Min anpassningsförmåga

Jag trodde att jag var bra på att anpassa mig. Jag funkar i sociala sammanhang och på arbetsplatser. Jag kan vanligtvis hålla tyst i rätt situationer. En gång anpassade jag mig till ett boende utan el och rinnande vatten. Visserligen bara i några månader under den varmaste och ljusaste delen av året (tills jag dragit in el och vatten), men jag känner många som hellre hade tagit in på hotell än levt utan elström och tvättat sig i sjön, ens ett par dagar.

Men pengar är en annan sak. Många har vittnat om hur lätt det är att anpassa sig till högre inkomster. Är man fattig student går man +/-0, sedan gör man karriär, lönen går uppåt i skov och vips så har man ökat på sina utgifter så att de matchar och så går man ändå +/-0.

Jag hoppade aldrig på det tåget. Jag sparade min veckopeng som barn. Jag sparade pengar från mina sommarjobb, och senare ”riktiga” jobb. Ett tag gick jag på a-kassa och jag sparade pengar då med. Mina inkomster har gått upp och ner, men jag fortsätter att konsumera bara när jag finner behov av något, inte för att det finns pengar.

Det här är tydligen ovanligt, och lite provocerande. När Jonas Birgersson rattade Framfab, men trots framgångarna klädde sig i en välanvänd orange fleecetröja och bodde i sitt gamla studentrum blev han mer ifrågasatt än konkurrenter som levde i lyx. Varför? I vissa fall verkar jante slå åt alla håll.

Jag vet inte om det tyder på god eller bristande anpassningsförmåga att inte handla upp lönekontot oavsett storlek. I ärlighetens namn skiter jag i vilket, så då är den kanske inget vidare. Men beredskapen är god.

Pensionsdalt

Kanske inga nyheter, men i Expressen går att läsa att Pensionsmyndigheten blir nedringd varje gång pensionsbeskeden kommer, eftersom folk inte klarar av att läsa fyra sidor utan väljer att kasta sig på luren redan efter första sidans sammanställning.

De verkar inte ha ont om tid. Telefonkön hos Pensionsmyndigheten dagen då de berömda kuverten delats ut är troligen så pass lång att man skulle hinna läsa alltihop flera gånger både fram- och baklänges. Fast sedan måste man logga in på minpension.se för att se helheten, t ex för att se sitt ”eventuella privata sparande”. Om man har ett privat pensionssparande och inte ens vet om det undrar jag lite varför man alls valt att spara.

Men i landet med flytväst, hängslen, livrem och fyra sorters säkerhetsselar ska staten hjälpa till med detta. ”Pensionsmyndigheter drar i dagarna i gång en stor informationskampanj i samband med utskicken av breven. Personal från myndigheten kommer också att vara ute i landet och informera allmänheten.”

Det står ju ”DIN ALLMÄNNA PENSION” redan utanpå kuvertet, så för att greppa att det inte innefattar privat pensionssparande och tjänstepension behöver man inte ens sprätta upp kuvertet, bara läsa tre ord på utsidan! Istället för att dra igång en landsomfattande kampanj, kan inte pensionsmyndigheten lägga dessa pengar i pensionskuverten för oss som både kan tänka och är läskunniga? Så kanske i alla fall vi skulle bli nöjda.

Dagens rätt är dagens fel

I den senaste statistiken jag hittar, från 2013, kostade en restauranglunch i Stockholm i snitt 81,30 kr, men eftersom priset tycks stiga 2-3 kr/år och jag allt oftare ser reklam om lunch ”under hundringen” gissar jag att vi nu är uppe på minst 90 kr. Jag har oftast lyxen av att kunna laga lunch i mitt eget kök, men många har ju inte det och ställs då inför valet lunchrestaurang eller matlåda. Det ena är enklare, det andra billigare.

Att själv fixa hela veckans lunch är enklare om man är filmjölks- och salladstypen som helst kastar i sig något på stående fot, då kan man komma undan med en matig macka. Själv är jag mer skrovmålstypen som vill ordna merparten av dagens näringsintag vid lunchen, och då krävs lite mer engagemang.

Ska man räkna arbetstid på att fräsa ihop en lunch kvällen innan förstår jag att det är lätt att ta den enkla vägen och äta ute, men så behöver man ju inte göra. Antingen bränner man på ett par extra portioner av middagsmaten eller också drar man igång ett storkok på söndagseftermiddagen och ordnar hela veckans lunch på en gång.

Och här finns ordentligt med pengar att tjäna. Om den hemlagade lunchen kostar 10 kr (kolla exempelvis in Portionen Under Tian eller Skippa nudlarna) är besparingen 80 kr/dag eller 18000 kr/år! Med åtta procents ränta på sparat kapital är vi efter tio år uppe i över en kvarts miljon, antingen på sparkontot eller i fickan hos någon flottig krögare.

Det jag brukar fokusera på när jag ska göra matlådor är att välja mat som funkar för ändamålet. Den ska vara lätt att transportera och klara en varm resa om det är den tiden på året. Och så bör den vara enkel att laga till, hela portionen ska gå att slänga in i mikron så att allt blir varmt samtidigt, det får inte gå tid på uppläggning, krävas en massa tillbehör eller annat strul. Bäst funkar matlådor av typen paj, pizza och grytor, men också pasta, lasagne, pytt och varma mackor. Egentligen vad som helst som inte är för känsligt att släpa med och som är lika gott efter mikrovärmning som färskt.

Visst kan det vara stressigt att lägga fritid på att laga mat, men väl framme på en arbetsplats tycker jag att det är betydligt lugnare att slå sig ner i lunchrummet än att springa ut och jaga lunchrestaurang. Och så ger vetskapen om den där kvartsmiljonen på kontot vart tionde år extra livskvalitet.

Obligatorisk disclaimer: Portionen Under Tian och Skippa nudlarna har jag rekommenderat förut och varken fått betalt då eller nu.

Att bli Warren Buffett

Jag var nyfiken på den nya dokumentären Becoming Warren Buffett eftersom jag hört väldigt olika åsikter om den, allt från superintressant till ren skit. Så jag tänkte väl att den skulle landa någonstans mittemellan, vilket den också gjorde. Men jag gillar dokumentära berättelser om intressanta personer. Där finns nästan alltid lärdomar att hämta oavsett om det handlar om företagsledare, politiker, idrottsmän eller helt okända människor.

Jag hade inte jättemycket åsikter om Warren Buffett. Jag vet att han är en av världens rikaste människor med ett antal tiotal miljarder dollar på kontot, men har fått intrycket av att han lever ganska normalt. Fast jag vet inte. Mest är det väl hans kloka citat jag tagit fasta på.

På något vis har jag alltid kopplar ihop Buffett med pokerspelaren Doyle Brunson. De är nästan lika gamla och nästan lika gråhåriga, men ger bägge intryck av att vara betydligt yngre. Den ene är från Texas, den andre från Omaha, två orter som namngett varsin pokervariant och ligger ganska nära varandra.

Fast mest handlar det om deras ödmjukhet. Är man en levande legend behöver man liksom inte snacka om det. Buffett lär visst vara bättre på bridge, men bor man i Omaha och är en av världens rikaste män kommer man inte undan poker.

Tillbaka till dokumentären. Är man bara intresserad av hans investeringsstrategier blir man besviken, men vill man få en inblick i maken, pappan och polaren Warren Buffett är det här en intressant film.

Och nog får man en bild även av företagsledaren Buffett. Redan i början när han visar gamla tidningsurklipp han hängt upp på kontoret. Temat är paniksituationer på börsen, från klassiska år som 1907 och 1929. Buffett kallar det ”instructional art”. Buffett kommer ständigt tillbaka till att spara pengar, alltså själva samlandet som hobby. Det kan jag relatera till även om hans samling är ganska mycket större. Han skulle kunna köpa ett land eller en bergskedja för sina pengar. Men det gör han inte, han köper lunch för $2.95 eftersom han tycker att $3.17 är lite för dyrt när börsdagen startat trögt.

Vidare ges prov på samarbetet med Charlie Munger, som flutit på ett halvt liv trots att de verkar vara väldigt olika. Bara där tror jag många av oss har mycket att lära. Äh, se den själva! Kanske inte den mest fantastiska film som sett dagens ljus, men nog är den sevärd. Den finns på Netflix eller andra ställen kidsen hänger på nuförtiden. Själv hann jag se den på Youtube häromdagen, men precis som jag misstänkte plockades den ner därifrån fortare än någon hann säga rättighe

Om jag hade pengar

Ännu en låttitelrubrik, men det är ingen baktanke med det den här gången heller.

Ett tankeexperiment jag ibland gör (och jag gissar att jag inte är ensam) är att fundera på hur mitt liv skulle ändra sig av en rejäl klumpsumma. Vi säger att du vinner fem miljoner på Triss i morgon. Pengar du inte räknat med, som trillar in på kontot utan motprestation.

På vilket sätt skulle det förändra ditt liv? Skulle du höja dina levnadsomkostnader? Ge bort till välgörenhet? Resa jorden runt? Köpa något riktigt dyrt och onödigt? Dra igång något riktigt galet projekt? Leta fram en gift person på måfå, skicka en bukett rosor att levereras till familjens söndagsmiddag tillsammans med en check på hundratusen med texten ”Tack för en underbar natt!”?

Jag har alltid stört mig på människor som vinner miljoner i direktsändning och på frågan vad de ska göra med dem svarar: ”Jag ska väl ge bort lite till barnbarnen.” Vad är vitsen att spela när de inte har några som helst visioner?! Förra gången jag spelade Bingolotto (drygt tjugo år sedan) tänkte jag att om jag får komma till studion och snurra på hjulet och vinner tre miljoner skulle jag hälsa min chef i direktsändning att han kunde fetglömma att jag skulle komma till jobbet på måndag eller någonsin igen. Jag tror att Loket hade skrattat sig blå.

Då fanns en plan. Men nu? Nu har jag ingen chef att önska en varm semester i underjorden. Jag skulle inte ändra mitt boende i brådrasket, inte köpa något annat heller. Jag har inga resor jag önskar genomföra. Åtminstone inga som skulle bli av tack vare dessa pengar. Kanske kunde det bli lite kapitalvaror, en värstingdator och möjligen en bil. Men jag skulle inte springa iväg och peka på första bästa, jag skulle precis som tidigare göra noggranna analyser innan jag handlar.

På ett mer vardagligt plan skulle jag anpassa mig ännu mindre. Jag skulle fortsätta att leta extrapriser på Willys, laga mat hemma istället för att gå på restaurang, promenera och springa istället för att åka bil eller buss, köpa begagnat istället för nytt, låna istället för att köpa böcker osv. Det mesta skulle hamna i aktieportföljen, eventuellt i investeringar med något högre riskprofil än vanligt.

Betyder det att jag kommit så nära mitt idealliv att jag blivit nästan oberoende av yttre omständigheter, eller att jag blivit den där visionslösa pensionären som skulle ge bort allt till barnbarnen? Jag vet inte, men jag köper inga lotter och har inga barnbarn.

Lokalpatriotism

Det är lätt att som svensk uppskatta H&M, för göteborgare att gilla SKF, och jag har hittills aldrig träffat en smålänning som har något ont att säga om Ikea. Det är lika naturligt som att vi gillar att se Stina Nilsson spurta ner en norska på upploppet, trots att vi inte känner någon av dem.

Svenska spelbolag ger ofta sämre odds till Sverige, eftersom fler svenska spelare tenderar att tro på svenska segrar. Varje fotbollsmästerskap gissar svenskar att Sverige ska gå långt (om Sverige ens får vara med) och varje gång går det åt skogen. Med två undantag, 1958 och 1994. Så här i schlagertider gissar jag att det är likadant, det svenska bidraget är alltid segertippat enligt den där fånen med kepsen i Aftonbladet (som verkar vara den enda som egentligen bryr sig).

Hur applicerar jag denna spaning på börsen? Jo, när utländskt kapital lämnar en aktie är det dags att dra öronen åt sig. Det kan förvisso bero på att utlänningarna inte alls fattar grejen med företaget, eller något helt annat, men det kan också handla om att utländska ägare inte låter sig förblindas av företagets stolta historik. För det är ju inte historik man investerar i, utan i nutid och framtid. Ibland undviker utländska investerare den svenska börsen överhuvudtaget, pga kronans värdering eller något annat.

Huruvida det egentligen finns slutsatser att dra här vet jag inte, men affärstidningarna skriver regelbundet artiklar om hur utländskt kapital strömmar till eller från Stockholmsbörsen och vilka av storföretagen som för närvarande tilldrar sig utlänningarnas intresse, så något intresse ska man kanske lägga på det, som en faktor bland andra. För patriotism i all ära, men det är realism man blir rik på:

Smygchockhöjda avgifter

Det låter som en kvällstidningsrubrik, men jag tror att ni vet vad jag menar. De där företagen som i en bisats berättar att avgifterna ”ändrats”, ”justerats” eller ”anpassats”. Av någon anledning betyder det aldrig sänkta avgifter utan alltid höjda, och ibland helt hysteriskt.

I somras skrev jag om att min hemförsäkring höjts med 16,5 procent på ett år. Detta när räntan är negativ och inflationen obefintlig. Andra klassiska höjare är Posten och Storstockholms Lokaltrafik som obehindrat kan höja sina priser med 10-20 procent oavsett ränteläge. Och så staten då.

Den senaste som lyckats att både smyga och chockhöja samtidigt är SEB. Jag är kund sedan många år och tillfälligtvis också aktieägare. I samband med att årsbeskeden skickas ut brukar man ju alltid få några papper med reklam eller instruktioner om hur siffrorna ska läsas. I den luntan, som de flesta skickar i papperskorgen direkt, hade de smugit in ett papper med texten ”Vi uppdaterar våra villkor”. Detta gör man bl a genom att byta ut det populära Visakortet mot det klart sämre alternativet Mastercard.

Och så var det avgifterna då. Tjänsten ”Enkla vardagen” borde byta namn till ”Betydligt dyrare vardagen” när priset stiger från 25 kr i månaden till 35 kr. Bara 10 spänn, kanske någon invänder. Ja, men också 40 procent! Konsekvent över hela linjen faktiskt. Att betala räkningar med gireringskuvert blir 33 procent dyrare. Även företagskunder drabbas. Inga jättepengar, men ett par tior här och någon procent där. Vi drabbas ändå lindrigare än bankfackskunderna som i många fall får över 100 procents höjning.

Jag vet inte vad som är värst, att de höjer varenda avgift rejält samtidigt som tjänsterna försämras, att de inte kan stå för att de erbjuder sämre tjänster till högre pris, eller att de försökte smyga igenom alltihop tillsammans med texten: ”Om du accepterar villkoren behöver du inte göra något.” Så beter sig bluffaktureringsföretag, men tydligen även svenska storbanker.

Är det Falkengrens fallskärm som ska finansieras på detta sätt? I så fall är jag inte helt säker på att jag vill vara med, så det är bäst att SEB håller utkik så att de inte missar ifall jag säger upp mitt avtal på Twitter eller med en lapp på Icabutikens anslagstavla.