Kan ej den ena får någon annan betala

Jag tipsades av MRKIA i kommentarsfältet att skriva om socialbidragsnormer och det gör jag gärna.

Uttrycket existensminimum används varken av Socialstyrelsen eller Kronfogden. Det tycker jag är lite synd, för det är väl ändå så socialbidraget var tänkt, för att täcka livets absoluta nödtorft under en övergångsperiod? Varje gång detta ifrågasätts i det offentliga rummet blir det dålig stämning.

2013 gjorde Janne Josefsson ett reportage om barnfattigdomen, som det pratades väldigt mycket om månaderna innan. Josefsson ville, som den grävande journalist han är, ta reda på om det verkligen är så hemskt som det påstods, att hundratusentals svenska barn levde i fattigdom som många gånger innebar att de inte kunde äta sig mätta.

Det enkla svaret var: Nej. Bilden han fick när han knackade på de rackligaste dörrarna i de fattigaste områdena var en helt annan, varpå han ifrågasatte om Majblomman, Rädda Barnen och andra överdrivit situationen. Bl a noterade han att väldigt många av de fattiga barnens föräldrar rökte och drog slutsatsen att om ens barn inte kan äta sig mätt köper man rimligen inte cigaretter för bidraget.

Och så mycket skit han fick för detta! Vänsterpartisten Ali Esbati gick bananas i vanlig ordning, och Rädda Barnens ungdomsordförande Sara Thiringer skrev: ”Vad vill Janne med detta? Att vi ska lägga allt ansvar på föräldrarna? Då riskerar verkligen barnen att komma i kläm.” Jag tänker mig att Janne ville visa sanningen, eftersom han är en av få journalister som förstått att det är hans uppdrag. Och är det helt galet tänkt att lägga huvudansvaret för barn på deras föräldrar?

Om vi tittar på vad socialbidraget ska räcka till får vi gå till Socialstyrelsen och hittar livsmedel, kläder, skor, fritid, lek, hygien, försäkringar, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv-avgift. Tv-avgiften skulle jag fimpa direkt (så länge våra politiker låter oss göra det och inte bankar in det i skatten), det är knappast en essentiell utgift. Samma med dagstidning (som för övrigt betalas friskt med samma skattemedel). Om sedan föräldrarna väljer att dra ner på sina klädinköp för att de vill prioritera tobak har jag inga synpunkter, men är det verkligen så tajt?

En familj med två vuxna och tre barn på 15, 12 och 10 år får 16460 kr för att klara utgifterna jag rabblade här uppe. Ska inte det räcka ganska bra? Som ensamstående skulle jag få 3930 kr för mina utgifter om jag inte kunde försörja mig själv. Den senaste gången man specificerat den mer noggrant än så var 2011, och med samma fördelning 2017 hamnar matdelen på 1732 kr. Senast jag räknade efter min kostnad för mat+hygien låg den på 663 kr och den skulle säkert gå att halvera om jag vore tvungen, så ”existensminimum” känns rätt långt från existensminimum.

Om vi ska ha kvar välfärdssamhället i någon form tror jag att det vore bra att så fort som möjligt komma ner till rimliga siffror. Att vi skulle kunna ha kvar bidragen på dagens nivå ser jag inte som realistiskt, men jag är ju gudskelov inte politiker. Även för bidragstagarnas egen skull tror jag att en sänkning vore vettigt. De flesta har inget emot att svaga grupper får stöd, svenska folket gillar idén. Men bara om vi känner att stödet står i proportion till behovet. Annars tror jag att många skattebetalare kommer tröttna rätt snabbt.

Miffo1?

Jag fick följande meddelande från Avanza:

”Hej,

På grund av ett nytt internationellt värdepappersregelverk (MiFID2) behöver vi säkerställa att du har tillräcklig kunskap i de värdepapper som du investerar i.

Den nya lagen gäller det som klassas som mer komplicerade instrument som t.ex. ETF:er, warranter, certifikat och derivat m.m. men även handel med värdepapperskredit och blankning.

Även om du har handlat med dessa produkter tidigare, eller om du har kredit- eller blankningsavtal, måste du genomföra kunskapsprövningen som består av ett snabbt test för respektive produktgrupp. Du behöver göra testen senast den 1 december för att kunna fortsätta handla med dessa instrument, men vi rekommenderar dig att göra testen redan nu.”

Sedan följde ett antal ”kunskapsprov”. Här är ett par av frågorna så att ni som inte drabbats ska fatta nivån.

Jag vill inte förhäva mig på något vis, men det här hade jag klarat på lågstadiet. Och om man av någon anledning skulle missa en fråga (nej, dessa två klippte jag, jag lovar) fick man göra om den, så en datortränad apa hade blivit godkänd på de här proven.

Nyttan med alla dessa EU-harmoniserande direktiv kommer jag däremot aldrig förstå (jag gick aldrig med), men ska det göras kan det väl åtminstone göras seriöst? Det här påminde mest om körskolescenen i Lorry där Peter Dalle frågar Lena Endre:

- JAG ÄR EN LITEN KANTARELL! Är ni sån?
- Va? Nej...
- Fullt psykisk frisk alltså. Vi kan ju inte släppa ut EN MASSA GAAALNINGAR I TRAFIKEN!!!

Men på börsen är galningarna alltid välkomna. Och i EU-politiken tydligen.

Jag gnäller för lite

Jag går alltid igenom kvittot när jag handlat (på det sättet lever jag som jag lär), men eftersom jag inte vill klägga igen kassan packar jag först varorna och går åt sidan innan jag börjar läsa. Så när jag väl upptäckt att jag blivit lurad och fått betala för mycket för en eller flera varor har nästa kund kommit halvvägs i sin handling och fler kunder har fyllt på bakifrån. Att då stövla mig igenom kön, klämma mig in före nästnästa kund (som kanske inte ens sett att jag handlat där) för att gnälla över att jag fått betala för mycket tar emot.

Har jag en post på kvittot jag överhuvudtaget inte köpt eller gått miste om en rabatt är det en sak, men om kilopriset på min paprika blivit fel kostar det mig kanske två spänn och det är ju smartare att bjuda på det än att gå tillbaka.

Eller är det? Jag har kommit på att jag istället går och retar mig på det där (”Hon måste väl för tusan ha sett att paprikan var gul och inte orange?!”). Så vem skonar jag då? Kassörskan, butikschefen, de andra kunderna, men inte mig själv och det är ju jag som blivit lurad.

Visst kan det verka småaktigt från min sida, jag håller med om det. Samtidigt väljer jag den färg på paprika som är billigast just för att den är det. Jag tar mig också tid att utröna vilken av åtta sorters bulgur som har lägst kilopris och köper de rotfrukter det enligt hyllkanten är extrapris på. Hade jag vetat att kassörskan skulle slå in fel kod eller att det pris som står på hyllkanten inte är detsamma som i kassans datasystem hade jag handlat annorlunda.

Jag vet butiker som betalat ut ”hittelön” till de kunder som uppmärksammar fel. Det gör nog ingen längre, men förutom att det vore lönsamt för mig gillar jag tanken att butiken ska sträva efter att göra rätt och premiera de kunder som hjälper dem med detta. Som det är nu känner man sig som en snarstucken idiot när man påpekar fel, men från och med nu skiter jag i det. Jag vägrar irritera mig på att jag betalar för andras fel. Då får hellre både personal och övriga kunder tycka att jag är tramsig. Jag har ju ändå rätt, det kan de inte ta ifrån mig.

Leva som man lär

”Nu ska jag sluta att fika ute.”
”Man ska aldrig köpa en aktie utan att ha läst senaste bokslutet.”
”I år åker jag bara taxi när det inte finns något bra alternativ.”
”Jag köper bara kläder på rea.”
”Ingen poker på fyllan.”

De där uttalandena som lät så bra när de kom till får ofta ett undantag eller två. Eller tre. Till slut är undantagen fler än reglerna varpå ”reglerna” får små tillägg av typen ”I alla fall bara om...”. Det märkliga med dåliga beslut är att vi ofta vet, eller åtminstone anar, att de är dåliga redan när de tas. Eller senast strax efter.

Jag tror att många ekonomibloggar – och ännu fler träningsbloggar – åtminstone delvis kommit till för att ge skribenten en spark i arslet att följa de egna råden. Det blir nämligen svårare att bryta sina strategier om man skrivit ner dem, och ännu svårare om man gått ut offentligt med texten. Det är samma fenomen som med nyårslöften, ju fler som hört dem desto svårare blir de att bryta.

Kanske är tricket att inte ta i så vi spricker utan bara sätta upp principer vi verkligen tror oss kunna hålla. Det är antagligen bättre att lägga upp ribban på en acceptabel nivå och hoppa över den än att peta upp den lite till och ha dåligt samvete när den dimper ner. Det är inte heller förbjudet att utvärdera och ompröva sina ekonomiska vanor med jämna mellanrum.

Och ge sig själv tillåtelse att klanta till det lite ibland. Ingen av oss är perfekt och då känns det trösterikt att tänka på att världen är full av hycklare. En bild på Belgiens folkhälsominister tycker jag funkar som illustration.

Ett skitproblem

Jag har funderat kring en tråkig utgift som är svår att komma runt och som ger rätt lite glädje för pengarna. Det känns som att spola ner pengar faktiskt, och då vill man åtminstone komma undan så billigt som möjligt. Priset på toalettpapper jämförs i första hand i pris per styck, och det är ju en helt ointressant uppgift eftersom en toarulle kan se ut lite hur som helst.

Finstilt kan man ibland – inte alltid – hitta uppgift om kronor per kilo. Den säger lite mer, men pappret kan ju vara onödigt brett eller tjockt, vilket drar upp vikten utan att användaren har någon nytta av det. Kronor per löpmeter vore bättre. Inte helt perfekt ifall pappret är så tunt att man behöver ett extra lager, men ändå mer användbart än styck- och kilopris.

Jag har kollat på fyra vanliga webbmataffärer och ingen anger meterpriset. Så hur ska man då veta? Ett märke med en ekorre som frontfigur påstår i sin reklam att de har mer papper på rullen. Mer än vad framgår inte. Än konkurrenterna? På sin hemsida (ja, jag var uttråkad) jämför de antal ark per rulle, men redovisar inte hur stora arken är så inte ens de berättar hur mycket papper man får, bara ”mer än...” något. Jag tycker att det luktar lurendrejeri.

Sedan finns det ”finsmakare” som vill unna sig mjukt papper. Själv skulle jag köra med sandpapper om det var billigast, det kvittar. Så det blir Eldorados bal med 64 rullar för 95 spänn. Hur många meter – ingen aning. Visst skulle jag kunna rulla ut en rulle och mäta, men även mitt torftiga liv har en nedre gräns för vad jag tänker lägga tid på.

Back to the roots

Eftersom det verkar vara minns-tillbaka-till-ungdomen-tema både här och där nu (Prata Pengar och Farbror Fri t ex) tänkte jag backa tillbaka till hur jag själv började handla på börsen.

1986 sålde mina föräldrar sin villa för 1,2 miljoner (antagligen värd 12 miljoner idag). Av skattetekniska skäl fick jag en slant i den vevan, och av mer grumliga skäl fick jag inte ta ut och konsumera dem direkt. Som om det hade varit någon risk, jag var ju en snåljåp även som fjortis.

Däremot fick jag investera pengarna, så jag köpte tre svenska aktier. Det gjordes genom att man gick fram till disken på banken, berättade sitt ärende för kamreren som fyllde i en köporder som sedan ringdes in och transaktionen kostade några hundralappar. I första vändan blev det Ericsson, Electrolux och Perstorp, om jag minns rätt. Det var bra aktier, men framförallt en investering med väldigt bra timing.

Efter ett drygt år la jag om investeringarna och då hade Ericsson, eller LME som aktien hette då, stigit över 100 procent, vilket gav blodad tand. Man kan tycka att det borde ha gett insikten i att hålla fast vid konceptet köpa/behålla, men jag ville hoppa vidare och landade bl a i Fermenta. Man kan säga att det var den tidens Fingerprint och större hajar än jag ramlade ner i det helveteshålet.

Men jag hade i alla fall den goda smaken att sprida riskerna, så det var bara att skaka av sig. 30 år och några tusen avslut senare känner jag mig en aning klokare, men bara en aning. Det är som PG sa i Oddset-reklamen: ”Ibland vinner man, ibland förlorar man...”

Anpassad mat

Jag tycker att det är en baggis att hamna under 700 kr/månad på matkontot, men det kräver ett öppet sinnelag och lite improvisation. En del mat finns alltid hemma hos mig, bröd, spenat och broccoli i frysen, mjölk, ost och citroner i kylen, gul lök i kallskåpet, mjöl, pasta, bulgur och några kryddor... Resten anpassas väldigt mycket efter priserna, och dessa i sin tur efter säsong.

Varje vecka går jag igenom Willys medlems- och extrapriser (och andra butiker vars erbjudanden jag snubblar över). Där hittar jag främst frukt & grönt, frys- och kolonialvaror som rabatterats och är värda att hugga på. Frys och kolonial håller så pass länge att jag nästan bara behöver bry mig om vilket utrymme maten tar. Om det är billigt och mat jag vill ha, jag lastar såklart inte på mig vad skit som helst.

Guacamole någon?

Framme i butiken kommer nästa möjlighet – kort datum. Det är varor som slumpas ut eftersom de annars skulle behöva kastas, framförallt kylvaror som mjölkprodukter. Ibland reas ett helt sortiment ut, ibland enstaka mjölkpaket eller ostar.

Här finns två lösningar – konsumera eller frysa. Nästan alla kylvaror kan frysas, men de håller också i kylskåpet långt efter bäst-före-datum. Oöppnade mjölkförpackningar klarar sig lätt en vecka över tiden förutsatt att de inte utsätts för långvarig värme under hemresan. Ost håller praktiskt taget hur lång tid som helst.

I somras köpte jag ett paket smörgåsmargarin, en sådan där Bregottkopia med en mix av smör och olja. Det var strax innan utgångsdatum och jag fick 600 gram för 10 kr, vilket var klart under halva priset. När jag var klar med det hade bäst-före-datumet gått ut för exakt två månader sedan och det var inget som helst fel på det.

Det som krävs för att kunna handla efter pris är flexibilitet. Hinner maten ruttna i kylen är det ett dåligt köp oavsett pris. ”When life gives you lemons – make lemonade!” Är det istället sparris som regnar från himlen gör du sparrissoppa, mjölk blir pannkakor osv. Trots att jag brukar ha fler kortlivade varor än de flesta är det mycket ovanligt att jag slänger mat.