Global Gaming 555 mot himlen?

Jag har i princip slutat med IPO:er, men ibland gör jag undantag. Ett sådant var Global Gaming 555 som introducerades förra veckan. Resultatet blev dock som vanligt – inga aktier för mig.

”No shares for you! NEXT!!!”

Att jag ens hängde på låset den här gången är för att jag känner en av de tidiga ägarna som snackade in mig. Företaget har funnits i tio år och jobbade från början med digitala lösningar för livepoker för att sedan gå över till nätkasinon. Det som gör Global Gaming intressant är just att introduktionen inte handlar om att casha hem vinst i uppstartsfasen. För detta är ett moget bolag och jag har fått uppfattningen att merparten av ägarna före introduktionen tänker sitta kvar.

Och de behöver inte pengarna för det här bolaget tjänar redan rediga pengar och trenden är brant stigande. Intäkterna i Q2:an ökade med 381 procent, rörelseresultatet och kassaflödet runt 1000 procent.

Det går bra nu...

Eftersom jag är på siarhumör ska jag berätta vad jag tror kommer hända framöver. 30 november presenteras företagets Q3:a. Den kommer belastas med engångskostnader för börsintroduktionen, men också innehålla information om förvärvsplaner. Framåt årsskiftet kommer aktien stå i 35 kr, att jämföra med 27,50 kr nu och 22 kr som introduktionskurs.

Kanske är det en potentiell kursdubblare på ännu längre sikt, men huruvida jag är kvar då vet jag inte (mina krafter räcker sällan till att räkna ut vad jag själv ska hitta på eftersom jag egentligen är mer cynisk än synsk). Jag har i alla fall köpt in mig nu och har för avsikt att avvakta rapporten. Med viss tillförsikt, det här kan bli bra.

”I minsta laget”

Jag såg en Flashbacktråd som gjorde mig en aning förvånad. En kille publicerar sin budget och ber om kommentarer. I mitt tycke är det en ganska normal budget, även om jag själv ligger lägre på varje punkt.

Att lägga 3000 kr i månaden på mat plus 2500 kr för restaurangbesök är oerhört högt i min värld, och en av de kommentarer han får är att detta är ”skallskadat”. Jag hade inte valt just det ordet eftersom det knappast leder till ett vettigt samtal, men det är kanske ett normalt språkbruk på Flashback, vad vet jag. Trådskaparen reagerar i alla fall med taggarna utåt och svarar:

”Har du räknat på det? Mat är svindyrt i Stockholm om man inte bara äter potatis. 3000 kr är om något i minsta laget, men jag försöker spara.”

Som sagt, blir man kallad skallskadad reagerar man nog lätt med att gå i försvar, men ska vi bena ut detta. 3000 kr på mat är 100 kr om dagen, vilket räcker till ganska mycket mer än potatis. För ska man handla potatis för detta får man 250-500 kilo, om man inte storhandlar på bensinmacken (för då är man nog ändå skallskadad). Jag köpte själv potatis igår för 2 kr/kilo (=1500 kilo för 3000 kr).

Det är många som lägger mycket pengar på mat, och det är inget fel med det, men att låtsas att det är en naturlag tyder snarare på att man inte vill motivera merkostnaden.

Sedan tycker jag att själva fenomenet är intressant och inte specifikt för ekonomi. Att man går ut på internet och skriver ”Så här gör jag, verkar det vettigt? Kom med feedback.” och sedan hackar på varje försök till konstruktiv kritik. Hoppas att jag aldrig någonsin gör så.

Jag blir tvärtom lite uppspelt när jag, som förra veckan, får en bloggkommentar som inleds med: ”Jag brukar hålla med dig om det mesta, men inte den här gången.” Då tänker jag att nu ska mitt intellekt bli utmanat, och det är ju inte det sämsta.

Köpta analyser

Fakta är en sak, men analyser innehåller alltid ett visst mått av gissningar och egna tankar. Åsikter, om man så vill. Därför har jag alltid ställt mig tveksam till aktieanalyser från Redeye. Jag betvivlar inte att deras analytiker är kunniga, men deras köpta analyser (eller, med ett finare ord, uppdragsanalyser) innebär att företaget Redeye analyserar betalar för analysen. Jag tycker att det säger sig själv att detta faktum påverkar innehållet.

”Kunden har alltid rätt”, sägs det. Det verkar inte nödvändigtvis gälla i de butiker jag handlar, men något ligger det i det. Missnöjda kunder tenderar att inte komma tillbaka, så är man för kundfientlig försvinner man till slut. Åtminstone trodde jag det tills jag fick ett mejl från Avanza med en Redeye-analys med följande tillägg:

”Läsaren av innehållet kan anta att Redeye har erhållit eller kommer att erhålla betalning för utförandet av finansiella företagstjänster från bolaget. Ersättningen är på förhand avtalad och är inte beroende av innehållet.”

Okej, Redeye får alltså ingen bonus om de gör en optimistisk analys av det analyserade företagets framtid. Det hade kanske ingen trott heller, men det bolag som sågas jäms med fotknölarna lär inte heller köpa klippkort. Det är min analys, och den är gratis.

Trendsemester

Jag reagerade på en resetidningsredaktör som uttalade sig om restrender i ett radioreportage. Bl a sa hon att ”solstolsbilden inte är den fränaste på Facebook”. Hon menade att folk i större utsträckning än tidigare söker upplevelser på semestern. Inte främst för att de vill uppleva något utan för att ge bilden av sig själva som aktiva människor istället för blekfeta grisfestbesökare. Alltså bokar de träningssemester eller österländsk mumbojumbo för att blidka sina Facebookvänner och Instagramföljare.

Jag undrar varför man reser på semester, är det för att koppla av eller för att visa ”fräscha bilder” på Facebook? Om svaret är det senare finns ett bättre sätt – ljug! Med Photoshop kan du enkelt sy ihop en familjeresa helt gratis. ”Joråsåatte... Vi drog ju iväg till Egypten på en sån där svindyr all-inclusive, hela familjen.”

Sedan är det bara att ligga i solariet och beställa hem kläder och souvenirer ni förväntas shoppa på det aktuella resmålet. Frakten går väl på någon hundralapp, men det är ändå en bråkdel av hur dyrt det skulle ha blivit om ni verkligen hade rest.

Går de på det då? Ja, om de är vänner med dig bara för att du åker på ”fräna” semestrar är oddsen låga för att de är helidioter helt fixerade vid yta, så det ska nog gå bra. Och tänk så mycket tid det sparar! Nätshoppingen tar väl en timme, sedan har du minst en vecka (beroende på hur dyr semester du vill låtsats ha haft) då du kan göra vad du vill. Skaffa en personlighet vet ja!

Och börja planera nästa semesterresa medan du smörjer in dig med Brun-utan-sol. ”Nästa nyår lutar det åt safari.”

Vad gör man åt veckopengsköparna?

När man säljer H&M eller Atlas Copco är det inga problem, men så fort man ska avyttra en aktiepost i ett mindre bolag, allrahelst på en mindre lista, uppkommer problemet. Köpkurs 85 – 500 st, säljkurs 87 – 650 st. Jag lägger in mina 800 aktier till försäljning för 86,50 kr. Det går några minuter innan det plingar till i datorn, jag har sålt... fyra aktier.

Fyra aktier till den fantastiska summan av 346 kronor, och så courtaget då, på 39 eller 69 kronor. Sedan lägger någon in en lägre säljorder medan andra säljare börjar knapra bort köpordern på 85. Och där står jag med mina 796 aktier och en påbörjad försäljning som jag får betala för oavsett om jag säljer resten eller inte. Antingen sitter jag kvar och tar courtagesmällen om det inte vänder upp igen, eller också säljer jag så många jag kan på 85 kr och hoppas att någon förbarmar sig och köper resten.

Men vad kan jag göra för att inte hamna där?

1. Sluta handla med småbolag?
2. Bara lägga fill-or-kill-ordrar eller sälja aktierna till högstbjudande oavsett spread?

Eller möjligen 3: köra på som tidigare och acceptera att de låga courtagen och ökade aktieintresset lett till att folk köper aktier för hundralappar eller tior? Själv förstår jag inte varför någon – oavsett courtage – vill köpa ett bolag för 346 kr, ifall det är den femprocentiga rusningen eller den treprocentiga utdelningen (17 respektive 10 kr) som hägrar.

Men det är så mycket annat jag inte begriper, varför köper någon en bil för en halv miljon som verkar sakna blinkers, vad är grejen med kvarg, vem ser panelhumor på tv, hur kan man ta sig tid att sopsortera och ändå inte greppa att mjölkkartonger är gjorda av papp, vad säger egentligen Stefan Holms pappa... Jag skulle kunna fortsätta med detta, men det får Johan Johansson göra istället (inte alltid jag förstår honom heller, men här gör jag det):

Bevare mig för trygghet

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men många jag känner eller träffar är så torsk på anställningstrygghet att de borde kunna sjukskriva sig för sitt missbruk. Jag förstår att man måste leva livet med säkerhetsmarginaler om man har stor familj, bolån och bor på en ort med få arbetsgivare, men många uppvisar trygghetsnarkomani på en nivå som inte alls står i proportion till förutsättningarna.

För är man duktig på det man gör, har erfarenhet inom en bransch med många arbetstillfällen och bor i eller i närheten av en storstad behöver man knappast vara rädd för att bli arbetslös. Man kanske inte hittar drömjobbet i morgon, men man är tillräckligt attraktiv för att få någon slags jobb relativt snabbt.

De som hörde mig prata jobb i Onkel Toms podcast kommer kanske ihåg att jag inte vill ha trygghet eftersom jag upplever det som motsatsen till frihet. Ett fast jobb är just – fast. Men egentligen är ju termen "tillsvidareanställning". Låter inte mycket bättre, som något man kan ha och mista, men får duga – tills vidare.

Jag har haft intressanta anställningar, jag har inget emot det och är den förste att gratulera andra som landat sina drömjobb. Tyvärr tror jag att en överväldigande majoritet inte trivs med sin anställning. De tvingar sig till arbetsplatsen för att få lön. Inget fel med pengar och har man ett underbart liv i övrigt är det kanske bra nog, men är det kravet på trygghet som hindrar dem från att försöka förbättra situationen är det illa.

Jag tror egentligen inte att detta är speciellt för svenskar, men vi hamnar kanske i riskzonen lättare än andra. Dels för att vi av janteskäl snackar ner vårt värde och inte tror oss värda bättre. Dels för att samhället marinerat oss i trygghet. På gott och ont, men i detta fall på ont.

Därför vill jag uppmana alla att våga ta chanser, följa sina drömmar och bryta sig loss. Det sägs att ingen kommer ligga på sin dödsbädd och ångra att de inte spenderade mer tid på kontoret. Andra avslutande ord man sällan hör är: ”Jag önskar att jag hade skaffat mig mer trygghet på arbetsmarknaden."

Plånboken vilar idag

Allt kostar pengar, sägs det, men det stämmer ju faktiskt inte. På många låter det som om det måste rulla iväg pengar så fort de kliver upp på morgonen, eller åtminstone från att de går ut genom dörren. Själv tar jag de allra flesta dagar aldrig upp plånboken. Jag tar inte ens med den om jag inte planerar att handla eller ska köra bil och behöver körkortet.

Jag är inte dummare än att jag förstår att min bostad kostar varje dag och att elen förbrukas även de dagar räkningen inte kommer osv. Jag menar bara att man inte måste betala för allt man gör. En vanlig vecka betalar jag ingenting 5-6 dagar, varken på internet eller i butik.

Dessa dagar sitter jag vid min dator, jobbar, bloggar, kollar börsen eller socialiserar mig, tar en promenad, en löprunda, stökar i hemmet, hälsar på någon, läser en biblioteksbok, ringer en kompis... Ni ser mönstret – inga utgifter. En del ser nog detta som fattigt - ”Jag konsumerar, alltså finns jag.” Själv tycker jag tvärtom att det är en befrielse att slippa.

I vårt västerländska samhälle har det växt fram en rörelse som håller på med ”silent retreats”, där man får gå runt och drälla på en kursgård utan att prata. Jag tror säkert att det finns ett behov, även om jag personligen föredrar att slå av telefonen och datorn, för sådan där mindfulness kostar skjortan. Men jag undrar om inte fler skulle hjälpas av att lägga plånboken i en låda och åka på ”cheap retreat”.

”Sheep?”