Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Har ni också fått det här
mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått
reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt
förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra
det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.
För det här måste ju funka! Om ingen
någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn
eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag
förstått rätt går turerna ungefär så här:
De som svarar ”betalar” bluffen
på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att
personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här
skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del
går till punkt 2:
Skojarna ber dig lämna ut personlig
information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer,
körkortskopia eller något annat användbart.
För nu kan de öppna konton i ditt
namn, köpa saker eller ta lån.
Och be dig betala pengar. För att
du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några
dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du
redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala
en slant till (nyemission någon...?).
Det kan ju inte vara många som är med
så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning
från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed
teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor
för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.
Det är ingen nyhet att det är
skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett
fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita
fläckar ifall jag tänker högt.
Vinster i välfärden har diskuterats i
många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad
verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom
effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan
nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar
att de fått för bra betalt.
Nu är ju inte världen så svartvit.
Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att
stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat,
kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem
och sjukhus.
Och var går gränsen? Om man är emot
privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej
med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag
som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och
sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga
bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på
äldreboendet.
Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av
Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade
sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem
med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson
badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och
hvb-hem.
Inte ens när superkapitalisten Bert
Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än
dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat
det, men jag tror inte att någon enda medlem i
vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att
riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt
som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med
vinst.
Det finns skillnader mellan skolor,
äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men
finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att
privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej
på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen
inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för
frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som
finns idag.
Tänkte jag skulle skriva om fasta
kostnader och vikten av att hålla dem låga, men jag stupade redan
på att jag inte lyckas utröna exakt vad fasta kostnader är. I
företagsvärlden är definitionen av fasta kostnader de återkommande
utgifter som är konstanta oavsett verksamhetens storlek och därmed
förutsägbara hela tiden.
När privatpersoner,
inte minst ekonomibloggare, pratar om fasta kostnader menas kostnader
man inte kommer undan. Exempelvis elräkningen varierar ju beroende
på hur många kilowattimmar man gjort av med, men man kommer inte
undan den och även om den går att påverka lite grann är den på det sättet
en fast kostnad.
Kan vi enas om den definitionen? Klart vi
inte kan, jag börjar tro att det inte finns ett enda ord med en klar
betydelse. Jag såg att Cornucopia ansåg att mat är en fast kostnad med motiveringen: ”Inte direkt
något man kan skippa.” Fast till skillnad från elen går ju
matkostnaden att halvera eller fördubbla om man ger sig tusan på
det.
Annars kan jag inte komma på en
enda kostnad som är fast. Åtminstone inte mer än ett år i taget.
Jaja, det kvittar kanske vad vi kallar kostnaderna. Det viktiga är
att vi försöker bli av med dem. Lite tips på vägen kan vi få
från spargurun Maakus:
Krönikören jag
skrev om häromdagen verkar ha låtit sig inspireras en del där.
Våren är ju
städningsårstiden framför andra, det är sen gammalt. Gruset sopas
bort från gatorna, trädgårdar krattas och vissna växter eldas.
Jag städar hela året genom att sälja saker jag inte behöver, men
som jag varit inne på tidigare anpassar jag försäljningen efter säsong. Utemöbler säljs på
våren, snöskyfflar på hösten – var sak har sin tid.
Men vissa tider gör man klokast i att
inte sälja alls. Mitt i sommaren hänger folk på stranden, inte på
Tradera. Och strax efter semestern är många utan pengar, så då
kommer de inte heller köpa sådant de inte verkligen behöver.
I december ska man bara sälja sådant
som kan funka som julklappar. I januari är det i allmänhet slut på
kontot igen, så då säljer man inte alls. Februarilönen är den
första som kan spenderas på skit (och då gäller det att
tillhandahålla skit) och nu har även marslönen ramlat in på
lönekontona. Påsken är på gång med mycket fritid för rastlösa konsumenter.
Alltså har jag dragit fram kartongerna
från källarförrådet och grävt i garderober och skåp. Lite i
taget för att inte anstränga mig, men tillräckligt mycket saker
för att det ska vara värt mödan att fotografera, skriva annonser,
packa och skicka iväg.
Jag tycker
egentligen att jag kommit ner på botten av mina förråd för flera
år sedan och eftersom jag mest köper aktier, mat och
förbrukningsvaror borde de inte fyllas på, men på något sätt
lyckas jag alltid hitta försäljningsobjekt. Det blir inga
jättepengar, men ett par hundra här och någon tusenlapp där blir
förvånansvärt mycket i slutändan. Och så blir det rent och
snyggt också!
De senaste veckorna har det pratats
mycket om amerikanska tullar på utländska importvaror, främst från
Kina, men eventuellt också från Europa. Vi får väl se var det
landar, hur mycket som handlar om signalpolitik (både inrikes och
utrikes) och att känna sina handelspartners på pulsen.
En del av tullarna är klubbade, andra
kan tillkomma och det kan sätta igång motåtgärder i andra länder,
men kan vi släppa krigsrubrikerna snart? Tullar och andra
handelshinder är inget nytt fenomen uppfunnet av Donald Trump. Här är t ex en artikel om när den nytillträdde presidenten Barack
Obama gick i liknande tankar.
Även EU har importtullar på varor från Kina, bl a stål.
Den som är fri från skuld kastar
första stenen. Eller också gäspar vi unisont i en synkroniserad
flashmob och försöker gilla läget. På börsen tjänar en del
företag på tullar, andra förlorar. Precis som vid priskrig och
inhemska skatter.
Antingen kör vi globalism och
frihandel fullt ut och accepterar asiatiska löner. Eller också får
vi nog leva med att varje land försöker skydda sina industrier och
intressen. Det kommer knappast stressa fram ett världskrig i år
heller. Då är jag betydligt mer oroad över att halva I-världen
slänger ut ryska diplomater utan grund bara för att man vill låtsas
som att det är Putins fel ifall deras folk skulle få för sig att rösta ”fel”.
Då och då fylls tidningarna med
artiklar om barn som avvisats (eller ”kastats av” som det heter
på kvällstidningssvenska) från kollektivtrafiken. Historien brukar
alltid vara densamma. Barnet har glömt sitt busskort eller också
har det gått ut. Han/hon drar en rövare och försöker få åka med
ändå, men det spricker.
Jag gjorde själv så som liten
skägglös parvel eftersom jag aldrig löste den tilläggsbiljett som
krävdes för att man skulle få åka efter en viss tid på kvällen.
På en trång buss kunde man blixtsnabbt visa upp kortet för
chaufförerna som förhoppningsvis inte såg eller brydde sig. När de
ändå gjorde det och ropade tillbaka mig klev jag istället ut och
gick hem.
Inget nytt under solen alltså, men det
nya är att barnens föräldrar rasar, skriker och pekar finger. Inte
åt sina slarviga barn utan åt busschaufförer som (till skillnad
från deras egna barn) bara följt reglerna. En reporter hakar på
och så blir det en ”Vem ska ta ansvar för det här nu
då?”-artikel.
Våra far- och morföräldrar kunde
utan problem gå eller cykla en mil varje dag till skola och annat, men
av någon anledning måste dagens barn skjutsas precis överallt,
antingen av föräldrarna eller av samhället. Inga sträcka är för
kort för bil- eller busstransport.
Det finns naturligtvis ömmande fall,
men poängen med giltiga färdbevis är just att de berättigar till
resa. Förutsatt att det är med alltså, och att det överhuvudtaget
finns. Lös biljett så slipper vi se sånt här:
Här har vi alltså en tolvåring som
skulle åka hem från skolan med sin lillebror som saknade busskort.
Förutsatt att de åkte buss även åt andra hållet är det en
busschaufför som gjort fel genom att låta barnet åka till skolan.
Men felet är såklart att eftermiddagschauffören gjorde sitt jobb
och bad om färdbevis.
Många är frågorna jag önskat skulle
ha ställts i detta reportage, men självklart ställs en massa andra
istället, som ”vad kunde ha hänt” om inte storasyster var med?
Vad spelar det för roll, nu var hon ju det! Men varken hon eller
lillebror försökte starta någon dialog med chauffören,
gissningsvis för att de visste att hon hade rätt och de hade fel.
Men vad spelar sådana detaljer för roll? Så här löd en av
kommentarerna under en annan av dessa ”vi gjorde fel-ni borde
skämmas”-artiklar:
”Omdömeslös chaufför. Inlåsning
är väl rätt hårt eftersom han de facto utförde sitt jobb till
punkt och pricka men sparken vore ju lämpligt.”
Undrar just på vilka grunder. ”Grovt
vållande till att ha gjort helt rätt”? Seriöst, om man ska sparkas för att man gör sitt jobb exemplariskt, vad blir då påföljden för att göra fel - stående ovationer?
Helsingborg är en liten stad och
gissningsvis skulle det här tillsynes friska syskonparet inte längre
än att de hade kunnat gå sträckan, men jag antar (det förtäljer
inte historien) att de ringde till pappa som fick komma och hämta
dem. Och han säger inte åt dem att de får skärpa sig och se till
att komma ihåg korten nästa gång utan ringer istället
Helsingborgs Dagblad som gör en snyftare.
Mitt hjärta blöder för barn (och för
den delen även gamla) som glöms av en taxichaufför och får vänta
flera timmar, och för synskadade som släpps av
vid fel hus och får ett smärre helvete att ta sig hem. Men friska
tolvåringar borde inom kort (om inte redan nu) kunna ta hand om sig
själva under föräldrarnas tjänsteresor/semestrar, laga mat, klä
sig och sköta sin vardag rätt självständigt. En promenad från
skolan dör de inte av, så sluta behandla dem som treåringar!
Jag har mer eller mindre alltid på ett
lite manodepressivt sätt gått in stenhårt för saker eller släppt
dem helt. Jag har svårt för att testa saker och puttra på i
halvfart. Oavsett om det gäller jobb eller fritid, inkomster eller
hobbies (jag brukar försöka göra inkomster på mina hobbies)
gräver jag ner mig och plöjer ner sjukt mycket tid och energi.
Det här brukade jag ha dåligt samvete
för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till
att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren.
Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler
aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket”
har jag snarare anammat det mer och mer.
Det är inte så att jag tänker att
jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är
fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva
livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung
kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa
bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle
dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav
tillbaka.
Fuck that (det skrev jag inte för att
verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk
motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än
det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida
möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet
på. Annars får det vara.