När jag växte upp, på 70-80-talet,
fanns hemmafruar. Det var kanske inte supervanligt, men en del
familjer levde på en lön. Idag gör ingen det. Jag ser inget
självändamål med att en förälder ska vara hemma tills barnen
flyttar hemifrån, men tycker att det är intressant att det som en gång var standard har gått till ovanligt för att idag verka vara i stort
sett ogenomförbart. Det säger en del om hur svensken i gemen
ser på tid och pengar.
I Slas-filmen Vem älskar Yngve Frej? får en
av de åldrande landsbygdsborna (spelad av Gus Dahlström) frågan om
det verkligen gick att leva på ett småskaligt jordbruk. ”Ja, idag
skulle det inte gå... Men då gick det.”
Filmen är från 1973, baserad på en
bok från 1968, så detta är ingen ny tanke. Så hur kommer det sig
att ju modernare samhället blir, ju fler fiffiga arbetsbesparande
maskiner vi får, desto mer måste vi jobba för att gå runt
ekonomiskt?
Jag kan tänka mig några orsaker. Den
första är boendet. När jag var liten var det inte givet att alla
barn skulle ha varsitt rum. Än mindre en egen studsmatta i
trädgården. Lägg till nya cyklar vartannat år och en iPhone av ny
modell, så inser man att det här kostar pengar.
Möjligen kompenseras barnen med prylar
just för att föräldrarna har ständigt dåligt samvete för att de
inte har den tid de skulle vilja för familjen? Det ironiska är att
detta i förlängningen leder till ännu mindre tid.
Nej, egentligen handlar det inte om
barnen utan om föräldrarnas förmåga att sätta gränser. Och den
balansgången blir såklart lättare om föräldrarna själva drar åt
svångremmen. På 80-talet hade varje familj en bil i garaget. Idag
har de två bilar, men bägge står utomhus eftersom garaget är
fyllt med annan bråte man konsumerat.
Och det fortsätter. Svensken lägger
mer pengar på mat nu, och äter nästan dubbelt så mycket kött
som för 50 år sedan. Dessutom orkar (kan?) man inte laga maten utan
köper färdigt, gärna med hemleverans. Det där går igen på alla
områden. Någon annan renoverar, städhjälpen städar, läxhjälpen
pluggar med barnen och ingen stoppar strumpor längre. Är det inte
snart dags att vi går hela vägen och hyr in en familj som lever åt
oss?!
Klockrent inlägg, precis som vanligt. Tack!
SvaraRaderaTack! Hade önskat att det innehöll fler svar än frågor, men som vanligt står jag lite vid sidan av och undrar vad som händer :-).
RaderaHåller med och sätter på en LP (!) med Peps. Val av spår? Hög standard så klart. :-)
SvaraRaderaJag var rädd för att du skulle ladda på Falsk matematik :-).
RaderaMycket intressant inlägg!
SvaraRaderaDelvis är det väl kopplat till föregående inlägg. Kvinnorna vill ha samma möjlighet att göra karriär som männen, vilket inte var lika självklart på 70-talet.
När det gäller det där med storleken på boendet så har jag insett att det är stor skillnad på Stockholm och övriga landet. Här i Stockholm är det inga konstigheter att en familj med två barn bor i en liten trea där barnen bor i våningssäng. Däremot ser jag på släktingar och vänner i andra städer att där måste man bestämt ha ett rum till varje barn. Sen kostar ju också boendet i Stockholm betydligt mer än i många andra städer...
Jag har också sett hur man tidigt oroas inför pensionen. Om man som kvinna är hemma med barnen en himla massa år så påverkar det såklart pensionen. Skulle man då dessutom skilja sig när ungarna har lämnat hemmet så blir pensionärslivet tråkigt. Och ja, det är klart det går att påverka genom att man kan leva snålare och spara mer, men då har man redan tappat en del "spar-tid".
Jadu, det kanske är lika bra att hyra in någon som kan leva våra liv åt oss :)
Ja, för att fostra nästa generation är ju ingen karriär utan något som kan göras på lediga stunder ;-).
RaderaDet är nog stor skillnad på Stockholm och övriga landet där man kan få en större hästgård till priset av en tvårummare här.
Pensionen kan man ju välja att kompensera för inom familjen (även om man skulle hinna skilja sig), men visst är det bökigt. Av någon anledning verkar planering för ålderdomen inte vara högprioriterat :-). I alla fall inte i närheten så högprioriterat som oron inför den.
Fostra nästa generation är väl det staten ska göra? Eller hur var det nu? Eller ännu bättre, låt barnen uppfostra sig själva ;)
RaderaHelt klart!
Ja, det kan man göra, även om det bidrar med ännu mer ångest för människor som tycker "privatekonomi" är extremt ångestladdat. Nej, tyvärr är det inte det. Man räknar väl med att de "väluppfostrade" barnen ska ta hand om en då :)
Det här inlägget funkar rätt bra som preventivmedel ;)
Självuppfostran is the shit ;-)!
RaderaHaha, sannerligen! :P
RaderaJapp,
SvaraRaderaDet är ett evigt härjande för att konsumera en massa skräp som man inte behöver, för pengar man inte har för att imponera på någon man egentligen inte gillar.
Kan en fjortis med traktordäcksögonbryn framföra en cykel utan att ha en iPhone i ena handen?
Med vänlig hälsning
Lars
Det kan jag svara på eftersom jag dagligen går och/eller springer utan iPhone. Nästan ingen, oavsett kön och ålder, kan gå eller cykla utan att ha telefonen i högsta hugg. Jag tror på riktigt att jag skulle kunna gå spritt språngande naken på en högtrafikerad gångväg utan att någon skulle märka det för de tittar inte upp.
RaderaJag är utlandsboende. Det är inte helt ovanligt här att man lever på en lön, (men det blir färre och färre).
SvaraRaderaI vårt fall jobbar jag 100% och min fru 50%. Att båda skulle jobba 100% skulle vi inte få ihop med familjelogistiken för oss (=barn). Ekonomiskt skulle vi nog klara att leva på en lön men vi båda vill jobba och ha det dagliga utbytet av andra vuxna människor så att säga. Det är inte främst det materiella som styr detta för oss i alla fall.
Hursom, har två teorier varför det är std att båda oftast jobbar 100% i Sverige:
1: Ingen sambeskattning (togs bort i Sve 1971). Jag och min fru är sambeskattade så marginalskatten blir hög när båda jobbar. Eller i andra ord - att enbart en jobbar sponsras av samhället via skattesedelen.
2: Kulturellt: Att ha barnen hela dagen på dagis/fritids, här där vi bor, och man är lite ansedd som dålig förälder. Dagis/förskola är främst till för barnen men tar lite hänsyn (i öppetider) att båda jobbar. I Sverige får man nog snarare frågor när en enbart jobbar deltid
Mvh
Intressant! Både teorierna och inblicken i hur det funkar utomlands.
RaderaPunkt 2 är verkligen skrämmande, men jag tror att du är något på spåren här. I Sverige anses det normalt att lämna barnuppfostran åt staten från ett års ålder, och onormalt att inte göra det.
Det hyrs redan in för att leva livet åt oss! Vad gäller läxhjälp, "barnflicka" och hundddagis tycker jag det är särskilt tydligt. Har själv dagis till hunden och tycker det är helt absurt, även själv. Att be någon om läxhjälp i ämnen en själv inte är tillräckligt duktig på är ju rimligt, men som allmän tjänst är det helgalet. Och när man hyr någon att hämta barnen på förskolan, för att det är svårt för en själv att komma från jobbet och hämta kl 15 som "alla andra" bestämt den acceptabla hämtningtiden till, för att gå hem med dem och varva ner tills föräldrarna kommer hem för en timmes kvalitetstid innan läggning, då tycker jag att det alldeles spårat ur.
SvaraRaderaHunddagis känns ändå mer rimligt än barndagis. Jag menar, en hund älskar den som har mat att dela ut, kliar dem i nacken eller kastar bollar åt en. Jag tror inte att hundar upplever samma separationsångest vid dagislämningen som barn kan göra.
RaderaBehöver man hyra in personal för att hämta barnen på dagis undrar jag lite vad man hade för plan när man skaffade barn. Eller OM man hade det.
Min hund brukar sitta i fönstret och spana efter dagisfröken innan hon kommer för att hämta (vi har sk mobilt hunddagis) och är aldrig gladare än när han får lämna mig för henne.
RaderaDet finns många barn som inte varit planerade så att folk inte har en plan kan jag på ett sätt förstå. Däremot stör det mig när vuxna inte tror att den där tiden de har med barnen räknas, som att hämta på förskolan och äta mellis och stå ut med barnens tröttgnäll inte är tillräcklig fin tid för dem. När det som vi vet om barn är att de behöver kvantitetstid med sina föräldrar, inte en timmes tokskoj kvalitetstid på grönan varje helg. Och om det verkligen behövs hjälp med barnen tycker jag folk ska våga äga det beslutet, inte komma med idéer om att det är för barnens skull osv som jag hör till leda bland kollegor och andra.
Sant, många barn är inte planerade (jag föreslog en kompis att de skulle döpa sonen till Ted efter Ted Åström-karaktären Olyckan), men de har nio månader och förhoppningsvis uppemot ett år till att planera, så helt tagna på sängen (olyckligt uttryck) kan de inte vara.
RaderaOch visst, att det skulle vara för barnens skull de hamnar på dagis tror jag är rent nys.
Håller just på att sälja min kolonistuga. Vi är över flera hundra i våran förening. Det är inne nu att odla, koloni är hett. Vad jag har noterat under många års "studier" av kolonilivet är att just barnfamiljer gärna vill ha, köper, men har inte tid, vilket resulterar i misskötsel av hus och trädgård. Om det vore en eller två, men det är många. Varför inser man inte innan att ekvationen inte kommer att gå ihop, i sitt redan stressiga liv. Det verkar som man köper för köpandets skull utan att förstå vad det kommer att innebära. Varför skaffar man sig ägodelar som behöver tid, när man redan har knökfullt i sitt liv?
SvaraRaderaTycker att det här beteendet blir mer och mer märkbart. Vad det kan bero på? Konsumtionshets, att man gör som alla andra samt kanske brist på egen reflektion, vad vet jag. Inte undra på att folk går i väggen.
Samtidigt brister man i hänsyn till sin omgivning eftersom föreningen bärs upp av medlemmarna. Att tänka utifrån ett större sammanhang och inte bara familjen, finns det inte tid till. ME
Är det inte "gymkortsfenomenet", att folk tror att de på något märkligt sätt kommer att få tid bara möjligheten finns? Jag nämnde det häromdagen när jag skrev om att svenska folket renoverar sina kök som aldrig förr, samtidigt som de inte längre tar sig tid att laga mat.
RaderaJag tror att det är ett försök till genväg. Istället för att ta tag i de verkliga problemen försöker man köpa sig förbi dem.
Som förskollärare var jag och sambon EXTREMT inriktade på att dröja med inskolning på förskola så länge som möjligt, båda barnen var runt 2 år. Sedan levde vi fattigt under föräldraledigheten och tog ut 3 dagar/vecka för att kunna spara dessa dagar och ha barnen hemma länge alla lov.
SvaraRaderaSå tänker inte de flesta föräldrar kan jag säga. Vet inte hur många ettåringar jag tagit emot, som får vara på förskolan 7-17.30 eller längre varje dag. VARJE dag. Mer än vad jag jobbar per vecka...
Skrämmande många vill också ha "egentid" efter jobbet, vilket innebär att de ringer och kommer med mer eller mindre genomskinliga ursäkter för att de kommer senare och hämtar - för man får ju bara ha barnen på förskola under arbetstid + restid. Kan ju säga att otroligt många tydligen jobbar över just fredagar och onsdagar, visst är det märkligt?
Vi som arbetar inom förskola mår ofta dåligt över hur många barn som verkar vara ett tillbehör man "ska" ha, men att de egentligen är lite besvärliga att ha om ingen annan tar hand om dem. Det är en klen tröst att dessa föräldrar antagligen inte kommer få många besök på ålderdomshemmet...
Människor är vilsna, de förstår inte vad som ÄR viktigt i livet. Relationer, kärlek. Det är värt att leva mer ekonomiskt/spartanskt ett par år för att få igen det tusenfalt framöver, genom en bra relation till sina barn. Jag har barn på mitt jobb som vill komma till mig trots att deras förälder kommit för att hämta, och inte är det underligt - tar ju hand om dem hela dagarna och föräldrarna ser dem 1,5 timme per dag :-/
Ja, nu gick jag igång ;-) Kollegorna och jag planerar att en vacker dag - när vi går i pension - skriva en artikel full med sådant som vi inte får säga som anställda. Den artikeln skulle bli ganska lång.
Jag hörde en förskollärare berätta i radio (SR P1, men minns inte var) att föräldrar även vill ha "egentid" på morgonen, så då lämnar man ungen på dagis, sedan åker man hem och äter frukost i lugn och ro. Jag kan sympatisera med det, men så har jag heller inga barn. Skaffar man dem tycker jag att det ingår i dealen att umgås med dem.
RaderaJag ser fram emot den där artikeln och hoppas att ni skriver den INNAN pensionen, för det tror jag skulle ta bättre.
Just att barn är något man ska ha är väldigt tydligt i samhället får jag som är kvinna 30+ uppleva. Jag får ganska ofta frågan om jag har barn av okända eller nya arbetskamrater. Finns det inget intressantare att fråga? Jag skulle önska att fler verkligen funderade om de SJÄLVA vill ha barn och inte på grund av någon urgammal samhällsnorm.
RaderaJag har personligen ingen större längtan efter barn och eller allt de för med sig.
Att föräldrar har barnen på dagis mellan kl 7-17 är enligt min mening så konstigt eftersom många pendlar en timme enkelresa till och från jobbet. I alla yrken har man kanske inte alltid varken den flexibilitet som behövs för att lämna sent och hämta tidigt. Eller ekonomiska möjligheter att jobba mycket mindre.
Låt mig fördomsfullt gissa att det mest är kvinnor som själva har barn som frågar dig. Det finns individer i denna grupp som jag tror helt enkelt har glömt hur man pratar om andra ämnen för det var så länge sedan de försökte.
RaderaJag skulle nog vilja påstå att nästan alla har de ekonomiska möjligheterna att jobba mindre, men det bygger på att de prioriterar bort annat. Det kan vara ett dyrt boende, utlandssemestrar eller en ny och fin bil. Få har råd med allt, men jag undrar varför inte fler prioriterar mer tid med barnen framför annat. Som sagt, det var väl därför de skaffades. Om det inte, som du är inne på, handlar om att bekräfta en samhällsnorm.
Mestadels kvinnor men även män. Jag har sett en intressant indelning bland vänner som fått barn. Det känns som vissas hjärnor har totalt förlorat intresset för att prata om något annat än barn medan andra fortsätter ha intressanta liv och egna intressen. Det innebär inte att de inte umgås med sina barn utan att de också ibland prioriterar sina egna intressen. Jag tror man är en bättre förälder om man inte alltid har barnens aktiviteter först. De tränar och har inget behov av att skylla på ungarna att de inte hinner. Ungarna kanske hänger med på löprundan eller simningen. Gissa vem man umgås med fortfarande även om jag försöker i största möjliga mån undvika barnen som verkar varje gång ge en avskedspresent i form av ngn förkylning.
RaderaJa, i vart fall de med medelklassinkomster. De med lägre inkomster kan dock ha svårigheter lite beroende på boendekostnaden.
Jag känner män som första gången paret kommer ut på egen hand brutit ihop när frugan och hennes kompisar velat ägna kvällen åt att snacka förlossning :-). Men visst det variationer där, tror bara att det är vanligast åt det hållet.
RaderaMen boendekostnader är ju inte heller huggna i sten. Flyttar man ut till ett mindre centralt boende ökar ofta den ekonomiska friheten. Inte alltid det går och inte alltid man vill.
Åh, så skönt att höra att det är fler som får frågan "när ska du skaffa barn?". Enligt Ribbing (min husgudinna) så är det den mest "förbjudna" frågan enligt vett och etikett. Så det så ;)
RaderaSäger Magdalena Ribbing det måste det stämma ;-).
RaderaJag får mer frågan om jag har barn. Mina föräldrar är nog de som mest tar upp närfrågan, varpå jag svarat att troligtvis aldrig. Om någon främling frågade när jag ska ha barn vore nog svaret aldrig eller något mindre artigt. Håller helt med Ribbing. Skulle aldrig fråga någon om de har barn eller ännu värre när de ska ha barn. Eller om de är gravida för de kan ju vara mulliga annars.
RaderaDet är föräldrars genetiska jobb att ställa denna fråga, även om jag personligen gärna skulle slippa den.
RaderaPrecis som Larsson tycker jag att det skulle vara klädsamt att skriva artikeln INNAN pensionen. Ni kan väl göra det efter ni avlagt den obligatoriska vallfärden till Reggio Emillia.
SvaraRaderaMed vänlig hälsning
Lars
Vet inte varför det skulle vara klädsamt - det skulle sätta oss i rejält med trubbel.
RaderaJag (eller kollegorna) är inte beredd att få dåliga lönepåslag och problem med chefen för att lära föräldrar hur verkligheten ser ut, har alldeles för många yrkesår kvar för det ;-)
Det kanske kan bli en bättre värld :-). Nej, jag fattar att det kan vara tufft. Just därför vore det bra om ni gjorde det medan ni fortfarande har något att förlora, men jag förstår att det inte är helt lätt.
RaderaM,
SvaraRaderaTrovärdigheten ökar dramatiskt om man har något att förlora. Blir lite som denne Springare inom polisen som går ut och torgför sina synpunkter några månader innan pensionen skall kvitteras ut. Man har uppenbarligen spelat med så länge man har något själv att förlora. Då är man rädd om det egna skinnet.
Med vänlig hälsning
Lars
Vad nobelt du tänker Lars - alltid vara lätt att vara nobel när det inte är en själv som hamnar i kläm ;-)
RaderaMitt första intresse är min familj, mina barn och deras väl och ve. Det gagnar inte dem att jag får taskiga lönepåslag som bestraffning för att jag säger sådant man inte får säga.
Är det några som ska offra sig är det väl just de föräldrar som inte kan dra ned på levnadsstandarden för att det är viktigare än deras barn... De kan ju offra lite lön för lite mer tid med sina barn, skulle verkligen vara nobelt.
Det stora problemet i Sverige är att arbetsdagarna är så långa. Varför ska man ha lunch? En timme obetald, primetime tid? I Danmark jobbar vi sjukt hårt mellan kl 8 och 15:30 och sen går vi hem. Hungrig? Ta en snabbmacka.
SvaraRaderaDen kortare arbetstiden är den uteslutande viktigaste orsak till vi kan vara två heltidsjobbande föräldrar.
Pedro
Jag har heller aldrig förstått varför man ska ha en hel timmes lunchrast. Jag vill äta när jag har tid och behöver inte sitta och smälta maten i en halvtimme efteråt. Dessutom är jag en varm anhängare av flextid. Rätt utnyttjat gynnar det både arbetsgivare och arbetstagare.
RaderaDe flesta ställen jag varit på har 30 min varit obligatoriskt. Det är de även på nuvarande ställe men det är ingen som bryr sig om man tar en kortare. Har jag bara tid för en kvart så drar jag bara bort en kvart.
RaderaDet där är väl en gammal facklig avart. Mest absurt blev det när jag jobbade natt, själv, och till slut blev tvungen att ta "lunch", eller rättare sagt fick ett löneavdrag så då kunde jag lika gärna låta bli att jobba också.
RaderaTacka vet jag egenföretagandet. Hur mäktig fackföreningsrörelsen än blir drabbar de inte mig. Så länge jag inte får för mig att anställa, och det kommer aldrig hända.
Jo jag förstår att du inte vill anställa ngn i Sverige, gör absolut inte det om du inte behöver. Fast det är betydligt värre i Frankrike, där har alla 3 månaders semester + alla helgdagar (mer än sv), så folk vet inte ens vad de ska göra med all ledig tid. Mvh http://investera-pengar.blogspot.se/
RaderaJag vet inte om det här låter klokt, men jag tror att jag skulle se det som ett personligt misslyckande att ha en rörelse som jag inte längre skulle klara av att driva själv.
Radera