Oavsett vad ni tycker om utgången i
USA-valet, är det inte konstigt hur mycket ”före”- och
”efter”-bilden skiljer sig åt?
Samtliga ekonomipoddar jag lyssnar på,
men också övriga ekonomijournalister, var ense om att Donald Trump skulle
innebära en lång och hård nedgång på världens börser. Hans eventuella vinst skulle leda till osäkerhet och instabilitet för både
företag och länder.
Nu blev det inte så. Den amerikanska militären sänkte i veckan beredskapsnivån till Defcon 5, som är den lägsta säkerhetsgraden, och på börserna var ordningen återställd ännu snabbare än efter Brexit (som ju också skulle leda till kaos och elände för evinnerliga tider...). Jag säger ingenting om
det (ska försöka hålla kvar ”I told you so”-kommentarerna i
huvudet). Trump är på många sätt något nytt i amerikansk
politik. Bara det faktum att han inte har politisk bakgrund är
unikt. Inte ens Ronald Reagan var politiskt oprövad. Det var
dessutom 30 år sedan, så det var en annan värld på så många
olika sätt.
Det jag främst vänder mig emot i
Trump-rapporteringen är att bara några dagar efter valet var det
andra tongångar. Journalister skriver långa artiklar om alla
fördelar med den nye presidenten. Plötsligt verkar det inte finnas
en enda sektor som inte gynnas av ”Trumpeffekten”.
Danske Banks chefsstrateg Mattias
Sundling räknar med att ”stora finansiella stimulanser lyfter
efterfrågan och tillväxten i USA under 2017-2018”. Vart var han
veckan innan och vad sa han då? Och vad säger ekonomipoddarna? ”Ja, det
blev Trump”, nästan som om det vore väntat trots att de avsnittet
innan sa motsatsen, och att om det blev Trump då skulle helvetets
portar öppna sig.
Det är okej att ändra sig, att
ompröva sina åsikter, ge honom en chans, tänka att Trump kan göra bra saker eller
åtminstone imponeras av att han är renlevnadsmänniska eller att
han vägrar ta ut presidentlön. Det är den totala bristen på
självrannsakan jag reagerar på.
Här vill jag lyfta fram Johan
Isaksson i Börspodden som det lysande undantaget. Han satsade pengar
på Trump och gav en av de mest sansade eftervalsanalyserna jag hört.
Heder åt honom! De som däremot säger en sak tvärsäkert ena
dagen, tvärsäkert åt andra hållet dagen därpå och dessutom utan
kännedom om vad de sagt tidigare, hur ska man någonsin ta deras
åsikter på allvar igen?
Och då tänker jag inte bara på
ekonomijournalister. Barbara Streisand, Joel Kinnaman, Miley Cyrus,
Lena Dunham, Amy Schumer, Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson och Cher
skulle alla packa sina väskor och lämna landet efter Trumpseger. De
flesta till Kanada (och märkligt nog ingen till Mexiko). Ungefär
hälften av dem har antingen ändrat sig eller påstår att de aldrig
sagt det. Amy Shumer säger att hennes flyttlöfte var ett skämt
eftersom hon befann sig i London när hon sa det. Eeh... Jaja,
såklart...
Jag vet lika lite som någon annan om Trump blir en bra president. Jag hoppas såklart det, men man ska passa sig för att säga saker kategoriskt. Det har jag om inte annat lärt mig av valets stora förlorare - media.