Vad är företagsobligationer för skit?

Jag är allmänt skeptisk till räntepapper. I perioder när jag inte tror på börsen ligger jag gärna lång i råvaror, men har heller inga problem med att sitta likvid. Säga vad man vill om kontanter, men deras utveckling är förutsägbar vilket sänker den totala risken.

Företagsobligationer har jag aldrig förstått mig på. På pappret låter det vettigt att låna ut pengar till företag med behov av pengar, och nu borde det väl vara ett perfekt läge att göra det. Räntan är låg, börsen högt värderad. Så varför inte satsa på en företagsobligationsfond?

Jo, det ska jag svara på. Simplicity företagsobligationsfond fick en köprek, så det borde vara en av de bästa. Hur bra är den då?

”Om du hade sparat 1000 SEK varje månad i 3 år hade du i normalfallet haft 37542 SEK (varav 1542 SEK är vinst).”

1542 kr är pengar, men utslaget på tre år med ett så pass högt månadssparande känns det rätt futtigt. Visst, risken är därefter och man kan inte jämföra en företagsobligationsfond med en börsraket som dubblas på någon månad, men uttrycket cash is king känns aktuellt. Kontanter är i princip riskfria och kan alltid slängas in på marknaden utan fördröjning. Om någon kan förklara för mig varför jag ska stoppa pengarna i Simplicity istället för att ett sparkonto med 0,5 procents ränta är jag idel öra.

En vägg fylld av vatten

När jag kom hem en förmiddag för knappt två månader sedan rann vatten på fönstret i arbetsrummet – på insidan, längs väggen och ner till en pöl på golvet. En entreprenadfirma spolade fasaden med högtryckstvätt (bostadsrättsföreningens påhitt) och lyckades få in det i en skarv rätt in i min yttervägg ovanför fönstret. När vattnet inne i väggen nådde fönsterkarmen rann det in i lägenheten.

Jag ringde entreprenören och förklarade att det vore en bra idé att STÄNGA AV VATTNET, FÖR HELVETE!!! Senare kontaktades även bostadsrättsföreningen och alla var överens om att det här skulle åtgärdas fortare än kvickt. Trogna läsare kanske minns att jag var rätt less på renovering när jag fixade det här rummet i somras, så jag tänkte inte ta upp arbetshandsken den här gången.

"Så var ska jag jobba nu då?"

Efter att jag tjatat i tio dagar besiktade entreprenören vattenskadan, men kunde i princip bara konstatera att ”här måste vi kontakta en fuktexpert”. Det kunde de ha räknat ut direkt, men varför göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen.

Ytterligare en vecka senare konstaterade fuktexperten att väggen måste brytas upp och eventuellt torkas med fläktar. Först då kontaktades försäkringsbolaget. Jag ska inte hänga ut det specifika bolaget, men om ert försäkringsbolag spelar ”Don't you worry 'bout a thing” i sin reklam bör ni byta. Maken till seghet har jag inte upplevt sedan... byggentreprenören, vars representant hela tiden sa att försäkringsbolaget skulle kontakta mig inom ett par dagar och annars skulle jag återkomma. Det gjorde de inte, så jag återkom, och fick samma svar igen och igen. Och igen.

När det gått en månad började jag så sakteliga övergå från att vara Den förstående drabbade till att bli Kunden från helvetet. Vid det här laget hade bostadsrättsföreningens representant (som anlitat byggclownerna som förstört väggen) slutat låtsas som att han skulle leva upp till löftena om att hjälpa till.

”Jag tror att du måste ta alla dina frågor med försäkringsbolaget, det är deras ärende nu.”

Ja, tack så jävla mycket då. För absolut ingenting.

Nu när det nästan gått två månader sedan skiten började är rummet återställt. Det behövdes inga fläktar och till slut anlitades en byggfirma som visste vad de höll på med. Hur många timmar jag själv fått lägga på att jaga folk (annars hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett), tömma rummet och flytta möbler vet jag inte, men jag är glad att det är över.

Två hål i väggen...

Det som stör mig mest är nog all falsk välvilja. Misstag och olyckor händer. Tur i oturen att jag kom hem och fick stopp på det. Hade jag inte jobbat hemma hade golvet fått brytas upp, och kanske hade vattnet läckt ner till grannen under också. Men när skiten väl träffat fläkten är det trist att ingen tar ansvar.

Bostadsrättsföreningens vicevärd har anlitat entreprenören, får lön varje månad, bl a tack vare min avgift. Han har hela tiden lovat att vara behjälplig, ligga på, fixa besked och hålla mig underrättad. Facit: Det hade sparat tid om han sagt som det var, ”Jag kommer inte lyfta ett finger”.

Byggentreprenörens kontaktperson är ännu lättare att recensera. Inte en enda gång höll han sina löften om att informera, återkomma eller överhuvudtaget göra sitt jobb i rimlig tid. Varje besked jag fick kom efter att jag först jagat honom via e-post och telefon och frågat vad som händer.

”Är fuktfirman inbokad?”, ”Har försäkringsbolag hört av sig?”, ”Är det klart vilken firma som ska riva väggen och städa upp efter er dundertabbe?”

Samma sak varenda gång. ”Javisst ja, jag fick besked i förrgår så jag hade precis tänkt ringa dig." Jo tjena. Han lyckades t o m snäsa av den nya byggfirman, som skulle återställa hans skit. 

"Menar du på allvar att jag ska betala för att nån gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?"

Och så försäkringsbolaget då. De älskar våra premier, men efter skador, olyckor, sjukdomar och djävulskap har de inte alls så bråttom som de låtsas i sina menlösa reklamfilmer. I detta fall var det ju inte mitt försäkringsbolag, men det är nog branschstandard.

Så hur gör man för att slippa undan sån här skit? Jag tror inte att det hjälper att undvika stora bostadsrättsföreningar eller den boendeformen överhuvudtaget. Även i eget hus drabbas man av hantverkare och försäkringsbolag. Lite lättare i hyresrätt, men då blir man ju blåst alla månader man inte har vattenskada.

Underhållsfritt boende?

Kaffesurrogat

Nu när vi verkar vara på väg mot tredje världskriget är det hög tid att förbereda sig. Något som inträffade vid bägge tidigare världskrigen var att kaffe ransonerades. Vi har som bekant rätt klen inhemsk kaffeproduktion, och när kaffet är slut blir man ju lite lättretlig:

Så vad gör man då? Man dricker kaffesurrogat, eller kort och gott ”surr”. Ett av de vanligaste surrogaten under andra världskriget framställdes av cikoria, en växt som tydligen funkar i sallad också, och verkar vara rena hälsokosten. Genom åren har den använts som bot för leverbesvär, magåkommor, gikt och aptitlöshet. Den har också en probiotisk effekt, gynnar nyttiga bakterier bra för tarmfloran och immunförsvaret, så den som köper Proviva för över tjugo kronor litern kan göra ett klipp här.

Bladen är vitaminrika och kan med utvärtes behandling lindra inflammerade utslag. Roten är rik på insulin och har därför ansetts bra för diabetiker. Och det är just rötterna man kan göra kaffesurr av. Hittade ett recept här. Man rensar och rengör cikoriarötter, skär och torkar dem i ugnen och avslutar med att rosta dem i stekpanna. Mixa dem till ett pulver och häll det i kaffebryggarens filter. Klart!

För att hitta vild cikoria verkar det tyvärr som att jag måste till södra Götaland, men "förvildad från trädgårdar ses den ibland även i mellersta Sverige", så kanske finns det hopp. Då behöver jag bara ett schysst recept på barkbröd, sen kan ryssen komma. Eller Trump, Kim Jong-un, Erna Solberg eller vem som än vill mucka. Jag sätter på bryggaren.

Urspårad jobbannons eller ogrässanering på banvallen?

Japp, de järnvägsrelaterade ordvitsarna i rubriken når nästan göteborgska nivåer. Det är inget bra betyg, så jag ska förklara funderingen. Internetleverantören Bahnhof (som jag skrivit om förr, bl a här) skrev en jobbannons med en ofta använd bild.

Män kan rasa för att den framställer oss som sexfixerade och otrogna maskiner. Kvinnor kan rasa för att den framställer dem som sexobjekt. Eller också kan man se det som en kul bild, om man har ett jobb och vill ha ett bättre kan det jämföras med att man har ett förhållande och är nyfiken på någon annan. Det betyder inte att man ska vänstra, det är bara en bild.

Den som inte vet vad som hände sen kan förmodligen ana. Människor kände sig kränkta. Inte så kränkta att de hörde av sig till Bahnhof och utvecklade sin kritik, utan bara så pass att de mejlade Expressen. En av de mindre skarpa knivarna, en norrbottning bosatt på Åland analyserade annonsbilden med att ”kvinnorna är fråntagna sin mänsklighet”, vilket gjorde henne ”så arg och ledsen”.

När och varför blev asymmetrisk lugg en politisk markör?

Hon och jag lägger olika innebörd i ordet mänsklighet, men den diffen löser vi inte. Jag tänkte göra en annan vinkel på detta. Bahnhof säger visserligen i artikeln att det är tråkigt att folk blir sura och uppmanar dem att söka de utannonserade jobben, men det tror jag inte att de menar. Jag tror istället att de ser detta som en win/win/win:

Win 1: Mediestormen ger annonsen spridning. En artikel i Expressen med påföljande debatt på Twitter och Facebook är värd pengar, men helt gratis för Bahnhof den här gången tack vare fiffiga formuleringar.

Win 2: Att jobba med memer och humor skapar intresse i den grupp Bahnhof vill anställa. På så vis blir det något så ovanligt som riktad gratisreklam.

Win 3: Kanske finns det jätteduktiga feministiska säljare, drifttekningar och webbdesigners, men risken finns att få in någon helt humorbefriad ”henniska” som lägger energi på att kräva projekt med hänvisning till snedfördelning av kön, etnicitet, sexuell läggning eller något annat som inte har ett skit med jobbet att göra. Vore jag arbetsgivare skulle jag helst se att dessa inte ens söker jobb hos mig.

Jag tänker inte söka jobb på Bahnhof den här gången heller, men jag håller nog lite hårdare om mina aktier än innan detta hände.

Lill-Babs kamp mot skulderna

När Lill-Babs dog förra veckan valde några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.

Efter att Lill-Babs skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag var nere på botten vad det gäller ekonomi”.

Det går upp och ner i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år, skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland. Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt oberoende trots tre barn.

Jag gissar att ekonomi inte var hennes största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll. En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena skojare.

Så här tror jag. Hur tråkigt man än tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad. Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan det”.

”Unga köper tillsammans”?!

Jag vill inte att halva bloggen ska vara kritik mot Avanzas affärsnättidning Placera. Jag gillar ju den egentligen, och vill åtminstone tro att dess existensberättigande inte dog med Tomas Linnala (kan för övrigt inte fatta att det är över ett år sedan han dog).

Men här är en artikel som stinker för mycket för att jag ska kunna tiga. Återigen är det skjutjärnsreportern Lovisa Eklund som bestämt sig för att snabbgoogla fram underlaget för ännu ett alster.

Tyvärr går det snett redan i rubriken. ”För dyrt med egen bostad – Unga köper tillsammans”. Jag släpper funderingen om varför hon slängt in en versal mitt i meningen och går på budskapet istället. Att köpa sin första bostad är dyrt – så långt allt väl. Men slutsatsen att unga köper bostad tillsammans är inte belagd någonstans. Längre ner i artikeln står visserligen:

”Finansinspektionen har i sin undersökning sett att antalet unga som köper bostad i allt större utsträckning har flera medlåntagare för att råd att köpa en bostad.”

Det tror jag på, men inte att de köper ihop med jämnåriga kamrater eller flick-/pojkvänner. Medlåntagarna är vanligen föräldrar med (åtminstone mer) färdigamorterade hus och lägenheter. I Stockholm har 27 procent sina föräldrar som medlåntagare.

Inget fel i att föräldrar hjälper sina barn. Dessutom har det historiskt varit en bra investering. Man kan invända att alla föräldrar inte har råd med detta, och så är det. Världen är inte rättvis, och den som har problem med det är välkommen att hjälpa en helt okänd människa. Men rimligheten bygger alltså på att man har råd. Om barnet tar ett skakigt lån och föräldrarna maxar sitt eget lån för att kunna skjuta till de femton procent man numera måste lägga i kontantinsats behöver man tänka en sväng till.

Det hade Placeraartikeln kunnat handla om, istället för att dra en vals om att ungdomar köper bostadsrätt ihop. Gör om/gör rätt!

Aktier för nybörjare

Nyligen dampade jag i bloggen på användandet av engelska facktermer, men troligen gör vi oss alla skyldiga till att använda obegripliga uttryck helt i onödan, vilket kan få folk som inte är aktiva på börsen att få känslan att det här verkar svårt. Jag fick lite aktiefrågor i gårdagens kommentarsfält och lovade att göra ett inlägg av det. Så här löd kommentaren:

Först och främst, de enda dumma frågorna är de oställda. Jag utger mig inte för att vara någon aktieexpert, men har ändå handlat med aktier i 30 år, så något har jag förhoppningsvis snappat upp. Vi tar det från början:

Korkat att spara på sparkonto?

Absolut inte! I vissa lägen är det t o m att föredra framför börsen. Generellt tycker jag att alldeles för många är alldeles för rädda att ha pengar på banken. Fast långsiktigt har börsen gett bättre avkastning än alla andra sparformer, så är det pengar man kan avvara ett tag är börsen oftast bäst plats att lägga dem, i aktier eller fonder.

Fast ett valv vore ju rätt coolt...

Hur börjar man som komplett novis?

Försiktigt! Som med det mesta, börja med att doppa tårna och ta det därifrån. Läs på, köp några småposter och lär dig hur det funkar.

Hur mycket pengar är bra att börja med? 20000-50000?

Det beror på hur privatekonomin ser ut. Det brukar sägas att man inte ska satsa pengar på börsen som man kan behöva inom det närmaste året. Jag tycker att den regeln måste anpassas till ekonomin i övrigt. Har man hög lön från ett stabilt jobb, och låga fasta utgifter skulle jag inte ta så hårt på det. Har man däremot låga marginaler, ett tillfälligt jobb och betalningsansvar för ett halvt knattefotbollslag är kanske ett år i minsta laget.

Vi vänder på det. De lägsta courtagen hos Avanza, Nordnet, Degiro och kanske någon till är 0-1 kr per affär och nu är ju systemet med aktieposter avvecklat. Därför kan man köpa en enda aktie i ett bolag till ett värde av någon hundring och följaktligen en bred portfölj med aktier i ett tiotal bolag för en tusenlapp eller två.

Med aktier för tusen kronor blir en nettoavkastning på tio procent bara en hundring, vilket man kanske inte vill lägga ner en massa tid på att få, men som provperiod funkar det. Så välj belopp efter plånboken, och definitivt inte efter andras förslag.

Ett alternativ för att få till bredd med en låg insats är att köpa aktiefonder, traditionella eller börshandlade. En del tycker fonder är tråkigt. För egen del tycker jag ingen investering som ger bra avkastning är tråkig, men jag kanske är ovanligt lättroad.

Var hittar man information?

Här finns massor av svar beroende på ens konsumtionsmönster. Själv gillar jag poddar och bloggar (se listan till höger). Jag är inte lika förtjust i ekonomitidningar, men skummar ofta Placera, Affärsvärlden, DI och missar sällan Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer.

Och böcker. Även där vill jag slå ett slag för Hernhag, som skrivit ett par bra böcker. Samma sak med Claes Hemberg, som skriver väldigt grundläggande. Per H Börjessons ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer” tycker jag också är en bra nybörjarbok för sparandet i stort. Överhuvudtaget tycker jag att det är en bra idé att gå igenom bibliotekets privatekonomihylla, bläddra och kolla vilka som har rätt inriktning på rätt nivå.

Och - kanske viktigast av allt - sluta aldrig fråga och samla information. Det finns en massa människor som samlat på sig kunskaper och gärna delar med sig. Och nu hoppas och tror jag att läsarna kommer att bevisa detta genom att dela med sig av sina bästa tips för nybörjare på börsen.