Jag skriver ofta om att spara, och hur
jag tänker när jag ska handla olika saker för att komma undan så
billigt som möjligt.
Ibland har jag av människor i min omgivning
uppmanats att vända på frågeställningen och häromkvällen diskuterade jag ämnet över en middag med ekonomiboksförfattaren Joel Bladh och sparbloggaren Fantastiska Farbror Fri (fast nu när jag sett
honom utan superhjältedräkt är vi på förnamnsbasis, så jag
kallar honom bara Fantastiska farbrorn). Det
pratas mycket om sparkvot på ekonomibloggarna, och underförstått
är att ju större del av inkomsterna som sparas, desto bättre.
Men frågan jag ställer mig är
alltså: skulle jag kunna göra tvärtom och öka mina utgifter?
Skulle jag kunna gå från Sparo till Slöso? Nu ser jag inte
poängen. Jag har god ekonomi, men jag badar inte i pengar. Men säg
att jag gjorde det, skulle jag ändå leta extrapriser och anpassa
mina matinköp efter säsongsmässiga prisvariationer? Troligen. Jag är osäker på om det är sorgligt och patetiskt
eller bevis för att jag har hittat min plats i tillvaron, jag
konstaterar bara vad jag tror.
Den amerikanske dramatikern George Barr
McCutcheon skrev 1902 en roman som hette Brewster's Millions. Som de
flesta obildade svenskar känner jag bara igen detta ifrån filmen
med samma namn från mitten av 80-talet. I filmen får Brewster,
spelad av Richard Pryor, ett arv på 300 miljoner dollar. Haken är
att han först måste sätta sprätt på 30 miljoner under 30 dagar.
Han får inte äga något av värde sedan, pengarna ska konsumeras.
Inte heller får han ge bort pengarna, förstöra dem eller förstöra det
han köper.
Det är väl ingen konst, bara att köpa
Eniro-aktier, kanske du tänker. Men Eniro börsnoterades inte förrän
år 2000, så det gick inte. Jag minns inte filmen,
mer än att han hade ett helvete att göra av med pengarna, och det har jag
inga svårigheter att sätta mig in i.
Att däremot köpa ost till ordinarie
pris, att stoppa en enda vara i korgen utan att först kolla
prislappen eller att inte ta med egna tygkassar till affären –
nej, jag tror banne mig inte att det vore praktiskt möjligt för mig.