Ett moderat oppositionsråd (artisten Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är andra insatser som krävs för det.
Något undantag går säkert att hitta,
men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i
arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur
det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull
tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde
inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation,
ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat
samman.
Men vad jag inte förstår är varför
Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt
stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en
sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan
1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är
u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det
skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt
försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte
handlingsfrihet.
Om vi tror på människor – och gör vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på fötter.