Lyxboende

I min närhet finns bostadsområden med tjugomiljonersvillor. Vi snackar 250-300 kvm, sjötomt med tennisbana och egen brygga (med en mindre Finlandsfärja för familjens fisketurer) och en pool med däck i mahogny.

Ni vet Trissreklamen med paret som ser en bostadsannons för en sjurummare och konstaterar ”Onödigt stort, jag skulle gå vilse” för att sedan vinna på Triss och totalt ändra åsikt. Med risk för att låta som dem: Jag vill inte ha ett sådant boende. Klart att det finns dagar när en egen pool eller båt vore trevligt, men för det mesta är jag glad att jag inte ens har en tomt.

Bara städningen av 300 kvm måste vara hyfsat jobbig. En gräsmatta måste klippas, poolen rengöras osv. Och även om man skulle göra allt själv tillkommer alla kostnader. Förutsatt att huset ligger i Sverige kommer man inte undan uppvärmningen och regelbunden målning. Staten ska ha in fastighetsskatt och hemförsäkringen går loss på en del.

Så även om jag hade kunnat köpa huset kontant och haft tid att jobba som en Duracellkanin skulle det bli en dyr historia. Och vem slantar tjugo mille och har tid att sköta om underhållet på ett jättehus? Jag har en Facebookvän som bor i en herrgård, och det är ett ständigt tjat om ved som ska travas, trädäck som ska oljas, löv som ska krattas och räkningar betalas.

Jag har haft sjötomt. Been there, done that, got the t-shirt liksom. Jag är glad att det är över, som Ratata sjöng.

Nej, det är inte min strandlinje.