Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Med Luther på axeln

Kanske är det typiskt svenskt, men jag är uppfostrad att ta betalt för det jag gör, inte för det jag inte gör. Redan första året avkastningen på börsen översteg löneinkomsten var det något som skavde. Då gjorde jag ändå aktiva placeringar och avsatte tid för att läsa på. Nu lever jag mest på passiva inkomster från indexfonder.

Lotterivinster och arv är andra inkomstkällor som anses skamliga, och när vi väl jobbar för pengarna ska det göras rejält. Som komiker kunde jag göra nästan gratis ”spekjobb” med specialskrivet material för att synas på ”rätt” ställe, för att nästa kväll fakturera tiotusen för en halvtimmes skåpmat jag hade kunnat rabbla i sömnen.

Varför tar det då emot att tjäna så mycket som möjligt med minsta möjliga insats? För jag pratar inte om att andra tittar snett på oss när vi använder de genvägar livet ger oss. Det händer säkert också, men det som verkligen stör mig är när jag lyckas ge mig själv dåligt samvete för att jag har det för bra.

Kanske finns det något bra med detta, men så länge man inte tar resultatet för givet är det väl bra med högsta möjliga avkastning? På börsen strävar vi efter hög procentuell vinst till låg risk och egentligen går det igen i allt från träning till odling. Jag tror inte att någon får dåligt samvete över en bra skörd eller nytt rekord i bänkpress. Men så fort det liknar jobb måste vi liksom lida för att det ska vara okej. Varför då?

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.

I grevens tid (eller strax efter)

Arvstvister har vi sett förut, men kanske ingen lika adlig som denna. Greve Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister, Claës (uttalas Kläääs?) Trolle-Wachtmeister, Hans och Kirstine von Blixen-Finecke... Min första fråga är: Finns dessa människor? Det känns som en Rowan Atkinson-sketch, lite som valet i Svarte Ormen där en av kandidaterna kom från The Standing At The Back Dressed Stupidly And Looking Stupid Party.

Annars känns historien bekant. En hundraåring har dött. Allt var givet tills gubben vid 97 började spruta ur sig testamenten till höger och vänster. Brorsonsonen som trodde att han skulle få ta över godset blev dragen vid näsan och hans långa ansikte blev ännu längre.

Var greven dement? Paret som dragit högsta vinsten är glasklara på att så inte var fallet och de ska ha tackat nej till ett miljardbud för att backa undan. Jag har såklart ingen aning, men jag tycker att det är konstigt att sånt här inte kan redas ut medan folk är i livet. Särskilt när det gäller människor på 90+. Det är ju liksom ingen överraskning att de ska dra in kepsen inom kort. Kan de inte samlas över en kopp kaffe och gåsleverpaté eller vad som är vanligt i deras kretsar? Jag fattar att det är kymigt att berätta för en släkting att han inte ärver, men vad ska denne göra åt saken?

Nu ska istället domstolen avgöra ärendet från nu fram till december och sedan lär det väl överklagas. Carl-Fredrik Wachtmeister, mr Långface, tror att processen kan ta upp till tio år och att döma av bilderna på motparten undrar jag om det hinner bli ännu fler arv och arvstvister innan dess. Det enda man kan vara ganska säker på är att inte alla kommer att bli nöjda och beredda att gå vidare med sina liv. Kanske ingen.

”Skit-testamente!”

Drogtester integritetskränkande?

Ekot avslöjar att Ica drogtestar arbetssökande. Eller avslöjar förresten... Ica gör ingen som helst hemlighet av det, men facket går i taket.

Jag ser inte problemet så länge de jobbsökande informeras om testet. Jag tror att jag själv utsattes för ett sånt här test för 30 år sedan och jag blev inte informerad, det var ett urinprov i samband med läkarundersökning i rekryteringsprocessen. När jag några år senare slutade på arbetsplatsen var min efterträdare en facklig representant på företaget och det var han som berättade att de testade blodet för otillåtna preparat.

Det tycker jag var lite på gränsen, men hade de bara berättat hade jag varit okej med det. Det är dyrt att anställa och lära upp ny personal och när provanställningsperioden är över kan det vara knepigt att göra sig av med personal. Det är därför logiskt att man vill veta så mycket som möjligt om de som söker. Det finns säkert massor av helgknarkare som sköter sitt jobb prickfritt och ansvarsfullt, men vore jag arbetsgivare skulle jag inte vilja chansa på att hitta dem.

Facket i reportaget säger att de vill att Ica ska vara drogfritt, men de motsätter sig ändå testen eftersom det är integritetskränkande och tydligen är det inte tillåtet i offentlig sektor. Så hur ska man då ta reda på om personalen knarkar – fråga dem. Alla är ju inte så här ärliga:

Det finns ett enkelt sätt att slippa bli bortvald i en jobbsökningsprocess pga drogtester – låt bli att knarka. Annars får man väl helt enkelt leta upp en arbetsgivare som är okej med droger. Jag hade inte varit det. För mig är knark ett legitimt skäl att välja bort en människa som kompis, att jag skulle överväga att ha en person som använder droger anställd finns inte på kartan.

Jag vet att detta är känsligt för många, att en del likställer narkotika med alkohol eller till och med kaffe (vissa argument i nätdiskussioner är så dumma att man nog måste knarka för att gå på dem). Det står var och en fritt. För min del skulle ni gärna få skriva i era jobbannonser att ni inte vill ha svar från kaffedrickare och testa kandidaternas urin för koffein.

Vad säger ni andra? Ska man få drogtesta innan anställning och hade du varit okej med personal som exempelvis använder cannabis?

Skattefinansierad kultur

I vanlig ordning har det kommit några kulturupprop inför valet. Först var det Lena Endre, Tommy Körberg och ytterligare runt 70 ”kulturpersonligheter” som krävde höjda kulturanslag. Ett par veckor senare gjorde Endre och ytterligare ett gäng som ser sig som allra viktigast ett utspel om att kultursektorn minsann inte är tärande, men om de inte får pengar kanske de slutar producera kultur. Så det så!

Jag ger dem rätt och fel. Kultur kan få kosta pengar, men särskilt i debattartikeln får jag en känsla av att de tycker att ju finare kulturen är, desto sämre går den. Kultur behöver inte alltid bära sig ekonomiskt, men då är den per definition tärande. Ett citat från texten:

”Cirka 218 kronor i månaden, det är vad det offentliga investerar per invånare. Bibliotek, kulturskolor, museer, folkbildning, teater, dans, musik, film, studieförbund och stora delar av det ideella kulturlivet.

En jämförelse: familjeabonnemang på Spotify kostar cirka 219 kronor per månad och Viaplay Sport cirka 299 kronor.”

Ja, det var ju också en jämförelse... Om en familj väljer att lägga 219 kr per månad på Spotify och ytterligare 299 kr på Viaplay Sport, så har familjen just valt att budgetera en dryg femhundring. Vad spelar det då för roll att staten lägger 218 kr av andras pengar på diverse kultur? Spotify är ett privat börsnoterat företag som inte får någon del av svenska skattepengar. De finns för att tillräckligt många konsumenter vill betala för deras tjänster och för att c:a 70 procent av intäkterna slussas vidare till diverse kulturskapare som valt att finnas på Spotify.

Vad hindrar resten av Kultursverige från att jobba på samma sätt? Ännu ett citat från artikeln:

”Kulturen är inte en 'tärande' sektor utan en snabbt växande näringsgren i Sverige. Den kreativa sektorn omsätter 650 miljarder kronor och sysselsätter omkring 250 000 personer och betalar miljarder i skatter och sociala avgifter.”

Så vad är problemet? Är ni framgångsrika eller bidragsberoende, hur ska ni ha det? Jag menar inte att all kultur måste löna sig från första kronan, men jag börjar bli rätt less på kulturarbetare som anser att det är en mänsklig rättighet att de ska få jobba heltid med sin hobby oavsett om den har betalande publik eller inte för annars är samhället fascistiskt.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Vill tillräckligt många konsumenter betala för produkten behövs inga bidrag. I annat fall är ni tärande, om ni inte finansierar er egen kulturproduktion förstås. Mängder av människor gör allt möjligt med förlust utan att ens tänka tanken att staten ska kliva in och betala.

Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.

”Helt jävla otroligt”

Aftonbladet berättar om Ola som vunnit en dryg miljon på trav. Han är travintresserad, men denna vecka hann han inte tippa utan lät datorn slumpa fram ett system för 114 kr och det gick bättre än när han anstränger sig. Närmare bestämt blev det 1066128 kr. Så vad händer nu?

”Vi har en del smålån som kostar mycket per månad. Där kan vi sänka utgifterna, det är inga småpengar. Sen om vi hostar in en del på banken så blir det en utlandsresa varje år för räntan.”

Det lät ju förnuftigt, även om jag inte helt fattar hur han både kan ta bort lånen och få en ansenlig ränta på återstoden. När ”en del” ska ”hostas in” på banken låter det i mina öron inte som att det blir mer än max ett par hundratusen. Ska den årliga räntan på det ta familjen utomlands får det nog bli en weekend till Köpenhamn. Särskilt som det inte låter som att han tänker ta börsen till hjälp utan kontaktat banker för att välja ”ett bra konto med bra avkastning”. Men jag tror inte att han behöver oroa sig för:

”Jag har gjort av med 100 000 kronor redan. 50 000 kronor till min son och så 50 000 kronor till min fru som hade lite smålån som hon har fimpat. Det blev lite över och nu ska frugan till Ullared.”

Ännu fler smålån alltså? Jag läser gärna ett reportage med Ola om ett år och skulle inte ramla av stolen av förvåning om det då investerats i en ny bil och ytterligare ett par shoppingresor. Lätt fånget, lätt förgånget... Och det behöver inte vara något fel med det. Hade Ola sagt att ”en miljon är ju inte så himla mycket och man lever bara en gång, så nu ska vi unna oss tills pengarna är slut” hade jag önskat lycka till och inte skrivit det här inlägget.

Nu låter det istället som att han varit med om något fantastiskt som helt kommer att förändra livet. ”Helt jävla otroligt”, säger han själv, och ”frugan gapade som fan”. Men så lös idiotlånen och sätt resten i en indexfond om du menar allvar, istället för att sätta pengarna på ett bankkonto där inflationen käkar upp smulorna i väntan på att ni ska hinna shoppa upp allt i Ullared. Där är det förresten stängt:

På allas önskelista?

När arbetslediga FIRE-personer eller de som drömmer om att komma dit (eller för den delen riktiga ålderspensionärer) får frågor om hur de spenderar eller önskar spendera sina dagar, så är det en sak som återkommer – lång frukost utan stress.

Jag är likadan. I min idealtillvaro delas frukosten in i tre delar. Först gröt framför datorn. Havregrynsgröt med en mix av vanliga havregryn och fiberhavregryn. Till detta opastöriserad mjölk och hemlagad sylt.

Steg två består av en kopp chaga-te och en hembakt smörgås. Jag slutade köpa matbröd för många år sedan, så kvällen innan tar jag ut mitt eget bröd från frysen.

Avslutningsvis en kopp kaffe. Finns det kaffebröd kan det också slinka ned, men det gör det sällan. Vid det här laget har jag betat av akuta mejl liksom nattens bloggkommentarer och kan skumma av nyhetsläget och fundera över hur jag ska få resten av dagen att gå.

Min teori om varför frukosten tycks vara mångas heliga stund är för att vi inte är vana. Hundratals, eventuellt tusentals, frukostar har jag haft andan i halsgropen och exakt åtta minuter på mig innan jag måste stå i duschen för att inte spräcka tidsschemat. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det vore att samtidigt lägga till arbetsuppgiften att göra några bångstyriga barn klara för skolan.

Tyvärr kommer jag nu in i den tid på året där jag oftast tvingas tidsbegränsa min frukost. Fram till jul har jag rätt många lördagar och söndagar då jag ska sälja honung på marknad, göra matsäck, köra några mil, resa upp ett tält och rigga mitt marknadsstånd innan kunderna kommer, vilket gör att väckarklockan plingar till någon gång mellan 5 och 7 på morgonen.

Vis av erfarenhet (ett annat ord för ålderdom) går jag upp en kvart innan jag måste, så att jag ändå hinner med min trerätters frukost i förkortad version. Det enda positiva med dessa morgnar är att jag likt Pippi Långstrump gläds mer åt mina långfrukostar när jag så småningom får dem.

Vad ser du fram emot med lediga dagar? Är det timslånga frukostar, att slippa möten eller att inte längre tvingas samarbeta med idioter som hägrar allra mest?

Överens med Miljöpartiet

Nej då, inget clickbait. Även om jag tycker att miljöpartisterna ofta är helt galna, har dåliga förslag och är särskilt skadliga för just miljön har jag inga problem att hylla dem när de för en gångs skull har rätt.

I måndags tog jag upp problemet med att livslångt skuldsatta personer inte går att straffa genom att bötfälla (för de kan/kommer ju ändå inte betala), men likadant är det ju åt andra hållet. Om en miljardär får en p-bot drabbas han/hon mycket mindre än en fattig person. En möjlighet är att göra om alla engångsbelopp till dagsböter, men då drabbas istället de med hög inkomst, inte de med hög rikedom. En variant som jag lanserade för många år sedan har nu anammats av Miljöpartiet. Jag valde att kalla det progressiva böter. Miljöpartiet kallar det Jan Emanuel-skatt.

Nu i dataåldern är det inga problem att ge upprepade felparkeringar högre och högre straff. Alla kan göra fel, missa en skylt och parkera där man egentligen inte får. Men gör man det igen och igen visar det att man istället bara skiter i reglerna, särskilt om man gör det på samma plats. En sådan person är miljardären Jan Emanuel. Jag visste inte att han är seriefelparkerare, däremot att han valt att inte ha registreringsskylt fram på sin bil eftersom han ”tycker det är fult”.

Och i mitt förslag ska detta inte bara gälla parkeringsböter. Om rika människor väljer att ignorera lagen och istället betala ska det kosta – mer och mer och MER! Känner ni till matteexperimentet ”riskornen på schackbrädet”? Lägger man ett riskorn i första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde osv, blir det arton triljoner på den sextiofjärde och sista rutan.

Jag menar inte att man ska bötfälla någon med triljoner (bl a för att jag är lite osäker på hur många nollor det är i en triljon), men räkneexemplet visar att genom att höja bötesbeloppet efter hand hindras även Jan Emanuel och andra som anser sig stå över lagen från att välja böter istället för lag eller avgift.

Fakturera utan företag

Jag letar verkligen inte efter jobb. Som jag varit inne på tidigare har jag fullt upp även utan, men så hörde en gammal kund av sig och frågade om jag eventuellt kunde göra en korrekturläsning/översättning.

Jobbet (om det nu blir något) är i höst efter att mina bin är invintrade och är antagligen klart på några dagar. Men så var det den lilla detaljen att jag lagt ner mitt företag. Även om kunden tog kontakt för att de varit nöjda med mitt tidigare arbete kommer de garanterat inte vilja anställa mig för ett kort uppdrag. Det blir för mycket pappersarbete.

Men jag tyckte att detta kunde vara en bra läge för att testa att anlita ett faktureringsbolag, ett ”egenanställningsföretag” som anställer dig på pappret för att du ska kunna fakturera uppdragsgivare. Dealen är att företaget tar några procent av totalsumman mot att de skickar fakturan och betalar in skatt och egenavgifter. Så jag startade konto hos ett och tycker att det verkar rätt smidigt.

När jag blev företagare för drygt 25 år sedan var jag så inställd på att jag skulle ha ett eget företag att jag startade upp det innan jag hade en enda betalande kund. Det är inget jag ångrar, men det är nog många som ser företagandet som ett nödvändigt ont i sammanhanget.

Vill man prova på att göra business av sin hobby och kanske driva verksamheten parallellt med en anställning kan detta vara lösningen. I Sverige kan man ha FA-skatt och därigenom både vara företagare och anställd på samma gång, men ska man frilansa och saknar stora uppstartskostnader och avdragsmöjligheter kan man lika gärna lägga ut företagandet på en extern firma.

Säsongsbetonat jobb.

Själv har jag inga utgifter för detta uppdrag som utförs vid min egen sedan länge betalda och avskrivna dator, men hade jag haft det skulle jag kunna meddela faktureringsfirman så att min skatt minskar motsvarande. Är man bergis på att man vill vara företagare i flera år tycker jag nog ändå att man ska starta ett eget, även om verksamheten inte kräver anställda, lager eller dyra maskiner. Sedan tycker jag i och för sig att alla skattebetalare borde få rätten att fakturera, men jag tror inte att någon politiker är överens med mig där. För att inte tala om facket...

Besatt klasstänk

Den politiska vänstern har snackat klass sedan innan Ådalen, men den senaste tiden låter inte bara högern likadant utan var och varannan människa i sociala medier. Det är ett fasligt tjafs om hur överklassen är och hur arbetarklassen borde vara. Vad har hänt?

Jag kanske lever i en klasslös bubbla, men jag har aldrig reflekterat över om mina vänner är arbetarklass, medelklass, överklass eller något annat, eller om de gjort klassresor upp, ner, fram eller tillbaka. För mig känns klass som ett förenklat sätt att dela in människor, och något man gjorde för mycket länge sedan. Eller i bakåtsträvande länder, som England och Indien.

Jag ser inte vitsen. Särskilt inte när det finns traditionella arbetare som badar i pengar och betydligt fattigare överklass. Det vore lika meningsfullt att dela in folk efter stjärntecken. ”Så här är stenbocken” och ”det vet man ju hur vattumän funkar”.

Så varför finns de som fortfarande ser klassbegreppen som relevanta? Är det den nya tidens astrologi (för när jag tänker efter var det rätt många år sedan jag såg ett horoskop)? Är det för att göra världen mer begriplig eller för att fördumma debatten? Jag begriper åtminstone inte, så kanske är jag redan fördummad.

Men det kanske bara är jag som är ute och cyklar. Tänker du samhällsklass när du möter nya människor? Definierar du dig själv i en klass? Och om så är fallet – varför då?

Svårt att lugga en flintskallig

En man åkte fast när han plankade i Göteborgs kollektivtrafik – 50 gånger på tre år. Han är c:a 45 år och har fått böter 50 gånger för att ha underlåtit att betala sin biljett i kollektivtrafiken. Han har inte heller betalat sina böter och ska nu också betala rättegångskostnader, påminnelseavgifter och inkassoavgift.

Jag vet ingenting mer om detta fall än det som står i artikeln, och det är ju nästan ingenting, men det är väl ingen vild gissning att han har skulder sedan tidigare och inga utmätningsbara tillgångar. Så vad gör man då? Vi påstås ju vara lika inför lagen (tills Moderaterna inför brottsrubriceringen ”femicid” för män som dödar kvinnor), men personer som saknar ekonomi kan inte drabbas av böter. De kan få böter, men det spelar ju ingen roll för dem.

Jag har pratat med en sådan person. Han ägde ingenting officiellt och hade en miljonskuld till staten. Han lät därför bli att besikta bilen och betalade aldrig för parkering. För sånt kostar ju pengar. Att få böter för att köra obesiktigat kostar däremot ingenting för den som saknar pengar för all framtid.

Jag är inte avundsjuk. Jag tycker att det skulle vara hemskt att sakna tillgångar och att vara beroende av andra för att kunna äga något. Jag fick ett litet prov på det livet när jag flyttat till Norge, men saknade norskt personnummer och därför under några månader inte kunde äga min egen bil eller ha ett eget elabonnemang.

Bulvanägd Nissan.

Rent praktiskt innebär det att det går runt människor i samhället som är immuna mot böter. Enda lösningen jag ser är att ge dem fängelse, men det blir ju också besvärligt att börja låsa in folk för obetalda p-böter eller för biblioteksböcker som inte kommit in i tid.

I Norge är det faktiskt uttalat att vissa böter kan omvandlas till fängelse om staten inte får betalt och upplever att de inte heller kommer att få det. Men jag är skeptisk till att det funkar så. Norska fängelseplatser är inte heller gratis, så det är såklart en dålig deal att sätta någon i fängelse i tre dagar för en obetald fortkörningsbot. Men det vore åtminstone mer rättvist.

Plommonsylt

Den här tiden på året blir jag ofta erbjuden frukt, bär och annan mat från människor vars tomter svämmar över av livsmedel de inte hinner ta hand om. Igår frågade grannen om jag inte ville ha ett par kilo plommon. Onödigt retorisk fråga, han borde känna mig vid det här laget. Förresten har han inget plommonträd, så antagligen hade han fått dem i sin tur.

Utmaningen var att de nog inte skulle hålla så länge, så jag bestämde mig för att koka sylt. Det jag använde var följande:

plommon, 2 kg
blåbär, 500 gram
strösocker, 5 dl
vatten, 2 dl

Jag läste om någon som lyckats koka och pressa plommon och därigenom sluppit att kärna ur dem, men själv tog jag en kniv och skar runt för att förhoppningsvis frigöra kärnan utan allt för mycket pillande, lite som man gör med avokados, som ju också har svårtuggade kärnor.

Att jag blandade med blåbär var för att jag hade dem tillhands och dessutom tänkte att det skulle bli en bra kombo. Plommon kan ju dessutom vara laxerande pga halten sorbitol, så då tänkte jag att det skulle vara smart att spä ut det lite. I med lite vatten i botten på kastrullen och så kokade jag under omrörning i ungefär en kvart, tills plommonhalvorna blivit mosiga.

Innan jag började kollade jag några recept för inspiration, och några av dem innehöll sinnessjukt mycket socker, upp till lika mycket som mängden bär. Det här var ganska söta plommon, och det är ju blåbär också, så då borde det inte behövas så mycket sötning.

Det är förresten ett av problemen jag upplever med köpesylt nu när jag gör nästan all sylt själv, att färdig sylt ofta är alldeles för söt. Sylt ska smaka bär! Socker är ju billigare än frukt och bär, så jag förstår tillverkarna, men gott blir det inte. Själv tyckte jag att fem deciliter socker blev lagom, men ta rör ned lite i taget och smaka av. Efter några minuters kokning och omrörning ansåg jag sylten färdig.

Gratisbär är inte bara goda, de ger en väldigt billig sylt. Denna sylt kostade mig runt fem kronor (c:a 2 kr/kg) och räcker till åtskilliga gröttallrikar, pannkakor, smörgåsar... In med burkarna i frysen så sprider jag ut dem över året.

Fattiga arbetare?

”Working poor” är ett ganska nytt begrepp bland forskare och debattörer. Det handlar om människor som trots arbete har svårt att försörja sig, men det används lite lagom luddigt så att det ska kunna passa in på väldigt många. Lyssna bara på detta:

”The working poor are working people whose incomes fall below a given poverty line due to low-income jobs and low familial household income. These are people who spend at least 27 weeks in a year working or looking for employment, but remain under the poverty threshold.”

Så även om man inte arbetar och inte ens söker jobb mer än halva året är man ”arbetande fattig”? En som naturligtvis älskar begreppet är kommunisten och krönikören Åsa Linderborg, som ser alla frågor som klassfrågor. I ett angrepp från vänster på Magdalena Andersson spinner hon loss på temat med tre exempel.

”Melanie är 29 år och arbetar på Din sko i Mall of Scandinavia sedan tio år tillbaka. Hon vill jobba heltid men får bara 22 timmar i veckan, och tjänar 21 000 före skatt med ob. Hon – som står i en skobutik – drömmer om att köpa sig ett par nya gympadojor. De hon har är begagnade.

Jonathan, 26, vet också nåt om samma deltidsträsk. Han har jobbat deltid på Coop men knegar just nu på ett bemanningsföretag, med tänder som ruttnar bort. Får man som bäst ut 12 000 i månaden, kan man inte gå till käftdoktorn. Emelie, 39, som jagar timmar på ICA, har inte köpt nya glasögon på många år.”

Exemplen kommer från en reportageserie i Arbetet, men att bevärdiga dem med länkar är Linderborg tydligen inte tillräckligt solidarisk för. Men det är jag, så den som vill kan klicka på artiklarna om Melanie, Jonathan och Emelie.

Melanie har alltså jobbat i stort sett hela sitt vuxna liv på ett deltidsjobb och har inte råd att köpa nya gymnastikskor. Till Arbetet säger hon att hon skulle kunna jobba extra på någon annan arbetsplats, men det framgår inte om hon sökt något sådant under de tio år som gått. Har hon ens berättat för chefen att hon vill jobba heltid och att hon av den anledningen söker andra jobb (om hon nu gör det)? Så många frågor, men mest av allt undrar jag hur en kvinna på 29 år med över tjugotusen i månadslön inte har råd att lägga undan ett par hundralappar till skor.

Jonathans tänder ruttnar bort för att han inte har råd att gå till tandläkaren. Jag går visserligen regelbundet till tandläkaren, men periodvis har jag inte gjort det. Senast när jag flyttade mellan två länder hann det nog gå tre år, men inte ruttnade mina tänder bort för det. Lever han på energidryck eller räcker inte lönen ens till en tandborste?

”Jag spelar i två band, ett punkband och ett progressivt doom metal band. Lönen räckte till hyra för replokalen på 160 kronor och att utfodra mig själv.”

Det räcker heller inte till bostadshyra, så han bodde hemma hos flickvännens föräldrar tills tjejen fick en 72%-anställning och kunde fixa lägenhet. De måste vara stolta över dottern och hoppas på att hon lyckas snärja detta kap till man så att han kan bli försörjd av svärföräldrarna livet ut. Men svälta lär han inte göra om det stämmer att allt han köper utöver replokalshyran är mat. Då blir det 12000-160=11840 kr dit. Grattis Ica!

Vilket leder oss över till Emelie som trots bristen på deg jobbar på Icas bageri. Hon snittar 16000 kr netto och bor ihop med sin heltidsarbetande make, så jag förstår varför Linderborg ”glömde” att nämna det. Det skär sig nämligen lite med att hon inte skulle ha råd med glasögon. Ett par nya glasögon på en lågpriskedja kostar under tusenlappen inklusive synundersökning, och den som vill kan dela upp betalningen på 24 månader med 20 kr i månatlig fakturaavgift som enda tillägg. Då kostar det 39-åriga Emelie 60 kr i månaden, knappt fyra promille av hennes lön. Till skillnad från övriga är Emelie tydlig med att hon inte söker andra jobb, men har funderat över det.

”Man kanske får se över sin livssituation, hitta ett annat jobb som ger mer timmar. Så ska det ju inte behöva vara.”

Jag tror säkert att åtminstone två av Linderborgs tre exempelpersoner har tuff ekonomi, men om de lever sparsamt, aldrig unnar sig något extra och trots det inte har råd att lägga undan några tior i månaden undrar jag vad jag missat. Kan det vara extrem brist på rimliga prioriteringar hos Melanie, Jonathan och Emelie? Det kan ju hur som helst inte vara en mänsklig rättighet att jobba deltid med heltidslön eller att utforma sin anställning helt själv för då hamnar vi här:

Dyra biljettpriser?

Idag tänkte jag försöka mig på att försvara en av världens mest hatiska artister, Zara Larsson. Hon är ute på turné där hon bl a besöker Thailand. När hon gjorde reklam för Thailandsspelningen fick hon kritik för de dyra biljettpriserna och att den genomsnittlige Bangkok-bon inte har råd eftersom ”den billigaste biljetten motsvarar en fjärdedel av deras månadslön”.

Det räkneexemplet är inte helt korrekt. Snittlönen ligger på 4400 kr och de billigaste biljetterna 800 kr. Det gör mindre än en femtedel av lönen, men visst är det mycket pengar. Hur lätt det är att spara ihop dem kan inte jag bedöma, men det är ju också rätt mycket billigare att leva i Bangkok än exempelvis Stockholm där det absolut finns folk som är beredda att lägga en femtedel av lönen på nöjen. ”En biljett kan betala deras mat i månader”, skriver en kritiker och det beror ju på att du kan få en tallrik thaimat på stan för några kronor.

Vidare uppmanas Zara Larsson att anpassa biljettpriserna efter land. Varför det? En jourhantverkare i Stockholm har samma priser i Djursholm och Saltsjöbaden som i Bergshamra och Fisksätra. Det vore väl konstigt om han skulle sänka priserna i områden med sämre betalningsförmåga, hans egna räkningar påverkas ju inte av det.

Zara Larsson säger att hon inte tjänar några stora pengar på att turnera. Det låter underligt med tanke på hur mycket det pratas om henne nu. Tjänar hon inte ens pengar nu kan hon lika gärna lägga ner, men alldeles oavsett är en artistkarriär tidsbegränsad. Under några få år har man chansen att dra in pengar man bara kunde drömma om innan man slog igenom och efter att man tappat sin stjärnstatus.

OK, det finns undantag.

Jag hade därför förstått om hon låtit bli att spela i länder med en stor andel fattiga, men eftersom hon hoppas på fullsatt i Bangkok är hon inte dyrare än vad marknaden tycker att det är värt. Att sedan alla som vill inte har råd att köpa konsertbiljetter är ett fenomen som inte kom med henne, så har det varit sedan marknadsekonomin uppfanns.

Ni ser, hon har inte ens råd med scenkläder!

Jag undrar om de godhetssignalister som sitter på Tiktok och kräver billigare konsertbiljetter är beredda att sänka sina egna löner för en god sak. Nu kanske någon invänder att den som scrollar Zara Larssons Tiktok inte har lön eftersom hennes fanbase är minderårig. Ja, där har vi kanske problemet. I den riktiga världen vill folk ha betalt för sitt arbete, artist som arkivarie.

Dejting-tv-marknaden mättad? Skojar'u?!

Dokusåpor på dejtingtema:

”Produktionsbolagen försöker karva ut nya koncept som kan bli succéer, trots att marknaden är ganska mättad.”

Ganska mättad? Ganska?!! Den marknaden borde ha varit mättad för tjugo år sedan. Först visade man amerikanska dejtingprogram på svensk tv. Sedan började man producera egna versioner av The Bachelor, Första dejten och allt vad de hette. Vid sidan av dessa har man sänt mindre sofistikerad ”knull-tv” med namn som Paradise Hotel och Ex on the beach och sett till att övriga dokusåpor som Farmen och Big Brother också kretsar kring sex. Antar att det inte är svårare än att casta rätt deltagare och fylla dem med sprit.

”Är det öråd nu?”

Så ja, det är inte omöjligt att marknaden nu är mättad, men det brukar inte hindra svenska produktionsbolag. Ta bara alla panelprogram med tävlande kändisar, som det också går tretton på dussinet av. Det är två lag med två eller tre personer, en tokrolig programledare och tydligt färdigskrivna skämt som ”improviseras” fram inför en publik som får order om att klappa på kommando, och räcker inte det fyller man upp med pålagda skratt. Parlamentet, Timeout, Snacka om nyheter... Jag fick nog av detta redan på 90-talet, men det är väl knappt att den här farsoten är utrotad än.

Det är säkert svårt att komma på nya tv-koncept och trist att bli den som bryter ny mark bara för att upptäcka att publiken är less redan vid första avsnittet (och så har man utvecklat idén, skrivit manus och skickat ett helt tv-team och Anders Lundin till Bahamas), men måste verkligen alla springa åt samma håll? Att tro att den åttonde varianten av samma dokusåpa ska bli en succé är lite som att bänka sig framför Jönssonligan 19 eller den femtioelfte Beckfilmen med Peter Haber och förvänta sig att bli underhållen.

Dyrt svenskaprov

Överallt läser jag om det medborgarskapsprov som invandrare kan skriva för att kunna bli svenska medborgare. 90 minuter, 60 frågor med fyra svarsalternativ där ett är rätt och tre fel, så det låter som att man kan chansa sig fram ganska långt om man har ett hum och är lite vaken.

Nåväl, jag har inte sett provet och har därför inga åsikter om det. Med en reservation, och det är därför jag börjar prata om medborgarskapsprov i en ekonomiblogg – avgiften! Den första omgången, som genomfördes strategiskt nära valet, var avgiftsfri, men från och med 2027 ska det kosta 2000 kr att göra provet!

Undantag görs för personer med flyktingstatus, som helt slipper att betala. Det kan jag också tycka är lite underligt, men det allra konstigaste är hur det kan kosta tvåtusen spänn för dem som betalar full avgift. Det som ingår är pappren provet skrivs på, du får inte ens en blyertspenna på köpet. Det är möjligt att arrangören (Universitets- och högskolerådet) ändå tillhandahåller pennor och suddgummin till dem som glömt, men då snackar vi om en kostnad på kanske en krona per person.

Så vad är det som kostar? Utformningen av provet gissningsvis, men det är ju snudd på en engångskostnad. Lokaler misstänker jag redan finns. Vakter under provet, men det måste ju också röra sig om en struntkostnad i sammanhanget. Rättningen av provet görs såklart maskinellt och lär inte bereda några större problem eftersom det handlar om kryssfrågor med givna svar.

Högskoleprovet och teoriprovet till körkort kostar ungefär en fjärdedel, så de har inte fläskat på lite! Norge kritiseras ofta för hur dyrt allt är här, men motsvarande statsborgerskapsprøve kostar från 300 kr beroende på var man bor. Det vanliga verkar vara runt tusenlappen, så halva priset mot Sverige.

Fint ifall Sverige börjar ta sina medborgarskap på allvar, men om målet är att få människor att ta provet borde man kanske inte försöka skrämma iväg dem med avgiften, som gissningsvis är så hög bara för att UHR kommer undan med det. Själva provet vet jag som sagt inget om, men kostnaden får underkänt av mig.

Ljungen blev till sand

För fjärde året i rad flyttade jag i slutet av juli upp mina bikupor till ett fjällområde för att få höstens attraktiva ljunghonung. Det är ett vanligt beteende bland biodlare med dålig ljungblomning på hemmaplan.

Ljunghonung är en seg geléig historia, besvärlig att slunga och svår att torka ned till tillräckligt låg fukthalt. Bina har dessutom en förmåga att sprida ut den i kupan så om man ger samhället för mycket utrymme kommer de att skvätta ut nektar lite här och lite där, vilket gör slungningen ännu mer tidskrävande.

Så varför gör jag detta, rent självplågeri? Nja, inte bara. Många biodlare ser ljungdraget som årets höjdpunkt. Det är svårt att veta på förhand hur mycket honung det ska bli, det beror på allt från vårens frostnätter och sommarens torka, kan se hoppfullt ut... och så spricker det. Eller tvärtom, smäller till och blir 70 kilo per kupa på kort tid.

Tidigare har det gått från skapligt till bra, men i år blev det en total katastrof. Efter att ha kört upp bina till ”sommarstället” ovan har jag åkt dit och tittat till dem tre gånger. Första gången verkade de inte ha hittat några blommor värda att vittja överhuvudtaget. Nästa gång hade det regnat och såg lite bättre ut i kuporna, men tredje gången hade de ätit mer än de samlat. Några av kuporna fick jag till och med stödfodra så att bina inte skulle svälta. Vore just snyggt att köra iväg dem flera mil för att de ska dra in mer honung, och så går de och dör.

I helgen eller strax efter åker jag upp och hämtar hem kuporna. Hämtningen sker nattetid eftersom alla bin helst ska sitta i kupan när den flyttas. Från början gjorde jag detta tidigt på morgonen. Förra året klev jag upp vid fyratiden på morgonen, men när jag kom fram strax efter gryningen flög bina för fullt, så det var bara att åka hem igen och vänta på ett bättre tillfälle. Så nu gör jag det istället på kvällen. Är det för tiden väntar jag ut dem. Pannlampa på.

Lite som när det går dåligt på börsen får man försöka intala sig att det är långsiktigt bra även när det går ner, men när bina är tillbaka i år har jag bränt drygt 50 liter bensin och åtskilliga timmar till ingen som helst nytta. Undrar om jag inte har mer honung i kupan jag lämnade hemma. Jag är för övrigt inte ens särskilt förtjust i ljunghonung.

Arga Andersson har rätt!

Om vänsterregeringen inför en bankskatt efter valet hotar bankerna med att höja bolåneräntan. Magdalena Anderssons svar på det är att uppmana bankkunderna att i så fall byta bank till en med bättre villkor.

Hon till vänster... tror jag.

Jag har röstat både höger och vänster, men aldrig på socialdemokraterna, och Arga Andersson kan vara den sämsta och minst sympatiska ledaren för partiet under min livstid. Men om jag ser bortom partiantipatier tycker jag att hon har helt. Alla företag som höjer sina priser skyller på externa faktorer. De har fått höjda frakt- eller råvarupriser. Det är krig, pandemi eller missväxt, aldrig: ”Ägaren har köpt en ny båt och nu ska den betalas.”

När bankerna går bra tycker de att aktieägarna och möjligen personalen ska ha vinsten. När det går dåligt får staten gå in och stötta. Om det gör det rätt att införa en bankskatt vet inte jag. Höjda skatter är såklart den minst rimliga vägen från världens högsta skattetryck, men när det händer vill såklart varken personal eller aktieägare ta mer än sin andel av kostnaden, helst ingen alls.

Vidare har S-ledaren rätt i att kunder alltid bör rösta med fötterna. Om en bank försämrar villkoren flyttar man till nästa, så att de lär sig att den med bäst villkor får kunderna. När kunderna tvärtom stannar kvar när utlåningsräntorna höjs och inlåningsräntorna sänks blir det dyrare att vara bankkund. Nu skyller de på bankskatt, nästa gång på något annat.