Hur kul är knark?

Igår blev det klart att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Katja Nyberg hade både narkotika och alkohol i blodet när hon körde av vägen med bil i mellandagarna. Dessutom hittades en påse pulver med något som misstänks vara två gram kokain.

Utredningen pågår, men vi kan väl ändå spekulera i att uppgifterna stämmer och att det inte var bakpulver i påsen. Det har redan resulterat i att partiet kastat ut henne. Alltså är hon arbetslös efter höstens val, och eftersom hon var tjänstledig från sitt gamla jobb som kriminalinspektör lär väl även den dörren vara stängd.

Hon tänker sitta kvar som politisk vilde, vilket jag inte tycker ska vara tillåtet, åtminstone om man inte tagit sig in på personkryss och därmed har ett personligt mandat. Fast inte då heller om det framkommer uppgifter man kan anta hade påverkat antalet kryss. Som i detta fall, men jag förstår om hon vill suga ut så mycket hon kan.

Hon har bara suttit i riksdagen sedan 2018, vilket gör att hon inte får livslång inkomstgaranti som man fick förr. Det görs individuella bedömningar och med tanke på att hon antagligen inte har så många vänner i politiken ska hon nog inte räkna med för mycket. Vad hon får betala i böter och eventuell kostnad för att ta om körkortet vet vi inte, men det lär ändå vara struntpengar jämfört med hur mycket hon förlorar i utebliven lön resten av livet (hon är 54).

Jag har aldrig testat någon form av narkotika, så jag vet ingenting om uppsidan. Med tanke på att det nu kostar henne karriären, antagligen rätt många vänner, kanske till och med familjemedlemmar eller släktingar som inte vill ha något att göra med henne efter detta, undrar jag: Hur kul kan det vara att knarka?!

Detta är inte det första fallet och när riksdagens toaletter checkades för kokain fanns spår på hälften av partiernas, så bevisligen knarkas det i maktens korridorer. Nyberg var fram till detta talesperson i polisfrågor för riksdagens näst största parti, satt i bl a justitieutskottet och är före detta polis. Jag fattar att det finns svikna SD-anhängare och skadeglada politiska motståndare som vill vrida om kniven, men låt oss försöka hålla en vuxen ton i kommentarsfältet och fokusera på den ekonomiska aspekten. Jag vill förstå hur någon enda människa kan riskera att förlora allt för en fest.

Tolv är större än Elfva

Oxfam, en organisation som med täckmanteln biståndsorganisation vräker ut rapporter om klimat och med ett ständigt ökande och onyanserat hat mot rika, har presenterat ytterligare en rapport på samma tema. Denna gång är slutsatsen att världens tolv rikaste personer äger mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning. Detta är givetvis manna från himlen för svenska vänsterdebattörer. En av dem är S-studenters ordförande Elfva Barrio.

Elfva har i skrivande stund fått 363 svar på sitt inlägg och många frågar sig vad hennes bojkott löser, men hittills har hon inte hunnit svara någon. Däremot har hon skrivit några nya inlägg där hon inte heller svarat på tilltal. Andra S-debattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har samma angreppsmetod – berätta fakta, fastslå att det är ”förjävligt”, ”äckligt” eller ”groteskt”, men utan egna idéer eller svar på tal.

Det där med ”världens rikaste” är relativt. Bara för att du äger ett stort företag kan du inte börja dela ut pengar till höger och vänster. Världens fattiga kan inte äta Elon Musks eller Jeff Bezos aktier, men säg att det skulle gå. Vad händer när de återigen får tomt på sina tallrikar och Bezos, Musk och de andra har slut på aktier? Det enda man då åstadkommit är att de anställda i världens rikaste människors likviderade företag har blivit av med sina jobb och så blir ännu fler fattiga. Till slut är vi fattiga allihop och till vilken nytta?

Hela problematiken får mig att tänka på den klassiska historien om tio vänner som delar solidariskt på en restaurangnota och där de fattigaste kräver mer solidaritet ända tills den rikaste ledsnar och lämnar middagssällskapet, och så får alla det sämre.

Jag tror att vi får acceptera att världen inte är exakt jämlik eller ens rättvis. Inte bara acceptera, jag tror att fördelarna överväger. Det finns ingen anledning att jaga dem som skapar värden i världen och deras rikedom. Det är fattigdomen som behöver bekämpas.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.

Vilken jävla smäll!

Pang sa det! Plötsligt låg jag med ansiktet i backen och hade ont överallt efter att ha halkat på glansisen precis utanför tomtgränsen. Där låg jag sedan en minut och funderade över vad som hade gått sönder. Hjärnan? Ansiktet? Armen? Höften?

Ingen hjärnskakning, men ansiktet var liksom bedövat runt ena ögat. Höften sved, men inget brutet. Jag hade försökt att ta emot mig med ena handen. Det kändes som att det var ren flax att inte handleden gått av och med erfarenhet av en spricka i armbågen för många år sedan blåste jag inte helt faran över förrän morgonen därpå. Ansiktet var fult sedan födseln och inte blev det bättre.

Första objektet på trasig-listan blev glasögonen. Bågen hade gått sönder i ena hörnet så att ena glaset ramlat ur. Jag samlade ihop delarna och släpade mig hemåt med den gnagande tanken att jag med bara några år yngre reaktionsförmåga hade klarat mig betydligt bättre.

Den normala reaktionen är nog att beställa tid hos optikern. Min: ”Går de att laga?” Efter att ha tvättat av mig blodet och letat upp mina gamla glasögon såg jag att glaset var helt, vilket gav mig en liten förhoppning att kunna sätta tillbaka det och därefter limma bågen. Jag köpte dem hos en svensk optiker för ett år sedan eftersom det var sjukt stor skillnad på priset i Sverige och Norge. Det är ett projekt att åka dit igen, kanske till och med två gånger om de ska justeras in också eftersom jag vill ha progressiva glas.

Det bästa lim jag hade hemma var kontaktlim, vilket inte kändes klockrent, men jag blaskade lim på bägge kontaktytorna och efter föreslagen tid tryckte jag ihop dem och fixerade med eltejp som är elastisk så att jag kunde spänna fast allt ordentligt. Så avvaktade jag ett dygn, tog bort tejpen försiktigt och tvättade glaset under säkert en halvtimme innan det var rent från tejpens klister.

Tamejfan, de funkar! Jag var rädd att det inte skulle hålla eller att jag hade missat något skrapmärke på glaset, men det enda felet nu är att man kan ana sprickan i bågen, men bara om man har bra syn och kommit så pass nära att man antagligen gillar mig ganska bra ändå. Nu återstår bara att läka såren i ansiktet, den stukade handleden, den värkande höften och mitt sårade ego.

Far och flyg

Växjö kommun och Region Kronoberg köpte 2500 flygbiljetter för 5,7 Mkr hos ett privat flygbolag för att det skulle komma igång en flyglinje mellan Växjö och Stockholm, men efter ett halvår har de bara använt en dryg tiondel av dem och nu riskerar flygbiljetter för miljoner att brinna inne.

”Växjö, är det den vägen?”

Vad tänker kommunen om detta? Tror ni att de har en plan tror ni fel. Så här säger kommunstyrelsens ordförande:

”Vi kan inte tvinga våra anställda att flyga till Stockholm. Vi kommer fortsätta informera om att biljetterna finns, bland annat på vårt intranät.”

Va?! Har du haft en arbetsgivare som inte kunnat bestämma vilket transportmedel du ska använda på tjänsteresor? De kan självklart säga att tar du flyget betalar vi, tar du egen bil eller tåg betalar du. Men frågan är om det räcker för att göra av med de 2227 biljetter som finns kvar.

Det där med info på intranätet verkar ju ha funkat sådär hittills, men vill de ens förmå sina anställda att ta flyget? Samma kommunledning säger så här i sitt ”klimatkontrakt”:

”Att Växjö ska bli en fossilbränslefri kommun är i linje med missionen Klimatneutrala städer 2030”.

Jag kan förstå det med. Växjö kommun har ju en olycklig historik med fossila bränslen sedan de slarvade bort fyrtiotusen kubikmeter olja i en skandal många minns trots att den skedde för 45 år sedan.

Det enda vi vet med säkerhet är vem som blir förlorare när politiker och tjänstemän ska leka företagare och samtidigt rädda världen – det blir skattebetalarna, finansiärerna av makthavarnas lek med andras pengar.

Semlor i januari

Vi har sett det förut, antagligen varje år. Bagerier eller konditorier serverar semlor flera veckor före fettisdagen och någon sur gubbe kallar det vansinne.

Normalt står jag på surgubbarnas sida, jag är ju en själv, men här förstår jag inte alls poängen. Företag kommer att sälja det kunderna vill ha och det låter på konditorn i reportaget som att de brukar gå åt, och gubben som inte tycker att man borde sälja semlor innan fettisdagen är i sin fulla rätt att låta bli att handla. Så borde alla bli nöjda och glada.

Kräftpremiär är tydligen avskaffad nu, men den hade logiska förklaringar. Samma med surströmmingspremiären som tydligen infördes för att folk skulle slippa surströmming som inte hade jäst tillräckligt. Men semlor?! Det är ju inte så att semlorna parar sig på våren och att vi riskerar utfiskning och utrotning om alltför många tjuvstartar försäljningen. Tradition i all ära, men det måste väl ändå få vara upp till den enskilde individen när och om det ska ätas semlor.

För övrigt anser jag att semlor med fördel görs hemma så att man slipper vara beroende av dyra konditorier som ändå oftast satsar mest på utseende, men inte lyckas göra lika goda semlor som jag snickrar ihop för ett par kronor styck. Det gör jag för övrigt när jag får lust, oftast när någon butik reat ut grädde eller mandelmassa. Om det är januari, februari, sommar eller höst kvittar för mig.

”Enormt skuldberg”

Jag har skrivit om romansbedrägerier och sol-och-vårare tidigare, men den här historien kändes ändå lite ny.

”De inleder en flirtig relation på dejtingappen, och ganska snart vill Markus att Amanda ska investera i ett byggprojekt.”

Om jag blir intresserad av en tjej och undrar om intresset är ömsesidigt, men innan första dejten föreslår hon att jag ska göra en investering, så slutar jag undra – då vet jag att hon inte i första hand är ute efter en kille utan efter en finansiär.

Men inte Amanda. Hon skickar över 375000 kr i tre omgångar till en kille som lovar att hon ska tjäna flera hundratusen på bara några månader, och detta med ett språk som åtminstone får mig att tro att han är tolv år i huvudet. Skäms hon över sin aningslöshet? Nej då.

”Det är inte bara att jag har fört över pengarna till honom, utan han har ju jobbat sig till att få mig att göra det här. Det tror jag inte folk förstår. Det är inte så att man bara för över till en okänd person.”

Jag har läst det här citatet flera gånger och visst förstår jag att hon inte började skicka pengar efter ett par sms, men de facto har hon fört över sina pengar till en okänd person. Det framgår inte om de överhuvudtaget träffats i IRL, men bevisligen kände hon honom inte.

Mannen dömdes slutligen till att betala henne 484350 kr, pengar hon aldrig kommer att få eftersom han är pank och uppenbarligen inte typen som gillar att göra rätt för sig. Däremot har hon fått tjugotusen av Brottsoffermyndigheten.

”Hon anser att beloppet var alldeles för lågt och att det inte har hjälpt henne att hantera den skuld hon lever med. Bristen på tillräcklig kompensation har lämnat henne med en stark känsla av orättvisa.”

Det är klart att tjugotusen inte hjälper henne att hantera en skuld på en halv miljon, men själv tycker jag att det var alldeles för mycket. Om Brottsoffermyndigheten haft obegränsade resurser hade det varit fint om de betalat allt bedragaren är skyldig, men det har de inte. Varje krona Amanda får hade kunnat gå till någon det är synd om på riktigt.

Okej, det är väl synd om Amanda med, men har hon verkligen ingen självkritik?! Det är märkligt med offer för svindlare, inte sällan unga tjejer. De beskrivs ofta som personer med lågt självförtroende och dålig självkänsla, men när de blivit lurade på de mest lättvindiga sätt och svalt betet helt okritiskt har de jävlar i min låda inte ett uns av självrannsakan, de ser ingen som helst skuld i att de låtit sig luras till månen och tillbaka utan att ens ha försökt göra sin hemläxa och ta reda på till vem och vad de slänger iväg massor med pengar! Det kan ju tänkas att det går tio tysta och skamsna personer på varje Amanda, men de som kommer fram i media låter ofta precis som henne, rakryggat korkade och i sina egna ögon helt ofelbara.

När det så gäller pengar tycker jag att ”lever fortfarande med stora skulder”, ”enormt skuldberg” och ”kamp varje månad, varje dag” är att ta i. Visst är en halv miljon mycket pengar, särskilt med tanke på att hon inte fått något för pengarna, men det här hände henne när hon var 25 och idag är hon 30. Ta av dig offerkoftan, skaffa ett extrajobb och kämpa lite! Istället tigger hon pengar på nätet med en egen insamling. Mm, så kan man ju också göra.

Bankbyte

Jag är SEB-kund sedan några decennier, men senast 1 april är det slut för då införs en avgift med främsta syfte att slippa utlandskunder:

”Administrationsavgiften blir 1 500 kronor per år och kostnaden kommer att dras månadsvis (125 kronor per månad). Avgiften tillkommer utöver kostnaden för tjänsterna du har hos oss, till exempel konton och kort. Anledningen till att vi inför avgiften är att vår administration är mer komplex för kunder som bor utomlands. Det gäller bland annat processen för att upprätthålla en fullgod kundkännedom.”

Välkommen till SEB!

Den där processen för kundkännedom känner jag till och har skrivit om tidigare, t ex att samma idiotfrågor upprepades fyra gånger (!) på en och samma blankett (som måste postas – ingen datorisering i sikte). På vilket sätt det hjälper dem ”att upprätthålla en fullgod kundkännedom” kan nog bara SEB svara på.

Men det spelar ingen roll nu. Jag har använt SEB till att ta emot svenskt Swish och för att slippa växlingsavgifter när jag handlat med kort i Sverige. För detta har jag betalat 50 kr i månaden och redan det har känts ganska dyrt. Att jag skulle börja betala 175 kr i månaden finns inte på kartan.

Så vad gör jag nu? Jag misstänker att många läsare har bättre koll än jag, men själv ser jag främst tre alternativ:

1. Byta till en svensk bank som inte hatar utlandskunder.
2. Skaffa ett bankkort hos Revolut, Wise eller liknande, som låter mig göra kortbetalningar i SEK utan dyra avgifter eller växlingskursen från Helvetet.
3. Betala med norskt bankkort i Sverige.

Det första alternativet vet jag inte om det finns. Alternativ två gör gissningsvis att jag tappar Swish, för jag kan väl inte ha svenskt bank-ID utan svensk bank, och även om det går kräver det väl ett svenskt bankkonto? Alternativ tre är enklast, men då blir jag definitivt av med Swish.

Jag har ett par månader på mig, men det är ingen poäng att vänta. Som konsument har man en ständig ström av piss emot sig, så det är bäst att simma för att inte drunkna. Således är jag öppen för alla goda idéer.

Urspårad beredskap

Ingen blir mer tagen på sängen av att det blir vinter än tågtrafiken. Det fanns såklart fördelar med att elektrifiera stambanorna, men när ovädret slår till blir många tåg inställda. Inlandsbanan (Dalarna-Norrbotten) använder diesellok och kunde därför köra på som vanligt över jul och nyår. Diesellok finns, så det hade fler tåg kunnat dra nytta av, men då skulle det krävas tågvärmevagnar, en extravagn med generator som producerar värme till övriga vagnar.

SJ hade tågvärmevagnar tidigare, men har gjort sig av med dem när allt skulle gå på el. Är det inte märkligt att järnvägen, som borde vara något av det mest långsiktiga som finns, hela tiden försöker slå världsrekord i kortsiktighet? Bristande underhåll gör det mer och mer ohållbart att använda tåg eftersom snart ingen kan ta höjd för förseningarna.

Om spåren ens finns kvar! Jag jobbade på ett sågverk där en stor del av produktionen skickades till Tyskland på tåg, men från sågverket lastades de först på långtradare som körde virket 55 km till en järnvägsstation för omlastning eftersom de gamla spåren grävts bort.

Jahaja...

Och nu gäller det alltså tågvärmevagnar. Inlandsbanan har ingen möjlighet att själva köpa in dem, det är miljoninvesteringar de troligen aldrig kommer att få tillbaka. SJ har som sagt sålt sina och vill säkert inte köpa in nya. Trafikverket duckar frågan eftersom detta handlar om beredskap och det är tydligen inte deras bord.

Under tiden väljer allt färre resenärer tåg för sina resor. Undrar varför.

Bunker någon?

Jag gillar udda bostäder, men en bunker på knappt 500 kvm hade jag inte velat ha. Det finns dock folk till allt, nu har en gammal skola i Ljungby ombyggd till bostad och med denna festlokal i form av en tvåvåningsbunker bytt ägare.

Jag har inte hittat slutpriset, men utgångspriset var satt till knappt sexton miljoner och eftersom det gick nästan två år från att fastigheten kom ut på marknaden tills köpet var genomfört är det väl ingen djärv gissning att säljaren fick pruta lite. Rätt dyrt lär det ändå ha blivit.

Den nye ägaren är en holländsk direktör som påstår att han drömt om att köpa en bunker ända sedan han var liten, så för att parafrasera Dan Eliasson undrar man ju vad den killen har varit med om. Ägaren ska inte bo där så kanske är det en ren investering. Det är ju möjligt att bunkrar ligger i tiden när prepping och krig verkar ha blivit var mans hobby.

Men okej, själv köpte jag ett hus med en lada på ungefär samma storlek och någon kan ju tycka att det är lika underligt prioriterat.

Jag har målat de tre mest väderutsatta väggarna och bytt fönsterna på gavlarna åtta meter över marknivå. Jag kan inte så mycket om bunkrar, men tänker att de antagligen är ganska underhållsfria. Man kanske skulle titta på en bunker trots allt, ihop med ett jordskepp och varför inte en jordkällare.

Wax on, wax off

När det blev juluppehåll i honungsförsäljningen passade jag på att ta hand om årets förbrukade bivax.

Det är vax från gamla ramar som nått sitt bäst-före-datum, men också täckvax från höstens slungning och binas vildbyggen från platser i kupan där husse inte alls önskade vax. Alltsammans slängs ner i en kastrull tillsammans med vatten. Därefter smälter jag det på en vedeldad kamin.

Det är en av anledningarna till att göra det mitt i vintern, då kan jag hetta upp vaxet helt gratis eftersom jag ändå hade eldat. En annan orsak är att bina håller sig i kuporna nu. Häller jag ut vatten som luktar vax i augusti går bina bananas. Ett tredje skäl att göra det nu är att jag har tid. För tid tar det.

Att smälta vax är lite som att vaska guld. När vaxet är färdigsmält häller jag det i en hink där vattnet och vaxet skiljs åt. Vaxkakan skrapas försiktigt rent från ett lager av skräp och värms upp på nytt. För varje gång blir det lite renare.

Till slut återstår bara vax.

I år bestämde jag mig för att efter sista smältningen paketera vaxet i enkiloskakor för att lättare kunna sälja det.

Varmt vax.

Kallt vax.

Färdigt vax.

En del vax behöver jag själv. Efter att ha laborerat lite med plastramar gjorde jag en större beställning.

Dessa bygger bina ut med nytt vax, men för att hjälpa dem på traven rollar jag dem först med vax. Bin producerar eget vax, men inte så mycket. Under säsong tillverkar varje bi i snitt 0,0046 gram per dag, så kan jag hjälpa dem med grunden går det snabbare.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Inte bara slött, men ultraslött

SVT har kommit på att det är bättre att äta bra mat än dålig, så deras reporter fick testa att leva utan ultraprocessad mat i en månad. Till sin hjälp har han bl a en dietist som fastslår att mättat fett är dåligt (japp, hon är kvar där). Först därefter nämner hon i förbifarten att ultraprocessad mat också innehåller mycket salt och socker. Huruvida det också anses dåligt framgår inte, men vi får väl anta det.

Hur går det då för hälsoreportern? Han tycker att det är omständligt. Jag köper det, men han är också duktig på att krångla till det. T ex tycks det vara nolltolerans mot framförhållning i hans experiment. Om man är van att sätta in en låda färdigmat i mikron när man blir hungrig kommer man att vara sent ute ifall man startar vid samma tid. Han verkar genuint förvånad.

Om det sedan beror på klent intellekt eller om det är SVT:s syn på sina tittare som spökar kan kvitta, men när han glömt matlåda till jobbet och läser på fryslådorna i hopp om att hitta något oprocessat blir det smått parodiskt. Eller när det ”plötsligt” slår honom att han inte kan köpa bröd eller sylt.

Så här kommer några tips från mig, som lever det ultraprocessfria liv han tycks drömma om:

Tänk i förväg. Det är praktiskt att kunna mikra upp något när det börjar kurra i magen. Jag vet inte om det var ett alternativ ens tidigare med två småbarn i hushållet, men ska han leva utan hel- och halvfabrikat kan han åtminstone glömma det nu. Jag börjar odla nu i vinter för att ha mat i höst, och plockar bär i sommar för att ha sylt nästa vinter. Det är överkurs, men du kan åtminstone inte börja baka bröd till frukosten i samband med att ni kliver upp.

Gör storkok. Reportern pratar om hur mycket tid det tar att laga mat från grunden, men det är för att han försöker fixa nya utmaningar med gamla lösningar. Jag lägger nog mer tid än genomsnittet på matlagning, men inte så mycket som han får det att framstå som. När jag t ex gör egna kikärtsbiffar som blötläggs, mixas och steks gör jag inte tre stycken till kvällens middag utan 75 stycken till de närmaste månaderna. På så sätt reduceras antalet minuter per måltid till helt rimliga siffror.

Skaffa rutiner. Jag fattar att första månaden är klurig, innan man fått snurr på att baka nytt bröd innan det gamla tagit slut och hela tiden fylla på med riktiga råvaror i köket, men nu är det ytterst sällan jag saknar enkelheten som halvfabrikaten erbjuder. Och själva maten saknar jag aldrig.

Men jag tror att vi kan fastslå att vår grävande journalist aldrig kommer att nå det stadiet. Trots att han konstaterar att han redan efter en månad känner sig piggare och att familjen mått bättre säger han – med ett spädbarn på armen – att han inte orkar fortsätta. Skulle jag vara elak hade jag sagt att hans egen lättja prioriteras framför barnens hälsa, men sån är ju inte jag ;-)

Bortglömda grönsaker

Allt var inte bättre förr, men grönsakerna var det, rent objektivt om man tittar på näringsämnen per kilo eller kvadratmeter. Det beror delvis på miljöförstöring, konstgödsel och stordrift, men också på att vi nu har andra grödor.

De nya är nämligen inte per automatik bättre utan har ofta valts för att de ser trevligare ut i butikshyllan, klarar långa transporter och kan skördas mekaniskt och lång tid innan de kommer till matbordet. Allt det där skiter jag som odlare i. Jag ska inte sälja eller frakta det jag odlar i trädgården, jag ska äta det. Jag fick tips på en video från Lars som både kommenterat här och gett mig odlingstips ”off-blogg”.

Här tipsas om tjugo bortglömda grödor. Tyvärr på engelska, så för att få det svenska namnet har jag översatt det engelska till latin och sedan vidare till svenska. Jag är van, som svensk grönsaks- och biodlare i Norge gör jag det här hela tiden, men från norska via latin till svenska.

Nästa problem är att en del av växterna antagligen skulle funka dåligt här uppe i Norden och om det ändå skulle gå gäller det att hitta frön. Men ett par intressanta jag hittade direkt är lungrot och spenatskräppa. Lustigt nog också libbsticka som jag inte hade en aning om var ”bortglömd” eftersom jag redan odlar den.

Och torkar den.

Libbsticka tycker jag är en höjdare och särskilt lungrot blev jag sugen på att lägga till i trädgårdsodlingen. Den er perenn och det går att äta såväl blad som skott, blomknoppar och frön. Den verkar dessutom lättodlad och saknar fiender i form av sjukdomar (mer osäker på rådjur).

Men det stannar inte med denna video. Jag hittar snabbt fram ännu fler (för mig och säkert många andra) okända grönsaker, som orkidésallad och trädgårdsportlak. En del odlare får säkert en kick av att odla sånt ingen annan odlar.

Det får inte jag. Jag prioriterar hellre grönsaker som är goda (även i förhållande till butiksalternativ), lättodlade och med låg risk att misslyckas. De får dessutom gärna vara dyra att köpa i butik, så att jag känner att jag sparar en slant genom att odla själv. Men okej, om allt eller mycket av detta är uppfyllt gör det ju inget om besökare och lunchgäster undrar vad i all världen de ser i odlingslådan eller på tallriken.

Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?