Konsten att slösa

Jag skriver ofta om att spara, och hur jag tänker när jag ska handla olika saker för att komma undan så billigt som möjligt.

Ibland har jag av människor i min omgivning uppmanats att vända på frågeställningen och häromkvällen diskuterade jag ämnet över en middag med ekonomiboksförfattaren Joel Bladh och sparbloggaren Fantastiska Farbror Fri (fast nu när jag sett honom utan superhjältedräkt är vi på förnamnsbasis, så jag kallar honom bara Fantastiska farbrorn). Det pratas mycket om sparkvot på ekonomibloggarna, och underförstått är att ju större del av inkomsterna som sparas, desto bättre.

Men frågan jag ställer mig är alltså: skulle jag kunna göra tvärtom och öka mina utgifter? Skulle jag kunna gå från Sparo till Slöso? Nu ser jag inte poängen. Jag har god ekonomi, men jag badar inte i pengar. Men säg att jag gjorde det, skulle jag ändå leta extrapriser och anpassa mina matinköp efter säsongsmässiga prisvariationer? Troligen. Jag är osäker på om det är sorgligt och patetiskt eller bevis för att jag har hittat min plats i tillvaron, jag konstaterar bara vad jag tror.

Den amerikanske dramatikern George Barr McCutcheon skrev 1902 en roman som hette Brewster's Millions. Som de flesta obildade svenskar känner jag bara igen detta ifrån filmen med samma namn från mitten av 80-talet. I filmen får Brewster, spelad av Richard Pryor, ett arv på 300 miljoner dollar. Haken är att han först måste sätta sprätt på 30 miljoner under 30 dagar. Han får inte äga något av värde sedan, pengarna ska konsumeras. Inte heller får han ge bort pengarna, förstöra dem eller förstöra det han köper.

Det är väl ingen konst, bara att köpa Eniro-aktier, kanske du tänker. Men Eniro börsnoterades inte förrän år 2000, så det gick inte. Jag minns inte filmen, mer än att han hade ett helvete att göra av med pengarna, och det har jag inga svårigheter att sätta mig in i.

Att däremot köpa ost till ordinarie pris, att stoppa en enda vara i korgen utan att först kolla prislappen eller att inte ta med egna tygkassar till affären – nej, jag tror banne mig inte att det vore praktiskt möjligt för mig.

Antal innehav

Optimalt antal aktier i depån är tretton stycken. Så nu vet ni det. I morgon ska jag skriva om... Nej, jag ska som vanligt röra till det här lite mer.

Hur många olika innehav man helst ska ha i portföljen beror på bl a på:

• typ (aktie, fond, annat)
• innehavens storlek
• tid

Fler innehav betyder bättre riskspridning, men man måste ju hålla koll på sina investeringar. Har jag skickat in en icke oansenlig del av min totala ekonomi i ett aktiebolag vill jag för min egen skull hålla koll, annars kunde jag lika gärna köpa trisslotter.

Aktiefonder och investmentbolag är redan till viss del riskspridda. Därmed inte sagt att man kan köpa och glömma, men de kräver inte samma bevakning. Åt andra hållet kräver produkter med hävstång, som optioner, mer bevakning per investerad krona. Och ju fler kronor, desto mer koll, det säger sig självt.

Sedan beror det ju på hur mycket tid man tänker lägga ner på sin portfölj. Mer tid ger större möjligheter att hålla koll på fler bolag och branscher, men det finns alltid en begränsning. Det finns en anledning att analytiker som får betalt att bevaka börsen hela dagarna ändå bara följer någon bransch och en handfull bolag. Att hålla stenkoll på hela börsen är lika omöjligt som att förutspå framtiden eller att hålla isär rösterna i FillOrKill-podden, det går inte!

Därmed inte sagt att specialisering är allt. Är det något som slagit mig när jag lyssnat till duktiga investerare är det att de inte bara kan mycket om lite utan också lite om mycket. Även om de säger sig inte veta något om små udda bolag på First North vet de ofta ändå vad företaget gör, var de håller hus och kanske något om ledningen, kundbasen och varför man skulle vilja äga aktien, alltså mer än vad många amatörer vet om sina egna innehav.

Själv har jag aktier i arton olika bolag, samt ytterligare åtta innehav i form av fonder, ETF:er och annat jox. Jag kan tycka att det är i mesta laget för mig, men en del av dem är fånigt små. Har man ännu futtigare socialt liv än vad jag har (hur är det ens möjligt?) kanske man klarar av att ha betydligt fler innehav, men i något läge borde man väl då fråga sig om det inte vore bättre att köpa indexfonder.

Ekologiskt, rättvisemärkt, humbug...

Kanske vill jag bara rättfärdiga att jag inte köper ekologisk mat, men det är väl fler som funderat över hur miljövänligt det är att att köpa sydamerikanska äpplen med ekologisk stämpel istället för icke-ekologiska äpplen från grannkommunen?

En annan grej jag funderat på är att det verkar mer regel än undantag att KRAV- eller ekologiskt odlat är inplastat och märkt frukt för frukt medan det övriga utbudet är packat i påsar eller lösvikt. Hur logiskt är det?

Och dessa stämplar är inte en oberoende och kostnadsfri historia. KRAV-märkning kan man få genom en handfull certifieringsföretag. Dessa representerar inte staten, de är privata, vinstdrivande företag. Det kostar att ansöka och det kostar att bli certifierad.

KRAV är ju ett separat märke för ekologisk mat, men själva begreppet "ekologiskt" styrs av EU, lokalt av Livsmedelsverket. Det är en djungel och jag är inte jurist, men i Sverige verkar KRAV och ekologiskt vara obehagligt hårt sammanflätat. Kort sagt, ber du KRAV fara och flyga ska du nog inte hålla tummarna för att få grönt ljus från Livsmedelsverket.

Rättvisemärkt, eller Fairtrade, är ett aktiebolag till stor del ägt av lobbyorganisationen och fackförbundet LO. I styrelsen återfinns bl a den gamla LO-basen Vanja Lundby-Wedin, kanske mest känd för sin roll som styrelseledamot i en italiensk semesteranläggning LO hade köpt för medlemsavgifter, där även herr Wedin levde i lyx för andras pengar.

Vinstmarginalen för Fairtrade Sverige AB är knappt 20 procent och vinsten är 2,8 miljoner på nio anställda. Hur mycket pengar som når fram till U-landsbönderna i företagets reklamkampanjer vet jag ingenting om, men eftersom Lundby-Wedin är inblandad kan jag ana.

Den nordiska miljömärkningen Svanen verkar minst kommersialiserad, men å andra sidan verkar den tillåta praktiskt taget allting med undantag för hormonstörande och cancerframkallande ämnen som rimligtvis ändå borde ha varit totalförbjudna. Köper jag en miljömärkt deodorant vore det väl tusan om den skulle innehålla aluminium, men för Svanen är det helt lugnt.

Så hur duktig ska man känna sig när man tittar efter rättvise- eller miljöstämplar istället för prislappar i affären? Hur mycket handlar bara om att döva sitt dåliga samvete? Jag vet verkligen inte. Inte heller vet jag vem som kan svara på det. Antagligen ingen som jag skulle lita på. Planeten hade varit räddad för länge sedan om inte allt vore en kombination av profit och politik.

Tråkiga direktörer säljer inte

Siffrorna är i fokus så här mitt i rapportsäsongen, men även om det är siffror man tjänar pengar på är det ju människor bakom dem.

Alla som följde börsen runt millennieskiftet kommer ihåg Kurt Hellströms presskonferenser i samband med Ericssonrapporterna. Först kom rapporten med fakta och hårda tal. Sedan kom Kurt Hellström ut på en scen. Hans förhållande till kameror var ungefär som en daggmask på en metkrok, han ville verkligen inte vara där. Inte blev det bättre av att Ericsson av någon anledning skulle hålla sina utåtriktade aktiviteter på engelska (till skillnad från konkurrenterna i Nokia som alltid pratade finska). På knackig engelska lyckades Hellström på egen hand snacka ner aktien varenda gång!

Jag tittar gärna på Olle Qvarnströms utmärkta Finwireintervjuer med företagsledare i småbolag, ofta i samband med börsnoteringar. Det ger en snabb översikt över vad bolaget gör och hur de ser på framtiden. Det som slår mig är att många av dem är otroligt tråkiga. Jag menar inte att en börs-vd måste vara komisk, men säg något kul någon enda gång. Om inte annat – le!

De behöver inte ens vara särskilt roliga, men genom att åtminstone visa prov på självdistans signalerar man samtidigt att man vet vad man håller på med. Nervösa människor skämtar inte. Jo, det kan de visst göra, det vet alla som stått på en scen och haft som uppgift att få hundra nyvarslade betongarbetare att skratta. Men ni fattar, genom att skratta till och säga något kul tar man kontroll över situationen. Varför ska jag investera i en chef som inte verkar trivas när han pratar om sitt livsverk, vilket borde vara det roligaste han vet.

När speltillverkaren Paradox börsintroducerades tidigare i år var intresset på topp. Det fanns många anledningar till det. Kanske främst börsutvecklingen för konkurrenten Starbreeze, men jag tror att en icke oansenlig del handlade om Paradox vd Fredrik Wester som någon vecka tidigare hade pitchat sitt bolag på Avanza Forum. Han klev in på scenen i en huvtröja och skämtade om huruvida hans mamma skulle teckna aktier. I det läget var han allt som Kurt Hellström inte varit när han femton år tidigare talat om framtiden: ”We see some clouds ahead when we look a bit into the future...”

Fredrik Wester är inte humorist, men framstår som en skön kille som har kul på jobbet och är passionerad kring det han gör. Det borde man väl egentligen kunna kräva av alla som presenterar någonting. Sedan kan inte alla vara Steve Jobs, och definitivt inte Steve Ballmer.

Framförhållning sparar pengar

En del människor skjuter upp allt de kan så länge det går (eller lite längre). Frågar man dem varför har de inga svar. Varför då liksom? Det behöver ju inte göras än – då gör man inte det. Och det behöver inte ens vara jobbiga eller tråkiga åtaganden, man bara gör inte saker förrän man absolut måste.

En effekt av att vänta är att antalet alternativ minskar. Därmed blir det på ett sätt enklare. Samtidigt blir det ofta också dyrare att vänta. Ska man t ex resa kanske man med framförhållning kan välja promenad, cykel, kollektivtrafik, egen bil, samåkning och taxi. Väntar man tillräckligt länge finns bara möjligheten att kasta sig i bilen och trycka gasen i botten.

Ska man handla kan man från början jämföra olika butikers pris och kanske invänta en rea. Eller begagnat på Tradera eller Blocket. Och så finns medelvägen, att handla nytt på nätet, kanske från en utländsk sajt. Då ställs man ofta inför olika fraktalternativ, ju långsammare desto billigare, och med god framförhållning kan man lugnt välja det billigaste. Den som istället väntar tills det brinner i knutarna får hoppa in på första bästa (och dyraste) varuhus där varan finns i lager.

Konkret exempel: För ett tag sedan ville jag köpa kurslitteratur och valde mellan att handla från förlaget och att köpa begagnat på Tradera. Det var lite krångligt, med både skrivet och digitalt materiel, och eftersom nästan ingen längre kan uttrycka sig på begriplig svenska i skrift krävde det kompletterande frågor till bägge leverantörerna. Det tog i och för sig bara några minuter, men med inväntande av svar var jag uppe i en vecka innan jag till slut valde att handla begagnat för halva priset.

Hade jag haft mer bråttom hade jag köpt nytt och fått chansa på att jag förstått varubeskrivningen. Det kan vara något att tänka på så här i julklappstider. Eller är det inte julklappstider nu, du kanske tillhör gruppen som shoppar i trängsel dagen innan julafton? Dumt i så fall, för vid julafton och liknande högtryckstider blir alternativen nämligen färre och dyrare i en rasande takt för den som är sent ute. Den som köat på Systemet dagen innan midsommar eller nyårsafton vill aldrig göra om det.

Ett liknande exempel är deklarationen, som vanligen måste lämnas in första vardagen i maj. Skatteverket är något så ovanligt som en myndighet som ger snabba och begripliga svar på frågor, men de har begränsningar. En deklarationsfråga i februari besvaras på mejl inom några timmar. Eller också ringer man och får i värsta fall vänta några minuter. Samma fråga i slutet av april tar fyra arbetsdagar alternativt 45 minuter i telefonkö innan du kommer fram till en handläggare som i det läget är lika sönderstressad som du själv. Ditt val.

Framförhållning ger inte bara ett lugnare liv. Det ger valmöjligheter, prutmån och bättre bemötande. Tillhör du sista-minuten-folket, prova detta istället! För man är inte född till att alltid vara sen och sedan oförmögen att ändra på det. Jag var själv alltid två minuter sen en gång i tiden (eller strax efter). Nu är jag på plats, i tid, har med mig det jag ska ha och har alternativen klara för mig. Det spar mig tid, pengar, men framförallt irritation.

Företaget som inte kan sågas nog

Per Ericson på Placera gjorde en analys av Byggmax efter deras rapport i veckan. Siffrorna har jag inga invändningar emot, de stämmer såklart. Jag håller med om en del av hans slutsatser också. Hemmafixtrenden håller i sig och Byggmax har gjort ett par lyckade förvärv i år.

Som kund har jag däremot stora invändningar mot Byggmax. Jag är en prismedveten hemmafixare som borde älska företaget. Jag handlade en hel del där en gång i tiden, men tröttnade av flera skäl. Jag har bara besökt två av deras butiker, en i Stockholm och en i Uppsala, men all kritik gäller bägge butikerna, så jag gissar att den gäller fler, för att inte säga samtliga.

Min egen butiksvana inskränker sig till en veckas prao som 14-åring i en Icabutik. Någon av de första dagarna fick jag en kundfråga jag inte kunde svara på. Jag hänvisade då till övrig personal som fanns inom synhåll några meter bort och kommer ihåg att kunden blev märkbart irriterad över att jag inte följde med dit själv.

Den kunden hade inte blivit Byggmaxfrälst. När jag besökt Byggmax har det aldrig varit särskilt många kunder i butiken, så personalen har inte varit överhopade med arbete. Nu är ju inte Byggmax heller kända för personaltäthet, men den som söker skall finna. Jag har aldrig varit med om att Byggmaxmedarbetare följt med och visat den vara jag frågat efter. I bästa fall en pekande hand och uppmaningen ”Ditåt!”. Vill man veta jämförelsepriser får man snällt räkna ut dem själv med medhavd räknemaskin. Personalen idkar MMA – minsta möjliga arbetsinsats.

Priser ja. När jag för kanske tionde gången hade kollat ett pris på hemsidan och sedan fått en klart högre siffra i butiken skrev jag en sur kommentar på företagets Facebooksida. Jag hade inga baktankar med det utan ville bara gnälla, så jag tänkte inte på att jag jobbade som krönikör på tidningen Byggaren med många av landets småföretagande hantverkare som läsare.

Ni kanske anar vad som hände. En kvart senare ringde en hög chef och bad om ursäkt. De "lokala prisvariationer" butikspersonalen skyllt på skulle inte existera. Ett uppgivet pris på hemsidan skulle gälla alla butiker. Förresten hade jag innan priset kom upp angett vilken butik jag skulle handla i eftersom jag ville veta att varorna fanns på lager där. Höjdaren erbjöd mig en larvigt hög kompensation som plåster på såren. Men för alla som inte är krönikörer i en byggtidning (en kompis testade faktiskt samma sak), bered er på att bli blåsta.

Fler klagomål på hemsidan: den är skitful, oanvändbar och full med buggar. Bilderna är under all kritik och skulle de råka föreställa just den vara som anges är det att betrakta som en ren slump. Lagersaldot stämmer oftast, men vilka virkeslängder som finns i lager framgår inte av hemsidan. Ringer du butiken och de av en händelse skulle svara kommer de inte heller berätta det. Service är som sagt inte Byggmax grej.

Själv har jag lika långt till Bauhaus, som förutom personal och service oftast har samma eller lägre priser. Och är de inte billigast har de en ”lågprisgaranti” som innebär att du får köpa varan till ett 12 procent lägre pris än den billigare konkurrenten.

Så nej, Placera må vara försiktigt positiva till Byggmax, men jag är oförsiktigt skeptisk. Att jag som kund upplever ett bolag som dåligt behöver visserligen inte betyda att det är en dålig investering, jag är den första att erkänna att folk gillar skräp. Hur Bauhaus går ekonomiskt vet jag ingenting om, bara att deras aktie haft det tufft på den tyska börsen det senaste året (-26 %), alltså ungefär som Byggmax. Men det är banne mig enda likheten.

Containermat

Jag skulle ha svårt att tänka mig att leta mat i soprum om jag inte var absolut tvungen. Samtidigt kan jag inte riktigt peka finger åt människor som nattetid hämtar mat i containrar bakom mataffären.

Fenomenet kallas dumpstring (från engelskans dumpster diving) och aktivisterna friganer (efter engelskans freegans från free och vegan). Enligt polisen är det inte olagligt att hämta mat i ett olåst soprum under förutsättning att soporna saknar andrahandsvärde och man inte skräpar ner.

Tyvärr är det inte så enkelt. Att butikerna väljer att lämna soprum och containrar olåsta beror i en del fall på att låsen annars bryts upp eller fylls med superlim. Men om vi bortser från det och förutsätter att friganerna inte bryter upp låg, inte förstör eller skräpar ner, då är de ju faktiskt ideella renhållningsarbetare.

Det är inte klarlagt om det slängs mer mat i hushållen än på vägen dit (jordbruk, fabriker, grossister, matbutiker), men helt klart kasserar matbutikerna väldigt mycket fullt ätlig mat. Det är grönsaker med skönhetsfläckar, sexpack av vad som helst där fem paket är felfria och mat där bäst-före-datumet gått ut eller snart gör det.

Jag läste boken Svinnlandet av frilansjournalisten Andreas Jakobsson, som började dumpstra (ja, jag tycker också att det låter skitfånigt) som ett test och snart märkte att han kunde försörja hela sin familj med mat genom att hämta den helt gratis. Faktiskt fick han utan större ansträngning tag i mer mat än han kunde göra av med. Vi lever i ett bra sjukt samhälle.

Jag vet inte om lagarna kan ändras, om butikerna skulle kunna förmås att lägga mer energi på att bli av med maten på annat sätt än att slänga den eller om folk bara har det för bra, men det är märkligt att vi har pensionärer som svälter samtidigt som god mat slängs bort och i bästa fall blir biobränsle.

Apropå vad som ratas. Det har visat sig att konsumenterna ogärna köper bananer som inte sitter fast i en klase. Därför rensas de ut redan på lagret. Vi snackar alltså om fullt ätliga, fina, färska bananer vars enda fel är att de inte sitter ihop med andra bananer. En sång har de fått i alla fall.