Sparade pengar bättre än tjänade

Vad sa han nu? En hundring är ju en hundring oavsett om man kan stoppa den i plånboken för att man tjänat den eller för att man inte konsumerat den? Ja, men nu ska vi trassla till det. Jag är bra på det.

Personerna A och B tjänar bägge 20000 kr i månaden och har 10 procents sparkvot, alltså 2000 kr. A ökar sitt sparande med 1000 kr och höjer därmed sin sparkvot till 15 procent. B lyckas istället få upp sin lön en tusenlapp, men sparkvoten blir bara 14,3 procent. Förutsatt att även B lägger allt på sparande. Sannolikheten är hög att åtminstone en del av extrapengarna konsumeras.

Exemplet förutsätter dessutom skattefrihet. I verkligheten kommer ökad intjäning resultera i ökad skatt, särskilt i landet med världens högsta marginalskatt. Sparande är än så länge skattebefriat. Såvida du inte lyckas få avkastning på de sparade pengarna, men då är det ju ännu bättre!

Och i det långa loppet har A ännu ett trumfkort. Höjd lön ger mer pengar så länge du har kvar samma anställning, och en tillfällig inkomst är just tillfällig. Den ökade ekonomiska medvetenheten sparandet ger har du glädje av hela livet. Det sägs ibland att det inte går att jobba sig rik i Sverige. Inte helt sant, men det ligger något i det. Däremot går det att spara sig rik!

Visst, låntagare får göra ränteavdrag och skattejämka, men vad staten än gör för att uppmuntra konsumtion kommer vi som sparar alltid ha ett försprång. Vi kan köpa när det är billigt och vi tvingas inte sälja i ofördelaktiga lägen medan den som är satt i skuld aldrig är fri.

Återinför ämbetsmannaansvar

Det är alltid lättare att slösa med andras pengar än egna. Kanske inte vänners och familjemedlemmars, men alla som någon gång handlat med sin arbetsgivares pengar vet att det är skillnad mot den egna plånboken. Det är mänskligt, man står sig själv närmast.

Om arbetsgivaren har ett litet företag med tre anställda tänker man kanske till, men om plånboken är statens blir det abstrakt. Fram till 1975 var tjänstemän i offentlig förvaltning personligt ansvariga för sina beslut. Förutom att få sparken kunde deras försumlighet få rättsliga följder.

Och visst märks behovet av personligt ansvar när skattemedel slarvas bort genom att myndigheter och statliga företag betalar för en tjänst som aldrig blir av, eller när gamlingar glöms bort på äldreboendet och dör! Då skulle jag vilja ha lite mer ansvarstagande än att en myndighetsperson står i tv och säger ”Ojdå!”.

Jag irriteras över myndighetschefer som snarast skyller på att de är chefer och därför inte kan ha koll på detaljer i verksamheten, när samma chefer motiverar sina höga löner med det stora ansvaret deras tjänst innebär. Jaså, jag tycker att det verkar vara precis tvärtom. Med lön efter ansvar skulle en mängd generaldirektörer, enhetschefer och politiker jobba ideellt.

I ”värsta” fall sparkas de, vilket i många fall innebär att de får oförändrad lön för att göra ingenting eller i alla fall snudd på. Maria Ågren på Transportstyrelsen får fortfarande 115200 kr i månaden, en lön som för övrigt höjdes mitt under pågående utredning. Av regeringen, alltså medbrottslingarna i den senaste härvan. Hämta mig en foliehatt!

Game of drones

Okej, det här skriver jag mest för att jag tycker rubriken blev kul, men vad tusan hände med den där drönartrenden alla pratade om för ett par år sedan? Nu tycker jag mest att det pratas om drönare i negativa ordalag, när de saboterar flygtrafik eller fotograferar där de inte får.

Men går det att tjäna pengar på dem? På svenska börsen har vi CybAero, Imint, Fastout och Intuitive Aerial med mer eller mindre koppling till drönarbranschen. En annan gemensam nämnare är att inget av bolagen går med vinst.

CybAero är kanske det kändaste. Deras affärsidé är förarlösa helikoptrar och lite annat. Imint har mjukvara för bild och video, så där är drönarkopplingen klart lösare. Fastout erbjuder drönarvyer i 360o och har något slags bibliotek med sådana bilder. Intuitive Aerial (ja, det stavas så, uselt namn) utvecklar drönare för filmindustrin.

Under ett knappt år fanns det ett fotoförbud som nyligen hävts, så nu är det fritt fram att utrusta sin drönare med kamera igen. Och nog måste det väl vara där pengarna finns? Jag tänker bevakning och säkerhet. Vaktbolag, underhåll av infrastruktur och kanske även polis.

Men visst, Amazon har ju börjat leverera paket med drönare och även pizzaleveranser har testats. För mig låter det som det effektivaste sättet att kyla ner en pizza att skicka upp den i luften, men så föredrar jag också att baka min egen. Inte lär jag köpa en drönare av någon annan anledning heller. Drönaraktier? Ytterst tveksamt. I alla fall just nu, jag förbehåller mig alltid rätten att ta tillbaka allt jag säger och påstå motsatsen.

Vi kan inget längre

Det är ju bra att varor och tjänster blir billigare, men nedsidan är att vi blir allt mer handlingsförlamade. Nästan ingen kan längre stoppa strumpor eller ens sy i en knapp. Jag är inget undantag. Stoppa strumpor skulle jag aldrig fixa. Knappar går, men det kräver oändligt mycket tid. För hand, jag kan inte hantera en symaskin, har inte försökt sedan högstadiets syslöjd. Det innebär att jag inte skulle kunna sy egna gardiner eller lägga upp ett par byxor.

Vi behöver inte gå så långt. Många kan inte ens laga enklare mat, reparera sitt hem och göra det allra enklaste på sin bil, som att byta däck eller torkarblad. Är det tecken på ett samhälle i utveckling? Snarare avveckling.

Idag finns en prepperrörelse som förbereder sig för katastrofer och kärnvapenkrig. Kanske borde mänskligheten först försöka klara sin egen vardag utan att vara i händerna på staten, hantverkare, fan och hans moster.

För det kostar på att vara beroende av andra. Inte bara ekonomiskt, det ger en otrygghet. Vuxna människor ska kunna ta hand om sig själva. Det ingår liksom i konceptet. Försöker inte föräldrar och skolan utbilda ungar till självständiga individer längre? För det kan väl inte bara handla om att vi har det för bra ekonomiskt för att bry oss?

Söderberg & Patologiska lögnhalsar AB

Jag har redan vädrat mina åsikter om telefonförsäljare och gett mitt råd om vad man ska göra när sådana ringer utan att man bett om det: lägg på!

Ibland ringer pensions- och andra ekonomiska rådgivare till mig för att erbjuda sina tjänster. Om jag inte följer mitt eget råd och lägger på direkt brukar jag fråga vad deras produkter har för implicit volatilitet och följer upp med frågan: ”Va, vet du inte vad du säljer?!”

Roligare än så blir det inte, men när Avanzas sparekonom Claes Hemberg blev uppringd av det ledande skumraskbolaget Söderberg & Partners passade han på att prata över en kvart. Under den tiden blev han avkrävd svar på frågor om sin egen ekonomi och inbokad på ett möte som senare (utan förklaring, men vi kan väl ana) bokades av. Hans egna motfrågor fick inga svar alls eller direkt lögnaktiga sådana.

Vad säger då Söderberg & Partners om det inträffade? Deras informationschef Rasmus Löwenmo Buckhöj nämner i förbifarten i sina svar på bloggen och på Twitter att det visserligen var tråkigt att deras medarbetare ljög om avgiften, men ”han arbetade sin första vecka och hade tyvärr inte koll på alla detaljer”, och då är det tydligen okej att skarva lite med sanningen.

Mest sur är Löwenmo Buckhöj ändå på att Hemberg outar förnamnet på telefonförsäljaren (ett namn han delar med 97625 andra svenskar) samt för- och efternamn på en rådgivare vars namn och telefonnummer går att hitta på företagets hemsida, vilket inte hindrar informationschef Buckhöj från att stava det fel.

Erik Rasmus Löwenmo Buckhöj - rättstavat

Om Söderberg & Partners vore ett seriöst företag med seriösa tjänster och seriösa medarbetare som talar sanning och inte ständigt och jämt hamnar i klammeri med Konsumentverket, Konkurrensverket, Pensionsmyndigheten, Finansinspektionen, polisen... skulle de väl inte ha något emot att någon berättar om deras arbetsmetoder?

Bäst vore såklart ett totalförbud mot telefonförsäljning, men om du inte har sjukt stort tålamod och för säkerhets skull bandar samtalet som bevis ifall du ställs inför en omklippt version står jag fast vid mitt råd: Lägg på luren! Det rådet är gratis och om någon frågar ifall jag givit det har jag inga problem med att stå för det, med namn.

Lyxboende

I min närhet finns bostadsområden med tjugomiljonersvillor. Vi snackar 250-300 kvm, sjötomt med tennisbana och egen brygga (med en mindre Finlandsfärja för familjens fisketurer) och en pool med däck i mahogny.

Ni vet Trissreklamen med paret som ser en bostadsannons för en sjurummare och konstaterar ”Onödigt stort, jag skulle gå vilse” för att sedan vinna på Triss och totalt ändra åsikt. Med risk för att låta som dem: Jag vill inte ha ett sådant boende. Klart att det finns dagar när en egen pool eller båt vore trevligt, men för det mesta är jag glad att jag inte ens har en tomt.

Bara städningen av 300 kvm måste vara hyfsat jobbig. En gräsmatta måste klippas, poolen rengöras osv. Och även om man skulle göra allt själv tillkommer alla kostnader. Förutsatt att huset ligger i Sverige kommer man inte undan uppvärmningen och regelbunden målning. Staten ska ha in fastighetsskatt och hemförsäkringen går loss på en del.

Så även om jag hade kunnat köpa huset kontant och haft tid att jobba som en Duracellkanin skulle det bli en dyr historia. Och vem slantar tjugo mille och har tid att sköta om underhållet på ett jättehus? Jag har en Facebookvän som bor i en herrgård, och det är ett ständigt tjat om ved som ska travas, trädäck som ska oljas, löv som ska krattas och räkningar betalas.

Jag har haft sjötomt. Been there, done that, got the t-shirt liksom. Jag är glad att det är över, som Ratata sjöng.

Nej, det är inte min strandlinje.

ABC

Kanske bäst att poängtera att detta blir ett inlägg om aktier. Det blir ingenting om Andning-Blödning-Chock och jag ska inte recensera Anna Books gamla hit från den starka debutplattan Killsnack 1986.

Skillnaden mellan A- och B-aktier är att de har olika röststyrka. De flesta av oss skiter i det eftersom våra hundra aktier ändå kvittar i den allmänna konkursen. För att krångla till det har en del bolag även C-aktier. Eller ja, det är väl knappast för att krångla, det är i bästa fall en bonus. SEB införde sin C-aktie för att underlätta för utländskt ägande. Förmodligen finns andra skäl för andra bolag.

Vad gör då detta? Ett problem är att omsättningen ofta blir väldigt olika i A- respektive B- och C-aktier, vilket i sin tur kan innebära att värdet drar iväg helt orimligt. Kanske är det inte där bolagen vill att fokus ska ligga.

Under fredagseftermiddagen handelstoppades Hufvudstadens C-aktie när aktien stigit nästan 300 procent. Här är en översikt över dagens handel fram till stoppet:

Vi kan väl ana hur det kändes för den sålde sina aktier för 440 kr/styck mådde när han/hon insåg att det hade gått att få 2000 kr några timmar senare. Ändå bättre än den stackare som sålde aktien för 215 kr för en vecka sedan. På måndagen var handeln öppen i 23 minuter innan den stoppades igen efter att ha tappat drygt 80 procent! Den som kallar börsen för bingo har fått vatten på sin kvarn och det riskerar inte bara att drabba bingohallarna.

I det här fallet är lösningen enkel. Fredrik Lundberg äger över 99 procent av aktierna och så länge det är så blir det såklart ingen omsättning i den. Alltså hör den inte hemma på Stockholmsbörsen utan bör avnoteras. Men är det inte dags att att införa ”alla aktiers lika värde” och ta bort B, C och alla andra bokstäver? En aktie, en andel, en röst. Enklast så.