Gratis frukt på nätet

Mitt barndomshem hade ett tiotal äppelträd. Vi åt äpplen, äppelpaj och mos, och drack äppelmust till förbannelse. Jag kan inte fatta att jag fortfarande gillar äpplen, jag borde ha ätit min livs konsumtion redan i sjuårsåldern.

Hur mycket vi än plockade blev det alltid kvar. Grannar och vänner utan egna äpplen bjöds in för att plocka och vi skrämde aldrig bort äppelpallare, vi gick ner på tomten och gav dem plastpåsar. Förvåningen i deras ansikten var lön nog.

Vid sidan av äpplen hade vi dessutom körsbär, hallon, vinbär, päron, rabarber och en massa andra bär och frukter, så man kan tycka att vi borde ha sågat ner några träd. Men man vet ju aldrig hur nästa års skörd blir eller om ett par av de träd som skonas blir sjuka och dör. Därför badar en del människor i frukt medan andra betalar 14,90 kr/kilo för äpplen som flugits in från Sydamerika.

Calle Norlén berättade i P1:s Spanarna om en tredje kategori. Hans vänner hade äpplen på tomten, men valde trots det att köpa andra sorter medan deras egna fick ruttna bort i komposten. Ja, den sista idioten är inte född än... Men för oss som tillhör de första två grupperna, de som har eller vill ha, finns nu möjligheter som inte fanns när jag var liten. Internet för oss samman till en enda stor fruktsallad:

Palla frukt låter olagligt, men är en mötesplats för de som vill ha frukt och de som vill bli av med sin, Fruktförmedlingen är en sluten Facebookgrupp med samma idé som Palla frukt och Äkta vara har en egen fruktförmedling. För den som vill ha frukt utan att behöva visa tacksamhet eller utsätta sig för personliga möten finns Fruktkartan som redovisar allmänningar och parker där allmänheten kan hämta äpplen, päron, körsbär, nypon, hallon...

Fast det finns analoga lösningar också. Som löpare springer jag ofta förbi tomter där man ställt en korg med frukt vid tomtgränsen ihop med en uppmaning att hugga in. Förutom att det är underbart att knapra på ett äpple den nästkommande kilometern kan man ju återkomma med en påse vid ett senare tillfälle. Ofta ligger det hundra äpplen till på marken innanför staketet, så mitt samvete är rent hur mycket av korgen jag än tar. Paj på gratisäpplen smakar alltid lite bättre, det blir liksom saftigare.

Var är brudarna?

Den senaste veckan har det diskuterats på Twitter varför så få tjejer intresserar sig för börshandel. Det är givetvis ett problem för aktiemäklarna och föreningar som exempelvis Unga aktiesparare om halva den potentiella marknaden nästan inte bryr sig. Alltså arrangerar man börskvällar för kvinnor, ”aktiefika för tjejer” och speciella föredrag med fokus på kvinnlig investering. 

Jag skrev en gång en pokerkrönika om varför det är så få kvinnor vid pokerborden, och vad man borde göra åt det. Om något. Även där angrips problemet (om det är ett problem) genom att skapa särskilda evenemang riktade till tjejer.

Jag tror att det är fel väg att gå. I krönikan gjorde jag en jämförelse med skägg (parallellen haltar lite, det medges). Jag har periodvis mer skägg än de flesta. Jag får ibland frågor om hur länge jag har odlat, och varför. På krogen kan vilt främmande människor av bägge könen få för sig att de ska dra mig i skägget. Jag accepterar att skägg i bin Ladin-längd väcker reaktioner, men om folk skulle börja kladda mig i skägget en tisdagsförmiddag på bibblan skulle det börja kännas riktigt jobbigt.

På samma sätt gissade jag att kvinnliga pokerspelare någon gång skulle vilja bemötas som pokerspelare som råkar vara kvinnor, om ni fattar skillnaden. Om den tesen stämmer kanske kvinnliga investerare hellre skulle anamma börsgemenskapen om de fick vara en i gänget och inte ett kvinnligt alibi för att vi manliga investerare ska slippa känna oss konstiga. Därför tror jag fler börskvällar och föredrag som vänder sig till alla är rätt metod för att locka fram investeringslustan även hos kvinnor.

Därmed inte sagt att vi ska låtsas som att det inte finns olikheter, och jag skulle gladeligen ta del av forskning på hur män och kvinnor skiljer sig åt i sitt investeringsmönster. Jag tillhör nämligen den konservativa minoritet som fortfarande tror att det finns skillnader mellan könen. Jag tror bara inte på att hela tiden lyfta fram dem.

Att bli rik är ett val

Det är inte självklart att det är synd om fattiga människor, på samma sätt som det inte är givet att rika människor har roffat åt sig sin rikedom genom någon form av orättvisa. Med risk för att låta elitistisk tror jag att tjatet om allas lika värde har fått en del att tro att alla människor har och ska ha exakt samma förutsättningar i alla lägen. Livet funkar inte så.

Dels har vi riktiga orättvisor, att en del blir sjuka, misshandlade eller dödade helt utan egen förskyllan. Vidare har vi olika start i livet. Det är lättare att lyckas i ett tryggt hem med rika och välutbildade föräldrar än om man föds av en ensamstående narkoman. Loppet är inte kört för det, men att oddsen är olika är inte raketforskning.

Men sedan har vi den fria viljan. I min bekantskapskrets finns såväl rika och framgångsrika företagare, akademiker, industriarbetare, kulturarbetare och låginkomsttagare. Det är ingen slump! Jag känner ett styrelseproffs med sexsiffrig månadslön. Vi gick på gymnasiet samtidigt. Jag läste ekonomi, han ett tvåårigt program för skoltrötta och inte ens där fick han toppbetyg. Sedan tog han sig i kragen, pluggade utomlands, jobbade hårt i många år och såg till att lyckas. Jag vet inte exakt hur hårt han ansträngt sig för att hamna där han är, men tillräckligt för att veta att jag inte har rätt att peka finger.

Inte bara har man rätt att bli höginkomsttagare och rik, samhället bygger på att det finns människor som gör den resan. Om vi bortser från värderingen om huruvida de gör något vettigare än genomsnittet på sitt arbete betalar de mycket skatt som finansierar välfärden. Och om rättvisa innebar att alla ska ha lika mycket rikedom, makt och valfrihet oavsett vad vi gör för att uppnå det, vad skulle det då finnas för skäl att försöka åstadkomma något överhuvudtaget?

Jag är rik utan att någonsin ha haft så väldigt hög lön. Jag varken kan eller vill åka runt i limousine hela dagarna och skvätta champagne på pöbeln, men jag har det bra ställt. Det beror på bra förutsättningar hemifrån, men också på egna val. Jag har valt bort utgifter, lyxartiklar och dyra resor, men också lagt tid på att maximera mina inkomstmöjligheter. En del val har varit självklara, andra har kostat på. Jag vill varken slå mig för bröstet eller be om sympati. Jag konstaterar bara att min ekonomiska trygghet är resultatet av aktiva val och hårt arbete.

Ingenting säger att rika människors arbete är mer värt. Ibland är det så, men det finns mängder av låginkomsttagare som gör fantastiska arbetsinsatser och jag tänker inte värdera. Det är inte heller självklart att rika är lyckligare än fattiga. Många har gjort fullt medvetna val som inneburit sämre ekonomi och varit nöjda med den prioriteringen. Framförallt är det absolut ingenting som säger att rika skulle vara bättre människor än de med sämre ekonomi eller inkomster.

Det enda jag säger är att vi (som enskilda och som kollektiv) måste sluta fnysa föraktfullt när vi ser en dyr bil eller läser om en rik direktör. Särskilt om vi inte vet vad han eller hon har betalat i form av blod, svett och tårar. Sannolikt var det inte gratis.

Sänken flyter dåligt

Det är förvånande hur attraktivt det tycks vara med bottenfiske i riktigt sunkiga aktier. De där bolagen vars börskurs sjunkit stadigt med mycket få och korta hack i kurvan, vanligtvis för att deras produkter fullständigt försvunnit från marknaden. Därmed ekonomin och företagets anseende i och med att företagsledningen varit oförmögna att byta fot och anpassa sig till nya förutsättningar.

En medicin mot digerdöden eller en vikariepool för korsriddare skulle inte funka år 2016 eftersom marknaden försvann för 700-900 år sedan. Riktigt så off är inget företag idag, det var bara för att förklara principen överdrivet tydligt. Men låt mig ta två exempel: Anoto och Eniro.

När jag handlade med Anoto hette bolaget C Technologies, eller Ctec. De hade skapat en ”smart penna” som kunde läsa av siffror från papper, t ex OCR-numret på en räkning och på så vis eliminera den mänskliga faktorn. Det här var över femton år sedan. Ni som inte var med kanske inte fattar hur revolutionerande tekniken ansågs vara. En scanner var inget kreti och pleti hade hemma och att datorer skulle kunna översätta tryckta bokstäver till ettor och nollor och till och med tolka handstilar fanns inte på kartan. Nu: inte så fantastiskt.

Eniro tillverkade telefonkataloger på uppdrag av Televerket. Privatpersoner, gula sidor, rosa sidor – alla! Dessa kom ut till varenda hushåll, varenda kontor och arbetsplats, varje år. Gula Sidorna var lätt Sveriges mest lästa publikation. Enda alternativet var något som hette Nummerupplysningen, en telefontjänst som var hiskeligt dyr. Eniro idag: en söktjänst på nätet, en bland många.

Anotos börskurs har gått från hundringen till dagens 25 öre. Låter bedrövligt, men är ingenting emot Eniro, som tappat mer än 99,9 procent. Detta är märkligt nog också dragningskraften i aktierna. ”Om den bara går upp till en tiondel av all time high...” Ja, men varför skulle den göra det? Tillbaka till mitt absurda historieexempel: behovet av korsriddare har inte minskat med 90 eller 99,99 procent, det har försvunnit. En vikariepool med kompetenta korsriddare för snabbleverans vore således helt värdelös.

Självklart fjädrar även dåliga aktier upp, just på förhoppningen att kanske är det just här botten är, men det gamla uttrycket att det är svårt att fånga fallande knivar gäller. Risken att skada sig är alltid högre än chansen att pricka botten. Ändå kommer folk fortsätta att försöka. Jag ser dagligen spekulationer om när Anoto och Eniro kan väntas skaka av sig det senaste decenniets problem och börja stiga igen. Tidigare gällde frågorna it-aktier som Icon och Framfab, innan dess Fermenta... Mänskligheten lär sig aldrig, men människorna kan göra det.

Tillfället gör konsumenten

Precis som Göran Greider inte kan ha en godisskål framme utan att den töms är det inte helt okomplicerat för alla att gå runt med pengar i plånboken. Andra har svårt att gå runt med sitt visakort eftersom de tappar kollen när de inte hela tiden kan se hur mycket pengar de har. Jaja, då är det kanske bättre att göra en Ove Sundberg.

Så finns de som tvärtom känner ett behov av att visa upp sin rikedom. Eller kan det finnas något annat skäl att gå runt med pengar i en sedelklämma? Det är ju ett sällsynt opraktiskt sätt att förvara pengar. Maffiakomplex, säger jag.

Klart är att ingen egentligen vill ha våra pengar. Kontanthantering är dyrt, både för banker och affärer. Många bankkontor har därför valt att plocka bort pengarna. När Nordeapersonalen förklarade för min skotske morbror att de inte hade några kontanter tittade han sig runt efter dolda kameror. Och ja, kamerorna har de kvar, så det tog ett tag för dem att övertyga honom om att det var på riktigt.

Den enda större affärsidkare jag känner till som totalvägrar cash är Abbamuseet. Detta eftersom Björn Ulvaeus ”har en vision om ett kontantfritt samhälle”. Kanske är det så, men jag tror mer att det handlar om Ulvaeus vision om ett lönsamt museum.

Fast det står ju honom fritt. Jag har hittills aldrig känt ett behov av att besöka hans inrättning, med eller utan pengar. Svenskar är dock ganska förändringsbenägna (lydiga), men fortfarande är en fjärdedel av alla butiksköp kontanta.

Mig gör det inget. Jag går mycket sällan runt med kontanter i plånboken. Inte för att inte bränna dem utan för att jag inte ser poängen. Jag behöver inte ha kontanter för att se att jag har pengar, men skulle inte heller handla upp dem tvångsmässigt. Möjligen sparar jag in något inköp genom att inte ha cash, men det rör sig i så fall om mycket små belopp, högst en hundring om året.

Det handlar snarare om säkerhet. Har jag inga pengar kan jag inte heller bli rånad på dem eller bli av med dem om jag tappar plånboken. Även om bankkort innehåller pengar lämnar de spår. Fast jag ser till att aldrig ha mer än några hundra på kortet heller såvida jag inte har en specifik anledning. Numera kan man ju bli rånad på så många olika sätt:

Brexit=jordens undergång

Med mindre än två veckor kvar till britternas EU-omröstning är skräckpropagandan i full gång. Vid ett utträde kommer börsen att störtdyka, inte bara där utan i hela världen. Vidare kommer huspriserna att rasa och Storbritannien gå in i en fruktansvärd kris. Enligt en analytiker på UBS brittiska kontor kan Londonbörsen rasa över 10 procent om britterna röstar ut sig ur EU.

Känns scenariot igen? Jag tycker att det låter väldigt mycket som när Sverige skulle gå med i EMU. Vi skulle ju dö svältdöden på en kvart om vi inte gick med i denna fantastiska pengamaskin. Det blev nej och några år senare kunde alla politiker konstatera (och många erkänna) att där hade de grisflyt att vi sa ifrån.

Norge och Schweiz (just det, UBS hemland) gick överhuvudtaget inte med i EU. Har de gått under? Har de ens gått sämre än genomsnittet? Nej, de är ett par av Europas starkaste ekonomier trots att de behållit sin suveränitet.

Att det brittiska pundet och börsen skakar till innan beslutet är väl inte så konstigt, marknaden ogillar osäkerhet. Men vad händer om de går ut, kommer världen att sluta göra affärer med britterna? Självklart inte! Dessutom åker de ju inte ut med huvudet före, det finns all tid i världen att jobba fram nya handelsavtal och anpassa sig till det nya läget.

Britterna skulle klara sig utmärkt utan EU. Värre blir det för EU utan britter. De skulle gå miste om runt tio miljarder euro som britterna årligen slänger in i unionen. Dessutom – och detta är anledningen att jag håller tummarna för ett utträde – skulle brytningen visa vägen för fler länder. Det här är inget litet skitland EU kan ha och mista, det är en av stöttepelarna. Kan de lämna kommer röster höjas lite varstans. Givetvis inte i Sverige, vi stannar nog tills det bara är vi och något utfattigt land i söder som kommer kvittra likt fågelungar för att vi ska fortsätta att flyga in med stekta sparvar. Men sen så!

Om någon ännu tror på EU:s förträfflighet och Storbritanniens nytta av att vara kvar, men vill vakna ur Törnrosasömnen rekommenderas denna film:

Pruta!

Svenskar är uppfostrade att inte pruta. Det vittnar om dålig smak och omdöme, ingen klass och stil. Enda gångerna det är tillåtet är om vi handlar begagnat av privatpersoner, på Blocket eller så. Eller om vi handlar frukt på en torgmarknad, men då är det ofta initierat av affärsidkaren som gör klart för oss att sifferskyltarna han hängt upp mer är att betrakta som prisidéer.

Vänd på det. Se det inte som bristande uppfostran utan som en anpassning av tillgång och efterfrågan på ett sätt som kommer både köpare och säljare till gagn. Om du vill sälja en grunka till mig för 100 kr och jag bara vill betala 80 kr kan jag vänligt men bestämt tacka nej och hasta vidare. Du får stå kvar med en grunka du vill bli av med, och jag blir utan trots att jag hade velat ha den. Ingen vinner.

Om jag istället berättar för dig att jag vill betala 80 kr kan du fundera på det, kanske kontra med 95 och så enas vi på 90. Eller också säger du att 95 är ditt absoluta lägsta pris, jag står fast vid 80 och så blir det ingen affär, men då har vi i alla fall försökt. Det är ingen skam att inte vilja betala angivet pris, det betyder bara att man inte värderar varan/tjänsten så högt.

Nu låter det som att jag letar upp kantstötta konserver på Lidl och kräver att få köpa dem för halva priset. Det gör jag inte, men jag prutar på betydligt fler saker än frukt på torget. Några exempel:

Häromdagen fick jag den årliga räkningen på min hemförsäkring. Jag bor i bostadsrätt och har inga tillägg och lägsta lösöresbelopp, så det är inte en kostnad som krossar min budget, men i år var den hela 16,5 procent högre än året innan. Att i ett läge när inflationen är obefintlig höja priser på en konkurrentutsatt marknad med tvåsiffriga belopp tycker jag är magstarkt. Så jag sa det. Jag mailade och förklarade att jag visserligen inte är deras största kund, men en väldigt trogen sådan, och att jag nu ämnade bryta denna långvariga affärsförbindelse och kolla vad konkurrenterna kan erbjuda, om de inte hade lust att ge mig ett bättre pris. Jodå, nu har jag fått en treprocentig höjning, vilket känns betydligt bättre.

Hemelektronik är en bransch med hård konkurrens, både med butiker och på nätet, och lätt för konsumenten att jämföra produkter och erbjudanden. Gör det! Jag brukar ofta hövligt och sakligt berätta för elektronikkedjornas butikssäljare om konkurrenternas erbjudanden och fråga vad de kan göra för att matcha. Men jag är ärlig, försäljaren kan ju också kontrollera priset hos konkurrenten med några knapptryck. Kanske kan de bryta ut en vara ur ett paket med en massa tillbehör jag inte behöver och på så vis ge mig ett bättre pris. Jag har redan tangentbord, mus och skärm, jag behöver bara datorn.

En annan favorit är när de bara har skyltexemplaret kvar. Jag tar gärna en mikrougn i en utgången modell, utan kartong och som en massa klåpare har fingrat på, men då vill jag ha ett bra pris. Jag kan också gå åt andra hållet. Det där skyddslocket i plast man har i mikron har spruckit för mig. Det kostar 99 kr i affären och tillverkningskostnaden borde vara ungefär tre spänn. Släng med det i dealen så köper jag mikron.

Var saklig, trevlig och kom med bättre argument än att du vill spara, så kommer du bli förvånad över hur många näringsidkare som vill ha dina pengar. Om du tvärtom inte har några argument, eftersom du tycker att varan är prisvärd och korrekt prissatt, ska du såklart betala. Trots att jag är prutnarkoman (och ordvitsare tydligen) har jag utan att blinka betalat fullt pris även vid Blocketköp. Så det så!