Varenda kvällstidning har den här tiden på året en
deklarationsspecial med tio tips om smarta avdrag, så det hoppar jag
över. Bara ett tips så
allmängiltigt att det gäller alla deklaranter: deklarera tidigt.
Jag fattar att det är för sent för i år med bara en vecka kvar.
Antingen har du deklarerat eller också är du inte tidig. Men här
kommer några argument till nästa år:
Ångestfaktorn
Jag vet ingen som tycker att det är kul att deklarera (ska i så
fall vara om man tar betalt för att göra det åt någon annan), men
vi kommer inte undan. Gör man den i sista sekunden har man flera
månader på sig att gruva sig. Om man istället gör den tidigt kan
man glädjas åt att den är klar och passa på att håna sina vänner
för att de har sitt framför sig. Håna inte för mycket bara, då
har du inga vänner nästa gång.
Tidsfaktorn
Oavsett om du är löntagare eller företagare med oregelbunden
arbetsbörda vet du faktiskt ingenting om hur ditt liv ser ut om en
månad. Du kan göra en kvalificerad bedömning, men du vet inte.
Både privat och på jobbet kan det stressa till sig alldeles
fruktansvärt. Allt från oförutsedda arbetstoppar till sjukdomar
och personliga tragedier kommer alltid oannonserat. Se därför till
att få undan deklarationen medan du kan. Missar du deadline kostar
det 1250 skattade och icke-avdragsgilla kronor.
Hjälpfaktorn
Även om du skulle kunna kontrollera ditt eget liv kan du inte styra
andras. Om deklarationen ger problem du behöver hjälp med är det
enklare att få den om du kan erbjuda lång svarstid än om du måste
ha svar typ igår, och det kvittar om du behöver hjälp av
vänner, arbetsgivare eller staten. Skatteverket är en mycket
välorganiserad myndighet som svarar både på e-post och telefon, men
jag kan garantera att svarstiden är kortare i februari än i slutet
av april.
Själv brukar jag börja deklarera vid årsskiftet (ibland tidigare).
Vanligen har jag förberett så långt det är möjligt när
blanketterna kommer. Förr fick man lämna in den på kommunalhuset,
men det var kanske för miljövänligt för myndigheterna? Bättre
att vi tar varsin bil till närmaste servicekontor (i mitt fall Kista,
8 km bort). Nej, jag vet, de vill att vi ska göra det elektroniskt,
så att de kan lägga ännu mer tid på att kontrollera oss. Det
skiter jag i, jag gör det på papper, både för att det är enklast
och för att jävlas. Men jag snålar in både på portot och
bensinen. När det är dags (inte för tidigt!) springer jag med släkt och vänners
samlade vedermödor till Skatteverket. Jag känner mig som
finansministern när han/hon promenerar med nådiga luntan från
Finansdepartementet till Riksdagen. Bara lite svettigare, och mycket
mer rebellisk.