När man är en glad pensionär

Fler än jag har eller har haft släktingar som gått i pension, men som trots det alltid är upptagna. Jag har misstänkt att de egentligen inte har fullt upp, men för att intala sig själva eller andra att de inte håller på att avveckla livet vill hålla illusionen av ett stressigt liv uppe. Eller att de upplever att en halvtimmes arbetsuppgift per dag innebär fulltecknad kalender.

Nu är jag inte säker längre. Jag la ner firman tidigare i år och tänkte att även om mina somrar alltid är stressiga ska det bli lite lugnare i år. Men nej, jag tror aldrig att jag känt mig så stressad. Ständigt på språng och ändå med en gnagande olustkänsla av att jag hela tiden borde göra mer och något annat.

Jag har haft bikupor på tre ställen i sommar och även om de inte är hemma behöver de tillsyn. Nu t ex har jag tio kupor i fjällen där de förhoppningsvis ska hämta nektar till ljunghonung, och varje vecka måste jag dit för att se att de har lagom mycket plats i kuporna.

Det här innebär en annan utmaning. Eftersom bin flyger på dagtid är det bäst att inspektera kupor mitt på dagen då det är minst antal bin hemma. Flyttning eller sammanslagning av kupor ska istället ske nattetid när alla bin är inne. För biodlaren innebär det ibland dygnet-runt-jobb.

Så är det honung. I källaren har jag tunnor med honung som ska röras varje morgon och kväll tills de är färdiga för att tappas upp på glas, och när tiden är inne måste det göras skyndsamt innan honungen blir för trögflytande. I biodlarverkstaden har jag honung i ramar som står på tork. När de är tillräckligt torra (och det kollar jag med en refraktometer) ska de slungas för att sedan också hällas upp i tunnor som ska röras.

Honung på tork.

Men det är inte bara biodling på agendan. Jag försöker ju odla grönsaker också, och även de behöver kärlek. Odlingslådorna ska vattnas, ogräs rensas och grönsaker skördas och tas om hand. Och vid sidan av den odlade maten hämtar jag bär i skogen, det är en annan sysselsättning som måste göras när bären är klara och inom ett begränsat tidsfönster. I år försöker jag bärga 40 liter blåbär, som ska plockas, rensas och frysas in. Varje tur i skogen resulterar i 4-5 liter så det blir ganska många turer innan det är färdigt.

Många byggprojekt som jag tänkt på under vintern ska realiseras på sommaren. Inte nödvändigtvis precis i juli, men i hus utan värme och med begränsad belysning är det praktiskt att göra det när dagarna är långa och varma.

Det för mig in på nästa punkt. Jag behöver hjälp med en del saker, särskilt när det kommer till bilar och byggnation, och när har folk tid att hjälpa kompisar? På sommaren. Och får man hjälp gratis eller till kompispris kan man ju inte börja med att ställa krav på tidpunkt, istället får man i möjligaste mån släppa allt annat och hugga i.

Sist men inte minst slutar inte resten av ens åtaganden vid högsäsong för något annat. Katterna ska ha mat och uppmärksamhet, räkningarna betalas, huset städas och relationer upprätthållas. På motionsområdet är min vanliga rutin tre löprundor per vecka. Just nu är jag nöjd om jag kommer mig ut två gånger, och av tidsbrist sällan mer än en mil. Ibland snörar jag på mig skorna vid 23-tiden och om jag då varit igång sedan gryningen undrar jag om det är någon friskvård inblandad eller om det bara är sjukt.

Jag klagar inte (jo, nu har jag väl gjort just det i ett helt blogginlägg). Det flesta av aktiviteterna är självvalda. Jag undrar bara när det där softa pensionärslivet ska kicka igång. Eller om.

När äganderätt går för långt

Ibland känns nyheter som rena skämtet. På Öland står en skrotbil sedan ett år tillbaka, men varken markägaren eller kommunen får flytta den. Detta eftersom den har litauiska skyltar och ingen lyckas ta reda på vem som faktiskt äger bilen.

Till att börja med är ju Litauen inte ett afrikanskt stamsamhälle utan ett modernt land som garanterat har ett fungerande bilregister. Om en svensk kommun skickar en officiell förfrågan är jag övertygad om att det går att få fram en delgivning till bilens ägare. Det ska inte ta ett år!

Annars ser jag inga problem med att kommunen skrotar bilen. Enligt det kommunala mähät i reportaget går inte det pga bilskrotens regler, men de vill såklart bara ha sin rygg fri. Om kommunen eller staten (regeringen – gå så högt upp ni måste!) tar ansvaret lär inte bilskroten ha något problem med att trycka ihop bilen.

Vidare skyller mähät på att om ägaren i framtiden kräver att få tillbaka sin (då skrotade) bil ”så kan det uppstå bekymmer”. Seriöst?! Jag gissar att bilen högt räknat är värd tiotusen. Vad är en rimlig parkeringsavgift inklusive böter för en bil på ett miljöskyddat område på Öland? Mer än det i alla fall, så be honom dra åt helvete eller skicka en räkning.

En kompis till mig fick en felparkerad bil på sin infart och ringde kommunen för att fråga vad som gick att göra. Svaret var i runda slängar ingenting. Så när det blev mörkt kopplade kompisen en kätting till bilen och drog ut den mitt i gatan utanför. Och kan ni tänka er, då kunde kommunen plötsligt flytta den!

En annan misslyckad parkering.

Fast det var många år sedan. Idag hade man kanske byggt en ny väg runt den gamla istället, för att inte uppröra felparkeraren. Jag är den förste att försvara äganderätten, men det måste väl i det öländska exemplet i första hand gälla markägaren, som ju inte gjort något fel.

Det här blir lite som när en grupp människor (och kommentarer som innehåller förslag på gruppernas etnicitet kommer plockas bort) upprättar ett illegalt husvagnsläger varpå markägaren får kontakta kommunen som kontaktar kronofogden som utreder huruvida ockupanterna kan avhysas. Ibland är det mest rimliga faktiskt att kasta ut folk och fordon!

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Kroppslig klotterborttagning

Jag har en bekännelse: Jag har inga tatueringar. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt, jag litar inte på att de är ofarliga och de kostar en massa pengar.

När det gäller ekonomi har jag tidigare konstaterat att det verkar finnas ett samband mellan tatueringar och dålig ekonomi. T ex verkar nästan alla i Lyxfällan vara tatuerade. Är det en slump? Och om inte, hur ser sambandet ut? Är det så enkelt som att den som är beredd att betala pengar för att måla kroppen ofta är oekonomisk? Självklart är det ur ekonomisk synvinkel bättre att skaffa ISK än kinesiska tecken på huden. En annan aspekt är att tatueringar kan diskvalificera från en del välbetalda jobb.

Ångrar man sig blir det dyrt en gång till. Tydligen är det en pågående trend att ta bort sina tatueringar och det är inte gratis. En kvinna med c:a femton tatueringar (har man inte för många om man inte ens vet det exakta antalet?) ångrar de flesta, men att ta bort dem skulle kosta hundratiotusen.

Hudläkaren i reportaget konstaterar att man får vad man betalar för även när man ska sudda ut konstverken. Ett dåligt utfört (men kanske billigare) ingrepp kan ge ärr och det låter inte heller så snyggt.

Istället för ”Carpe Diem”.

Jag blir inte fotomodell i det här livet, men blir mer och mer bekväm i mitt val av en tatueringsfri kropp. Är det något motiv jag verkligen skulle vilja föreviga skulle jag beställa en tavla istället. Det gör mindre ont och verkar överhuvudtaget väldigt mycket enklare.

Världens största offerkofta?

Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.

Visst, många (men långt ifrån alla!) som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till, men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).

När hyran är betald har hon alltså 15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor, all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare” (posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på) för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite som en självklar rättighet.

Någon semester (från vadå?) blir det såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.

Som om det inte vore misär nog med avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.

”Tänder är överskattade!”

Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.

”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”

Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.

Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400 kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.

Hyckleri-VM

Jag har inga problem med politiker som tar emot bidrag de är emot eller t ex gör ROT-avdrag privat samtidigt som de propagerar för att avskaffa avdraget. Vi lever alla i ett system och är tvungna att anpassa oss till det. För att dra det till sin spets kan man inte börja komma en timme för sent till avtalade tider bara för att man är motståndare till sommartid.

”Nu har du ringt klart!”

Om man som Lars Ohly är emot friskolor och samtidigt sätter sina egna barn i privatskola, eller som Laila Freivalds motståndare till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt samtidigt som hon propagerade och aktivt röstade för att hennes eget hus skulle omvandlas till bostadsrätter blir det mer problematiskt. Då har du inte bara agerat inom systemet, du har aktivt utnyttjat det för att det ska gynna dig personligen. Men det är fortfarande en gråzon.

Här kommer ett exempel som inte är en gråzon. Förra året fångades den franske vänsterpolitikern Louis Boyard (jag tror inte att det var hans fort Gunde fyllde med dvärgar och tävlande kändisar) av en filmkamera när han inför en intervju tog av sig sin Rolexklocka.

Själv hävdar han att det A inte var en äkta Rolex och B att anledningen att han ändå tog av sig den var för att han i politiska samtal vevar så mycket med armarna att han riskerar att slå ner saker med sitt armbandsur. Den som vill är välkommen att tro på den förklaringen. Jag gör det inte. Tydligen inte så många andra heller eftersom den här historien delas friskt över ett halvår efter händelsen.

Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Killen har uppenbarligen ett klockintresse och så länge privat ägande tillåts och klockorna köps in för egna pengar är han i sin fulla rätt att ha det. Om han bara stod för det! Själv hade jag inte reagerat på någon av dessa klockor, jag kan inte bedöma om de är värda hundra spänn eller hundra tusen. Men vore jag högerpolitiker i debatt med honom hade jag gjort så många klockreferenser att han hade velat resa i tiden, eller ur.

Tjugotusen mer i lön

Aftonbladet konstaterar något som jag tycker tas upp alltför sällan, nämligen att det bästa sättet att få upp sin lön är att säga upp sig.

”Man utvecklas inte lönemässigt genom att kompetensutveckla sig eller stanna kvar på samma arbetsplats. Det gör man genom att byta jobb.”

De exemplifierar med sjuksköterskan Elin som fått upp sin lön med 120 procent sedan hon började i yrket för elva år sedan. Detta genom att hon bytt jobb fyra gånger. Hennes gamla kollegor som är kvar på samma arbetsplats, dessutom i regionen istället för hos kommunen, tjänar tjugotusen mindre i månaden än Elin trots att många av dem har specialistkompetens till skillnad mot henne som bara har grundutbildning.

Jag har ingen aning om detta fenomen är mer utbrett i skattefinansierade jobb än i privata näringslivet, men man ser samma sak där. De kompisar jag har som bytt jobb minst vart femte år tjänar mycket bättre än de som stannat hos samma arbetsgivare så länge att de mottagit hot om att få en guldklocka.

Liiite för länge på samma arbetsplats.

Arbetsgivare betalar inte mer än de måste. Bäst förhandlingsläge har den som kommer utifrån och som kräver betalt för att skriva på. Den som suttit på samma post i 25 år räknar chefen med att få behålla oavsett, och oftast får han rätt också.

Det finns en logik. Den som är ny på jobbet är normalt hungrigare, mer nyfiken och intresserad av att hitta förbättringar av företagets produkter och tjänster. Efter ett par decennier har man förmodligen fått de snilleblixtar man ska där.

Å andra sidan har jag inte träffat en arbetsgivare som inte säger sig vilja ha trogna och långvariga medarbetare som regelbundet vidareutbildar sig internt för att vara up-to-date och bli bättre på sitt jobb. Då borde de kanske betala för det, men som Elin säger: ”Om jag ska vidareutbilda mig kommer det inte att märkas i lönekuvertet.”

Den som vill förändra världen till det bättre borde kanske arbeta politiskt eller ändra fackföreningsrörelsen inifrån. Själv tänker jag bara konstatera att den som vill få högre lön bör sluta på jobbet. Eller åtminstone hota med det, det kan också räcka långt. Den som agerar som en livegen blir förslavad. Så funkar tillgång/efterfrågan på arbetsmarknaden.

Regeringskvarter för 54 miljarder

22 juli är ett speciellt datum här i Norge. Idag är det femton år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos politikerkvarter för att därefter åka till Utøya och skjuta prick på ungsocialister.

77 personer dog och ingen frisk människa kan tycka att det var en bra idé. Jag tänkte istället fokusera på det nya regeringsbygget. 2011 sa Stortingspolitikerna att det skulle kosta mellan 3 och 6 miljarder att bygga upp på nytt. Mycket pengar, men det kostar att bygga stora kontorslokaler, dessutom med högre säkerhetskrav än innan terrorattacken.

Men nu är man redan uppe över 20 miljarder och slutsumman förväntas bli 54 miljarder. Det innebär 13 miljoner per kontorsplats, som en fin villa per anställd! Och det är vad man räknar med nu, facit har vi tidigast 2030, men jag skulle gissa att det kan gå upp en bra bit till, när man ändå har ångan uppe.

Kritiken har varit stor, men den viftas alltid bort med att det här är samhällets sätt att visa Breivik att vi står enade mot terror, att han misslyckats i sitt uppsåt. Nuvarande digitaliserings- och förvaltningsministern Karianne Tung:

”Det är klart att det är dyrt. Men det symboliska värdet av att demokratin ska vinna över terroristen anser jag också är viktigt.”

Utøya

Jag tror att Breivik skiter i både demokratin och samhället. Han är inte längre en del av det och chansen att han får en enda dag till i frihet om 50 år eller så är ytterst liten. Jag tycker hur som helst att det är ett dåligt argument. Säg att bygget istället skulle kosta 100 miljarder, blir det då ett ännu större långfinger till Breivik? Borde vi då inte gå för 200?

Det går ju faktiskt att tänka tvärtom också. Genom att lägga 50 eller 100 miljarder på att bygga upp det Brevik sprängde visar man honom att han verkligen gjorde skillnad. Det är få terrorister förunnat att ödelägga så stora värden med en enda bomb. Men politikerna vill väl ha en fin arbetsplats. Kan de dessutom lura väljarna att deras skattepengar därigenom gör en demokratisk insats är det kanske ännu bättre? Dumheter!

Att mörda för pengar

Det började med en notis om ett mordförsök. Två systrar, då 60 och 64 år gamla, var misstänkta för att ha försökt döda sin far, 87.

Efter det har det hållits rättegångar i både tingsrätt och hovrätt (här är tingsrättsdomen). Det som hände var att systrarna var förbannade över att föräldrarna skulle testamentera allt de enligt lag kunde till ett barnbarn istället för till dem. Detta fick de reda på när mamman dog några månader tidigare och sedan dess verkar de ha planerat sin hämnd som alltså slutade med att de sparkade pappan blodig, försökte kväva honom och gick därifrån när de trodde att de lyckats.

Förutom domen ovan tror jag att rättegångsförhören med både pappa och döttrar från minst en av rättegångarna finns på Youtube för den som vill fördjupa sig. Själv tycker jag ärligt talat att brottet är så bottenlöst motbjudande att jag inte har lust. Men jag undrar vad som får två etablerade och ostraffade tanter att vilja mörda sin pappa.

Bägge jobbade inom vården med löner uppemot en halv miljon om man får tro Flashback, och tittar jag på deras Facebooksidor är det semesterbilder och vanligt familjeliv, så jag tror knappast att de svälte. Att de inte tyckte att farsan förtjänade en ”världens bästa pappa”-plakett är uppenbart, men då kan man välja att antingen umgås så lite som möjligt med honom eller att ta avstånd och bryta kontakten.

Jag känner människor i bägge grupperna, både de som håller god min vid högtider och familjemiddagar och de som bett mamma och pappa att dra åt helvete. Trista val att ta, men tycker man att föräldrarna är djävulskt vidriga människor vore det också märkligt att vilja att ens barn ska hänga med morfar eller farmor.

Men det är ett långt steg därifrån till att försöka döda dem! Och att ekonomi, som i detta fall, ens är en faktor. Jag är själv väldigt intresserad av pengar, men pengar är trots allt bara pengar. Nu slutade det med att döttrarna (som antagligen inte heller får plaketter, varken från pappa eller sina egna barn) fick tioåriga fängelsestraff. Förutom att det lär trasa sönder återstoden av deras liv kommer det även att kosta en slant.

Men de får gratis logi.

Dock kommer de antagligen fortfarande att ärva pappan. Jag håller en tumme för att han ser till att när den dagen kommer äga exakt noll kronor. Laglott går av någon anledning inte att välja bort, men en vuxen demensfri människa väljer själv vad han ska göra med sina pengar så länge han lever. Tre år innan min mamma dog trollade hon och jag bort hennes pengar. Inte för att lura andra utan för att förhindra staten från att stjäla dem i en arvsskatt. Nu hann skatten inte komma, men plötsligt gör den det och ”jag såg det komma”. Att se sina släktingar vilja mörda för pengar är värre. Den ondskan är nog svårare att se.

Sexsiffriga biljetter

Så är fotbolls-VM över för den här gången. Jag är egentligen helt ointresserad, men till och med jag rycktes med av den norska rodden. Jag har inte sett en fotbollsmatch på decennier, men om Norge gått till final hade jag kunnat göra ett undantag och uppsökt en storbildsskärm. Faktiskt hade jag kunnat betala för det, upp till några tior i bensin och kanske en hundring i inträde.

Men där går gränsen. När en genomsnittlig finalbiljett kostar över hundratjugotusen på andrahandsmarknaden undrar jag vart världen är på väg. En skotsk fotbollstränare lär en gång ha sagt: ”Fotboll är inte på liv och död. Det är betydligt viktigare än så.” Men egentligen kokar det faktiskt ned till 22 spelare som jagar en fotboll. För övrigt vet ju alla att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.

Jag letar alltid lågprislösningar och skulle antagligen inte ens vilja lägga så stora pengar på mitt eget bröllop, men jag fattar att andra prioriterar annorlunda. Men seriöst, hur kan 90 minuter fotboll (som dessutom går att se på tv) vara värt ens en tiondel av de pengarna?

Hade jag betalat eller blivit bjuden på ett evenemang som kostade över tusen kronor i minuten hade jag inte tänkt på något annat än just hur dyrt det var. Jag tror helt enkelt inte att jag kan ha fyrsiffrigt kul i minuten någon längre tid, och det är inte synd om mig för det. Den som behöver betala så mycket för en kick lär förr eller senare få slut på pengar. Om det ens är möjligt att hitta sådana kickar i längden.

Enkla vanor

Det finns många sätt att bli rik, från Lotto till att starta ett framgångsrikt företag, men bägge alternativen har ibland lett till ekonomisk misär i slutändan. Dessutom är inget av dem vattentäta, de låter sig inte bara göras.

Något alla kan är däremot att skaffa sig billiga vanor. Min katt ska få illustrera vad jag menar. Möt Sava. Det bästa hon vet (möjligen i konkurrens med att äta, men maten är också ganska billig) är att bli kammad. Minst en gång om dagen tittar hon uppfordrande på mig och om jag då följer efter henne går turen till badrummet.

Kammen har jag för övrigt hittat på en trottoar. Jag hade en tidigare som gick av på mitten och eftersom jag själv inte är stor på kamning tyckte jag att den dög ändå, men eftersom Sava i samma veva skaffat sig denna nya ”hobby” var det fint att få en kam i full bredd igen.

Nu förstår jag om läsarna har högre krav på sina fritidsintressen, men de måste inte kosta en massa pengar. Älskar du fallskärmshoppning eller champagneprovning ska du såklart inte behöva försaka det, men dyra vanor är heller inget självändamål. Eller? Jag får en känsla av att en del tycker att bara det som kostar pengar är värt något.

Kanske spelar omgivningens uppfattningar också in. Min gamla chef och hans fru (som jag var chef för – dumt upplägg att vara chef till sin chefs fru, jättedumt...) spelade golf. Alla golfspelare nekar konsekvent till att golv skulle vara en överklassport, men min tes är att om golf verkligen skulle bli en folksport med spridning från arbetarklasspensionärer till ensamstående förortsmammor och afrikanska flyktingar, tror jag att många av dagens utövare (eller gårdagens, det här var på 90-talet) inte skulle behålla sin kärlek till sporten. Denna teori vädrade jag dumt nog med golfparet och antingen var jag helt fel ute, eller också fick jag in en fullträff i deras ego, för oj vad den tog! Det var nästan så att jag hade kunnat bli arbetslös där.

Men okej, finner man glädje i att hänga med direktörer kanske det är värt en och annan greenfee eller järnfemma. Värdesätter du det, var ärlig åtminstone inför dig själv, så kanske det går att spara in lite någon annanstans. Nu tycker min katt att jag ska sluta att skriva och börja kamma. Igen.

Elfel för VW

”Volkswagen går mot hårda tider” och hundratjugotusen bilarbetare riskerar att bli av med jobbet. Varför? Enligt SVT är det Kinas fel. Dels för att Volkswagen inte säljer lika mycket bilar i Kina som tidigare, men också för att kineserna säljer fler bilar i Europa. Det kan ligga något i det, men är det i så fall Kinas fel?! Här kommer några skäl som inte passade in i SVT:s agenda.

• VW har satsat på elbilar som ingen vill ha. 2024 (och kanske ännu tidigare) reade man ut elbilar med förlust. De gick iväg i privatleasingavtal så dåliga för Volkswagen att de förlorade pengar på varenda bil, men det hade blivit ännu dyrare att låta bli.
  
  
• Nedläggningen av tysk kärnkraft har inte bara lett till ökade utsläpp och höjda elpriser. Det har i sin tur lett till stora utmaningar för tysk energikrävande industri. Nu öppnar man precis som Sverige upp för att bygga ny kärnkraft, men det kommer att ta tid och det kommer att bli dyrt. Men samma sak här – alternativet är troligtvis ännu dyrare.
  
  
• I år kom nyheten om att 5400 VW-elbilar återkallades bara i Sverige eftersom de riskerade att börja brinna. Ett tillverkningsfel gör att de kan fatta eld och ägarna uppmanades av det skälet att parkera bilarna utomhus.

Vi kan stoppa huvudet i sanden och kollektivt intala oss att allt beror på kineserna, men Kina stängde inte ner kärnkraften eller ändrade Volkswagens produktion till en blind satsning på elbilar. När man gjort fel är det minsta man kan göra att stå för det, så kan man åtminstone få behålla sin värdighet.

Momstrams

Det vore bra för folkhälsan om människor åt bättre, vilket skulle kunna underlättas av att bra mat blir billigare och/eller dålig mat dyrare. Det måste vara så regeringen tänkte när de satte igång att utreda ett system med olika momssatser på mat, där ”nödvändiga livsmedel” favoriseras.

Men oj så dumt! Min första invändning: Ska politiker som Gunnar Strömmer och Peter Kullgren berätta för ”vanligt folk” hur man äter nyttigt? Vad är nästa steg, att låta Ulf Kristersson berätta hur vi ska bygga muskler?! Denna typ av detaljstyrning av människors liv skulle inte sluta väl även om de hade varit lämpade för uppgiften.

Vidare gissar jag att ”nödvändiga livsmedel” i ditt hushåll inte är desamma som i mitt. Och tänk om jag köper in potatis och mjöl för att göra palt, men ändrar mig, bakar tårta av mjölet och gör chips av potatisen, blir jag eftertaxerad då? Nu raljerar jag lite, men det var faktiskt regeringen som började tramsa.

Så kommer alla gränsfall, undantag och individuella bedömningar. Räcker det inte med att man ska betala olika moms beroende på om man ska äta på plats eller tar med sig maten hem? Ska handlarna ringa en myndighet varje gång de tar in en ny vara för att fråga om produkten kan räknas som nödvändig, eller vilken kategori den ska tillhöra?

Låt oss stanna upp vid myndigheterna. När jag jobbade som komiker var det olika moms beroende på vad jag pratade om. Ren ståuppkomik var momsbefriad, föredrag var det inte. Specialskrev man skämt för en specifik kund blev det en bedömningssport och det enda man kunde vara säker på var att Skattemyndighetens personal själva inte hade en susning. Yrkesverksamma komiker hade en mejlinglista där vi jämförde beskeden vi fick. Stor humor, även om jag inte tror att någon skämtade om det på scen. Publiken hade aldrig trott oss.

Politiker älskar att detaljstyra liv, men detta blir bara för dumt. Denna utredning bör gå i pappersåtervinningen, helst igår. Jag inser att det är valår och att ”Vi vill göra maten billigare för hårt arbetande familjer” låter bra i teorin, men det gör det inte till ett bra förslag.

Bonde med högre växel

Jag får ibland mejltips på ämnen att blogga om. Inte alla funkar för mig, men jag är ändå tacksam. Det svåraste med bloggandet är att få fem idéer per vecka på ämnen som jag kan säga något vettigt om och som dessutom några tusen andra människor kan tycka är intressant. Dagens inlägg är ett tips från Lars.

För mig är Jeremy Clarkson främst fd programledare för Top Gear, ett motorprogram jag aldrig såg, men så har jag noterat att han gett sig in i jordbruksbranschen och där gett röst åt brittiska bönder, som verkligen tycks behöva någon som för deras talan mot kunskapslösa politiker. Ja, det gäller väl för europeiska bönder i allmänhet, men exempelvis de franska bönderna tycks kunna kasta skit på egen hand – bokstavligen.

Tillbaka till Clarkson. 2008 köpte han en bondgård på 800 tunnland. Som en investering, men också för att han ville testa branschen. Första året odlade han potatis. Inte lite till husbehov utan sexton ton. För mig som i bästa fall får hundra kilo i år låter det sjukt mycket, men inte tillräckligt för att få matkedjorna intresserade och alldeles för mycket för att sälja med en skylt vid vägen.

Clarkson insåg att enda sättet att få ekonomi på detta var att kapa bort mellanhänderna och starta en egen gårdsbutik. Därefter en pub där han bara säljer brittisk mat, ”from farm to fork”. Vad gör myndigheterna, applåderar? Nej, allt i sin makt för att stoppa Clarkson. De kräver att puben stängs och att parkeringsplatsen utanför tas bort.

Hade Jeremy Clarkson varit en vanlig bonde hade han tvingats ge upp, och kanske flyttat till ett annat land i protest. Nu kunde han istället göra tv av spektaklet, ”Clarkson's Farm”, som gav reklam till verksamheten. Myndigheterna tvingas undan för undan retirera för att inte framstå som ondskefulla alternativt dumma i huvudet, medan Clarkson gasar på. Nästa steg blev ett eget ölmärke producerat av korn från den egna gården och som idag omsätter över tjugo miljoner pund.

En stor del av framgångsreceptet är förstås kändisskapet, men inte bara. Det här kan bönder i hela Europa göra. Och inte bara bönder! Som komiker försökte jag i så stor grad som möjligt kapa bort artistbokarna ur ekvationen, företag med 2-3 anställda som tog upp till en tredjedel av kundens pengar för att ringa två telefonsamtal, skriva ett kontrakt och skicka en faktura medan jag ändå fick snacka med kunden för att styra upp förutsättningarna, vid sidan av att boka hotell och resa, skriva och testa ut skämten samt åka dit och göra jobbet.

Som biodlare får jag minst dubbelt så bra betalt för honungen genom att sälja den själv till slutkund jämfört med att sälja till en uppköpare. Kanske kan du och ditt företag eller arbetsgivare också behålla en större del av vinsten genom att inte dela den med grossister, detaljister, bokare, återförsäljare, distributörer, parasiter, agenter...

1 kr/kvm

I en kampanj för att bryta utflyttningstrenden säljer Emmaboda kommun tomter för 1 kr per kvadratmeter. Jag kan för lite om Emmaboda för att kunna döma ut försöket. Antagligen är det bättre än den vanliga ”lösningen” - att sitta på händerna och göra ingenting i väntan på att ens kommun ska bli attraktiv på något magiskt sätt.

Men när Götene gjorde samma sak blev det en flopp. Det får mig att tänka att man börjar i fel ände. Har man t ex frågat dem som flyttat ut ur kommunen varför flyttlasset gick åt det hållet? För om Emmaboda inte är en bra kommun att bo i är det knappast någon vits att slussa in fler.

”Emmaboda, here we come!”

De som är intresserade av erbjudandet lär t ex fundera över om det finns jobb. Arbetslösheten i kommunen är 6,4 procent, ungdomsarbetslösheten 8,7 procent. Det är något lägre än övriga landet, men sysselsättningsgraden på 78,5 % i åldern 20-64 år är istället sämre än snittet. Varför?

Jag ser att kommunen har en ganska hög andel utomeuropeiska invandrare, främst från Afghanistan, Syrien och Somalia, länder där kvinnor som regel inte är ute i arbetslivet. De kanske inte är arbetslösa i den meningen att de skriver in sig hos Arbetsförmedlingen, men är de hemma och inte söker jobb är de ju ändå det om familjen lever på bidrag. Emmaboda är för övrigt en industrikommun med låga löner. Många tvingas pendla till Karlskrona, Kalmar och Växjö. Kommunalskatten är 1,5 % högre än riksgenomsnittet. Det är sånt jag hade brytt mig om.

Och så är det detta med framtidstro. Jag har själv bott i en landsortskommun med hög utflyttning och hög medelålder. En sådan ort de unga lämnar när de ska studera och sedan kommer de inte tillbaka förrän de blivit pensionärer. Förutom att det är dålig ekonomi för en kommun att få tillbaka sina ungdomar först när de börjar kosta pengar igen är det själsdödande att bo på en plats ingen tror på.

Tidigare hade Emmaboda en känd musikfestival, Emmabodafestivalen (okej, inte världens mest innovativa namn), men den är nedlagd sedan åtta år tillbaka. Samtliga storbanker har lagt ner sina Emmabodakontor och även företagen lägger ner.

Jag har inga lösningar, men möjligen borde kommunen kämpa för att få behålla sina unga och sina företag istället för att lite halvdesperat rea ut sin tomtmark till nya invånare. För kanske är de man får in genom denna kampanj inte precis förstasorteringen. Den som lever får se, och möjligen även Emmaboda.

När skiten träffar fläktremmen

Mycket gammalt skit har jag kört runt i. Ändå är det inte många gånger mina bilar gått sönder under färd så att jag inte ens kan köra hem den. Jag minns en resa till jobbet på 90-talet i en Buick från -75. Plötsligt hoppar bilen till och börjar låta som en stenkross. Vevaxeln hade gått av och då var det färdigsnurrat för den dagen. En annan gång körde jag in i ett träd och fick snabbt lära mig skillnaden på en bil från 90-talet och en bil byggd av plåt. Istället för en buckla på kofångaren fortsatte trädet en meter in i motorrummet. Jag trodde att jag var med i Dolda kameran.

Och nu var det dags igen. Plötsligt smäller det till i motorrummet på motorvägen. Det börjar lysa på hela instrumentpanelen och innan jag hann stanna och köra in till sidan hade tempmätaren gått upp på rött. Fläktremmen hade hoppat av remskivan som stod i en märklig vinkel och jag insåg att det här skulle jag inte fixa själv.

Till skillnad från tidigare incidenter hade jag en försäkring som täcker bärgning hem utan självrisk, så bilen var snart hemma igen, men precis som vid vevaxel- och trädincidenterna stod jag nu i läget att jag saknade en fungerande bil. Jag har visserligen inget jobb jag måste kunna ta mig till, men jag har bikupor som ska tas hem, ett par lass ved i Sverige som jag redan borde ha hämtat och en mil till närmaste matbutik. Kort sagt – jag måste ha bil!

Tidigare har jag ofta löst det genom att köpa en skrothög som inte kommer att klara besiktningen, men det är inte längre så enkelt eller billigt. Till och med 30-40 år gamla Volvos och Toyotor börjar få ett samlarvärde som även gör rena reservdelsbilar attraktiva. Efter min misslyckade trädfällning köpte jag en Saab V4 av en jobbarkompis brorsa. Den kostade 750 kr, det gör de inte nu.

Och hur skulle jag lösa detta? I värsta fall var jag inne på att byta motor. Naturligtvis har jag en extra motor liggande i ladan, den som spar han har. Så det är väl bara att slänga in den istället. Man skruvar ur några skruvar, tar ur den gamla, slänger in den nya, skruvar fast, fyller på olja och kör. Hur det går till i detalj har jag lärt mig i tv-serien Macken.

Jag har ändå aldrig gillat motorn i denna bil (”för du var en sällsynt dålig konstruktion”, för att återigen referera till Macken), så inget ont som inte har något gott med sig. Fast med lite tur kunde det räcka att byta vattenpump, ifall den skurit. En ny vattenpump till min bil kostar 249 kr på Biltema, men det visade sig vara ännu lite lättare den här gången. Remskivan hade spruckit helt på egen hand, oklart varför, så vattenpumpen var intakt. Några timmar i garaget och bilder till människor som förstår på bilar, så satt en ny remskiva på plats och bilen var igång igen. Den här gången, men jag blir ändå orolig för framtiden.

Hur gör ni andra som bor utan kollektiva alternativ eller av andra skäl måste ha tillgång till bil? De flesta har väl bilar lite för nya för att praktiskt kunna eller ha råd att byta motor i. Försäkring med inkluderad hyrbil? Jag skulle gärna ha en startklar extrabil för tillfällen som detta. Eller rättare sagt, varje gång jag hamnar i situationen tänker jag att jag ska ha det, men nästa gång står jag där igen med skägget i brödrosten.

Familj med åtta barn (och två vuxna?)

Den här artikeln är två månader gammal. Jag blev dock nyligen uppmärksammad på den, och eftersom liknande notiser kommer hela tiden tänker jag att åldern kvittar. Vi är trots allt inne i den årliga nyhetstorkan.

Och redan i januari berättade Aftonbladet om åttabarnsfamiljen som inte klarade av sitt bolån, vilket ledde till att Kronofogden sålde deras hus. Till underpris, tyckte familjen, och det förstår jag är frustrerande, men det var ju inte längre deras val. Jag tror förresten att underpris är mer regel än undantag när bostäder säljs på exekutiv auktion, som köpare vet man ju inte vilka knarkare eller torpeder som ska dyka upp efter att man flyttat in.

Pappa Peter blev av med sin provanställning under pandemin och i samma veva kraschade mamma Marias nagelsalong.

”Inte heller hon hade ordnat med något skydd som kunde täcka den förlorade inkomsten.

    -   Jag tänkte inte på det. Allt rullade bara på, säger hon.”

Det får mig att tänka på Peps Perssons textrad ”Var du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Om det nu gick så bra, hade det inte varit en bra idé att lägga undan lite pengar? Hon är 45 år gammal, maken 62. De köpte huset 2015 för 2,5 miljoner och hade redan då betalningsanmärkningar så stora att bara Bluestep gav dem lån, mot hög ränta. Rätt beslut av de andra bankerna, visade det sig med facit i hand.

Jag undrar var pengarna är? Peter var 51 när huset köptes. Är man över 50 år och dessutom familjefar ska man väl ha något sparat kapital mitt i livet, inte bara betalningsanmärkningar?! Jag fattar att åtta barn inte är gratis, men det visste de väl redan innan pandemin, då när allt ”rullade på”? För övrigt är det inte en mänsklig rättighet att skaffa åtta barn. Åtminstone något av barnen verkar ha blivit till efter 2021 och antagligen ytterligare ett par mellan husköpet och pandemin. Hur tänkte Peter och Maria där?

”Barnen är vårt allt” säger föräldrarna, men det verkar finnas såväl hund som katt och kanin (åtminstone en inredd kaninbur) i hushållet, så riktigt allt verkar de inte vara. Men för ovanlighetens skull får ändå föräldrarna frågan om det egna ansvaret:

”Ja, det hade ju kunnat göras bättre såklart, från början, men banken som vi har haft har inte varit så medgörlig heller. De kunde lätt ha löst det här, om de hade velat bara.”

Så en halv mening om sin egen skuld, utan att precisera vad de hade kunnat göra bättre. Sedan är det offerkofta på och bankens fel. Senare får även Kronofogden en släng av sleven för ”de borde såklart ha gjort rätt från början” (till skillnad från Peter och Maria?).

Om vi börjar med banken hade det varit kul att få höra deras version, men att den inte varit medgörlig beror gissningsvis på att familjen inte betalat ränta och amortering enligt det avtal man kommit överens om. Går jag till mig själv uppfattas jag nog också ibland som omedgörlig när motparten svikit en överenskommelse. Särskilt om personen som svikit/ljugit inte själv tar första steget och kryper till korset utan lämnar det åt mig.

Nu har en okänd välgörare hjälpt familjen att få bo kvar, och därmed slipper barnen flyttas ut till olika fosterhem. Det är säkert det bästa för barnen, som ju är de verkliga förlorarna efter föräldrarnas omdömeslösa leverne. Men jag kan inte låta bli att tänka att Peter och Maria fått mer hjälp än de förtjänat och ändå låter de som om det är dem det är synd om. ”Vi har känt oss attackerade på alla fronter under en väldigt lång tid.” Brist på självömkan lider de åtminstone inte av.

Jag hade så gärna sett en uppföljning av detta, t ex en tv-serie om 30 år där man i åtta avsnitt följer barnen i varsitt program och tittar på deras ekonomi. Jag undrar om de sitter med blancolån och offerkofta, som föräldrarna, eller om de har månadssparande och järnkoll för att aldrig hamna i deras sits. Vad tror ni?

Den som sår får skörda

Det finns många spännande aspekter av biodling, men för mig är honungen det centrala. När det börjar rinna in nektar i kuporna och när ”dragen” efter respektive blomster (i mitt fall främst maskrosor, hallon och ljung i tur och ordning) är igång vill man veta hur länge det ska hålla i sig och hur många kilo det ska ge.

Det sistnämnda är svårt att uppskatta även om jag börjar få en aning när jag ser hur många skattlådor jag kan sätta på kuporna, men helt konkret blir det inte förrän jag börjar skörda honung. Det gör jag sedan förra året tre gånger per säsong – i början av juli, i slutet av juli och i slutet av augusti.

Årets första skörd inbringade elva lådor à tio ramar, alltså 110 stycken. Varje ram borstas ren från bin som sedan får klara sig med lite mindre yta än tidigare, men vid behov ger jag dem nya tomlådor att fylla upp. Fuktkvoten i honungen kontrolleras och de ramar som är för våta ställs på tork i staplar med ett lock täckt av datorfläktar, i ett rum med en avfuktare. Där får de stå tills de är tillräckligt torra.

Sedan är det dags att slunga honungen. Täckvaxet tas bort med en avtäckningsgaffel, ramarna ställs i en slunga, som är en slags centrifug som snurrar ramarnas tills honungen skvätter ut på slungans vägg, rinner ner mot botten och en kran. Därefter silas honungen fri från vaxrester och hälls i tunnor där jag rör honungen morgon och kväll tills den får den krämiga konsistens den ska ha när den är färdig. Detta är känsligt, den färdiga honungen tappas på glas när den är klar, varken för tidigt eller för sent, och har jag något annat i kalendern då får det stryka på foten.

Först därefter, när honungen är buteljerad, vet jag exakt hur mycket honung det blev, men jag har som sagt ett hum redan i bigården och ännu mer vet jag efter slungningen. Den gör jag idag, från tidig morgon till sen kväll (med korta datorpauser). Sedan återstår det alltså ytterligare en slungning innan jag har facit för sommarhonungen. Efter det tar jag med mig bina till ljungtätare nejder där de ska få samla ljunghonung, men dit är det ytterligare någon månad. Idag gäller slungning: Fyra ramar avtäcks och slungas medan fyra nya förbereds och så upprepas processen tills jag är så less att jag kan skrika. Samtidigt är det ju detta jag väntat på sedan i höstas. Äntligen lön för mödan.

Betala för att promenera

Avgifter för att få gå en skogspromenad låter som om dystopisk framtidsroman, men i Holland är privata skogar spärrade med bommar och betalautomater redan verklighet. Och det är inga struntsummor heller! En barnfamilj kan tvingas betala över en femhundring för att komma in i en nationalpark.

System för avgiftsbelagd natur har funnits länge där, men tidigare har avgifterna varit symboliska. Det känner jag förresten igen från Norge där man kan få vippsa en tjuga för att köra in på en privat väg eller parkera sin bil i en grusad skogsglänta. I sig inte upprörande. Jag kan till och med tycka att det är rimligt att en lokal förening tar ut självkostnadspris för sitt arbete att hålla ett område tillgängligt. Men vi måste nogsamt se till att det stoppar där.

För vi lever i en global värld där dumheter från andra länder sprider sig utan bättre argument än att de just finns i andra länder. Möjligen kan man hänvisa till miljö om man behöver, för alla bryr sig väl om miljön och då får man säkert inte ifrågasätta på vilket sätt miljön tar skada av att jag kör några meter på en skogsväg eller går runt i skogen med matsäck eller en termos kaffe.

I Sverige och Norden gör allemansrätten det möjligt att gratis få tillgång till i stort sett hela naturen mot att vi lämnar området i samma skick som när vi kom, tar hand om våra sopor osv. För oss är det en självklarhet, men mycket skit från andra länder införs även här, så bara för att vi kan njuta avgiftsfria skogspromenader idag är det inte givet att det är så även i morgon. Skyll på miljöskäl så ställer svenskarna upp på det mesta av dårskap. Att ”vi” dessutom älskar digitala system och ny teknik tror jag underlättar ytterligare. En del skulle nog se det som festligt och exotiskt att det dyker upp en betalstation mitt i skogen.

Exotiskt är det ju, men i förlängningen skulle det leda till sämre folkhälsa och att ännu mer makt flyttas från folket till de redan mäktiga. Nu låter jag dystopisk, och till viss del är jag det. Ingen vet hur framtiden blir, men är det någon som tror på mer frihet av allemansrättstyp, och färre avgifter i vardagen?

Gratis dusch

Sedan i höstas betalar jag 50 öre/kWh inkl moms för min ström. I vintras lönade det sig bra att ha låst priset, men nu på sommaren kan ju elen vara billigare ibland, så då snålar jag gärna lite för att kompensera. Värme kommer man undan nu, AC använder jag inte och mat blir oavsett elpris billigare på spisen än på grillen (som jag för övrigt tycker är ett alldeles för krångligt och tidsödande sätt att laga mat).

Men dusch kommer jag inte undan, särskilt inte när jag iklädd bidräkt stått och lyft tunga honungslådor i stekande sol i flera timmar. Hur funkar en sån där campingdusch egentligen? Ni vet, en sådan där svart påse som man hänger upp ute och som värms upp av solen. Jula och Biltema har varsin tjugoliters duschpåse för en hundring, men jag har en ännu billigare eftersom det följde med en påse med huset.

Idén är ju smart. Vattnet värms upp helt strömfritt genom att påsen och därmed dess innehåll värms upp av solljus. Har man inte sönder påsen är det en evighetslösning och allt som behövdes var en spik lagom högt upp på ladans södervägg. Sedan var det bara att vänta till eftermiddagen.

Jag vet, jag var inte med när Gud delade ut muskler, men låt oss fokusera på duschen istället. Efter en solig dag blev vattnet absolut tillräckligt varmt. Ballofixkranen var lite mekig att vrida på högt upp på väggen, men jag satte spiken där jag visste att jag hade en regel på baksidan. Påsen väger trots allt tjugo kilo och jag ville inte få den i huvudet. Vattentrycket hade gärna fått vara lite hårdare, men det hänger ju ihop med storleken och även om jag sett campingduschar på 40 liter tyckte jag att den här var tung nog att hänga upp (det är ju det där med muskler). 20 liter räcker dessutom gott till en dusch.

Slutsatsen blir att det skulle gå att hålla sig ren med en sån här påse, åtminstone tre månader om året. Men särskilt behagligt var det inte. Inte någon större ekonomisk vinst heller, tror jag. Jag är inte den långduschande typen utan brukar använda principen blöta ner – tvåla in – spola rent. Jag ska pröva igen, men för att få till en dusch värd att använda får jag nog sikta in mig på Ingvar Hirdwalls lösning från Potatishandlaren (och ett redigt duschdraperi för att inte skrämma grannarna):