Sämsta bäråret någonsin

I helgen plockade jag årets nypon och kan konstatera att detta blev sämsta året i bärskogen så långt tillbaka jag kan minnas.

Det började med vinbär. Klart färre än vanligt, både röda och svarta, antagligen pga torka. Men det är okej, jag hade flera påsar kvar sedan förra året.

Blåbärstillgången var också usel eftersom frosten tog knopparna redan i april. Till slut blev det 12-13 liter om jag minns rätt. Även här fanns lite kvar i frysen. 20 till i år hade täckt behovet, men det är inte kul att lalla runt i skogen i två timmar för att fylla en bärplockare som ett normalt år fylls på en halvtimme och dessutom med större bär som går snabbare att rensa. Jaja, det får duga.

Rabarber och äpplen blev det också mindre än vanligt. Jag kan leva med sorgen för jag hade förra årets äppelmos i frysen och även om det svider går det att köpa äpplen för runt en tia kilot. Rabarber använder jag mest till sylt och till det räcker det. Får väl skippa en och annan rabarberpaj i vinter, men det mår jag nog bara bra av.

Och så nyponen då. Mindre och färre var de, men efter en dags slit med taggiga och blöta buskar såg jag till att kunna fylla vätskebältet med nyponsoppa under vinterns löprundor även i år.

Svamp tycks vara den enda gratismaten i naturen som levererar, men jag hittar inte svamp hur mycket jag än försöker, och om jag gjorde det skulle jag inte veta vilka sorter jag plockat. Enda undantaget är grönsaksdisken på Willys för där står namnet på en skylt. Inte behöver man blöta ner fötterna heller.

Hellre tjurrusning än björnrusning

Tobii har jag skrivit om flera gånger. En gång hade jag en diskussion med Tomas Linnala på Twitter om hur namnet ska uttalas. Jag menade på att det är en uppenbar ordlek där det sista I:et ska uttalas aj, som det engelska ordet för öga=eye. Han å sin sida hade pratat med någon i Tobiis ledningsgrupp som själv sa "tobí" med långt I. Men vadå, Lars Leijonborg presenterar sig som Las Lejonboj, så det är ju inget bevis.

Tillbaka till ämnet. Oftast när jag skrivit om Tobii har det handlat om märkliga kursrörelser och igår var det dags igen. +19,44 procent på en börsdag. 800 miljoner kronor, för att dra ytterligare en obegriplig siffra. Detta helt utan nyheter. Snillen spekulerar - men även jag.

Det kan vara en eller flera stora köpare som vill in i bolaget för att den eller de plötsligt kommit på att de tror på affärsidén, eller också har någon fått indikationer på att det är en affär på gång, att någon vill ta över Tobii eller att Tobii vill köpa någon annan. Eller en kombination - någon köper, någon annan är rädd att missa tåget och så är cirkusen igång.

Fast när det handlar om masshysteri brukar Avanza och Nordnet vara tunga på köpsidan. Den här gången var de största nettosäljare medan vi hittar JP Morgan på köpsidan. För två veckor sedan mäklade Carnegie en storpost på 1,5 miljoner aktier. Även då hoppade kursen upp ordentligt, men förra gången det var i trakterna av gårdagens studs var i början av augusti då Microsoft gjorde Eye Control till standardverktyg i Windows 10 och aktien belönades med en artonprocentig uppgång.

Dags att intensifiera samarbetet eller köpa upp hela bolaget? Eller är det HTC som knackar på dörren och vill kasta in några miljarder? Eller är det falskt alarm och dags för en tillbakagång nu? Ja, jag inser själv att det här inlägget börjar låta som outrot till Lödder, om nu någon till äventyrs kommer ihåg den serien. Så många frågor...

Ny teknik, nya problem

Det lanserades nyligen en ny Iphonemodell, Iphone X, och som vanligt med ny teknik upplever jag att folk hoppar på helt blint. Nu börjar de bli så pass dyra att det i sig tvingar folk till lite eftertänksamhet, men så snart priset sjunker är det många som bara ska ha. Jag har inget emot ny teknik, men man ska köpa för att den är bra, inte för att den är ny. Då köper jag hellre äldre, och jag har flera exempel på det:

Palmpilots, eller handdatorer, var en slags elektronisk filofax som var populära i början av seklet. De dog ut rätt fort eftersom telefonerna tog över funktionerna, men för mig var det praktiskt med en extern maskin som var lätt och smidig och kunde synkas med dator, så jag höll ut länge. Till slut gick det inte, man fick helt enkelt inte tag i dem längre.

Mp3-spelare var en annan kortlivad fluga bland kidsen. En musikspelare/radio som man laddar och fyller från datorn, lite som ett usb-minne med hörlurar. Även dessa konkurrerades ut av telefonerna, men när jag går eller springer vill jag inte bära på en tegelsten (som dessutom måste gå att använda till annat, så den får inte ladda ur) när jag kan ladda ner hundratals poddtimmar i en dosa stor som en tändare på 30-40 gram. Och här kämpar jag på mot utvecklingen. De går fortfarande att köpa, men jag räknar med att klara mig några decennier på det lager som givetvis inte kostat mig en enda krona.

Så är det då dessa telefoner. Jag använder mobiltelefon för att ringa, och i undantagsfall till att skicka och ta emot sms. Jag vill inte surfa, chatta eller facebooka (är det ens ett ord?!) med telefonen. När jag befinner mig i verkligheten vill jag vara just i verkligheten, närvarande, in real life, köttrymden...

För att kunna ringa behöver jag inte en maskin stor som ett bordtennisracket. Jag behöver bara en telefon, med femton knappar, mikrofon, högtalare och en skärm på ett par kvadratcentimeter.

Iphone X kostar 11495 kr, min telefon kostade 0. När den går sönder – nej, jag omformulerar: OM den går sönder (för det är ju ingen bräcklig smartphone) – har jag ett par dussin till på lager. Samtliga med en standbytid på en vecka eller mer.

Jag är inte dummare än att jag förstår att jag förlorar kampen. På samma sätt som avsaknad av internet vore ett handikapp kommer man så småningom inte att kunna leva ett fullgott liv utan internet i telefonen, men jag ska kämpa emot så mycket och så länge det går.

Kanske gör teknikmotståndet att jag går miste om saker, men vad är det som säger att det inte är tvärtom? Jag gör åtminstone aktiva val till skillnad från den som bara måste handla allt som kommer och inrätta sitt liv efter den nya tekniken. I mitt liv bestämmer jag, och tar hjälp av tekniken. Jag vägrar att vara en konsumtionsrobot. Som en stor tänkare sagt, ”Skit i alla de här nymodigheterna!”:

När pengar är av ondo

Jag gillar pengar (om någon skulle ha missat det), men det finns definitivt en passiviserande effekt av att tjäna eller att ha mycket pengar. Hade jag haft högre lön hade jag kanske aldrig startat eget företag, och hade det gått bättre hade jag kunnat slå mig till ro och inte letat nya kunder, nya typer av uppdrag och alternativa inkomstkällor. Det hade helt enkelt sänkt min kreativa förmåga.

Då har jag ändå växt upp i Sverige med relativt bra trygghet för alla. I ett samhälle där man antingen skapar eller svälter ihjäl är incitamenten att ta sig framåt ännu högre. I Sverige kan man klara sig rätt fint utan jobb om man bara håller nere utgifterna under snittet. När jag gick på a-kassa 1994 byggde jag ett hus på pengarna som blev över från min a-kasseersättning som var baserad på ett rätt dåligt betalt deltidsjobb.

En a-kassa som precis reducerats. 1993 sänkte regeringen Bildt ersättningen från 90 till 80 procent, vilket ledde till att arbetslösheten sjönk. Samma sak när Persson sänkte från 80 till 75 tre år senare, och när samma regering skärpte villkoren för ny a-kasseperiod sjönk arbetslösheten på nytt. Jag säger inte att arbetslösheten försvinner om det blir tillräckligt jävligt att vara arbetslös, bara att brist på pengar kan vara en bättre grogrund för kreativa lösningar än pengar i sig.

Ett annat exempel på när pengar stjälper mer än hjälper är kulturstöd. Återigen, jag säger inte att det alltid är fel att ”sponsra” människor med skattepengar, men en av kulturens viktigaste uppgifter är att häckla och kritisera makten. Om samma makthavare man ska kritisera beslutar om vem som är berättigad till kulturstöd, projektstöd, filmstöd, ateljéstöd, verksamhetsstöd och olika typer av stipendier lär det påverka ens satiriska udd, både spetsigheten och vart den riktas.

Presstöd, samma sak. Man biter inte den hand som föder en. Och tvärtom – man föder inte den hand som biter en. Vore jag kommunalråd skulle jag undvika att ge pengar till den lokalrevy som varje år berättar att jag är ett alkoholistiskt äckel vars hela engagemang går ut på att sko mig själv, och samma behandling för den grävande lokaltidningen som upptäckt att jag spelar golf tillsammans med chefen för företaget som vinner varenda kommunal upphandling.

Kanske är det därför svensk satir består av panelprogram på TV4 som ytterst tamt slår upp öppna dörrar och sparkar nedåt, allt medan journalisterna agerar megafoner för regering och riksdag. Kanske byter ni plats nästa mandatperiod. Ni får väl prata om det på golfbanan.

Firma Bluff & Båg

Det finns produkter jag undrar varför de finns, men det mesta har ändå en marknad. Fast det finns också företag vars produkter är ren skit. Det är allt från armbandsur med påmålade visare till pyramidspel med obefintlig chans att få pengarna tillbaka och produkter och tjänster som helt enkelt inte finns mer än på pappret.

Det klassiska bankmejlet t ex, som påstås komma från banken och går ut på att du ska lämna ut dina inloggningsuppgifter eller själv skriva in dem på en sajt med bankens logga, men eftersom bluffen sprids helt slumpmässigt är det till att börja med ganska liten risk att du ens har konto i den banken, och det kan ju vara en liten ledtråd till att det är något lurt. Dessutom är de ofta skrivna på en svenska som får mig att undra om de anlitat drottning Silvia som språkkonsult.

Men okej, jag fick nyligen ett fullt legitimt brev från ett stort försäkringsbolag med bara aningen färre fel, så att jag var tvungen att ringa och kolla att det faktiskt var på riktigt.

Företagare drabbas av andra varianter. Dels bluffakturor, vanligen på sommaren i förhoppningen om att vikarier och bristande rutiner ska få räkningen att glida igenom systemet. Om en av hundra betalar är det bra business och riskerna är obefintliga. På den tiden jag hade en arbetsgivare som betalade för timmarna jag var på jobbet och när jag dessutom levde i illusionen att polisen skulle bekämpa alla brott polisanmälde jag en bluffaktura. Anmälan var nedlagd efter tjugo minuter ”i brist på spaningsuppslag” och då kan de ju inte ens ha hunnit ta reda på vem som stod bakom bankgironumret.

En slugare variant är de fejkade myndighetsbreven. Ett företagsnamn som ska låta statligt skickar ut en lunta som ser ut som deklarationsblanketter där de ber att företagaren ska bekräfta sina uppgifter. Det man inte får missa i brevet från AB Samhällsöverföring är att det någonstans med liten, liiiiten text framgår att om du skriver under och skickar tillbaka pappret har du inlett ett avtal som enkelt uttryckt går ut på att du ska betala pengar och de ska ta emot dem.

Det låter inte som att det borde vara juridiskt bindande, men som jag förstått det håller det i domstol i det land som enligt det finstilta håller i trådarna. Häromdagen fick jag en blankett från Företagsopinion som ville veta om mitt företag anställt eller kunde tänka sig att anställa invandrare. Tre sidor med formalia på helt rimlig myndighetssvenska, men den fjärde sidan bröt trenden.

Det kan man kalla finstilt! Kontentan var att det skulle ha kostat mig 6375 kr per år att i 24 månader binda upp mig på något slags abonnemang i Estland, alltså 12750 kr för exakt ingenting. Tydligen är det den gamla klassikern Bolagsupplysningen som bytt namn, men behållit affärsidén: Mycket pengar för ingenting – kom och köp!

Inte jättesvårt att se igenom, men med tanke på hur många som glatt lämnar ut sitt lösenord till ”banken” som ”på grund av ogiltig Försök till inloggnings tillfälligt avaktiverat Er kontoverifikationifiering” med motiveringen att ”det såg väldigt professionellt ut” antar jag att pengarna kommer att regna in. Baltutlämning à la 2017.

Swish, för vem?

Förra veckan berättade Nordnet att de nu gjort det möjligt för sina kunder att swisha pengar till sitt Nordnetkonto. Jag har självklart ingenting emot nya transaktionslösningar, men jag kan inte låta bli att undra över nyttan med sånt här. ”Ett litet steg för människan, men ett stort steg för branschen”, skrev Sverigechefen Eva Trouin. Jag hade nog nöjd mig med: ”Ett litet steg.”

Vad tog det att flytta över pengar tidigare, 2-3 timmar? Oavsett om man köper och säljer aktier dagligen eller om man månadssparar med låg omsättning känns det som en tämligen meningslös åtgärd. Om jag får önska mig något vore det istället användarvänlighet på hemsidan.

Nordnet har en förmåga att alltid välja typsnittet från Helvetet (nej, inte Helvetica). Kanske funkar det jättebra i telefon, men på min dataskärm känner jag mig halvblind när jag är inne på Nordnet. Exempelvis har de diagram som är helt omöjliga att få ut något av, oavsett om det gäller min egen depåutveckling eller att jämföra en aktie med index. Att jämföra två olika värdepapper har jag fortfarande inte räknat ut hur man gör (eller om det går), men det gör inte så mycket för på Nordnets pyttediagram går det ändå inte att se vilken kurva som är vilken.

Ögongodis för statistiker?

På marknadsföringssidan känns Nordnet mycket piggare än konkurrenten Avanza, och Shareville är en genial idé på alla sätt. Därför känns det konstigt att de ligger så långt efter med hemsidan. Och då undrar jag, var det verkligen detta kunderna skrek högst om, att kunna föra över pengar snabbare?

Kanske är det så, kanske är det bara jag som är gnällig, men jag drar mig till minnes en granne jag hade som hade en gammal bil han höll på att jobba med. Bl a målade han bakluckan på insidan och då tänkte jag: Borde du inte sätta i motorn först? Lite så känner jag kring att kunna swisha till Nordnetdepån.

Hoppa på galna uppdrag!

En kort historia från den svenska filmen Kopplingen: En journalist har fått ett jobb som utrikeskorrespondent. Vid en presskonferens sitter han bredvid en svensk kollega och följande konversation utspelar sig.

- Vad säger de?
- Vadå, du kan väl engelska?
- Det var faktiskt ingen som frågade.

Det här var fiktion och en aning sinnessjukt, men generellt tror jag på att ta jobb man inte riktigt klarar, för det är så man utvecklas. Mathias Andersson berättade i sin podd På riktigt om hur han tagit jobb som datalärare utan att kunna någonting om datorer, men han försökte lära sig så mycket han bara kunde, pluggade in läroboken och avslutade varje lektion med att eleverna fick skriva upp eventuella frågor på ett papper så skulle han gå igenom dem i början av nästa lektion. På det här viset fick han en vecka på sig att själv hitta svaren.

Ett märkligt uppdrag jag tog var som underhållare på en fest. Firmans chef fyllde jämnt och man hade bestämt sig för att göra firmafesten till en Här-är-ditt-liv-baluns med en soffgrupp på scenen och en programledare som intervjuar hennes kollegor, konkurrenter och barndomsvänner.

Lasse Holmqvist, mr Här är ditt liv på 80-talet.

Bara det att den tilltänkta programledaren råkade ut för en olycka med tre dagar kvar. Så artistbokaren (som i ärlighetens namn inte alls fattat vilket jättejobb detta var) ringde mig och frågade om inte jag kunde hoppa in. ”Ring kunden så får du mer information om upplägget, jag vet inte riktigt vad de hade tänkt sig.”

Jag tänkte att de ville ha 45 minuter vanlig standup och några specialskrivna skämt om födelsedagsbarnet, men då drog kollegan Här-är-ditt-liv-idén och någon timme senare satt jag med säkert tio A4-sidor späckade med information om den här kvinnans hela liv. Har ni försökt läsa in ett helt liv på tre dygn någon gång? Det är ganska stressigt. Och nu kände jag att det var för sent att backa ur.

Jag ska nu inte säga att jag gjorde det här helt lysande. Eller jo, skit i Jante! Jag var tamejfan helt magisk, hade järnkoll på tio gäster, drev med rätt människor på rätt ställen och gjorde improviserade återkopplingar som var sjukt klockrena.

Okej, antagligen hade jag grisflyt och det är klart att det fanns någon fråga som kunde varit ännu tightare och något intervjuoffer som hade gått att få ut mer av, men poängen är att man fixar mer än man tror, och som Jens Spendrup sa när han försökte lura på oss euron: ”Det är roligare att säga ja.”

Fake it 'til you make it, var det någon som sa, och jag har sagt eller skrivit ”Inga problem, det fixar jag” utan att ha en jävla aning så många gånger att jag ibland undrar om det egentligen finns något annat sätt.