Fartblinda politiker

Vid sidan av förhandlandet om regeringssammansättningen och talmansvalet har politiken den senaste tiden bjudit på ännu fler skandaler där riksdagspolitiker försökt sko sig på vår bekostnad genom att stjäla skattepengar. Tre exempel, ett från varje block:

Åsa Lindestam (S) lät riksdagen stå för makens hotellkostnader. Tagen med fingrarna i syltburken drog hon en rövare om att Riksdagsförvaltningen godkänt detta, men när ingenting i verkligheten backade upp påståendet tystnade protesterna.

Stefan Jakobsson (SD) åkte taxi till vänner, fester och nattklubbar utan att betala för det själv. Totalt har han åkt taxi för 330000 kr sedan 2014, vilket får mig att undra om han bor i en taxi. ”Det har hela tiden varit min vilja att göra rätt för mig”, säger han, men oj vad han har misslyckats med det.

Caroline Szyber (KD) lät hela familjens hotellkostnader gå till skattebetalarna, tre gånger. ”Eventuellt ligger felet hos mig”, sa Szyber när hon blev påkommen. Ja, det ligger väl i farans riktning, som GW skulle ha sagt.

Gemensamt för alla tre är att de låtsas som att de försökt göra rätt, trots att det inte är speciellt svåra grejer det handlar om. Det fattar vem som helst att man inte kan skicka privata räkningar till sin arbetsgivare. Att denne arbetsgivare är vi i skattekollektivet gör det inte ett dugg bättre, snarare tvärtom.

De verkar inte ens fatta det olämpliga. I flera fall kan man bara jämföra texten på reseräkningarna med rapporten på Facebook, som när Stefan Jakobsson tog en hyrbil (så då förstår han att biltrafik utan taxiskylt i alla fall inte är förbjuden, jag blev orolig ett tag) när han skulle på svensexa.

Pampar hade mage att fuska redan på 70-talet.

Jag gissar att myglarna har en sak till gemensam, nämligen att påföljden bara blir att de tvingas betala tillbaka hela eller delar av beloppet de tillskansat sig. Ja, och så att de blir av med ett jobb de uppenbarligen inte behärskar, men ingen polisanmälan, ingen straffskatt, ingenting. Bara en tydlig signal till alla efterföljare – testa, går det så går det.

Maximera arv?

Jag har tidigare varnat för arvsskattens återinförande och vad man kan göra för att slippa undan, givetvis helt lagligt.

Men är det självklart att man ska jobba för att barnen ska få ärva? Hur märklig frågan än kan verka för griniga gubbar som jag finns det fler än ett svar på frågan. Så här säger t ex artisten Sting:

"I told them there won't be much money left because we are spending it! We have a lot of commitments. What comes in we spend, and there isn't much left," he said. "I certainly don't want to leave them trust funds that are albatrosses round their necks."

Det kan ju inte vara så kul att ha en albatross runt halsen. I Stings fall ”väger” fågeln 300 miljoner dollar. De flesta lämnar ju inte efter sig ett sådant arv utan på sin höjd några miljoner. Jag vet inte om beloppet gör skillnad, men jag har träffat vanliga svenskar som resonerat likadant. De tror helt enkelt inte att deras barn och barnbarn skulle gynnas av att få en klump pengar vid arvskiftet.

Det är olika för olika människor. Bevisligen finns folk som fått en stor summa pengar, ett arv eller spelvinst, som slutat i kaos och misär. Här är tjugo exempel på olyckliga lotterivinnare.

Som förälder kan man inte förbereda sina barn på allt, men jag kan måla upp värre situationer att hantera än att få en massa pengar, så kanske är det snarare ett kvitto på förälderns otillräcklighet än något annat.

Jag gissar att de flesta föräldrar som läser denna blogg skulle se det som övervägande positivt om de kan lämna över en slant till sina barn, antingen i arv eller ännu tidigare. Det skulle om inte annat kunna göra skillnad för ens sparstrategier om man kan ha en sparhorisont på över hundra år, något som enskilda sparare aldrig kan ha. Den som har tankar om detta får hemskt gärna utveckla dem i kommentarsfältet, som alltid.

På jakt efter det enkla livet

Av en slump hamnade jag på den här killens Youtubekanal och upptäckte att han ofta har flera miljoner visningar på varje video när han campar i naturen, håller värmen med en vedugn på vilken han också lagar mat.

Han gör liksom inget, han bara är. Ändå sitter alltså miljoner människor framför sina datorer och tittar på. Känns ju helt sjukt, tänkte jag, medan jag fascinerat kollade igenom flera timslånga videos utan att kunna sluta.

Fenomenet får mig att tänka på löparen Markus Torgeby (har inte lyckats klura ut hur han är släkt med SEB-chefen Johan Torgeby) som bosatte sig i ett tält av lappkåtemodell i den jämtländska skogen. Där sov han, sprang, högg ved, åt havregrynsgröt och hoppade på tillfälliga jobb för att få det att gå runt när journalister började höra av sig för att göra reportage. Om vadå, tänkte han, jag gör ju inget.

Så varför sitter vi där bakom våra dataskärmar och läsplattor och tittar på när andra lever? Jag har inte tältat på trettio år och har ingen större lust att göra det. Tidigare har jag skrivit om människor som bor året runt i husbil. Jag tänker inte göra det heller, men kan det ändå vara så att jag (och andra) innerst inne när en dröm om ett enklare liv?

Jag får fundera på det, men nu plingade mikrougnen och alldeles strax börjar en liveutsändning på Youtube, och så fick jag en notifikation på Twitter och visst hade jag ett par mejl jag borde svara på, en nätpokerturnering med bra värde, en aktie att läsa på om...

Vi står inte ut (med att leva som vi lär)

Alla har vi en hycklare i oss. Det är svårt att vara en förebild för sina barn och att inte snacka skit om personer man ogillar eller peka finger åt grannens stadsjeep samtidigt som man flyger på semester till andra sidan jorden. Det är inte lätt att vara människa.

Men en grupp som tycks ha särskilt svårt att leva som de lär är nätverket #Vistårinteut som säger sig kämpa för att unga ensamkommande ska få stanna i Sverige. På Facebook har de nästan 75000 ”gilla”-markeringar och följare. Oavsett vad man tycker om sakfrågorna kan de flesta enas om att världen behöver mer engagemang. Så vad händer då när gruppen får konkreta möjligheter att hjälpa till?

Jo, det ska jag berätta. Nu har runt femtusen afghaner hamnat i kläm mellan den så kallade gymnasielagen och Migrationsverkets regler. De som redan fått avslag på sina asylansökningar i alla instanser får ingen plats på Migrationsverkets boenden och i väntan på beslut från Migrationsöverdomstolen är många av dem hemlösa.

Så vad är problemet? 75000 svenskar vill ju hjälpa dem. Om var femtonde asylaktivist tar emot en asylant i sitt hem är problemet löst. Jag läser tråden i deras Facebookgrupp för att se hur fördelningen går.

Döm om min förvåning när jag läser inlägg efter inlägg som istället kräver hjälp av Socialen, uppmanar till massaktioner mot ansvariga ministrar, brev till Amnesty och mediala påtryckningar. De skriver att behandlingen är omänsklig, ovärdig, oförsvarlig. Regeringen ska skämmas, Sverige ska skämmas, det mesta i versaler med TREDUBBLA UTROPSTECKEN!!!

Jag har scrollat flera hundra kommentarer och hittills har jag inte sett en enda aktivist skriva att de kan fixa tak över huvudet åt en afghan i sin bostad, friggebod eller husvagn.

Det minsta de kan göra är väl att erbjuda en slant till den som gör det i deras ställe? Har de inga pengar kan de ju jobba extra och gå ihop flera stycken för att finansiera boplatser. Det är alltid lättare att vara generös med andras pengar, men visst är det märkligt att människor som värnar om denna grupp över allt annat och tycker att det är hemskt att de inte bereds plats i vårt samhälle inte vill offra mer än ord i en Facebookgrupp.

Vi behöver i alla fall inte känna kollektiv skuld för att fenomenet skulle vara typiskt svenskt. När Youtubern/skribenten Paul Joseph Watson undersökte hur många flyktingar brittiska mångmiljonärer som J.K Rowling och Bob Geldof inhyst i sina slott och herrgårdar upptäckte han att trots att de varit väldigt tydliga med att Storbritannien ska ta hand om flyktingar har de inte precis visat vägen:

Cykla för miljön...

Jag bor i en stor bostadsrättsförening. En fördel med det är stordriften. På minussidan tappar man solidariteten och samhörighetskänslan man kan få i en mindre förening. När något i de allmänna utrymmena inte funkar känns det som ”någon annans” problem. Det finns så lite pengar att spara i att vara försiktig med de gemensamma resurserna att ingen bryr sig.

Då och då bestämmer sig föreningen för att rensa i cykelgaragen. Folk struntar i eller glömmer sin gamla cykel när de flyttar, nya cyklar tillkommer och till slut är det fullt. Rent praktiskt sätter man en etikett på varje cykel som uppmanar ägaren att ta bort densamma. Om lappen sitter kvar efter en månad trots påminnelser i brevlådorna och anslag i portarna räknas cykeln som ägarlös.

Och då slänger man den! Det är nu snåljåpen i mig vaknar. Eftersom jag själv sålt flera cyklar genom åren vet jag att en oväxlad gammal cykel går att sälja för 500-1000 kr förutsatt att allt funkar. När föreningen genomför sina raider förverkas drösvis med cyklar, kanske hundra och då snackar vi alltså 50000-100000 kr.

Det finns luckor i resonemanget. Om en bostadsrättsförening säljer hundra cyklar på ett bräde blir priset troligen bara hälften, på samma sätt som Kronofogdemyndighetens försäljningar inte inbringar lika bra pengar som privata annonsörers. Dessutom ligger cykelreparationer och slangbyten lite utanför fastighetsskötarnas ordinarie arbetsuppgifter och många av de här cyklarna har stått i ett cykelgarage eller ett utomhus cykelställ i flera år och behöver en stunds kärlek.

Nej, inte den sortens kärlek...

Men skänk dem till välgörenhet då! Vår förening samarbetar redan med en dagverksamhet bestående av utvecklingsstörda (ber om ursäkt ifall den senaste godkända benämningen är intelligensutmanad eller begåvningsutsatt) som hjälper till med snöskottning och liknande. Låt dem laga och sälja cyklarna och behålla pengarna i sin verksamhet, åka på utflykt eller så.

Jag gissar att det inte är tillåtet. Att man inte får göra pengar på andras sopor, på samma sätt som man egentligen inte får ta hem containerfynd. Det bästa och enklaste vore naturligtvis att den som har en cykel de inte använder tar sig i kragen och säljer den (eller skänker bort den om de är förmögenhetsallergiker). Mycket få människor säger sig bada i pengar. Ännu färre säger sig skita helt i miljön. Märkligt då att så många agerar precis tvärtemot de värderingar de säger sig ha.

En traders uppgång och fall

Att handla med aktier är aldrig helt riskfritt. Ingen risk betyder ingen avkastning. Att handla med optioner och terminer är att dra upp risken ytterligare eftersom man då kan riskera att förlora mer än hela sin investering. Så långt inga konstigheter, men jag förstår inte hur någon med stor erfarenhet och förmögenhet lyckas med bedriften att tappa allt.

Torsk.

Den norske daytradern Einar Aas började som riskmanager i ett energibolag i mitten av 90-talet. 2001 startade han eget familjeföretag under namnet Kraftinvest. 2005 la han ner firman och började handla själv, mest elderivat.

Intressant kille för övrigt. Det finns inte en intervju med karln, inga rörliga bilder. Knappt ens stillbilder. De flesta medier har använt en bild som ser ut att ha tagits för tjugo år sedan, men ungefär så här ska han se ut nu.

Och det saknas inte medialt intresse för Aas började i stort sett på noll för att tjugo år senare ha en bra bit över en miljard på kontot. Jag vet inte var ni drar gränsen för ekonomiskt oberoende, men för mig dras den betydligt tidigare. Oavsett vilket liv man lever ska man då ha pengar så att det räcker livet ut, vad man än gör.

Men nej då, i förra veckan sumpade han 1,3 miljarder. Vad han gjorde var enkelt uttryckt (för det här går givetvis en mil över mitt huvud) att han spekulerade i att differensen på elpris i Norden och Tyskland skulle gå ner. Det gjorde den inte och till slut hade han inte pengar till att täcka förlusten.

”Och den här veckan går stavfelet till...”

Så nu riskerar han att försättas i personlig konkurs. Varför i hela världen sätter man sig i den sitsen som miljardär? Vi kan väl utgå ifrån att det inte var för att han behövde mer pengar. Självhävdelsebehov? Jag har ingen aning, men helt friskt verkar det inte.

Livets hårda skola

Jag har svårt för många uttryck och i platsannonser och andra jobbsammanhang slår floskelmätaren alla rekord. Det är 110 procents engagemang och många bollar i luften. Okej, larvigt många arbetsgivare sväljer sån skit, så det må väl vara hänt, men vid ”livets hårda skola” drar jag gränsen.

Seriöst, vad fan betyder det? Det är väl ändå bara en omskrivning för ”inga mätbara kunskaper”? Jag är själv inte särskilt välutbildad och skäms inte för det. Tvärtom ser jag det ofta som en tillgång att inte ha läst en massa år på universitet (jag kan riktigt höra knaket från alla fötter jag trampar på nu).

Jag är inte ensam om det, har hört flera entreprenörer gå så långt som att överhuvudtaget inte anställa personer med eftergymnasial utbildning. När en av mina gamla klasskompisar var på intervju hos en headhuntingfirma sa intervjuaren någon i stil med ”Jag ser att du saknar eftergymnasial utbildning” och fick genast svaret: ”Nej, det har jag aldrig saknat!”

Det är alltså inte utbildningsnivån jag vänder mig emot. Det säger sig självt att vuxna människor har skaffat sig en massa erfarenheter som inte räknas som formell utbildning. Men berätta då vad ni kan, vad ni har gjort och vad ni är bra på. ”Livets hårda skola” är lika informativt som ”Jag har andats” och kan lika gärna betyda företagande i flera branscher som provisionsbaserad försäljning över hela världen eller åratal av T-Röd på en parkbänk.

Så låt oss slippa ”livets hårda skola” såväl i profiltexter i sociala medier som i samtal på fester. I alla sammanhang faktiskt. Så fort någon kommer dragandes med livets hårda skola kommer jag övertrumfa deras dryghet genom att citera skådespelaren Sten Johan Hedman som i den gamla tv-serien Snoken spelar en bitter, alkoholiserad hovmästare som utbrister:

”Ni snackar om livet. Jag har levt livet. Lite skillnad...”