Storbankerna, när dammet lagt sig

För ungefär en vecka sedan rapporterade alla fyra svenska storbanker sitt första kvartal. Kort resumé i datumordning:

Swedbank

Bra rapport, rörelseresultatet tre procent bättre än väntat. Aktien tappade rejält på rapporten, men då hade den å andra sidan hoppat upp dubbelt så mycket dagen innan.

+0,91 procent sedan rapporten, +24,69 procent på ett år.

Handelsbanken

Lite dåligt räntenetto, i övrigt en bra rapport, men aktien föll initialt. Uttalandet ”Kommer att ske en kapitalkalibrering”, skulle kunna tolkas som att det blir en extrautdelning, men med denna snudd på Löfvenska tydlighet är det omöjligt att veta. Någon höjd rekommendation, men ingen verkar tro att det finns någon större uppsida.

+2,53 procent sedan rapporten, +17,38 procent på ett år.

SEB

Stark rapport av nye vd:n Johan Torgeby (och hur jag än letar lyckas jag inte ta reda på om han är släkt med löparen Markus Torgeby, men dialekter tyder inte på något närmare släktskap) med ett rörelseresultat som var nästan tio procent eller en halv miljard bättre än väntat.

+4,26 procent sedan rapporten, +40,92 procent på ett år.

Nordea

Aningen bättre resultat och lägre kreditförluster än väntat. Vd upprepade tankar på att flytta huvudkontoret till Danmark eller Finland, vilket gillas av marknaden. Börsens reaktion var till en början ganska ljum, men efter ett par köprekar dagen därpå tog det fart uppåt.

+6,93 procent sedan rapporten, +48,65 procent på ett år.

Med undantag för Nordea tycker jag att rapporterna fick ett onödigt svalt mottagande, men jag antar att det ska ses i ljuset mot att det gått bra ett tag och att fler än jag tänker att börsen kanske behöver återhämta sig (rasa) snart.

Jag har SEB sedan länge och i den mån man ska sitta med storbanksaktier nu tycker jag att det är den bästa. Den har visserligen högst P/E-tal och har spöat index sedan i höstas, men resultatet var bra, innebar få frågetecken och jag uppskattar deras företagsinriktning jämfört med främst Handelsbanken och Swedbank. Skulle bostadspriserna sjunka nu vill jag inte vara delägare i en massa privatkrediter.

Nordea, den tyngsta banken, har varit ett bättre val historiskt, men nu är det mycket som hänger i luften där. Flyttar de huvudkontoret och fortsätter trampa på är det säkert en fin investering över tid, men det återstår att se. Lite så tänker jag.

Bara en kaffe?

Fåglarna kvittrar och det är gott att sätta sig med en kopp kaffe i vårsolens glans. Jag ska inte försöka ta det ifrån någon, men här kommer ett räkneexempel.

Det billigaste kaffet på 7-Eleven kostar 20 kr. Vanligt automatkaffe utan tilltugg. Dricker man två sådana muggar i veckan i tio år har man plöjt ner 20760 kr. Sparar man pengarna och räknar med ytterligare c:a 10000 kr i avkastning (8 procent på årsbasis) har man efter tio år runt 30000 kr i kapital istället.

Fortsätt i tio år till så är värdet tack vare ränta-på-räntaeffekten drygt tredubblat (41520 kr i kaffekostnad och över 50000 kr i förlorad ränta). Och återigen, då snackar vi kaffe för 20 kr två gånger i veckan. Byt ut mot latte och släng in en bulle så har vi dubblat utgiften (fika för 40 kr två gånger i veckan=60000 kr efter tio år eller 190000 kr efter tjugo år).

7-Eleven är ändå en av de billigaste butikerna. Pressbyrån är väl på samma nivå, men åtminstone i Stockholm behöver man inte leta länge för att hitta ett kafé som tar en femtiolapp eller mer per kopp. En bulle eller en liten bit paj kostar ännu mer och vips så är vi uppe i tresiffrigt på ett enda besök. Och det är inte precis tomt på deras uteserveringar.

Eventuellt har jag sabbat dina fikastunder nu så att kaffet får en bitter eftersmak, men ha förtröstan så ska vi lösa det.

Har du en kaffebryggare hemma, så sätt dig på den egna balkongen. Eller ta med en termos så kan du dricka det vartsomhelst – parkbänk, brygga, skogsglänta... Hembryggt kaffe kostar 50 öre per kopp, en hembakad semla 1,25 kr. Denna fika två gånger i veckan i tio år kostar dig... Äh, skit i vad det kostar, det här måste man ha råd med!

Och ungdomar! Om ni undrar över det där framför koppen, den vita, fyrkantiga grejen med en röd plastpinne... Man kan säga att det är en slags föregångare till laptopen.

Om restskatten svider...

Jag har följt Teslas utveckling på håll, och detsamma gäller för dess vd Elon Musk. Jag är försiktigt imponerad av hans framfart, både med Tesla och hans rymdplaner. Framförallt tror jag att vi vanliga dödliga har svårt att förstå betydelsen av personer som Musk och Richard Branson som startar och driver koncerner som gett världen tiotusentals arbetstillfällen.

Och inte nog med det. Häromdagen framkom att Musk betalade femhundranittiotre miljoner dollar (drygt fem miljarder kronor) i skatt förra året. Vore jag en kvällstidning skulle jag nu försöka göra denna siffra begriplig genom att räkna om den till daghemsplatser eller höftledsoperationer, men jag nöjer mig med att konstatera att det är en jävla massa pengar!

Ändå drabbas världsentreprenörer och riskkapitalister av spott och spe, hat och hot. En del av dem må ha storhetsvansinne, dryg attityd eller vad ni vill, men fatta hur tråkig världen hade varit utan företagsgenier. Och det här är alltså Elon Musks privata skatt. Lägg därtill hur mycket hans företag skattar, och alla anställda...

Så om årets restskatt svider, betänk att Elon betalar fem miljarder mer. Men okej, han har ju råd... det rika svinet :-).

Följ drömmen

Jag blev tipsad i kommentarsfältet att lyssna på Felix ”PewDiePie” Kjellbergs Sommarprogram för att få lite insikt i hur ”kidsen” tänker kring dataspel. Hörvärt, han hade fler intressanta funderingar än jag hade räknat med.

För den som till äventyrs har ännu mindre koll än jag slog han igenom genom att lägga upp filmer på sitt dataspelande på Youtube. Till slut hade han miljontals visningar av varje film och nu har han 55 miljoner prenumeranter (sist jag kollade hade jag 3). Mycket av programmet handlade om karriär, hur han hamnat där han är idag. Jag antar att han har ett rätt slipat PR-tänk. Ändå betonade han flera gånger att han alltid prioriterar glädjen och gör det han tycker är kul. Sedan kan det bli långa arbetsdagar, men det gör inget så länge man jobbar med det man helst vill göra.

Samma dag lyssnade jag av helt andra skäl på en intervju med en annan Felix, med efternamnet S:t Clair Renard som i första hand är fotograf, men nog skulle kunna kallas ”mångsysslare” (innan ordet blev liktydigt med arbetslös lallare som ställt upp i en eller flera dokusåpor). För många är han nog den läspande fotografen i Snowroller.

Trots att det skiljer ett par generationer mellan honom och PewDiePie hade intervjun många beröringspunkter med Sommarpratet, och det är befriande att höra en 72-åring fundera över vad han ska bli när han blir stor. Bl a säger han: ”Gillar jag hästar, gillar jag att hålla på och klappa hästar och fixa med hästar, då ska jag hålla på med hästar och sedan hitta någon som betalar mig för det.” (Från 17 minuter, för den som dumt nog inte tar sig tid att se hela filmen.)

Det är ett väldigt bra råd! Under många år började jag – som de flesta – från andra hållet, med att hitta saker att tjäna pengar på, och sedan försöka få det till ett trivsamt liv, istället för att utgå ifrån vad som är kul och sedan försöka tjäna pengar på det. För som Felix säger i intervjun: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”

April i videosammandrag

I april steg SIXPRX 4,36 % och Nasdaq Comp 2,30 %. Själv lyckades jag prestera det unikt usla resultatet -0,64 %.

Månaden i videoform på fem minuter:

Nu håller jag tummarna för en månad med börsras och solsken.

Vi ses! Här och på Twitter.

Citronskiva + overheadkostnader

Som företagare möts jag ibland av okunskap kring hur fakturabelopp kan bli så höga. Inte minst från privatpersoner, men märkligt nog även från andra företagare. Alla är i sin fulla rätt att klaga på en prislista, men vi måste prata om samma sak.

Om en person står på en scen och pratar i en timme och tar ett femsiffrigt belopp för detta låter det hysteriskt om man relaterar det till en vanlig timlön. Men då ska man komma ihåg att i företagarens ”timlön” ingår sociala avgifter. Innan den vanliga inkomstskatten dras försvinner egenavgift/arbetsgivaravgift. Grovt förenklat försvinner två tredjedelar istället för en.

Och en fakturerad timme är inte bara en timme. Med bokning, resa, bokning av resa och diverse planering ryker lätt en heldag, så redan där snackar leverantören om åtta timmar medan den potentielle kunden har en bild av en timme. Lägger vi till marknadsföring, administration (fakturering, bokföring osv) kanske vi har en heldag till. Men tidsåtgången stannar inte där. Oavsett föredragsämne har materialet tagits fram och anpassats, vilket inte heller går på nolltid (det här resonemanget gäller för all del även musik och teater). Plus kostnader för PR, dator, porto...

Allt kostar...

Vill det sig illa hamnar företagarens nettotimlön långt under minimilönen för en anställd. Allt medan kunden känner sig någonstans mellan generös och tvärlurad. Jag såg en historia om detta i ”flödet”. Denna länk kommer från Viralking. Det enda jag vet om sidan är att Metros åsiktspolis ”Viralgranskaren” varnar för den, vilket förvisso är ett gott tecken, men jag tar varken ansvar för sidan eller äktheten i historien. Dock tycker jag att exemplet är informativt. Leverantören ser lokalhyra, arbetsgivaravgifter och slitage medan kunden ser en tepåse och en skiva citron.

Självklart kan man invända att det står vem som helst fritt att jaga rätt på en anställning om nu företagande är så förtvivlat jobbigt. Helt rätt! Och jag gnäller inte, jag försöker bara förklara värdet på en citron.

Var är miljonerna?

"Jag har gjort många dåliga affärer, blivit lurad och gjort misslyckade investeringar."

Var har jag hört det förut? Hos andra idrotts-, spel- och musikstjärnor som på kort tid tjänat massor i en verksamhet som troligen inte kommer att fortsätta i all oändlighet. Här t ex:

”Vi har blivit lurade”, säger John Levén.

Men hur kommer det sig då att Joey Tempest och Björn Borg kan tjäna hundratals miljoner och inte bara tappa alltihop utan ännu mer? Själva verkar de tro att det beror på illvilliga skattemyndigheter eller oärliga managers, men i den mån de ”lurats” (som Blomqvist och Levén uttrycker det i citaten ovan) har de låtit sig bli lurade.

Att vara myndig innebär att vara berättigad att på egen hand ingå ekonomiska avtal, men med rättigheter kommer också skyldigheter. Hur mycket man än betalar andra för att ta hand om ens ekonomi går det aldrig att frånkoppla sig det yttersta ansvaret.

Jag fattar att det inte är lätt att sköta allt själv om man turnerar och jobbar stenhårt trehundra dagar om året, men då har man att välja på att antingen investera pengarna lite säkrare (med förväntat lägre avkastning), kanske i breda indexfonder. Är alternativet att bli blåst på hundra millar är annars ett vanligt bankkonto rätt bra, och att ta ut det som lön i Sverige istället för att låta en bulvan starta ett brevlådeföretag på Cayman Islands. 

Särskilt när man inte har en aning om vad man håller på med. Det tuffa schemat till trots bör man försöka ta sig den tid det krävs för att själv sätta sig in i ekonomin. Rockstjärnor brukar ha tid att klämma in en och annan fylla, och istället för att läsa Buster på tjänsteresorna kunde Blomqvist och Borg ha lagt någon timme då och då på att bli kungar över sin egen ekonomi.

Och detta gäller även oss vanliga dödliga. Det sliter att få ihop heltidsjobb med familjeliv, tvättstugan, dagishämtning, besöka mormor på hemmet osv, men att lägga den där extra timmen på att ta reda på vart pengarna försvinner och maximera överskottet kan vara skillnaden mellan frihet och ofrihet. Det är definitivt anledningen till att Jesper Blomqvist måste prostituera sig i Let's Dance och fylla på med heltidsjobb medan jag slipper bägge.