norska för mangold, som blev väldigt lyckat i fjol (har fortfarande kvar lite i frysen) och gulrot är detsamma som morot. Resten är ju bara lite märkligt stavat.

Lådan med grönkål, blomkål och broccoli kommer att förses med ett kålnät. Förra året la jag bara ut det och tryckte fast det med brädor, men ju högre odlingen blev desto sämre passade det, och varje gång det blåste fick kålfjärilarna en ingång, så i år tänker jag snickra fast det mer seriöst.

Hungriga kålfjärilslarver

Jag hoppas att jag ska få lite revansch på några mindre lyckade odlingar i fjol – blomkål, broccoli och rödbetor, och att mangold, squash och grönkål ska bli precis lika bra i år som då. Än så länge känns det bra, men det kan ändra sig.

Inget klipp

Katrin Zytomierska är en människa jag inte blir klok på. Att hon varit ihop med Alex Schulman och Bingo Rimér tyder på att vi inte hade blivit kompisar oavsett, men nu fick jag ytterligare en pusselbit när jag läser om hennes ”frisörbråk”.

Vad som verkar ha hänt är att hon skickat ner sin tolvåring till frisersalongen Barbers of Sweden som tog 500 kr för att klippa hennes unge och det tycker Zytomierska var alldeles för mycket eftersom hon förväntat sig att de skulle vara en lågpriskedja. Bevis för det: De har drop-in.

Ett annat sätt än att gissa utifrån tjänster är att gå in på deras hemsida (som har precis den adress man gissar på första försöket). Där hittade jag prisinformationen efter ungefär tre sekunder, klar och tydligen även om den av någon märklig orsak formulerats på engelska:

En annan tanke. Jag minns inte om föräldrarna skickade med mig pengar till klippning när jag var tolv eller om jag redan fick barnbidraget och att det då ingick att jag fick betala mina egna frisörbesök, men om nu mamman tyckte att det var sinnessjukt dyrt hade antagligen jag också tyckt det. En tolvåring har väl en mobil och kan dubbelkolla med mamma innan hon handlar?

Har tolvåringen ärvt sin mammas ekonomiska sinnelag langade hon antagligen fram morsans kort och reflekterade aldrig över priset. Kanske var det en slump att Katrin såg priset på kontoutdraget, kanske hade hon tänkt dra av kostnaden i något av sina företag. Det kvittar nu, men jag hoppas att hon fick betala klippningen ur egen ficka och att detta stod på kvittot:

Beträffande själva priset får jag erkänna att det var ungefär 30 år sedan jag senast gick till en frisör och jag kan inte bedöma om 500 kr är ett rimligt pris för en klippning på Östermalm i Stockholm, men så här säger en AI-tjänst som svar på frågan vad en klippning i Stockholm kostar:

”En klippning i Stockholm kostar oftast mellan 500 och 900 kr, beroende på salong, frisörens erfarenhet, hårtyp/längd och om tvätt + styling ingår. Priserna har stigit de senaste åren på grund av högre hyror och löner i stan, men det finns både billiga och premiumalternativ.” 

”Barnklippning (upp till ca 10–12 år): 380–550 kr.”

Det låter alltså inte ens som att Zytomierska drabbats av en extremt dyr frisör, en femhundring är vad det kostar. Själv är jag glad och tacksam över att kunna klippa mig själv och ännu mer tacksam över att inte ha människor som Katrin Zytomierska i mitt liv.

Lekstuga för nio miljoner

För fyra år sedan köpte Trelleborgs kommun, Skånetrafiken och det numera Luxemburg-ägda bussbolaget Bergkvara en självkörande elbuss. Att kalla detta för en buss är nästan en överdrift. Den har förvisso plats för elva resenärer, men med måtten 4,75x2,11 meter har jag haft bilar som varit större.

Men inte dyrare! Bussen köptes in för sex miljoner och när man till slut gav upp att få den i fungerande trafik (den skulle trafikera en sträcka på 450 meter!) hade man lagt nio miljoner på projektet. ”En rad tekniska problem” ledde till att man satte ut den till försäljning. Men egentligen inte som buss. Så här löd den fullständiga objektsbeskrivningen:

”Ska du bygga ett hönshus eller kanske ett växthus så kan du få ett lite annorlunda bygge med denna buss som har formen av en ostkupa.”

Det första budet var 300 kr, men till slut såldes den för 75200 kr. Jag antar att säljarna inte brydde sig. Annars hade de kanske bemödat sig om att skriva en annons på mer än en mening eller öppnat dörrarna för interiörbilder istället för att ta suddiga bilder genom reflekterande rutor.

Det kvittade väl säljarna om förlusten skulle bli 9 miljoner eller 8,9, det var ju ändå bara skattepengar. För jag kan inte tänka mig att Bergkvara behövde stå för någon del av kostnaden, då hade knappast deras kommunikationschef kallat försäljningen ”humoristisk”. Den andra personen i ägargruppen som uttalar sig är Trelleborgs kommuns hållbarhetsstrateg – kanske Sveriges mist hållbara yrkeskår.

Jag vet inte vem som köpte bussen och vad som var syftet. Man får ganska mycket bättre hönshus eller växthus för sjuttiofem tusen, men jag kan inte komma på så många andra användningsområden. Kanske ska den nya ägaren använda den på samma sätt som de tidigare, som lekstuga.

Snickrar utemöbler

Ännu ett DIY-projekt! Av mina grannar som flyttade fick jag några vackra gamla underreden till bord eller bänkar.

De föreslog att jag skulle slå isär dem och använda som ved, men jag tyckte att de var alldeles för fina för det och perfekta att göra ett utebord med två bänkar till. Vill ingen ha dem får jag väl använda dem, men min tanke var redan från början att sälja dem.

Första steget blev att koppla ihop underreden med en regel. Till det använde jag vanliga 2tum4-plankor där jag täljde bort lite i ändarna för att få plankorna genom underreden och sedan låsa fast dem i andra änden med en kil.

Sedan täljde jag bort lite av kanterna på reglarna för att de inte skulle se så nya och maskinsågade ut, och så laserade jag dem i en färg som smälte in med resten.

Här kom första problemet. När underreden kopplats samman med reglerna var det en del skevheter, så med hjälp av tyngder och tid försökte jag böja tillbaka och räta ut träet.

Som bords- och bänkskivor använde jag vildmarkspanel jag hade liggande. Det är alltså stockar som skivats upp men inte kantats, så att det blir ojämna långsidor som lämnar glipor.

Så skruvade jag fast vildmarksbrädorna i underredena, men jag ville inte ha synliga skruvskallar så jag borrade ur brädorna för att försänka skruvarna och sedan dölja dem med träpluggar.

Med ett speciellt verktyg kan jag skapa mina egna träpluggar.

Nej, jag är inte så snål att jag inte har råd att köpa träpluggar, men jag ville ha pluggar som låg så nära bänkskivornas färg och struktur att de smälter in.

Tanken var nämligen att jag bara skulle behandla ytan med linolja för att det skulle se så obehandlat ut som möjligt.

Men så långt hann jag aldrig. I det här läget fick jag en kund som åtog sig att själv ytbehandla skivorna efter eget önskemål. Perfekt! De få gånger jag tar mig tid att dricka kaffe utomhus har jag redan utemöbler.

Gratis såklart. Jag fick dem för att de är tunga och otympliga. Det stämmer visserligen, men att plocka fram dem på våren och ta in dem på hösten går helt fint, och jag inbillar mig att jag inte bara gillar dem för att de var gratis.

Stå i klaveret

Har vi hört den här förut: Börsen går ner, småsparare tar ut sina pengar, börsen stabiliserar sig på en högre nivå, småspararna köper tillbaka (om de inte konsumerat upp allt i väntan), men nu till ett högre pris.

Samma sak varje gång, det är bara att kolla på historien. Depressionen 1929, oljekriserna på 70-talet, IT-kraschen vid millennieskiftet, finanskrisen 2009, Covid 2020 ... Först går det ner, folk blir rädda och säljer i panik bara för att missa hela eller delar av uppgången.

En och annan börshaj drunknar också, men då inte pga panik utan för att de handlat för lånade pengar och drabbas av tvångsförsäljning när värdepappren rasat så mycket att lånet inte längre har täckning. Så det är till stor del en annan problematik. När det drabbar oss mindre fiskar handlar det nästan uteslutande om börspsykologi. Vi vågar inte vänta och vi glömmer att historien upprepar sig.

Det här är kurvan för Nasdaq i år. Det är inte bilden av en krasch, för det är min nästa invändning mot samtiden – varenda nedgång är inte ett krasch eller ens ett ras. Det ser vi om vi bara zoomar ut lite grann.

Ett rejält hack i kurvan får man ändå kalla en nedgång på 12-13 procent. I genomsnittliga termer är det ett par års uppgång som utplånas på kort tid. Då kan man välja att göra två saker – sälja och hoppas pricka botten eller sitta kvar och inse att den nedgång som redan varit inte går att göra något åt.

Vid lite större nedgångar (och de kommer också komma tillbaka) finns en tredje variant som tragiskt nog är ganska vanlig. Det är att sälja allt, köpa en räntefond eller något ännu sämre och tänka att det här med börsen, det var inget för mig. Den som använder den taktiken ändrar sig inte sällan när folk i personens närhet börjar prata om hur mycket pengar de tjänat på börsen. Alltså lagom till nästa nedgång.

Det sägs att man kan lära mycket av historien och det gäller inte minst på börsen. Tyvärr är det många som varken lär av andras misstag eller ens av sina egna. Gör inte så. Lär av dina misstag, du har redan betalat för dem.