Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
I inlägget om bensinpriset, och
även i kommentarsfältet och i den allmänna debatten, kommer man
lätt in på oförmåga till anpassning. När bensinpriset höjs
säger väldigt många att det här var precis gränsen, de kan inte
tänka sig att betala en krona till och heller inte minska sitt
bilresande.
Det där händer ofta, att folk säger
att deras konsumtionsmönster, tid och andra begränsningar är
precis maxat. Hit, men inte längre, för exakt ”då” kan de inte
längre fungera. Om skatten ökar med en procent får de gå från
hus och hem.
Jag fattar att det är en signal till
makten. ”Kom inte ens på tanken att höja priset/skatten eller
minska rabatten/öppettiden, för då tappar ni mig.” Bra så, men
jag misstänker att de flesta går på sitt eget hot. De tror på
allvar att de inte skulle kunna anpassa sig mer, åtminstone inte
mycket. Och det är där det blir fel. Man kan komma ifrån problemen genom att sälja bilen, byta
leverantör eller flytta utomlands, men man kan också anpassa sig
mycket mer än man tror i sin vildaste fantasi.
Vad händer om din nettolön skulle
sjunka med 30 procent i morgon? Du skulle antagligen tvingas skära i
utgifterna och kanske ta bort allt slöseri. Sänka kostnadsnivån på
semesterresan eller i värsta fall ta bort den helt. Köpa billigare
mat och en billigare bil eller ett mindre boende. Men du skulle inte
svälta ihjäl. Det är inte ens säkert att ditt liv skulle bli
sämre.
Så nästa gång du hör dig själv utbrista ”Jag skulle inte klara mig utan...”, se det som en utmaning och tänk att ”Jodå, det skulle gå
alldeles utmärkt”, och kanske skulle du passa på att växa som
människa på köpet.
En av mina äldre vänner (Fälldin var
statsminister när vi träffades första gången, det ni, ungdomar!)
målade upp en bild från verkligheten som jag undrade om jag inte
kunde fläka ut på bloggen för att höra andras kloka syn på. Det
fick jag, så nu kör vi:
Ett äldre par dör kort efter
varandra. Inget har de sagt om hur de vill ha begravningen och sin
sista vila. Det blir upp till de efterlevande att bestämma. Sonen
går på den snåla linjen. Dödsannons behövs inte, vännerna är ju
redan döda. Gravsten vill han inte heller ha. Han är själv gammal
och han vill slippa ansvaret för skötseln.
På andra sidan har vi dotterns barn
(dottern är själv död sedan länge). De vill ha dödsannons,
gravsten, rubbet. Så vad gör man? Det går inte att hitta en skön
kompromiss med en gravsten i papp som vittrar sönder på ett år.
Det bästa lösningen är såklart att prata med era anhöriga och berätta hur ni vill ha det! Eller skriv
upp det, tydligt! Men om man, som i detta fall, inte gjort det, då
står de anhöriga där och tvingas ta beslut de ska leva med resten
av sina liv.
Om vi börjar med den ”lätta”
biten, dödsannonsen. Jag skäms inte över att vi lät bli när
pappa dog. Vi ringde runt alla som borde få veta. Det blev både
bättre, personligare och billigare, och (av alla dessa skäl)
garanterat den lösning han hade valt själv. Men om någon vill ha
en annons, skriv den då. Kostnaden är inte värre än att pengarna
går att få fram. Försök ta hänsyn till önskemål om verser och
symboler. Det är inte lätt när det är infekterat, men det borde
gå att undvika att bli dödsfiender över detta, även om det är
allra bäst om den döde själv tagit hand om saken.
Gravstenen är klurigare. Jag fattar
att en del absolut vill ha en sten att gå till, särskilt om man
tror att den döde själv önskat det (återigen, berätta medan ni
lever!). I vår släkt har vi bägge varianterna, gravstenar och
minneslundar. Jag föredrar det senare. Ja, det är billigare och det
är mindre jobb, men det handlar inte så mycket om pengar som om
samvete. En gravsten är en ständig källa till dåligt samvete.
Födelsedagar, dödsdagar, allhelgonadagar... ”Har ni tid att tända
ljus på graven, vi hinner inte.”
Visst kan man beställa skötsel, men det kommer ändå gnaga på
bemärkelsedagarna att ”man borde åka till graven”. En
minneslund är ofta en vacker plats dit man åker när andan faller
på.
En människa försvinner ganska fort,
särskilt om kroppen är kremerad. Sedan finns han/hon i vårt
medvetande och det är inte knutet till en plats. Så här skulle jag
säga; plantera ett fruktträd och tänk på mormor och morfar när
trädet blommar, när ni skördar frukten och äter paj. Bygg inte
monument över döda människor.
Olle Ljungström föregrep sin fars död
och skrev en sång om hans grav medan han fortfarande levde. Det gör
han förresten fortfarande. Olle tog tyvärr ner skylten för två år
sedan, men världens bästa gravlåt lever:
Bensinpriset har nu ”sprängt”
sextonkronorsvallen, varav nästan tio kronor är skatt. Ungefär
hälften av bilisterna säger att precis här är gränsen för vad
de klarar av. Blir det dyrare kommer de inte kunna sköta sina
liv.
Men det är klart att de gör, vad är
alternativet? Vi kommer fortsätta att åka bil oavsett om vi räknar
varenda krona i ökade utgifter eller är av typen ”Höjningen
påverkar inte mig, jag tankar ändå alltid för en femhundring”.
Och vadå, en prishöjning på tio öre litern blir bara några
kronor per tank. De flesta har större sår som blöder i
privatekonomin.
Det man faktiskt kan göra är att
utvärdera sitt bilåkande. Gör en budget genom att skriva upp alla
resor under en period, t ex en månad. Fundera sedan på vilka resor
som går att undvika. Mest går att göra med jobbresorna. Går det
att samåka, cykla halva året eller jobba hemifrån en dag i veckan
blir det mycket pengar.
Annars kan man kanske plocka bort några
av de mer oregelbundna resorna. Veckohandla på väg från jobbet,
låt ungarna cykla till träningen eller köp en elmoped (jag har
förstått att uttrycket cp-moppe inte alls är politiskt korrekt).
Går ingenting att
ändra (eller rättare sagt: om viljan inte är tillräckligt stor
för att ändra på något) kanske det kan vara en bra idé att
kompensera kostnaden genom att investera i olja. Det är ju som sagt
staten som tjänar mest på varje tankad liter, men bensinpriset har
ändå en viss korrelation med oljepriset, så då kanske en
investering i Lundin Petroleum eller EnQuest kan pigga upp när
bensinmacken jävlas. Själv föredrar jag Olja S,
så slipper jag vara beroende av lyckad prospektering i enskilda
bolag.
Är man väldigt exponerad för
bensinpriset kan det kanske göra att man sover bättre. Själv
tycker jag alla oljeinvesteringar är för dyra nu, men så har jag redan bantat
ner mitt bilåkande genom att jobba hemifrån, planera mina bilresor,
transportspringa och gå så mycket som möjligt. Så höj på, jag
tankar ändå för en femhundring ;-).
Då och då gör kvällstidningarna
spartipsartiklar med hjälp av någon sparekonom. Billig
journalistik, bara ringa upp en bank och fråga om de vill ha
gratisreklam genom att göra journalistens jobb. Klart de vill!
De är ju ärliga
med det, så då är det väl okej, och det behöver inte vara dålig
journalistik bara för att artikeln är köpt. Så låt oss titta på
ett exempel med pensionstemasom kommentatorsprofilen Wien-Lars skickade till
mig.
Några av punkterna är bara för lama,
som ”Skaffa dig koll” och ”Börja spara”. Det är lite som
att säga ”Ta bra beslut, undvik dåliga”. Andra är intressanta,
som ”Flytta utomlands” och ”Pruta”. Den sista, ”Rollspela”,
är riktigt bra, även om jag skulle kalla den ”Ha
framförhållning”. Idén är i alla fall att yrkesarbetande ska
försöka leva på den pension man kommer att få när den dagen
kommer (om den kommer, och om man då får något). Går det inte är
det dags att tänka om – sänk utgifterna, tjäna mer eller jobba
längre.
Inte dumt tänkt, men det som stör mig
med den här och liknande artiklar är att man hela tiden utgår
ifrån att pengar som inte plockas åt sidan automatiskt försvinner.
Löneväxla, skaffa en pensionsförsäkring, lås in pengarna,
annars... vadå? Jag fattar att barn riskerar att äta upp sitt
lördagsgodis klockan halv åtta på morgonen, men vuxna människor
ska för tusan kunna hushålla. Spendera pengar på saker du behöver eller åtminstone verkligen vill ha,
inte för att de finns!
Jag fick ett tips i kommentarsfältet
jag bara inte kan släppa. Företaget Beambox är ett dotterbolag till fastighetsbolaget Castellum vars motto är:
”Vi tar hand om dina saker så att du
slipper.”
De hämtar, fotograferar och förvarar.
Fotografibiten skiljer dem från Shurgard, City Self-Storage och
andra, för det gör att man kan be att få tillbaka saker man
magasinerat och sedan kommer på att man inte kan vara utan. Fast hur
stor är den risken? Det fanns ju en anledning att man ville ha bort
bråten från början, och om mina saker är så pass oviktiga för
mig att jag vill slippa ha dem nu, kommer jag vilja ha dem senare?
Min gissning är nej.
Jag kan fatta att privatpersoner
behöver magasinera sina tillhörigheter under en begränsad tid, t
ex mellan boenden. Men nog känns det som att den främsta
anledningen att packa grejer i kartonger är att man inte behöver
dem, inte nu, inte sedan, inte någonsin. Det är bara ett sätt att
skjuta upp det oundvikliga – att ställa sig frågan om saken
tillför något i ens liv. Det är svårare att göra sig av med
avlidna släktingars fotoalbum än gamla möbler, men ingen blir glad
av ett förråd fullt med skit.
Det spelar ingen roll om det var ett
bra köp när det begav sig, om en sak var väldigt användbar för
tio år sedan eller om den aldrig använts. Behövs den inte nu eller
framöver har den inget värde för dig nu. Sälj den! Eller – om
det inte går – ge bort den. Om inte heller det är möjligt –
kasta skiten! För saker som inte ens går att skänka bort är
verkligen skit.
Vad du än gör, ring inte Beambox.
Förutom att deras tjänst borde vara poänglös är den dessutom
dyr. En flyttkartong kostar 49 kr/månad att förvara, större grejer
som cyklar och resväskor kostar 69 kr/månad. Hur lång tid tar det
innan det hade lönat sig att kasta grejerna och köpa nytt den dag
du saknar något? Eller, ännu hellre, låtit bli att köpa dem.
Det finns en gräns när sakerna du
äger börjar äga dig. Det läskiga är att man inte vet var den
gränsen går. En dag har man bara för många saker, så håll efter
hela tiden. Men en sak är säker, när man behöver hyra in sig hos
Beambox är alla gränser för rimlig konsumtion sprängda sedan
länge. Lyssna på George Carlin, han visste det här för över 30
år sedan:
Regeringen satsar 500 miljoner på artificiell intelligens. En elak människa skulle kanske säga att det faller sig naturligt eftersom den inte har någon egen intelligens att satsa på, men jag är såklart alldeles för snäll för det. Jag skulle inte ens kalla digitaliseringsminister Eriksson för Peter med röda näsan.
Men jag jublar inte för det. Varje gång politikerna ska försöka hjälpa näringslivet på traven med något "modernt" går det åt helvete. En garant för det är att blanda in "innovationsmyndigheten" Vinnova. De brukar finnas med i bakgrunden när staten ska försöka odla vindruvor i Norrland eller liknande idiotprojekt. Har de någonsin lyckats med något under sina sjutton år? Jag tror verkligen inte det. De har i princip gjort sig kända för totalt misslyckade "investeringar" (inte sällan med politiska förtecken) och vidlyftig representation.
I andra sammanhang brukar regeringen få skit när de ska lägga sig i näringslivets angelägenheter. Ministerstyre brukar det kallas, och det med rätta. Men nu startar man alltså ett forskningscenter där Vinnova ska pumpa in 50 miljoner om året i tio år. Det är priset för att regeringen ska få känna sig som en del av utvecklingen.
Astra Zeneca och Volvo Cars är två "tunga spelare" som är med i satsningen. Vad gör det för dem, vad gör det för deras konkurrenter? För att garantera katastrof ska kåken ligga i Göteborg, korruptionens högborg.
Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att Sverige blir den ledande aktör inom AI som Peter Eriksson påstår, men historien talar emot sådana här satsningar. Låt näringslivet vara näringsliv och låt politiker ägna sig åt politik. Var man på sin plats, det behöver man inte kolla på Let's Dance för att fatta. Det är bara kolla på valfritt Vinnovaprojekt.
Jag gillar generellt att förhandla, men att
sälja in sig själv tycker jag är svårare än att sälja en gammal
bil. Som företagare utan anställda (och anställningar) utsätts
jag inte för anställningsintervjuer, men det händer att jag hamnar
i möten där jag ska sälja in mina tjänster till en
uppdragsgivare.
Nyckeln för mig är förberedelser.
Jag har varit företagare sedan millennieskiftet, så jag börjar ana
på ett ungefär vad ”motparten” kommer fråga och säga, och vad
i min CV jag ska trycka på. Men det börjar med att jag tar reda på
allt jag jag kan om företaget och dess medarbetare.
När jag vet vad de vill ha ut av mötet
kommer jag också veta på ett ungefär vilka frågor de kommer
ställa och vilka svar de vill ha. Därmed inte sagt att jag bör
säga exakt det och eventuellt ljuga. Jag vill inte ha varje uppdrag
till varje pris. Jag är tydlig med vad jag vill och vad jag kan, men
det skadar inte att veta var man har sin motspelare.
Det gäller egentligen alla möten och
förhandlingar. Det skadar aldrig att försöka sätta sig in i andra
människors vilja och behov. Sedan kan man ju fråga sig om andra
vill samarbeta med någon som ser tillvaron som ett strategispel där
det gäller att förutse nästa drag. Men varför inte? Jag försöker
vara så transparent som möjligt. Man får helt enkelt vara bra
blind och döv för att inte förstå när jag är nöjd respektive
missnöjd, och varför. Jag är en okomplicerad kille på det viset.