Knäppt om knapp

En liten berättelse för att visa hur olika man kan välja att se på saker och ting. Det grämer mig att länka till hatsajten Expressen, så jag drar hela historien för den som inte vill läsa källan.

Sandra satt på tåget och sydde på en banderoll till internationella kvinnodagen. På samma tåg satt en engelskspråkig man som tappat en knapp i sin jacka. Eftersom han såg att Sandra satt och sydde frågade han om hon möjligen kunde sy i knappen åt honom.

Hon sa sig inte ha tid, men erbjöd honom att låna nål och tråd. Han svarade att han inte kunde sy, vilket gjorde henne rasande. Trots att hon enligt egen utsago inte hade tid att sy i en knapp eftersom hon vid sidan av sina heltidsstudier ”jobbar heltid med att kämpa mot patriarkatet” valde hon därför att skriva ett långt brev till mannen. Eftersom hon verkar sjukt dålig på engelska hade det nog varit enklare och gått snabbare att prata med mannen (som alltså satt ett par meter därifrån), men vad gör man inte för att bekämpa patriarkatet...

Kritiken gick i huvudsak ut på att hon blev sur på att han som man (japp, hon ”könade” honom utan att ha en aning om ifall han i själva verket identifierar sig som kvinna eller motorgräsklippare) bad henne, som kvinna, att utföra en traditionell kvinnosyssla som att sy.

Ingen har brytt sig om att lokalisera mannen och höra hans historia, men utifrån artikeln verkar det inte som att han slängt jackan i knäet på henne och förväntat sig hjälp. Han frågade om hon kunde hjälpa honom. Jag gissar vilt att orsaken till att just hon fick frågan inte berodde på att hon var kvinna utan på att hon höll i nål och tråd.

Min tredje och sista invändning är att hon ljög när hon sa att hon inte hade tid. När hon var klar med att sy ägnade hon minst lika lång tid som det tar för mig att sy i en knapp (och jag är inte särskilt bra på det) åt att skriva ett helt meningslöst brev. Men hon fick sina ryggdunkningar på Facebook och sin hyllningsartikel av Expressens eget rikspucko Lars Lindström.

Och då är det alltså ”självgod” som ska in på lodrät 4.

Nu över till min kvinnodag. Jag la en halvtimme på förmiddagen åt att skotta snö åt två granntanter. Bägge i åttioårsåldern, med sviktande hälsa. Bägge kör bil, men skulle knappast orka skotta fram sina bilar när det kommit mycket snö, så då hjälper jag dem med det när jag har tid och möjlighet. Jag har inte reflekterat över att jag skulle cementera könsroller genom att skotta snö. Jag gör det för att jag kan, och troligen mer för att jag är frisk än för att jag är man.

Till skillnad från den unga arga feministen handlar det inte om att visa vilken god och fin människa jag är. Jag promenerar varje dag och springer några gånger i veckan för att jag behöver motionen. Jag kan lika gärna korta ner en promenad och skotta snö istället. Medan jag skottade hade jag en podd i öronen. Just nu lyssnar jag på poddar om ekonomi, filosofi och samhällsfrågor, på några olika språk för att även underhålla den delen av hjärnan.

Om jag medan jag tränar både kropp och knopp kan hjälpa medmänniskor är det en tredje vinst. Jag vet att tanterna uppskattar detta, vilket är en fjärde poäng. Kanske borde jag känna mig utnyttjad och kränkt för att jag utfört en traditionell manssyssla, men det gör jag inte.

Hade ingen bild på min skottning, så här är istället feministisk snöröjning.

Jag vet inte vad Feminist-Sandra vill skapa för samhälle, men uppenbarligen inte ett där man hjälper andra ens när det inte kostar en något. I alla fall inte om den hjälpbehövande är man. I sitt brev till den knapplöse invandraren uppmanar hon honom att lära sig att sy och att utbilda sig om patriarkatet (”lern how to sew” och ”lern about patriarchy” på hemsnickrad engelska).

Av vem då? När han träffade en som kunde sy ville den personen inte hjälpa honom. Och om feminism är att bete sig som en idiot mot sina medmänniskor blev han kanske inte så sugen på den biten heller.

Minskad konsumtion – ökad makt

Sparbloggar som min får ibland kritik för att vi fokuserar alltför mycket på minskad konsumtion framför sparande och inkomster. Jag försöker jobba i alla ändar, men det finns en anledning till att rikta den största energin på konsumtionen.

Ickekonsumtion är oberoende av andra faktorer. Låter jag bli att köpa en grej för 100 kr sparar jag 100 kr (som dessutom hinner bli en femhundring tills jag blir pensionär). Fortsätter jag att rata detta hundrakronorsköp sparar jag 100 kr varje gång, om inte mer eftersom få saker sjunker i inköpspris.

Om jag istället hittar någon som säljer samma sak för 80 kr sparar jag bara 20 kr, och då är jag beroende av denna eller andra lågprisleverantörer. Det påverkar inte min ekonomi lika mycket och jag kan inte göra besparingen på egen hand, utan hjälp.

När det kommer till inkomster är jag ännu mindre självständig. Jag behöver uppdragsgivare som ger mig pengar för utfört arbete. Den dag ingen vill betala för uppdraget försvinner hela inkomsten. Dessutom påverkas inkomster negativt av beskattning. Plötsligt är min insats bara en liten del av det ekonomiska utfallet.

Minskad/överhoppad konsumtion är helt oberoende av företag, stat, samhälle och andra människor. Ju mindre jag köper, desto mer makt får jag över min egen plånbok och i förlängningen över mitt liv, och så länge politikerna inte hittar ett sätt att beskatta snålhet kan ingen göra ett skit åt det.

Plånboken på vid gavel igen

Mitt gamla surdegsinnehav A1M Pharma ska återigen göra en nyemission eftersom de bränt sina pengar utan att få in nya för femtifjortonde gången. Så då vill de istället fylla på med ägarnas pengar – igen. Jag känner mig lite som Al Bundy i Våra värsta år när han i introt apatiskt delar ut pengar till alla familjemedlemmar, inklusive hunden.

Den gamla vanliga frågan, ska man bara acceptera att man klivit in i fel bolag och kliva ut medan man har några pengar kvar för att inte riskera att skicka in bra pengar efter dåliga? Ser man till utvecklingen av den teckningsrätt som det handlas med den här veckan ut är det många ägare som lutar åt alternativ 2. Fast frågan är om de löper hela linan ut eller om de sitter kvar med sina originalaktier och bara tackar nej till möjligheten att köpa nya.

Börsreaktionen när emissionen offentliggjordes.

Jag vet som vanligt inte vad jag ska göra. Det enda jag vet (nästan) säkert är att om jag säljer mitt innehav nu kommer företaget inom kort få sitt forskningsgenombrott och sedan exploderar aktiekursen uppåt. Bitter? En aning kanske...

Endast Sverige svenska bönder hava

Kommer ni ihåg den svenske bonden med handlingskraft och en förmåga att lägga klagosången åt sidan till förmån för sin egen försörjning? Nej, inte jag heller.

Istället är det ett fasligt gnäll på sådant de inte kan påverka. Det regnar för mycket, för lite, det blir varmt för tidigt... Rekordet jag hört var bonden som beklagade sin goda skörd eftersom ”det drar ju näringen ur jorden”. Det är lite som att gråta över vinsten i Börs-SM pga den höga skatten.

1 mars sänkte Arla ersättningen till mjölkbönder med 23,9 öre (=7,3 %) till 3,02 kr/kilo. Det är surt, det fattar jag med. Men de bönder som nu ”rasat” i media oroliga över hur de ska överleva glömde att berätta att ersättningen höjdes med hela 27 procent under 2017. Hand upp den som fick en högre löneförhöjning än 27 procent förra året.

Jag säger inte att bonde är den mest lukrativa karriär som tänkas kan, men...

1. den som blir bonde vet detta, det är inget speciellt som hände vid månadsskiftet.
2.  jag har aldrig någonsin träffat en bonde (och jag har träffat många!) med en bil äldre än tre år.
3. det finns andra jobb för den som inte trivs.

Dumsnålt skoköp

På löparskor har jag efter tiotals timmars forskning och tusentals timmar i löparspåret ganska bra koll. Jag vet vad som utmärker de olika märkena, deras styrkor och svagheter, vad jag gillar och ogillar med dem. Jag köper 1-2 par per år. Det blir inte alltid rätt, men ofta ganska bra och ibland väldigt lyckat.

Vinterkängor är en helt annan sak. Det köper jag kanske vart tionde år. Jag vet inte vilka varumärken som gäller eller vad man ska titta efter, så jag gick strikt på pris. Hos Zalando hittade jag ett par kängor av märket Your Turn för 254 kr. Jag fattar att ett par skor för 254 kr troligen är klart sämre än fyrsiffriga alternativ, men jag hoppades att det skulle vara mycket sko per krona. Det var det inte.

Jag har aldrig handlat hos Zalando, men Kinneviks aktieägare verkar gilla dem. För mer obekanta företag letar jag efter recensioner och klagomål. Här sökte jag på skon istället. Jag hade aldrig hört talas om Your Turn, men så här sa nätet:

”Your Turn är tyskt varumärke från Berlin, som fokuserar på kreativt och avslappnat mode i stilen streetwear. Märket riktar sig till unga män som tycker om att klä sig snyggt men ändå vill se avslappnade ut.”

Jag är varken ung eller avslappnad och funderade inte särskilt mycket på utseende. Ska jag klä upp mig blir det mycket sällan vinterkängor, men det där lät väl bra. Recensionerna av modellen lät också okej, de få som fanns. Någon tyckte att den ”klampade” men värre än så var inte kritiken.

Så jag slog till. Snabb leverans och de såg ut som på bilden. Så långt allt väl. Tyvärr några mindre bra observationer:

• Efter tio steg i snö känns det som att ha en såphal ishockeypuck under vardera hålfoten. Det är som att sulorna suger åt sig snöslask och packar den till hård is.
• Skorna har ingen som helst dämpning, så när underlaget inte är snö känns det som att sulan är tillverkad i flintasten.
• Jag fryser sällan om fötterna. Har gått i gympadojor hela vintrar och springer barfota ner till +7. Men i dessa skor fryser jag mest hela tiden. Det är som att de helt saknar foder. Det är ännu en rätt dålig egenskap för vinterkängor.

• Det sämsta till sist. Så här ser sulorna ut (bägge lika bedrövliga) efter ungefär fem mils användning. Som synes börjar sulan i hälen nästan vittra sönder. Löparskor förväntas hålla c:a 100 mil. Mina brukar hålla 120-160 mil, så jag brukar inte trampa sönder skor på nolltid. Men dessa skor är gissningsvis helt slut efter 50 mil. Min recension: Skit!

Så vad lär jag mig av detta? Ska jag köpa ett känt märke nästa gång? Och vad är ett känt märke? Ecco, Salomon, Dr Marten's? Jag vet inte, och den sista slängde jag in mest för att kunna avsluta med den här videon:

”Okay boots... do your stuff!”

Färre sparar

26 procent, mer än vart fjärde hushåll, har inget långsiktigt sparande. När Avanzas sparekonom Johanna Kull ifrågasatte regeringens ansvar för att allt fler står helt utan sparande svarade Per Bolunds sakkunnige med att ifrågasätta andras slutsatser. Eftersom hans regering inte beställt fram mer detaljerade siffror om problemet kan man inte säga hur problemet ser ut (eftersom man valt att inte ta reda på det).

Man behöver såklart inte vara sakkunnig för att fatta att om staten aktivt bekämpar sparande kommer färre att spara. De senaste åren har följande hänt:

• Möjligheten att följa och göra fondbyten i PPM via nätmäklare har tagits bort.
• Skattemiljön för ISK och KF har försämrats.
• Avdragsrätten för pensionssparande har tagits bort.
• Man flaggar för förmögenhetsskatt (=lika bra att konsumera, annars får du betala högre skatt).

Detta samtidigt som lån fortsätter att skattesubventioneras. Och så frågar man sig hur det kan komma sig att färre svenskar sparar. Ja, vaaaaaad kan det bero på?! Eller som Lotto-Åke skulle uttryckt det: ”Vad är det som har hänt?” Precis med det tonfallet också.

Girig?

Girighet är ju en av de sju dödssynderna, enligt katolska kyrkan. Med tanke på deras historiken anser inte jag att katolska kyrkan sitter på facit över vad som är bra och dåligt, men helt klart anses girighet som en rätt dålig egenskap.

Därför hickade jag till när jag kallades girig i söndagens kommentarsfält. Närmare bestämt löd kommentaren på min text om förmodad förmögenhetsskatt så här:

”Ärligt talat. Jag är en riktig snålekonomisk person som gärna sparar i aktier och lägger pengar på hög men om det finns folk som behöver så ska de fan få hjälp. Släng på arvsskatt när man ändå håller på. Äckligt med giriga människor som du, tyvärr.”

Jag har inga problem med att någon tycker att jag är girig. Värre stämplar har jag fått, men vill bena lite i om det ligger något i det. Så här säger Wikipedia:

”Girighet innebär ett överdrivet begär av att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad eller snikenhet.”

Svenska Akademiens definition är nästan identisk, så vi får väl köpa den. Riktigt vad som menas med ”överdrivet” framkommer inte, men någon ska alltså anse någon annans beteende som ”för mycket”. Ordet snikenhet kan definitivt inte misstas som något positivt.

”Överdrivet begär efter att samla ägodelar” låter inte bra, men i detta kan väl knappast inräknas att vilja slippa att bli skattad till döds. Det är ju inte att samla ägodelar utan att behålla de ägodelar/pengar man redan har.

Den ofta rätt vettiga författaren och vänsterdebattören Lena Andersson skrev en ledare i DN för ett par år sedan med rubriken ”Skatt är den sanna girigheten”. För visst borde det väl anses girigare att sträcka sig efter andras pengar än att hålla hårt i sina egna? Hur kan det vara äckligt girigt att vilja behålla sina egna pengar, men anses solidariskt av staten att vilja ta dem ifrån mig?

Jag är inte motståndare till solidaritet, men den ska i första hand ske på frivillig grund. När staten ska roffa åt sig blir åtminstone jag mindre benägen att hjälpa andra. Dels för att det är därför staten tar pengarna, dels för att jag kan behöva dem själv om det ska poppa upp nya och höjda skatter i tid och otid. Gör det mig girig? Kanske. Gör staten mig girigare. Troligare.