Annonsblock

God medial information är värd att betala för på ena eller andra sättet. Det billigaste sättet att betala på internet är att utsätta sig för reklam. Det gör jag med glädje på en del sidor. På andra inte. De som redan läst vad jag tycker om svenska affärstidningar anar vart jag är på väg.

När skvallertidningen Dagens Industri ber mig plocka bort min annonsblockering för att ta del av deras produktplaceringskavalkad blir jag nästan full i skratt. Trots att de redan tar betalt för en stor del av artiklarna tar de alltså illa upp när någon vill läsa det lilla material som återstår utan att förutom buggar och usel webbdesign också överösas med reklambanners. Om de inte spärrade så mycket av sitt material skulle jag ibland länka till dem både här och på Twitter, vilket skulle ge dem fler läsare, med och utan annonsblockeringar.

Men priset för vanvettigast självbild går som vanligt till Dagens Nyheter (eller Dagens Dumheter, som den kallades redan innan chefredaktör Wolodarski var påtänkt) när de av någon anledning skickar in ett popupfönster där de pladdrar på om ”bra journalistik” och ”nyheter baserade på fakta”. Som om dessa begrepp skulle ha någonting med DN att göra.

Att regelmässigt blockera reklam känns fullkomligt självklart och jag kan varmt rekommendera Adblock Plus. Det förbättrar min upplevelse av internet. Om det helt skulle hindra mig från att surfa svensk nyhetsmedia kan jag leva med sorgen, även om det såklart är ännu mer stötande när gnället och betalväggarna återfinns hos sajter jag redan betalar med skattepengar, som SvD och Gefle Dagblad.

Borde det ens vara lagligt?! Vad är nästa steg, att tv-licensen ersätts med en tvångsskatt för alla?

Värdet av designergrejer

Jag gick förbi en sån där inredningsbutik med köksutrustning. I skyltfönstret tronade en brödrost som såldes till ”klubbpris”, 1121 kr, istället för ordinarie pris 1495 kr. Plats för två brödskivor, ställbar värme. Inga avancerade funktioner eller annan lyx. Inte särskilt snygg heller, men det är min högst subjektiva bedömning.

På Clas Ohlson, Jula och liknande butiker finns ett flertal brödrostar för under hundra spänn. Jag förstår om man vill lägga lite mer för att få en som passar i köket eftersom brödrosten ofta står framme till skillnad från stavmixrar och plastbunkar. Men över tusen kronor för en brödrost? Jag har köpt bilar som kostat mindre!

Dammsugare är ett annat exempel. Man använder den kanske en kvart åt gången. Däremellan står den i städskåpet (och samlar damm...*trumvirvel*). Nu pratar jag inte om dammsugarrobotar som åker runt och slår sönder golvlisterna medan man är borta utan om vanliga traditionella. De billigaste kostar runt en femhundring. Så vem köper en dammsugare för 25000 kr? Någon måste göra det, annars skulle de inte finnas. Min egen dammsugare ärvde jag för femton år sedan och den gör jobbet. Jag blir inte glad av att ta fram den, men det blir man knappast av någon dammsugare.

Jag kan gå igenom hela hemmet och rabbla upp hushållsassistenter, vattenkokare och skruvdragare, men frågeställningen är ungefär densamma. Varför köpa en maskin som kostar minst tio gånger mer än den billigaste som gör samma jobb ungefär lika bra? Även om den dyrare skulle hålla dubbelt så länge, och jag vet inte om det ens finns ett samband mellan högt pris och lång livslängd när det kommer till hushållsapparater.

Är det fördomsfullt att tro att de som köper brödrostar för ett fyrsiffrigt belopp inte i första hand lever på sin egen lön utan på en annan familjemedlems? Eller är det helt enkelt människor vars ekonomi är så bra att det inte spelar dem någon roll. Jag hade velat stanna i inredningsbutiken och kolla vem som skulle snappa åt sig brödrosten. För jag är uppriktigt nyfiken, men personalen började titta så konstigt på mig.

Frihet är inte svårt

Jag blev tipsad om en artikel i Veckans Affärer (plötsligt händer det...) med enkla, handfasta råd för ekonomisk frihet. Det jag gillar är framförallt enkelheten. Så fort man hävdar att det går att slippa undan heltidsoket får man höra att det gör det inte alls. Tar man sig själv som exempel och visar att det funkar ändras ”motargumentet” till ”Ja, för dig går det, men jag har ju helt andra förutsättningar”.

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt – men det får även den som tror att den inte kan.” - Henry Ford

Mitt tips är att sluta fokusera på hinder som oöverstigliga skäl att sitta kvar i tv-soffan. Bättre då att använda politikernas nya favoritord utmaning. Det här är vad som krävs:

Rimlig lön

”Det är inte det stora inkomsterna, det är de små utgifterna.” Självklart behöver inflödet ha styrfart, men titta på din omgivning och fråga dig om de med högst inkomst har bäst ekonomi. Titta på Lyxfällan eller på andra människor med kronofogdeskulder – har de haft extremt små inkomster? Sällan.

Utgiftskontroll

Det är här de riktiga klippen går att göra. Se över de fasta utgifterna, ifrågasätt hur fasta de är och kolla om de går att sänka utan att du behöver försaka någonting. Pressa rörliga kostnader och prova om inte många av dem går att ta bort helt. Ta med matlåda till jobbet, drick inte kaffe på stan, cykla och gå istället för att ta bilen... Vi vet allt detta, vi väljer bara många gånger att inte göra det.

Spara pengar

Det är ingen naturlag att pengar på kontot måste spenderas. Inte ens en viss del av överflödet. Ta skatteåterbäringen som exempel. Undersökning på undersökning visar att ”vi” ser den som en gratis skänk från ovan trots att det är våra egna pengar vi lånat ut till staten med usel ränta. Vi måste inte lägga allt eller halva summan på onödig konsumtion, vi klarade oss bevisligen utan dessa pengar!

Ränta-på-ränta-effekten funkar åt bägge håll, både på sparande och lån. Sparade pengar får ekonomin att växa och ge passiva inkomster, lån ger passiva utgifter. Att vänta på saker och ha tålamod istället för att ge sig själv belöningar som en annan kicktorsk kanske kostar lite i initialskedet, men är värt det i slutändan.

Vägra flockmentaliteten

De flesta människor är ganska ofria. Gör du som ”alla andra” blir du också det. Köp inte dyra hus, bilar, ljudanläggningar och semesterresor för att det är ”normalt”, bara om du verkligen vill ha det. Håll istället nere utgifterna och försök hitta hobbies som ger pengar eller åtminstone inte kostar.

Istället för att göra slut på oförutsedda inkomster, försök göra slut på oförutsedda utgifter genom att tänka i nya banor. Sälj lite sopor från vindsförrådet istället för att dela upp tandläkarräkningen på tre avbetalningar.

Om det är ditt mål att inte behöva jobba för att få ihop ekonomin alltså! Har du andra mål ska du fokusera på dem istället. Men sitt inte och intala dig själv att inget går, för då kommer du att få rätt och det blir ingen gladare av.

”Familjesemester kostar hundratusen”

Andra inlägget om semester på en vecka. Ren slump, jag lovar. Jag har inte tid med sånt i år heller.

Men nu har jag ett flertal gånger hört människor i offentligheten påstå att en semester med familjen lätt kommer upp i hundratusen. Så jag tänkte att jag skulle kolla upp om siffran har någon som helst verklighetsbakgrund eller om det handlar om offerkofta i kombination med behov av en bra rubrik.

Att det går att komma upp i sexsiffriga belopp fattar jag. Det behöver man inte vara en familj för, det räcker med att åka tillräckligt långt bort tillräckligt länge. Och ska åtta barn med på resan blir det ännu enklare, men jag tänker mig att detta handlar om normala resor med normala familjer.

Säg att man nu, runt två månader innan jullovet vill boka en vecka för två vuxna och tre barn, det låter rimligt i min värld. Vad får man då? Kan man leva med att bo i ett fyrstjärnigt familjerum får man en all-inclusive-vecka på Fuerteventura för 52830 kr hos Solresor.

Hotels.com frestar med en trestjärnig lägenhet på Gran Canaria för 33660 kr. Då får ni stå för maten själva, antingen på stan eller i det komplett utrustade köket som ingår. Vill ni längre bort kan ni bo på ett fyrstjärnigt hotell i Phuket, Thailand, för 22714 kr. Även där får ni betala maten själva, men vad kostar mat i Thailand? Snudd på ingenting.

Expedia tar vår hittepåfamilj till Mallorca där de får bo på ett femstjärnigt hotell i en vecka för 23944 kr, till ett fyrstjärnigt i Rom för 19210 kr eller Nice för bara 14334 och då kan de banne mig spotta ner i Medelhavet från balkongen!

Jag fattar att kostnaderna inte tar slut där, även om man bokat all-inclusive. Och vill man resa två veckor istället för en får man lägga på ungefär 50 procent, men i samtliga alternativ är vi ändå väldigt långt från hundratusen. Och då snackar vi alltså ungefär fyrstjärnigt med eget kök i snitt. Har man möjlighet att inte åka precis när alla andra vill resa, bo i Airbnb-lägenhet och/eller kan tänka sig att byta bostad med en semestersugen familj i någon annan del av världen går priserna att pressa rejält.

Självklart var inte detta inte en vetenskapligt genomförd undersökning, men det jag tar med mig är att nästa person som påstår att de behöver hundra papp för att åka på solsemester med familjen antingen ljuger eller har för avsikt att åka på lyxresa till Västindien.

Ljummig mjölk

Jag har aldrig varit någon stor serietidningsentusiast, men en historia dröjer sig kvar. Kalle Anka skulle starta restaurang och konkurrera med Alexander Lucas. Enligt experterna, så kallade ”ankister”, hette kapitlet ”Femstjärnig mästerkock” och återfinns i Joakim nr 3/87. Japp, jag har gjort min research, men resten är fritt från minnet:

I början går det inget bra, men en dag kommer en man in och beställer ”ljummig mjölk och kex”. En oansenlig beställning, men Kalle går in för sitt jobb och kommer ut med kex och lagom tempererad mjölk på ett silverfat. Kunden låter sig smaka och visar sig senare vara en känd recensent som ger Kalles restaurang med det utomordentligt fåniga namnet Chez Kalle en stjärna i Ankeborgsguiden. Kunderna strömmar till och succén är ett faktum.

Tills en dag när en grå liten herre kommer in och beställer ljummig mjölk. Kalle skäller ut kunden. Att ha mage att komma till hans lyxkrog och beställa något så enfaldigt anser han vara höjden av fräckhet. Självklart är det samma recensent som därefter ser till att restaurangen tappar sin popularitet och så går det som det alltid går för Kalle Anka.

Och sensmoralen är lika tydlig som alltid, men är det inte fascinerande hur många näringsidkare som inte fattar detta? Det är omöjligt att veta vilken kund/uppdragsgivare/människa som kommer att bli betydelsefull för din verksamhet. Därför bör man bete sig som folk i alla situationer. Inte bara därför, men fattar man inte det är nog loppet kört alldeles oavsett.

Global Gaming 555 mot himlen?

Jag har i princip slutat med IPO:er, men ibland gör jag undantag. Ett sådant var Global Gaming 555 som introducerades förra veckan. Resultatet blev dock som vanligt – inga aktier för mig.

”No shares for you! NEXT!!!”

Att jag ens hängde på låset den här gången är för att jag känner en av de tidiga ägarna som snackade in mig. Företaget har funnits i tio år och jobbade från början med digitala lösningar för livepoker för att sedan gå över till nätkasinon. Det som gör Global Gaming intressant är just att introduktionen inte handlar om att casha hem vinst i uppstartsfasen. För detta är ett moget bolag och jag har fått uppfattningen att merparten av ägarna före introduktionen tänker sitta kvar.

Och de behöver inte pengarna för det här bolaget tjänar redan rediga pengar och trenden är brant stigande. Intäkterna i Q2:an ökade med 381 procent, rörelseresultatet och kassaflödet runt 1000 procent.

Det går bra nu...

Eftersom jag är på siarhumör ska jag berätta vad jag tror kommer hända framöver. 30 november presenteras företagets Q3:a. Den kommer belastas med engångskostnader för börsintroduktionen, men också innehålla information om förvärvsplaner. Framåt årsskiftet kommer aktien stå i 35 kr, att jämföra med 27,50 kr nu och 22 kr som introduktionskurs.

Kanske är det en potentiell kursdubblare på ännu längre sikt, men huruvida jag är kvar då vet jag inte (mina krafter räcker sällan till att räkna ut vad jag själv ska hitta på eftersom jag egentligen är mer cynisk än synsk). Jag har i alla fall köpt in mig nu och har för avsikt att avvakta rapporten. Med viss tillförsikt, det här kan bli bra.

”I minsta laget”

Jag såg en Flashbacktråd som gjorde mig en aning förvånad. En kille publicerar sin budget och ber om kommentarer. I mitt tycke är det en ganska normal budget, även om jag själv ligger lägre på varje punkt.

Att lägga 3000 kr i månaden på mat plus 2500 kr för restaurangbesök är oerhört högt i min värld, och en av de kommentarer han får är att detta är ”skallskadat”. Jag hade inte valt just det ordet eftersom det knappast leder till ett vettigt samtal, men det är kanske ett normalt språkbruk på Flashback, vad vet jag. Trådskaparen reagerar i alla fall med taggarna utåt och svarar:

”Har du räknat på det? Mat är svindyrt i Stockholm om man inte bara äter potatis. 3000 kr är om något i minsta laget, men jag försöker spara.”

Som sagt, blir man kallad skallskadad reagerar man nog lätt med att gå i försvar, men ska vi bena ut detta. 3000 kr på mat är 100 kr om dagen, vilket räcker till ganska mycket mer än potatis. För ska man handla potatis för detta får man 250-500 kilo, om man inte storhandlar på bensinmacken (för då är man nog ändå skallskadad). Jag köpte själv potatis igår för 2 kr/kilo (=1500 kilo för 3000 kr).

Det är många som lägger mycket pengar på mat, och det är inget fel med det, men att låtsas att det är en naturlag tyder snarare på att man inte vill motivera merkostnaden.

Sedan tycker jag att själva fenomenet är intressant och inte specifikt för ekonomi. Att man går ut på internet och skriver ”Så här gör jag, verkar det vettigt? Kom med feedback.” och sedan hackar på varje försök till konstruktiv kritik. Hoppas att jag aldrig någonsin gör så.

Jag blir tvärtom lite uppspelt när jag, som förra veckan, får en bloggkommentar som inleds med: ”Jag brukar hålla med dig om det mesta, men inte den här gången.” Då tänker jag att nu ska mitt intellekt bli utmanat, och det är ju inte det sämsta.