Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Vänsterjournalisten och författaren
Kajsa ”Ekis” Ekman har jag inte haft några starka åsikter om
och har förstått att det gör mig ganska unik. Okej, en åsikt
kommer här. Jag brukar ondgöra mig över människor som inte kan
nöja sig med ett efternamn och ”Ekis” fullständiga namn är
Anna Kajsa Helena Langemar Ekman Makboul. Varför slängde hon inte in Rullgardina Krusmynta när hon ändå
var igång?
Nåväl, jag tänker inte recensera
henne nu heller, men såg en artikel där jag reagerade på
ett uttalande:
”Jag köper bara sådant som är
lustfyllt att köpa. Alltså mycket kläder, träningsredskap,
alkohol. Jag köper inte toalettpapper, det tar jag från fik, krogar
och sådant där. Jag har hittat massa kläder i grovsoporna. Men så
kan jag också lägga 5000 kronor på en klänning på nätet bara
för att jag vill ha den. Alla de här skorna jag har är plastskor
från nätet.”
Hon får köpa vad hon vill, så det
lämnar jag därhän. Att hon ”har hittat massa kläder i
grovsoporna” säger jag heller inget om även om jag tvivlar på
att så är fallet. Att hon säger sig vara ”trött på posörer”
betyder ju inte att hon inte tröttnat på sig själv.
Posör-spotting...
Men det jag hänger upp mig på är
såklart att hon säger sig stjäla toapapper från restauranger. Jag
tror inte att hon ljuger. Till skillnad från att plocka kläder från
grovsoporna är inte detta en pittoresk egenhet, det är stöld. Rent
tekniskt är det stöld att hämta kläder i grovsoporna också, men
ingen ser det så, det är bara märkligt och kanske lite äckligt.
Men att en 37-årig välbetald kvinna skulle ha satt i system att
stjäla dasspapper från lokala näringsidkare har jag svårt att ta
in.
För några år sedan gick ett
tv-program som hette Superspararna där de medverkande berättade om
sina mer eller mindre konstiga spartips. Någon gjorde
maskrosmarmelad, en annan samlade rabattkuponger. Men så var det ett
par som gick till McDonald's och snodde ”gratisgrejer”:
”Jävla missfoster!” löd en av de
snällaste kommentarerna. ”Ekis” är (gissningsvis till skillnad
från dessa ”tv-stjärnor”) inte fullblodsidiot. Därför är jag
nyfiken på i vilket läger hon tror att hon ska plocka poäng genom
att berätta att hon stjäl sitt toapapper för att ha råd att köpa
kläder och sprit.
Såvida inte bekännelsen var ett
försök till skämt. I så fall hoppas jag att hon inte tänkt
livnära sig som komiker, för då får hon nog börja stjäla
pappershanddukar och tvål också så att hon har råd med hyran.
Bara lugn, alla odlingshatare! Jag ska
inte dra upp min chiliodling igen (men årets förkultivering är i
full gång, bara så ni vet).
Istället tänkte jag snacka
frilansarbete. Jag älskar att frilansa, att kunna välja mina uppdragsgivare, påverka
inriktningen på mitt arbete, arbetstiden och storleken på mina
inkomster. Jag älskar med andra ord det som brukar kallas otrygghet.
Men det kräver att man tänker på ett
lite annat sätt än när man har en arbetsgivare som garanterar en
fast lön inte bara den här månaden utan minst ett halvår framåt.
På två sätt. Det första är att jobba med marginaler. Jag hörde
nyligen en frilansade skribent säga att som frilans bör man ha en
månads utgifter i buffert. Jag tycker att ett år är rimligare.
Det viktigaste för frilansare är nog
ändå att ständigt leta inkomster. Det är här jämförelsen med
odling kommer in. Om man hela tiden sår en massa olika frön, på
olika åkrar med olika jord och gödsel kommer en del av dem växa
upp till frodiga växter som ger mat i magen.
Har man inte en fast anställning hos
en arbetsgivare gör man klokt i att ägna sig åt växelbruk. Inom
jordbruket gör man det för att gardera sig mot utarmning av jorden,
skadeinsekter och klåfingriga politiker. För en frilansande
skribent eller kulturarbetare är farorna konkurser, lågkonjunkturer
och produktionsomläggningar. Och klåfingriga politiker, det har vi
gemensamt med bönderna.
Jag har massor av idéer/fröer att
sätta i jorden i år. En del kommer aldrig växa upp och bli
livskraftiga, för att jag vattnar för lite eller för att de helt
enkelt inte är livsdugliga. Andra kommer jag kunna skörda till
hösten, och i bästa fall inte bara i år utan i flera år framöver. Och det här tänket kan med fördel även löntagare använda sig av. Det är som Thore Skogman konstaterat:
Den här bostadsbubblan som det pratats
om i några år nu... Ni vet, den som precis är på väg, redan är
här eller inte går att undvika, alltid i feta krigsrubriker. Jag
tror inte på den.
Bostadspriser kommer alltid gå upp och
ner. När räntan höjs (vilket ju verkar dröja eftersom ECB säger
att det dröjer och Ingves sällan eller aldrig gör något annat än
att följa efter storebror) kommer det säkert att kyla ner marknaden
ett tag, och när lågkonjunkturen kommer och fler förlorar jobbet
blir marknaden trögrörlig.
Så långt är jag med, men att
priserna ska sjunka till ett minimum och människor får gå från
hus och hem när de inte har råd att bo kvar och ingen vill köpa –
det tror jag inte kommer hända inom överskådlig tid.
Av flera orsaker. Svenskar är
visserligen högt belånade, men vi har en betalningsmoral och för
gott om annat att spara på för att stora delar av befolkningen ska
hamna i Lyxfällanläge pga sina bolån.
Men kanske främst för att svenskar inte
spekulerar i sitt boende. I många länder är hus det normala
sparobjektet. Man köper ett hus och bor i det, men så fort ekonomin
tillåter köper man ett till för att hyra ut, och helst ännu ett.
Det gör inte vi. Vi kan möjligen köpa sommarstuga, men i övrigt
sätter vi eventuella sparpengar på börsen. Vill vi investera i
bostäder köper vi aktier i byggbolag eller bostadsutvecklare, inte fysiska hus.
De flesta svenskar bor i eller i
närheten av större städer, eftersom det är där jobben finns. Det
kommer vi fortsätta att göra och därför minskar inte marknaden.
Möjligen det ekonomiska utrymmet, men det ger hack i uppåtkurvan,
inte krasch och kris.
Hus i en bruksort där en av få stora
arbetsgivare lägger ner eller flyttar till Baltikum kommer sjunka i
värde, men det är ingen bobubbla, det är urbanisering. Dessutom
kostar en villa där redan mindre än en walk-in-closet i Stockholm, så inte heller där finns det så mycket fallhöjd.
Alltså tycker jag att vi blåser av
bobubblan. För även om den skulle komma – vad ska vi göra
åt det? Den som bara äger sitt eget boende kan inte sälja av några
bostäder i förebyggande syfte eftersom köerna till hyresrätter är längre än en konjunkturscykel. Därför kommer inte bomarknaden krascha.
Jag kom för flera
år sedan på att jag kunde sälja saker ur källarförrådet. Möbler, böcker och ren skit. Detta projekt startades inte främst för att tjäna pengar, även om det gett
mycket mer pengar än jag hade kunnat föreställa mig. Istället
handlade det om att få ordning.
För en snåljåp är det en jobbig
känsla att veta att jag har en sak, men att det tar för lång tid
att få fram den för att det ska vara värt det. I vissa lägen med
proppfullt förråd hade det lönat sig att inte ens leta utan köpa
nytt istället. Genom att sälja och slänga fick jag fler användbara
ägodelar.
Är det någon som sett...? äh, glöm
det.
Och det här gäller inte bara i
förrådet. Jag försöker hålla maximal ordning i hela lägenheten,
bland pärmar och inte minst i datorn. Distraktioner, stök och brus
stjäl fokus och tid. Eftersom jag konstant ligger på
gränsen till utbrändhet behöver jag den energin till vettigare
sysslor än “brusreducering”.
Konkret försöker jag göra följande:
Sälja, ge bort eller i värsta fall
kasta sådant jag inte behöver.
Städa datorn, kasta överspelade
dokument och sortera filer i logiska strukturer med mappar och
sökbara dokumentnamn.
Hålla e-postprogrammets in- och utkorg
tomma. Så fort ett ärende är klart ska det raderas eller sorteras
in på rätt plats.
Skriva listor över dagens
arbetsuppgifter, sådant som ska bevakas, tider att passa, saker att
göra.
Rubriken är en ordvits från
Solstollarna (japp, ribban är därmed satt).
Tullaren: ”Erkänner ni?”
Skumberg:
”Ja, mig känner jag. Det är ju jag som är Skumberg.”
Men faktum är att de flesta nog borde
svara nej även om de tolkar frågan som Skumberg. I den stora staden
USA görs en återkommande hälsoundersökning kallad NHANES,
National Health and Nutrition Examination Survey, som består av både
fysiska undersökningar och intervjuer. Exempelvis får deltagarna
själva rapportera vad de har ätit under en period.
Hur tror ni det går? Jo, i takt med
att det blivit allt trendigare att äta nyttigt säger sig folk äta
allt nyttigare. Och mindre. Så till den grad att det näringsintag
många rapporterar borde ha resulterat i att de blivit gravt undernärda
och i värsta fall dött. Samtidigt som hälsoundersökningen visar
att de gått upp i vikt.
”Du blir vad du
äter”, inte vad du haft för avsikt att äta. På samma sätt har
du vad du sparar, inte vad du hade tänkt eller skulle vilja spara.
Att göra en budget och räkna samman sina utgifter kan ge helt andra
siffror än man hade trott. I Lyxfällan (måste sluta referera till
ett program jag inte sett på väldigt många år) säger de flesta
deltagarna att de går back mindre än de gör. En del menar till och
med att de går plus minus noll. Inkassoräkningarna har bara råkat
regna in, oklart varför.
När jag började granska mina egna
utgifter blev jag också förvånad. Fast åt andra hållet, eftersom
jag gör av med mindre pengar än vad jag själv hade trott är möjligt. Det kan i sin tur bero på att jag ibland framstår som typ helt kokobello i huvet, ett faktum jag inte heller riktigt tagit in. Alltså borde jag nog också svara nej. Nej, mig känner jag inte.
”Privata företag får göra vad de
vill” är ett argument som kastas fram ibland när det snackas
yttrandefrihet. Men det får de ju inte. Om jag startar en krog kan jag inte välja mina kunder eller ens tillåta rökning. Stora internetföretag verkar däremot kunna diskriminera lite som de behagar.
Ett av de senaste exemplen är Google,
som äger världens största videotjänst Youtube och en ganska
populär sökmotor. Om vi börjar med Youtube har man dels plockat
bort en del konton permanent, men framförallt har videos
och hela konton hindrats från att ha reklam och att låta läsare kommentera
och bädda in videos, alltså att hindra spridning och försöka ge vissa
”Youtubers” yrkesförbud.
Ska Google få göra så? Den kund eller
användare som inte gillar företagets policy kan ju använda
konkurrenter som Bitchute. Det som stör
mig mest är att Google inte står för sina principer eller svarar på tilltal. Deras regelverk är flexibelt med
formuleringar som ”includes but is not limited to...”, vilket ju
passar in på precis vad de de vill. De har inget telefonnummer och
svarar inte på mejl. De kan göra vad de vill och behöver inte ens
förklara sig.
Det är ingen hemlighet att Google har
en tydlig politisk profil och att det just är politiska videos som
ryker. Kanske särskilt Youtubeprofiler som uttryckt sig positivt om
Donald Trump, men det stannar inte där.
Fullblodsnazister, kanske ni tänker,
men när en rätt harmlös kille som Pewdiepie hotas med avstängning
är det inte högt i tak. Det senaste svenska exemplet är Granskning
Sverige, som blev av med sina Youtubekonton för att Expressen och
Dagens Nyheter krävde det. Ingen rättegång, ingen rimlig förklaring. Egentligen säger Paul Joseph Watson allt jag har att
säga i ämnet.
Över till sökmotorn Google. Jag
gissar att runt 90 procent av alla webbsökningar görs med Google. I
Sverige är siffran ännu högre (i väntan på att fler ska upptäcka
Duckduckgo). Igår berättade Google Sverige
att man satt sina utvecklare på att förbättra sina system ”för
att ge mer kvalitativa sökresultat i Sverige”. Kan censuren bli
tydligare?
Facebook är en annan plattform med snudd på monopolstatus. Min känsla är att det mest är en sajt
för uppladdning av söta kattbilder, men tack vare sin storlek
används Facebook till lite av varje. Jag har haft teleoperatörer
där man kan komma åt sina sidor, läsa och betala sin räkning genom att logga in med sitt Facebookkonto. Föreningar och yrkeskårer samlar massorna där.
Praktiskt, så länge man inte blir
avstängd. Facebook har anställt tusentals personer för att granska
och plocka bort misshagliga annonser, inlägg och användare. Ofta
räcker det med att tillräckligt många går ihop och anmäler något
de inte gillar. Det kan vara ett flera år gammalt inlägg, men om en
grupp på kort tid anmäler samma Facebookkonto stängs det av. Den
censurerade får själv ingen möjlighet att protestera, förklara
sig eller ens berätta för sina kontakter att de den närmaste tiden
inte kommer kunna svara på tilltal på Facebook. Visst har vi
yttrandefrihet, men få av oss har de ekonomiska musklerna att starta
en egen internetplattform med en miljard användare.
Facebook är ett privat företag, men
mycket av det offentliga samtalet sker på Facebook. Vad betyder det
för demokratin att grundaren Mark Zuckerberg tänker kandidera till
presidentposten i USA samtidigt som hans företag kan styra och
stänga av den offentliga debatten helt subjektivt?
Den moderata debattören Ann Heberlein
bestämde sig för att skriva en debattbok och finansiera projektet
genom crowdfunding. Efter två dagar, när hon kommit halvvägs,
stängde Kickstarter ner insamlingen efter massanmälningar från
Heberleins politiska motståndare. Men visst, Kickstarter är ett
privat företag och Heberlein kunde ganska lätt samla in pengarna på
Swish istället.
Swish ägs förresten av några stora
banker (även dessa privata). De kan själva bestämma vem som har
rätt att använda tjänsten, vilka internetsajter man inte har rätt
att handla av osv. Detsamma gäller Paypal.
Jag har inga ”extrema åsikter” och
kommer troligtvis inte stängas av från något av alla dessa privata
företags tjänster, men yttrandefriheten kränks och krymps varje
dag! Inte av stater och diktatorer utan av privata företag med
slogans som ”Don't be evil” (Google).
De ser sig säkert som goda människor
med goda intentioner, men yttrandefrihet och demokrati kan inte
styras av ett fåtal subjektiva makthavare. En dag är det du och jag
som tycker ”fel” och därför inte får använda vardagliga
tjänster som krävs för att våra liv ska fungera. Eller också
bestämmer sig dessa aktörer ”bara” för att begränsa
funktionerna för icke-aktieägare.
Det är ingen mänsklig rättighet att få ha ett Facebookkonto, att ens hemsida indexeras av Google eller att föra över pengar med Paypal, men det hjälper inte att vi är lika inför lagen när lagen övertrumfas av privata företag med "rätt att göra som de vill".
Jag nyttjar sällan kollektivtrafik i
morgonrusningen, men de få gånger jag gör det händer alltid samma
sak. Jag tvingas sitta i närheten av någon som gett sig fan på att
den deodorant han/hon (oftast hon, men inte alltid) sätter på sig
på morgonen ska marinera kroppen i tolv timmar.
Jag är inte allergisk. Inte mot parfym, men mot idioter. Det känns som att syret försvinner i ett moln av kemikalier. Ibland har
jag mött människor på gatan som stinker så mycket parfym att det
känns obehagligt att andas in. Vad är det för fel på folk?!
Så här kommer ett litet spartips för
den som varken vill lukta svett eller döda allergiska eller
lungsjuka medmänniskor: Ta med dig deo i burk eller flaska istället
för att förvara den på kroppen. Det får plats i fickan och väger
50-100 gram. Vill du inte släppa den fram och tillbaka kanske du kan
förvara den på jobbet, så att du vid behov kan dutta på lite
framåt lunch.
Okej, kanske inte i kontorslandskapet.
Det blir garanterat billigare.
Deodorant kostar ändå upp till 10 kr millilitern, så här finns
pengar att spara. Men vill man spara ännu mer kan man testa att
hoppa över lunchsprutet utan att dränka sig i deo på morgonen. De
som tillbringar dagarna inomhus någorlunda stillasittande tror jag
normalt klarar sig en hel arbetsdag.
Dessutom är nyproducerat svett i
princip luktfritt, så istället för att duscha i deodorant kan man
säkra upp situationen genom att innan arbetsdagen duscha i vatten och tvätta sig med
tvål. Bara en tanke.