Sveriges största bidragstagare

Jag tycker att det är bra att personer som är sjuka eller av annan anledning inte kan jobba får hjälp av samhället med sin försörjning. Men det finns gränser. Sveriges största bidragstagare är en familj som i år får över 135 miljoner av våra skattepengar. Familjens patriark Carl Gustaf Folke Hubertus, även kallad ”Tjabo” i tvivelaktiga kretsar, påstår sig jobba som någon slags PR-konsult, men det är ytterst osäkert på vilket sätt han faktiskt skulle tillföra någonting av värde.

Ungefär hälften av pengarna går till drift och underhåll av ett tiotal slott. Den delen kan vi lämna därhän, även om merparten förmodligen skulle kunna säljas och ge bra pengar till statskassan. Men den övriga kostnaden ska täcka familjens officiella uppgifter samt representationskostnader. Det låter som otroligt bra betalt för uppgifter som aldrig utretts om de har någon som helst positiv inverkan eller ekonomisk avkastning.

Det är faktiskt ännu värre! Varken skattebetalarna eller våra representanter kan överhuvudtaget kontrollera vad pengarna går till. Numera sker en schematisk redovisning, men inga detaljer, kvitton och sånt som andra måste hålla sig med när de använder skattepengar. Så hur ska vi veta ifall pengarna gör nytta när vi inte ens får veta vad de går till?

Det vi vet är att familjeöverhuvudet Tjabo åker land och rike kring, håller tal (”Kära örebroare...”), inviger lokaler och båtar, gör en del märkliga uttalanden och är känd för att vara en av landets främsta konsumenter av så kallade ”kaffeflickor”.

Hans fru talar sju språk flytande. Tyvärr är svenska inte ett av dem. Vem kan klandra henne, hon har ju trots allt bara bott i Sverige i drygt 40 år. Barn och barnbarn har bråda dagar som hertigar och hertiginnor av diverse landskap. Med undantag för prinsessan Madeleine har de flesta av dem besökt sina hertigdömen vid minst ett tillfälle.

Vid sidan av den ytterst märkliga ersättningsformen apanage har samtliga medlemmar av kungafamiljen privata förmögenheter. Flera av dem driver egna bolag vid sidan av ”jobbet” som Sverigerepresentanter.

Jag fattar att det här är en rätt liten del av statsbudgeten och man kan skämta om att ”löjliga familjen” åker runt och ”tokar till det”, men även om det här vore en högpresterande familj som inte skulle sparka in varenda dörr när det kommer till fördomar om inavlad överklass ser jag inte hur monarki skulle kunna bli förenlig med demokrati så länge titeln går i arv.

I andra sammanhang talas om signalpolitik. Vilka signaler blir det av att Sveriges statschef, landets högste tjänsteman, inte behöver redovisa hur han hanterar skattepengar, inte har några som helst prestationskrav, är straffimmun och i princip också immun mot alla former av kritik eftersom minst sex riksdagspartier skulle låta honom göra precis vad som helst utan att det får några konsekvenser?

November i videosammandrag

I november steg SIXPRX 1,44 % och Nasdaq Comp landade på 2,59 %. Min egen portföljs ack så klena resultat blev -1,46 %.

Resten av månadens funderingar blir återigen i videoform. Succén fortsätter...

Feministisk snöröjning?

Raggmunk

Jag har fått önskemål om fler matinlägg. Jag gillar att laga mat, men det som stoppar mig från att blogga om det är att det mesta jag gör är rätt basic. Det känns överflödigt att redovisa hur man steker grönsaker eller kokar pasta.

Men här kommer ett enkelt recept ändå, på raggmunk. Tydligen är det ändå inte enkelt nog eftersom raggmunk säljs både färdiggräddat och vakuumförpackat, och som mix för att blanda med vatten. Själv använder jag råvaror när jag lagar mat.

Ska vi börja med skillnaden på raggmunk och rårakor så är rårakor i princip bara potatis medan raggmunk är en blandning av pannkakssmet och råriven potatis. Alltså börjar jag med att riva potatis (tvättade men oskalade, jag skalar aldrig potatis mer än att skära bort de fulaste skadorna). Dagen till ära ska jag mäta och väga ingredienser, normalt går jag på känsla för det här är inte hjärnkirurgi.

Blir den väldigt rinnig kan man hälla av spadet, annars blandar jag bara den rivna potatisen med mjölk, salt och en skvätt matolja. Vetemjöl tillsätts till en lagom tjock smet. Sedan är det bara att steka.

Servera med egenplockad lingonsylt. Eller annan hemgjord sylt, som den här. Helst ska den vara lite syrlig. Och relativt gratis såklart. Fläsk då? Ja, för den som vill. Själv är jag laktovegetarian, varför jag inte bara hoppar över fläsk utan även ägg. För ägg behövs verkligen inte. Potatisstärkelsen binder ihop det hela fint.

Detta användes:

Potatis, 400 gram

Mjölk, 3 dl

Salt, 2 tsk

Vetemjöl, 1,5 dl

Matolja, 1 msk

Kostnad: (högt räknat) 6 kr plus sylt och måltidsdryck. Räcker till två måltider, så det knäcker ingen hushållsbudget.

Dålig mekonomi

Mekonomen är ett sånt där bolag som verkar helt rätt på pappret, men bara där. Jag har aldrig ägt aktien, men för att se långsiktig vinst på en sådan investering krävs att man har hållit fast vid den i sju svåra år eller längre.

Jag vet inte hur stor del av den uteblivna framgångssagan som beror på att man tagit flera nyckelpersoner från matbranschens sorgebarn Coop. Kanske hade Mekonomen varit lika dålig ändå, kanske inte. Bolaget gör visserligen utdelningar, men inte heller som utdelningsaktie borde den vara en favorit för den som kan räkna.

Mekonomen säljer ganska billiga bildelar och finns på många ställen. Som snål bilägare borde jag gilla det. Grejen är att Mekonomen ändå sällan är billigast, så det kvittar lite. Sen stör jag mig på personalens okunskap. Att sälja bildelar borde kräva andra kunskaper än exempelvis att jobba på McDonald's, men det känns som att de använt sig av samma personalpool. De kan utifrån bilnumret berätta vilken bildel man ska ha, men de kan absolut ingenting om bilar. Och av människor som handlar oftare där har jag förstått att lagersaldo snarast är att betrakta som en förhoppningsprognos.

Vidare har Mekonomen bilverkstäder. Eller rättare sagt, de har köpt fungerande bilverkstäder som nu drivs vidare under Mekonomenflagg. Jag brukade anlita en sådan verkstad. Innan de satte en Mekonomen-logga på dörren för efter det har de blivit så dyra att hälften vore nog.

Igår blev det offentligt att huvudägaren Axel Johnson sålt sina aktier till amerikanska LKQ varpå aktien tog ett glädjeskutt. Om det var för att aktieägarna hoppades få ett bud på sina aktier eller om de bara var less på Axel Johnson förtäljer inte historien. Kanske lite av båda.

Själv kan jag inte bedöma uppköpschansen, men passar på att gratulera nytillkomna ägare till klippet. Till äldre (och därmed mindre framgångsrika) ägare får jag med tanke på kopplingen till Coop säga: Se det som återbäring.

Hjälp till självstjälp

Att allt fler svenskar vill ha allt mer hjälp med vardagsbestyren. Dels är det upptagna människor som vill betala sig till mer fritid, men också gamlingar som inte är nöjda med den kommunala hemtjänsten. Missnöjet kan gälla både mängden hjälp och att det känns olustigt att få hem ny hemtjänstpersonal var och varannan dag istället för människor man känner.

Med dagens höga arbetslöshet är det här jobb man har lätt att rekrytera personal till, låga löner till lågutbildade, inte sällan med delfinansiering av samhället. Alltså borde serviceföretag som städar och putsar fönster gå jättebra, men det gör de inte. De gnäller nu i högan sky eftersom regeringen halverat RUT-avdraget.

Det man har gjort är alltså att först hjälpa en bransch som i sig borde vara hur välmående som helst genom att sponsra den med skattelättnader. När de har vant sig vid detta tar man bort halva skattelättnaden och får en bidragsberoende bransch i gungning samtidigt som den ändå kostar pengar för skattebetalarna.

Rut kom ju till som en slags förlängning till Rot. I jämställdhetens och rättvisans namn tyckte någon att det vore lika bra att sänka skatten för städning och liknande på samma sätt som man tidigare gjort med byggbranschen. Det finns dock ett par skillnader. Byggande är en flaskhals som ett land måste få snurr på för att ta sig ur lågkonjunkturer, och den är extremt drabbad av svartjobb.

Rut infördes av den moderatstyrda alliansregeringen, men det känns faktiskt mest som en slump. Och jag vet inte, kanske var det rätt tänkt, men om resultatet blir att städ- och servicebranschen får svårt att överleva trots att det finns gott om kunder och att den ändå kostar skattepengar är det en lose/lose. Politikerna vill säkert väl, men att ösa ut bidragspengar är sällan en långsiktig lösning.

Riktkurs

Aktiers riktkurser verkar man kunna använda lite hur som helst. När Peter Benson jobbade på Placera skrev han följande:

”Riktkursen är alltså ett mål som aktien anses kunna uppnå, alltså inte en bedömning att den nödvändigtvis är köpvärd upp till riktkursen. Sedan kan det handla om 10 års sikt eller en vecka beroende på vad det är för analys vi talar om.”

Förutom hans tvångsmässiga användande av ordet ”alltså” vänder jag mig emot tidsramen. Om den som sätter riktkursen inte kan berätta hur lång tid det ska ta innan kursen når målet är ju uppgiften helt värdelös. Om en aktie går från 50 till 55 på en vecka är det lysande. Tar det 40 år är det uselt.

För hittills har jag aldrig sett en analys som angett tiden. Möjligen ”på lång sikt”, men då är vi ju där igen. Är lång sikt sex månader eller 40 år? Det här skulle vi ju aldrig nöja oss med i andra sammanhang.

SMHI: ”Det blir sol och 23 grader.”
Semesterfirare: ”Nästa vecka eller om fem år?”
SMHI: ”Just det, nästa vecka eller om fem år.”

En annan fråga är vad riktkursen baseras på. Förväntad vinst och historiskt P/E-tal, men vad mer? Eftersom ytterst få aktieanalyser i detalj visar hur siffrorna tagits fram kan vi bara gissa, och det är också himla märkligt. Om jag gör en budget där jag exempelvis räknar ut mina förväntade hushållskostnader kan jag såklart visa varifrån siffrorna kommer. Sedan kommer verkligheten rimligen justera siffran upp eller ned, jag är ju inget orakel, men jag skulle åtminstone kunna visa hur jag räknat.

Men inte analytikerna. Varför? Jag gissar att en icke försumbar del av liggande riktkurs handlar om föregående siffra. Möjligen också om vad konkurrenterna kommer fram till. Om fem analytiker satt riktkurs i spannet 93-111 kr för Tallrots Rör med ett snitt på 100 ska det nog rätt mycket till för en analytiker att säga 35 spänn. Särskilt om han tidigare också legat runt 100. Troligare då att han säger 85. Eller 80, om han känner sig riktigt modig. Så "80, någon gång i framtiden, eventuellt", vad ska vi med den uppgiften till? 

Kläder för 500 spänn

Jag är inget modeorakel. Hel och ren, sa mamma att man skulle vara. Lite längre har jag ändå gått. Jag var t ex den ende som bar slips i min högstadieskola (det var någon synthgrej, tror jag). Som en kompis sa: ”Jag följer inte modet, jag skapar det.”

H&M for the win!

Fast förutom att försöka skaffa en egen stil har jag alltid försökt klä mig efter situationen. Hellre över- än underklädd, men allra helst den nivå som förväntas. Märken har aldrig roat mig, jag vet knappt ens vilka klädmärken som anses ”rätt”. Kvalitet gillar jag, jag skulle inte köpa en kostym på Dressmann. Men jag har inga problem att köpa jeans på City Gross eller Lidl eftersom de kostar 200 kr där och jag har svårt att tro att tusenkronorsjeans på en riktig klädbutik håller fem gånger längre.

I Lyxfällan är det standard att vid andra budgettavlan (efter gråtsamtalet, loppmarknadsförnedringen och hopbakslånet) sätta upp 500 kr i månaden för klädinköp, och det är nu jag på allvar undrar om jag är ett ufo. Det skulle alltså innebära 6000 kr om året i klädbudget. Under mina 45 år är jag tveksam till om jag kommit upp i 6000 kr en enda gång.

”Jag har redan en träningsoverall!”

Ett par skor kostar max någon tusenlapp, oavsett om vi snackar vinterkängor eller festligare lågskor. En kostym likaså, men den kan vara lite dyrare också. Samma sak med en jacka eller vinterrock. En t-shirt kostar några tior, men jag kan inte ens minnas när jag senast köpte en. Det verkar vara med tröjor som med kulspetspennor. Ingen köper dem, de bara finns liksom.

Strumpor och kalsonger är väl mest att betrakta som förbrukningsvaror, men särskilt dyra är de ju inte. Kalsonger från Armani verkar i och för sig gå lös på 150 spänn, men vem tusan köper Armanikallingar?! När jag som singelkille väl får visa kalsongerna för någon annan än mig själv räknar jag förhoppningsvis med att redan... Ja, ni fattar.

Larsson goes torped

Min poäng är alltså att 500 kr i månaden för klädinköp är galet högt om man inte har kläder som ett personligt intresse. Riksnormen, det som förr hette existensminimum, preciserar inte vad just kläder ska kosta år 2016, men några kommuner har egna tabeller där de lägger sig ännu högre. Allt från Nykvarns 537 kr till Uppsalas 561 kr.

Jag tänker på mammas devis ”hel och ren”, skakar på huvudet och börjar långsamt inse varför världen ser ut som den gör.