Lyxboende

I min närhet finns bostadsområden med tjugomiljonersvillor. Vi snackar 250-300 kvm, sjötomt med tennisbana och egen brygga (med en mindre Finlandsfärja för familjens fisketurer) och en pool med däck i mahogny.

Ni vet Trissreklamen med paret som ser en bostadsannons för en sjurummare och konstaterar ”Onödigt stort, jag skulle gå vilse” för att sedan vinna på Triss och totalt ändra åsikt. Med risk för att låta som dem: Jag vill inte ha ett sådant boende. Klart att det finns dagar när en egen pool eller båt vore trevligt, men för det mesta är jag glad att jag inte ens har en tomt.

Bara städningen av 300 kvm måste vara hyfsat jobbig. En gräsmatta måste klippas, poolen rengöras osv. Och även om man skulle göra allt själv tillkommer alla kostnader. Förutsatt att huset ligger i Sverige kommer man inte undan uppvärmningen och regelbunden målning. Staten ska ha in fastighetsskatt och hemförsäkringen går loss på en del.

Så även om jag hade kunnat köpa huset kontant och haft tid att jobba som en Duracellkanin skulle det bli en dyr historia. Och vem slantar tjugo mille och har tid att sköta om underhållet på ett jättehus? Jag har en Facebookvän som bor i en herrgård, och det är ett ständigt tjat om ved som ska travas, trädäck som ska oljas, löv som ska krattas och räkningar betalas.

Jag har haft sjötomt. Been there, done that, got the t-shirt liksom. Jag är glad att det är över, som Ratata sjöng.

Nej, det är inte min strandlinje.

ABC

Kanske bäst att poängtera att detta blir ett inlägg om aktier. Det blir ingenting om Andning-Blödning-Chock och jag ska inte recensera Anna Books gamla hit från den starka debutplattan Killsnack 1986.

Skillnaden mellan A- och B-aktier är att de har olika röststyrka. De flesta av oss skiter i det eftersom våra hundra aktier ändå kvittar i den allmänna konkursen. För att krångla till det har en del bolag även C-aktier. Eller ja, det är väl knappast för att krångla, det är i bästa fall en bonus. SEB införde sin C-aktie för att underlätta för utländskt ägande. Förmodligen finns andra skäl för andra bolag.

Vad gör då detta? Ett problem är att omsättningen ofta blir väldigt olika i A- respektive B- och C-aktier, vilket i sin tur kan innebära att värdet drar iväg helt orimligt. Kanske är det inte där bolagen vill att fokus ska ligga.

Under fredagseftermiddagen handelstoppades Hufvudstadens C-aktie när aktien stigit nästan 300 procent. Här är en översikt över dagens handel fram till stoppet:

Vi kan väl ana hur det kändes för den sålde sina aktier för 440 kr/styck mådde när han/hon insåg att det hade gått att få 2000 kr några timmar senare. Ändå bättre än den stackare som sålde aktien för 215 kr för en vecka sedan. På måndagen var handeln öppen i 23 minuter innan den stoppades igen efter att ha tappat drygt 80 procent! Den som kallar börsen för bingo har fått vatten på sin kvarn och det riskerar inte bara att drabba bingohallarna.

I det här fallet är lösningen enkel. Fredrik Lundberg äger över 99 procent av aktierna och så länge det är så blir det såklart ingen omsättning i den. Alltså hör den inte hemma på Stockholmsbörsen utan bör avnoteras. Men är det inte dags att att införa ”alla aktiers lika värde” och ta bort B, C och alla andra bokstäver? En aktie, en andel, en röst. Enklast så.

Tvångsanslutning till statsmedia

Enligt Medierna i P1 kommer Public service-kommittén inom kort föreslå att hela svenska folket tvångsansluts till statsmedia eftersom den nuvarande licensen kommer att övergå till att täckas med skattemedel. I dagsläget verkar det bara vara ett par småpartier som vill fortsätta med licens.

Jag förstår problemet. Allt färre väljer att ta del av statsmedia, och ännu färre vill betala för det. Ändå lägger SVT, SR och UR tillsammans beslag på sju miljarder om året, men siffran minskar i takt med att allt färre vill ha deras ”oberoende radio och tv”.

Jag har ingen tv och har inga planer på att skaffa en. Jag skulle kunna tänka mig att betala för enskilda program på SVT Play, men det handlar om ett par sändningar om året. Om marknaden minskar får väl statsmedia banta utbudet, inte svårare än så!

För många år sedan valde jag att gå ur Svenska kyrkan. Jag gillar inte organisationen, tar inte del av deras verksamhet och vill således inte heller finansiera den. Jag tycker att alla skulle behöva göra ett aktivt val att gå med, men om de så önskar har jag inget emot det. Detsamma gäller för idrottsföreningar, bridgeklubbar och fackförbund. Den som vill får gå med, vi andra slipper.

Men snart ska det alltså inte gälla statsmedia. Vare sig vi tar del av deras utbud eller inte ska vi tvingas betala för det. Det tycker såväl socialdemokrater och nationalister som konservativa och liberaler i riksdagen.

Vidrigt, om man frågar mig. Men det är det alltså ingen som gör.

Quickfix-ekonomi

Magrutor på bara tio dagar, gå ner 30 kilo till badsäsongen, fem övningar som ger dig det perfekta sexlivet... Ungefär så ser löpsedlarna ut. Allt ska ske senast nu, helst igår och utan arbetsinsats. Uppenbarligen är det detta vi vill läsa för annars skulle de inte skriva så.

Samma sak med ekonomi. Det står aldrig ”Tänk långsiktigt” eller ”Många bäckar små”, det vore för trist. Snabba cash ska det vara, bli miljonär bara, spela, satsa, våga!

Precis som muskler och kondition inte går att bygga på en pisskvart gäller detsamma för en god ekonomi. Denna ständiga jakt efter genvägar blir ju bara tröttsam, men jag har en känsla av att allt fler lägger allt mer tid på att leta efter dem och det är synd.

För det är ju inte så att det krävs flera generationer för att bli rik, det kommer bara inte hända från nu till årsskiftet. Gör förändringar som håller långsiktigt och var medveten om att det tar tid att få resultat. Ränta-på-ränta-effekten blir större med tiden.

Det var och en kan göra direkt är att börja bygga ett startkapital. Hur stort det blir beror på hur mycket man är villig att offra och satsa. Alla kan sälja sånt man inte använder, leta efter billigare abonnemang och dra ner på onödig konsumtion. Men det ska göras, det räcker inte att kunna. Precis på samma sätt som alla kan motionera, men också välja att skjuta upp det.

Är man hardcore kan man leta efter ett mer välbetalt jobb eller andra sidoinkomster, byta till ett billigare boende och sälja bilen. Det kan ta emot lite mer eftersom det innebär anpassning och omställning. Fast det är inte skrivet i sten att det blir jobbigt, det kan vara en lättnad också.

Lika viktigt är det att placera kapitalet så att det ger en okej avkastning. Åtminstone de senaste hundra åren har börsen varit den bästa platsen för detta. Man kan också köpa lotter eller gå in i en galen startup, men statistiken är lika usel som för kvällstidningarnas bantningstips.

Men alla har sin metod. Det enda vi vet säkert är att det inte funkar att sitta på arslet och tro att ekonomin ska bli bättre av sig själv. I verkligheten kommer inget Lyxfällan-team att sälja den begagnade bilen till en bilfirma för fyrtiotusen mer än den är värd eftersom Hederlige Harrys Bilskojaraktiebolag ”vill hjälpa till”. Så det första vi kan göra är att sluta att köpa tidningen som påstår att de får oss i form på åtta veckor, för hade det varit så enkelt hade vi redan gjort det.

Pastavatten

Nu är det ju poppis att uppmana till minskad användning av vatten, så jag tänkte dra mitt strå till stacken. Jag har aldrig förstått varför folk ska använda så förtvivlat mycket vatten för att koka pasta. De flesta tillverkare, bl a Zeta och Barilla, rekommenderar minst en liter vatten till 100 gram pasta. Själv tar jag 6 dl. Naturligtvis mäter jag inte upp det utan går på känsla, men jag siktar på att inte hälla upp mer vatten än att det ska täcka pastan under hela koktiden.

Mina argument är såklart att en mindre mängd vatten går snabbare (och billigare) att koka upp och kräver mindre salt. Vad är då argumenten för mer vatten? Jag hittar främst två:

”Pastan klibbar ihop annars.”

Det har jag i och för sig inte märkt, men är det ett problem? Klibbigare pasta är snarast enklare att äta och det påverkar väl inte smaken? Steker man något vid sidan om kan man med fördel röra i pastan med stekspaden, så gör matfettet att pastan inte klibbar. Dessutom kommer ju en pastasås ändå höja upp klibbfaktorn.

Klibbig pasta?

Med för lite vatten blir pastan inte tillräckligt kokt.”

Va? Jag kan garantera att det går alldeles utmärkt att överkoka pastan så länge det finns vatten kvar i kastrullen. Det handlar bara om tid. Och eftersom jag sparade in tid på att inte koka upp för mycket vatten kan jag väl lägga lite extratid på slutet då. Om det skulle behövas, jag är skeptisk.

Att jag kokar under lock och stänger av plattan någon minut i förväg (nej, det påverkar inte pastan!) behöver väl knappast sägas.

Sådärja, nu är det fritt fram för matkrig i kommentarsfältet :-).

Hur skulle det se ut om alla...?

Det märkligaste, men förvånansvärt ofta återkommande argumentet mot oss snåljåpar och vårt sätt att leva är att våra liv är ohållbara eftersom samhället inte skulle fungera om alla levde som oss. Här kommer lite information från verkligheten: Alla varken kan eller vill leva som vi.

Det gäller lyckligtvis alla andra grupper också. Samhället skulle inte funka om alla vore läkare. Vårdköerna skulle försvinna, men det skulle inte finnas någon mat. Om alla vore bönder skulle det finnas mat, men ingen vård. Om alla vore genusvetare fanns... ingenting av värde.

Det här är självklart. Ändå ska snåljåpar behöva ansvara inte bara för oss själva utan för hela samhället. Jag köper inte det (som snåljåp köper man väldigt lite)! Jag betalar skatt både när jag jobbar och när jag handlar, försörjer mig själv, följer alla lagar, håller upp dörren för gamla tanter och försöker att vara en god medmänniska.

Där slutar mitt ansvar. Om jag kan bidra med något till samhället är det fint. Det vore förmätet att tro att jag skulle ge världen utanför bekantskapskretsen några bestående bidrag, men jag hoppas att jag kan föregå med gott exempel genom mitt sätt att bete mig. Genom bloggen, i diskussioner och samtal med människor och på alla andra tillgängliga sätt. Hur jag lyckas får andra bedöma, om det roar dem, men be mig inte ta ansvar för Sverige eller omvärlden. Är detta enda sättet att peta hål på mitt sätt att leva verkar det som att jag klarar mig rätt bra.

Den som är fri från skuld kastar första stenen

Man får avsky aktiehandel, hävda att jag som aktieägare utnyttjar andras arbete medan de anställda får slita för sin lön. Kanske kunde företaget ha ombildats till ett kooperativ där personalen får en del av sin lön i ägarandelar, men det var inte mitt beslut. Den som vill får väl starta ett eget företag och göra så. Aktierna jag köpte var till salu, jag tvingade mig inte till dem.

Vidare står det var och en fritt att inte köpa den senaste telefonen och den fräckaste bilen för att sedan tvingas belåna sin bostad upp till taknocken. ”Men hur skulle det se ut om alla...?” Jag vet inte! Och det skiter jag i.

Prislappar och annat mygel

När jag som fjortonåring praktiserade i en Icabutik fanns hårda regler för extrapriser. Man fick inte påstå att ett pris var sänkt utan att det var det. Man fick faktiskt inte ens skriva priser med en röd penna om de inte var nedsatta. Nu går det knappt att hitta priser i andra färger, och är det inte ett uttalat extrapris är det för det mesta ett ”superklipp”, ”sparpris”, ”fynd”, ”handla-nu-pris” eller kombinerat med uppmaningar som ”SE PRISET!!!”.

Nästa irritation: Enligt Prisinformationslagen ska butiker ge tydlig prisinformation om alla produkter. ”Priset för en vara ska anges dels per förpackning, dels per kilo, liter, meter eller det mått som används för varan.” När såg du senast ett brott mot detta? Troligen den senaste veckan, men kanske är du så van att du inte längre orkar bry dig.

Här ska sägas att handlarna fått god hjälp av tillverkarna (som bara ibland är samma företag). Varför produceras förpackningar på 920 cl eller 865 gram? För att våra hjärnor ska avrunda till jämna kilon och liter, och inte böja oss fram och kisa oss fram till jämförelsepriset, som dessutom inte alltid finns där.

En sista käpphäst från en allt grinigare gubbe. När jag läste marknadsföring fick man inte använda ordet ”gratis” i reklamen. Eller jo, om det verkligen är gratis, helt utan motprestation, men det som menas är ju alltid ”utan extra kostnad”. Det är fortfarande inte tillåtet att skriva eller säga gratis/present/kostnadsfritt om det inte är det, förutom i så kallade kombinationserbjudanden där det blir en tolkningsfråga om kunden ska förväntas fatta sammanhanget.

Jag är inte jurist och vet inte vad av detta som beror på rättspraxis, ändrade lagtexter eller att myndigheternas resurser inte längre orkar ta tag i sånt här eller bryr sig. Det spelar ingen roll. Det intressanta är att vi som konsumenter överöses av ”Se hit!!!-priser” och ”gratis”-reklam samtidigt som vi själva får räkna ut jämförelsepriser. Eller låta bli och vara utlämnade till affärsidkares välvilja, och det är inte ett alternativ för mig.