En negativ effekt av bra ekonomi är att pengarnas
värde devalveras. Är man riktigt fattig kan en hundralapp göra
underverk medan Bill Gates skiter i vilket. När jag var en skägglös
yngling i tioårsåldern vann jag 750 kr på bingo (drygt 2000 kr i dagens penningvärde). En fantastisk summa som skulle räcka till
Game & Watch-spel, LP-skivor... Jag ska inte ge fler exempel med
risk för att bli K-märkt, men ni fattar grejen.
Jag undrar vad samma summa vore nu. Alltså vad som skulle krävas för samma känsla. 750
kr är fortfarande pengar. Det räcker till mat för en hel månad,
men eftersom jag redan har de pengarna kan jag ändå äta mig mätt.
Inte heller skulle ett tillskott på 750 kr göra att jag unnar mig
dyrare mat. Det vore bara en ny siffra på bankkontot.
Men jag är inte avtrubbad och ser
pengarna som meningslösa papperslappar. Tvärtom, jag blir glad när
jag hittar en tia på gatan trots att den helt uppenbart inte
påverkar mitt liv. Så vad krävs för det? Om jag fick hundratusen
på ett bräde t ex. Jag lär inte hitta dem på gatan, men vi säger
att en post på tusen aktier stiger med hundra kronor, kanske pga ett
uppköpsbud eller en jätteorder. Hundra papp bara så där! Kul, men
inte världsomvälvande, de gör inte att jag kan köpa något jag
behöver som jag inte redan har.
"Jo, jag lovar, jag är jätteglad..."
En mille? Då börjar det likna
något. En miljon räcker till en rolig bil och bara avkastningen
blir en ansenlig, och i så fall också återkommande, summa. Så
visst vore det bra, men inte skulle det återskapa lyckan efter de
750 kronorna i bingohallen och det är ändå lite surt.
Men man får väl ta det onda med det
goda, precis som man gick miste om sommarloven när man kom ur skolan
och tappade chansen till den underbara känslan att säga upp sig
genom att sluta vara anställd. Som Stefan Sauk sa i en monolog:
”Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar
det.”