När jag växte upp, på 70-80-talet,
fanns hemmafruar. Det var kanske inte supervanligt, men en del
familjer levde på en lön. Idag gör ingen det. Jag ser inget
självändamål med att en förälder ska vara hemma tills barnen
flyttar hemifrån, men tycker att det är intressant att det som en gång var standard har gått till ovanligt för att idag verka vara i stort
sett ogenomförbart. Det säger en del om hur svensken i gemen
ser på tid och pengar.
I Slas-filmen Vem älskar Yngve Frej? får en
av de åldrande landsbygdsborna (spelad av Gus Dahlström) frågan om
det verkligen gick att leva på ett småskaligt jordbruk. ”Ja, idag
skulle det inte gå... Men då gick det.”
Filmen är från 1973, baserad på en
bok från 1968, så detta är ingen ny tanke. Så hur kommer det sig
att ju modernare samhället blir, ju fler fiffiga arbetsbesparande
maskiner vi får, desto mer måste vi jobba för att gå runt
ekonomiskt?
Jag kan tänka mig några orsaker. Den
första är boendet. När jag var liten var det inte givet att alla
barn skulle ha varsitt rum. Än mindre en egen studsmatta i
trädgården. Lägg till nya cyklar vartannat år och en iPhone av ny
modell, så inser man att det här kostar pengar.
Möjligen kompenseras barnen med prylar
just för att föräldrarna har ständigt dåligt samvete för att de
inte har den tid de skulle vilja för familjen? Det ironiska är att
detta i förlängningen leder till ännu mindre tid.
Nej, egentligen handlar det inte om
barnen utan om föräldrarnas förmåga att sätta gränser. Och den
balansgången blir såklart lättare om föräldrarna själva drar åt
svångremmen. På 80-talet hade varje familj en bil i garaget. Idag
har de två bilar, men bägge står utomhus eftersom garaget är
fyllt med annan bråte man konsumerat.
Och det fortsätter. Svensken lägger
mer pengar på mat nu, och äter nästan dubbelt så mycket kött
som för 50 år sedan. Dessutom orkar (kan?) man inte laga maten utan
köper färdigt, gärna med hemleverans. Det där går igen på alla
områden. Någon annan renoverar, städhjälpen städar, läxhjälpen
pluggar med barnen och ingen stoppar strumpor längre. Är det inte
snart dags att vi går hela vägen och hyr in en familj som lever åt
oss?!