Pilotskolan

Uttrycket ”pilotskolan” dyker då och då upp i börssammanhang. Tanken är att om vd, ledning och styrelse är tungt investerade i sitt eget bolag, då borde även vi andra våga oss dit. Och motsatt, om inte ens ni som jobbar med det här tror tillräckligt mycket på affärsidén att den är värd att kliva in i, varför ska då vi andra göra det?

Jag gillar tanken och tycker att det ska svida för företagsledningen om bolaget går dåligt, men det finns några problem. Om företaget ger sina ledande medarbetare optioner behöver inte innehaven nödvändigtvis spegla deras investeringsintresse, och att hålla koll på hur de fått sina aktier är snudd på omöjligt.

Vidare vet vi ju inte hur stora innehaven är i förhållande till deras egen ekonomi. Paradox vd Fredrik Wester köpte nyligen aktier i det egna bolaget för två miljoner eftersom han ”hade lite pengar över”. Hans tidigare innehav är värt 1,7 miljarder, så i detta fall kan vi nog utgå ifrån att han tror på bolaget. Två millar hit eller dit betyder dock ingenting.

Men någonting säger det kanske. Precis som Leif Johanssons nej till att få arvodet för sitt styrelseuppdrag i Ericsson säger en del om hans engagemang. Fast okej, med facit i hand är det svårt att klandra honom.

En sista fundering. Är det alltid bra att företagsledningen har aktien i fokus? För kortsiktiga ägare borde svaret vara ja, men för den som köper aktien i sin ungdom för att leva på utdelningen efter att ha gått i pension är svaret inte givet.

Hur som helst gillar jag idén att ledningen drabbas om det går dåligt och gynnas om det går bra. Det är ju det vi saknar hos landets politiker, som sällan eller aldrig drabbas av sina egna beslut. Om vård, skola och omsorg blir sämre är det alltid trevligt att ha sina egna barn i privat internatskola, egna vårdförsäkringar och ha miljoner på banken.

I tv-programmet Draknästet tyckte jag ibland att ”drakarna” satsade på fel idéer (och fel människor), men var det något de alltid blev avtända av så var det när entreprenören verkade se delfinansieringen som ett sätt att själv kunna komma undan risk. Att driva företag för andras pengar ska kosta när det misslyckas.

Mänsklig rättighet att slippa jobba?

Ingen chef har vågat säga ”Du ska vara glad att du har ett jobb” till mig, men varje gång jag hört formuleringen har jag irriterat tänkt att den chefen ska vara glad att han/hon har anställda. Utan säljare tjänar företag inga pengar, utan produktionspersonal har de ingenting att sälja osv. Den enda som möjligen kan plockas bort ur denna ekvation är just chefen.

Men givetvis får det inte slå över åt andra hållet heller. Jag läste en artikel i Aftonbladet där man visar den andra sidan: ”Förr sa folk: tack, jag fick anställning. Nu säger de: varsågod, jag kom i dag också.” Och det är inte den mest chockerande formuleringen i artikeln som berättar om en kille som inte kunde jobba eftersom han fått ångest över sin mammas vattenskada och en annan som inte orkade arbeta efter en jobbig joggingrunda.

Det svårslagna rekordet innehas kanske ändå av den kvinna som undrar hur hon ska göra när hon måste vara hemma med sin sjuka katt. Om hon ska sjukskriva sig eller anmäla vård av katt (VAK?). Tanken att hon själv och inte samhället ska betala för att hon tar hand om katten föresvävade henne tydligen inte.

Här vittnar arbetsgivare som behöver relativt outbildad personal att det är svårt att hitta personer att anställa. ”Man kan kliva in direkt från gatan, få några dagars utbildning och börja arbeta. Enda kravet är att man ska tala och förstå svenska och till och med det kravet verkar ibland vara förhandlingsbart.”

På 80-talet, när arbetslösheten var i det närmaste obefintlig, hade jag förstått detta, men nu har vi 6-7 procent öppet arbetslösa (särskilt hög siffra bland just outbildad ungdom som skulle kunna ta dessa ”skitjobb”) och räknar vi in de som pluggar i väntan på drömjobbet och alla de som befinner sig i hitte-på-åtgärder måste det vara över en miljon människor.

Jag såg en skämtteckning med bildtexten: ”Förr fick man försörja två personer på en lön. Det gör man nu också. Skillnaden är att man inte känner den personen.” Problemet med satir är att den ibland överträffas av verkligheten.

Julklappsaktier

Byråkrati är inte enbart av ondo. Det är bra med kontroller och tröghet i vissa system, men ibland ger det onödiga problem.

För några år sedan skulle jag och några kompisar ge bort en fondportfölj i dopgåva. Tanken var att ett par tusenlappar i present till barnet skulle uppskattas när han så småningom behöver kontantinsats till en lägenhet och pengarna förräntat sig några gånger. Särskilt om föräldrar, mor- och farföräldrar hänger på och sätter in mer pengar längs vägen.

Men att starta upp konton åt en annan person är inte det lättaste. Särskilt om man inte ens är släkt. Tack vare att en av oss hade en bra och engagerad bankman fixade det sig, men det var bökigt. Och då tror jag ändå att vi blandade in föräldrarna lite grann, så att vi fick barnets personnummer och så att de inte skulle få skrämselhicka om det skulle komma hem ett märkligt kontrollbesked innan dopet.

Nu är det snart jul och att ge bort aktier vore säkert en bra grej, både för att ge bort något bestående och för att få barn intresserade av sparande. Att ge sina barn några aktier är inga problem. T ex kan man starta en kapitalförsäkring i sin egen depå där man sätter barnet som förmånstagare. Eller starta konton i barnets namn, man är ju ändå målsman.

Att ge bort värdepapper till syskonbarn gör genast det hela lite mer komplicerat, och vill man ge bort aktier till kompisars barn får man nog anlita en jurist eller två. Varför ska det vara så? Presentkort har länge varit en populär julklapp, i klädbutiken, sportaffären eller lite varstans. Varför tar inte någon av nätmäklarna tag i detta så att man kan göra samma sak med aktier?

Jag vill kunna köpa X antal aktier i Y antal bolag till person Z:s barn Å, Ä och lille Ö. Utan att kunna mer än deras tilltals- och efternamn vill jag kunna boka upp aktierna, betala från min depå i Avanza eller Nordnet, eller med Visakort eller banköverföring. För ett par tior vill jag ha ett snyggt presentkort (om banken inte tycker att courtaget räcker, i kombination med att de får potentiella kunder i 70-80 år framöver) som även svagsinta och lata föräldrar får in på barnens konton genom att enkelt fylla i lite personuppgifter på nätet.

Avanza, Nordnet, Degiro, storbanker... Till nästa jul har ni fixat detta va?

Sveriges största bidragstagare

Jag tycker att det är bra att personer som är sjuka eller av annan anledning inte kan jobba får hjälp av samhället med sin försörjning. Men det finns gränser. Sveriges största bidragstagare är en familj som i år får över 135 miljoner av våra skattepengar. Familjens patriark Carl Gustaf Folke Hubertus, även kallad ”Tjabo” i tvivelaktiga kretsar, påstår sig jobba som någon slags PR-konsult, men det är ytterst osäkert på vilket sätt han faktiskt skulle tillföra någonting av värde.

Ungefär hälften av pengarna går till drift och underhåll av ett tiotal slott. Den delen kan vi lämna därhän, även om merparten förmodligen skulle kunna säljas och ge bra pengar till statskassan. Men den övriga kostnaden ska täcka familjens officiella uppgifter samt representationskostnader. Det låter som otroligt bra betalt för uppgifter som aldrig utretts om de har någon som helst positiv inverkan eller ekonomisk avkastning.

Det är faktiskt ännu värre! Varken skattebetalarna eller våra representanter kan överhuvudtaget kontrollera vad pengarna går till. Numera sker en schematisk redovisning, men inga detaljer, kvitton och sånt som andra måste hålla sig med när de använder skattepengar. Så hur ska vi veta ifall pengarna gör nytta när vi inte ens får veta vad de går till?

Det vi vet är att familjeöverhuvudet Tjabo åker land och rike kring, håller tal (”Kära örebroare...”), inviger lokaler och båtar, gör en del märkliga uttalanden och är känd för att vara en av landets främsta konsumenter av så kallade ”kaffeflickor”.

Hans fru talar sju språk flytande. Tyvärr är svenska inte ett av dem. Vem kan klandra henne, hon har ju trots allt bara bott i Sverige i drygt 40 år. Barn och barnbarn har bråda dagar som hertigar och hertiginnor av diverse landskap. Med undantag för prinsessan Madeleine har de flesta av dem besökt sina hertigdömen vid minst ett tillfälle.

Vid sidan av den ytterst märkliga ersättningsformen apanage har samtliga medlemmar av kungafamiljen privata förmögenheter. Flera av dem driver egna bolag vid sidan av ”jobbet” som Sverigerepresentanter.

Jag fattar att det här är en rätt liten del av statsbudgeten och man kan skämta om att ”löjliga familjen” åker runt och ”tokar till det”, men även om det här vore en högpresterande familj som inte skulle sparka in varenda dörr när det kommer till fördomar om inavlad överklass ser jag inte hur monarki skulle kunna bli förenlig med demokrati så länge titeln går i arv.

I andra sammanhang talas om signalpolitik. Vilka signaler blir det av att Sveriges statschef, landets högste tjänsteman, inte behöver redovisa hur han hanterar skattepengar, inte har några som helst prestationskrav, är straffimmun och i princip också immun mot alla former av kritik eftersom minst sex riksdagspartier skulle låta honom göra precis vad som helst utan att det får några konsekvenser?

November i videosammandrag

I november steg SIXPRX 1,44 % och Nasdaq Comp landade på 2,59 %. Min egen portföljs ack så klena resultat blev -1,46 %.

Resten av månadens funderingar blir återigen i videoform. Succén fortsätter...

Feministisk snöröjning?

Raggmunk

Jag har fått önskemål om fler matinlägg. Jag gillar att laga mat, men det som stoppar mig från att blogga om det är att det mesta jag gör är rätt basic. Det känns överflödigt att redovisa hur man steker grönsaker eller kokar pasta.

Men här kommer ett enkelt recept ändå, på raggmunk. Tydligen är det ändå inte enkelt nog eftersom raggmunk säljs både färdiggräddat och vakuumförpackat, och som mix för att blanda med vatten. Själv använder jag råvaror när jag lagar mat.

Ska vi börja med skillnaden på raggmunk och rårakor så är rårakor i princip bara potatis medan raggmunk är en blandning av pannkakssmet och råriven potatis. Alltså börjar jag med att riva potatis (tvättade men oskalade, jag skalar aldrig potatis mer än att skära bort de fulaste skadorna). Dagen till ära ska jag mäta och väga ingredienser, normalt går jag på känsla för det här är inte hjärnkirurgi.

Blir den väldigt rinnig kan man hälla av spadet, annars blandar jag bara den rivna potatisen med mjölk, salt och en skvätt matolja. Vetemjöl tillsätts till en lagom tjock smet. Sedan är det bara att steka.

Servera med egenplockad lingonsylt. Eller annan hemgjord sylt, som den här. Helst ska den vara lite syrlig. Och relativt gratis såklart. Fläsk då? Ja, för den som vill. Själv är jag laktovegetarian, varför jag inte bara hoppar över fläsk utan även ägg. För ägg behövs verkligen inte. Potatisstärkelsen binder ihop det hela fint.

Detta användes:

Potatis, 400 gram

Mjölk, 3 dl

Salt, 2 tsk

Vetemjöl, 1,5 dl

Matolja, 1 msk

Kostnad: (högt räknat) 6 kr plus sylt och måltidsdryck. Räcker till två måltider, så det knäcker ingen hushållsbudget.

Dålig mekonomi

Mekonomen är ett sånt där bolag som verkar helt rätt på pappret, men bara där. Jag har aldrig ägt aktien, men för att se långsiktig vinst på en sådan investering krävs att man har hållit fast vid den i sju svåra år eller längre.

Jag vet inte hur stor del av den uteblivna framgångssagan som beror på att man tagit flera nyckelpersoner från matbranschens sorgebarn Coop. Kanske hade Mekonomen varit lika dålig ändå, kanske inte. Bolaget gör visserligen utdelningar, men inte heller som utdelningsaktie borde den vara en favorit för den som kan räkna.

Mekonomen säljer ganska billiga bildelar och finns på många ställen. Som snål bilägare borde jag gilla det. Grejen är att Mekonomen ändå sällan är billigast, så det kvittar lite. Sen stör jag mig på personalens okunskap. Att sälja bildelar borde kräva andra kunskaper än exempelvis att jobba på McDonald's, men det känns som att de använt sig av samma personalpool. De kan utifrån bilnumret berätta vilken bildel man ska ha, men de kan absolut ingenting om bilar. Och av människor som handlar oftare där har jag förstått att lagersaldo snarast är att betrakta som en förhoppningsprognos.

Vidare har Mekonomen bilverkstäder. Eller rättare sagt, de har köpt fungerande bilverkstäder som nu drivs vidare under Mekonomenflagg. Jag brukade anlita en sådan verkstad. Innan de satte en Mekonomen-logga på dörren för efter det har de blivit så dyra att hälften vore nog.

Igår blev det offentligt att huvudägaren Axel Johnson sålt sina aktier till amerikanska LKQ varpå aktien tog ett glädjeskutt. Om det var för att aktieägarna hoppades få ett bud på sina aktier eller om de bara var less på Axel Johnson förtäljer inte historien. Kanske lite av båda.

Själv kan jag inte bedöma uppköpschansen, men passar på att gratulera nytillkomna ägare till klippet. Till äldre (och därmed mindre framgångsrika) ägare får jag med tanke på kopplingen till Coop säga: Se det som återbäring.