Följ drömmen

Jag blev tipsad i kommentarsfältet att lyssna på Felix ”PewDiePie” Kjellbergs Sommarprogram för att få lite insikt i hur ”kidsen” tänker kring dataspel. Hörvärt, han hade fler intressanta funderingar än jag hade räknat med.

För den som till äventyrs har ännu mindre koll än jag slog han igenom genom att lägga upp filmer på sitt dataspelande på Youtube. Till slut hade han miljontals visningar av varje film och nu har han 55 miljoner prenumeranter (sist jag kollade hade jag 3). Mycket av programmet handlade om karriär, hur han hamnat där han är idag. Jag antar att han har ett rätt slipat PR-tänk. Ändå betonade han flera gånger att han alltid prioriterar glädjen och gör det han tycker är kul. Sedan kan det bli långa arbetsdagar, men det gör inget så länge man jobbar med det man helst vill göra.

Samma dag lyssnade jag av helt andra skäl på en intervju med en annan Felix, med efternamnet S:t Clair Renard som i första hand är fotograf, men nog skulle kunna kallas ”mångsysslare” (innan ordet blev liktydigt med arbetslös lallare som ställt upp i en eller flera dokusåpor). För många är han nog den läspande fotografen i Snowroller.

Trots att det skiljer ett par generationer mellan honom och PewDiePie hade intervjun många beröringspunkter med Sommarpratet, och det är befriande att höra en 72-åring fundera över vad han ska bli när han blir stor. Bl a säger han: ”Gillar jag hästar, gillar jag att hålla på och klappa hästar och fixa med hästar, då ska jag hålla på med hästar och sedan hitta någon som betalar mig för det.” (Från 17 minuter, för den som dumt nog inte tar sig tid att se hela filmen.)

Det är ett väldigt bra råd! Under många år började jag – som de flesta – från andra hållet, med att hitta saker att tjäna pengar på, och sedan försöka få det till ett trivsamt liv, istället för att utgå ifrån vad som är kul och sedan försöka tjäna pengar på det. För som Felix säger i intervjun: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”

April i videosammandrag

I april steg SIXPRX 4,36 % och Nasdaq Comp 2,30 %. Själv lyckades jag prestera det unikt usla resultatet -0,64 %.

Månaden i videoform på fem minuter:

Nu håller jag tummarna för en månad med börsras och solsken.

Vi ses! Här och på Twitter.

Citronskiva + overheadkostnader

Som företagare möts jag ibland av okunskap kring hur fakturabelopp kan bli så höga. Inte minst från privatpersoner, men märkligt nog även från andra företagare. Alla är i sin fulla rätt att klaga på en prislista, men vi måste prata om samma sak.

Om en person står på en scen och pratar i en timme och tar ett femsiffrigt belopp för detta låter det hysteriskt om man relaterar det till en vanlig timlön. Men då ska man komma ihåg att i företagarens ”timlön” ingår sociala avgifter. Innan den vanliga inkomstskatten dras försvinner egenavgift/arbetsgivaravgift. Grovt förenklat försvinner två tredjedelar istället för en.

Och en fakturerad timme är inte bara en timme. Med bokning, resa, bokning av resa och diverse planering ryker lätt en heldag, så redan där snackar leverantören om åtta timmar medan den potentielle kunden har en bild av en timme. Lägger vi till marknadsföring, administration (fakturering, bokföring osv) kanske vi har en heldag till. Men tidsåtgången stannar inte där. Oavsett föredragsämne har materialet tagits fram och anpassats, vilket inte heller går på nolltid (det här resonemanget gäller för all del även musik och teater). Plus kostnader för PR, dator, porto...

Allt kostar...

Vill det sig illa hamnar företagarens nettotimlön långt under minimilönen för en anställd. Allt medan kunden känner sig någonstans mellan generös och tvärlurad. Jag såg en historia om detta i ”flödet”. Denna länk kommer från Viralking. Det enda jag vet om sidan är att Metros åsiktspolis ”Viralgranskaren” varnar för den, vilket förvisso är ett gott tecken, men jag tar varken ansvar för sidan eller äktheten i historien. Dock tycker jag att exemplet är informativt. Leverantören ser lokalhyra, arbetsgivaravgifter och slitage medan kunden ser en tepåse och en skiva citron.

Självklart kan man invända att det står vem som helst fritt att jaga rätt på en anställning om nu företagande är så förtvivlat jobbigt. Helt rätt! Och jag gnäller inte, jag försöker bara förklara värdet på en citron.

Var är miljonerna?

"Jag har gjort många dåliga affärer, blivit lurad och gjort misslyckade investeringar."

Var har jag hört det förut? Hos andra idrotts-, spel- och musikstjärnor som på kort tid tjänat massor i en verksamhet som troligen inte kommer att fortsätta i all oändlighet. Här t ex:

”Vi har blivit lurade”, säger John Levén.

Men hur kommer det sig då att Joey Tempest och Björn Borg kan tjäna hundratals miljoner och inte bara tappa alltihop utan ännu mer? Själva verkar de tro att det beror på illvilliga skattemyndigheter eller oärliga managers, men i den mån de ”lurats” (som Blomqvist och Levén uttrycker det i citaten ovan) har de låtit sig bli lurade.

Att vara myndig innebär att vara berättigad att på egen hand ingå ekonomiska avtal, men med rättigheter kommer också skyldigheter. Hur mycket man än betalar andra för att ta hand om ens ekonomi går det aldrig att frånkoppla sig det yttersta ansvaret.

Jag fattar att det inte är lätt att sköta allt själv om man turnerar och jobbar stenhårt trehundra dagar om året, men då har man att välja på att antingen investera pengarna lite säkrare (med förväntat lägre avkastning), kanske i breda indexfonder. Är alternativet att bli blåst på hundra millar är annars ett vanligt bankkonto rätt bra, och att ta ut det som lön i Sverige istället för att låta en bulvan starta ett brevlådeföretag på Cayman Islands. 

Särskilt när man inte har en aning om vad man håller på med. Det tuffa schemat till trots bör man försöka ta sig den tid det krävs för att själv sätta sig in i ekonomin. Rockstjärnor brukar ha tid att klämma in en och annan fylla, och istället för att läsa Buster på tjänsteresorna kunde Blomqvist och Borg ha lagt någon timme då och då på att bli kungar över sin egen ekonomi.

Och detta gäller även oss vanliga dödliga. Det sliter att få ihop heltidsjobb med familjeliv, tvättstugan, dagishämtning, besöka mormor på hemmet osv, men att lägga den där extra timmen på att ta reda på vart pengarna försvinner och maximera överskottet kan vara skillnaden mellan frihet och ofrihet. Det är definitivt anledningen till att Jesper Blomqvist måste prostituera sig i Let's Dance och fylla på med heltidsjobb medan jag slipper bägge.

Pärlor för svin

För kanske tio år sedan blev kaffemaskiner populära. Inte med kapslar, på den tiden var det bönor som maldes kopp för kopp. Maskinerna var rätt stora och kostade runt 4000 kr. Kaffet blev bra, jag gillar kaffe och hade råd. Men eftersom jag aldrig spontanköper något gick jag och drog på det där utan att komma till skott. Under processen slog det mig att det här är slöseri. Jag gillar verkligen kaffe, men jag gillar allt kaffe. Ska man köpa en maskin som kostar som tjugo bryggare måste det finnas ett mervärde. För mig är det gradskillnader mellan dyrt baristakaffe och Eldorado bryggkaffe.

Och det gäller det mesta. Andra drycker som te och vin kan man också snöa in på och köpa hur dyrt som helst. Jag ser snarast en sport i att hitta ett billigt, prisvärt vin istället för en flaska för flera hundra. Ju dyrare inköp desto större måste ju upplevelsen vara för att det ska vara värt kostnaden.

Kapitalvaror – samma sak. Har teknikprylarna en massa funktioner måste jag lära mig dem för att det inte ska kännas slösaktigt. Min telefon går att ringa med och skicka sms. Jag använder knappt ens telefonboken eftersom jag gillar att lära mig numren utantill (hjärnan måste underhållas eftersom den inte kan bytas ut). Min pulsklocka har för många funktioner för mig, men det hade de andra alternativen också, så jag valde i princip den billigaste och enklaste.

Folk tänker olika och jag fattar att billigast inte alltid är bäst, men dyrast är inte heller alltid bäst. Och billigast är åtminstone alltid billigast, så jag brukar börja i den änden.

Ekonomipoddar, igen

När bloggen var ny gjorde jag en recension av ekonomipoddar. I stort sett gäller den fortfarande (med undantag för att den podd jag uppskattade mest tycks ha gått i graven med dess medarbetare, Tomas Linnala, att Claes Hemberg ledsnade på sin podd och att Fondpodden bytt namn till Kapitalet).

Men igår kväll hamnade jag i en Twitterdiskussion om ekonomipoddar där det slungades fram massor av förslag på både svenska och utländska poddar. Att recensera dem skulle ta flera veckor, så den här gången tänkte jag göra det lättare för mig genom att bara lista dem och länka till dem. Om någon har åsikter om dem är jag idel öra i kommentarsfältet, och detsamma gäller om ni har förslag på andra ekonomipoddar (bara ekonomi nu!).

Respektive länk går till den spelare jag tycker är enklast att använda, helst Soundcloud, i absoluta nödfall Acast, alla andra däremellan.

Svenska ekonomipoddar

25 minuter

Aktiepodden 

Aktiespanarna

Björnfällan

Börslunch

Börspodden

DI Analyspodden

DI Digitalpodden

DI Förnuft & Känsla

Ekonomiska Klubben

Fastighetspodden

Fill-or-kill

Kapitalet

Kreditvärden

PrataPengar

Sparpodden

SR Plånboken

SvD Börsplus

Utländska ekonomipoddar

Adventures in Finance

Bloomberg Business

Bloomberg Surveillance

Bloomberg View

Freakonomics Radio

InvestED: Rule

Investing Insights From Morningstar

Macro Voices

Mad Money

Market Foolery

Motley Fool Industry Focus

Motley Fool Money

Planet Microcap

Planet Money

Rangeley Capital

The Investors Podcast

Value Investing Podcast

Och vill ni inte riskera att missa mina Twitterspaningar i framtiden – följ mig på Twitter.

Deklarerad protest

Vet inte om ni minns, men innan 2002 deklarerade alla på papper. Senast första vardagen i maj skulle blanketterna lämnas in. Dagtid gick den att lämna in på något lokalkontor, ofta kommunalhuset. Den som ville vänta till sista minuten kunde sitta i bilkö till Skatteskrapan i Stockholm där ungdomar jobbade extra med att ta emot deklarationerna från deklaranter som gjort det till en sport att vänta så länge det gick.

Sedan började man kunna deklarera på nätet. Ingen större vits för oss företagare som ändå måste behålla kopior på allt i tio år. Inte för någon annan heller egentligen. Företrädare för Riksskatteverket försökte förklara vad som var så bra med att deklarera på telefon eller via internet. Fördelen var att handläggarna då skulle få tid att kontrollera fler deklarationer. Vi skulle alltså förenkla deras jobb så att de kunde lägga mer energi åt att granska våra avdrag. Jag och många med dig förstod inte fördelarna för oss.

Så då krånglade man till pappersinlämningen genom att ta bort lådorna från kommunalhus. Antingen fick man posta deklarationen (med risk för att få straffavgift om postverket sjabblar) eller lämna in den på ett servicekontor, ofta mycket längre bort, och bara öppet på kontorstid.

Eftersom alla måste deklarera kan man inte ta bort möjligheten att göra det på papper för man kan ju inte kräva av folk att ha dator eller ens en tonvalstelefon. Så efter piskan viftade man med morot: snabbare återbäring för internetdeklaranter.

Hota, locka, salta och sockra bäst ni vill. Varje år samlar jag ihop deklarationsblanketter från släkt och vänner i en plastficka som jag stoppar på mig och springer med genom två kommuner för att slutligen lämna in på Skatteverkets servicekontor. Jag gör det som en tyst protest mot maktens sätt att behandla oss som skatteboskap, för att visa att jag vägrar foga mig, att än har jag viljestyrka!

Samtidigt, vore jag en sann rebell skulle jag väl inte deklarera alls utan gå under jorden som en fria viddernas man. Kommer att tänka på när seriefiguren Ernies farbror Sid fick frågan om varför han inte deklarerat:

- Den senaste självdeklarationen ni lämnat in är från 1978. Hur förklarar ni det?
- Ungdomligt oförstånd.