Prata pengar i hushållet!

För drygt två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ekonomi i parförhållanden, men eftersom bloggen hade en bråkdel så många läsare på den tiden är det nog inte så många som läst den.

Frågeställningarna finns dock kvar. När människor skiljer sig verkar det sällan vara barnen man bråkar om, man bråkar om pengar. Och det har man gjort redan tidigare, merparten av världens familjekonflikter är kopplade till ekonomi och de tycks sällan uppstå för att man pratat för mycket. Istället låtsas man som att ämnet inte finns ända tills det blir så påtagligt att det nästan blir löjligt.

Hur kan man inte snacka ekonomi i ett förhållande? Vad snackar man om då? Väldigt mycket i människors liv landar ju förr eller senare i privatekonomi eftersom det är den som avgör vad man har råd att göra, vad man har råd att låta bli och vad man kan införskaffa för att på olika sätt förbättra livet.

Kanske slår de också bort ämnet i tankarna och även inför sig själva låtas som att ekonomi inte är ett ämne som behöver lyftas förrän plånboken är tom eller fogden knackar på dörren. Men hur länge funkar det? Måste man inte vara bra blind för att inte upptäcka att ekonomi inte går att välja bort?

Oavsett vem som betalar räkningar eller handlar, om man har gemensam eller åtskild ekonomi, kan vi inte bara enas om att privatekonomiskt ansvar är en viktig del av att vara vuxen och att vuxna personer i ett förhållande kommunicerar med varandra om sånt som är viktigt?

Betala för vatten

Det här har jag tänkt på länge. Om det nu är så viktigt att spara på miljön, hur kommer det sig att många får obegränsat med vatten och sophämtning inbakat i hyran? En del har till och med el som en fast avgift. Det säger sig självt att vi inte blir lika sparsamma när resultatet inte syns i plånboken.

När det gäller sopor ligger jag ändå lågt, för det kostar ju mycket att köpa mat och annat som så småningom resulterar i sopor. Vatten däremot. Jag kan ärligt säga att jag inte skulle bada i badkar ens hälften så ofta om jag själv fick betala för varmvattnet, och inte skölja disken under rinnande vatten om det kostade extra. Nu ingår det istället i månadsavgiften och slås ut på 700 bostadsrättsinnehavare.

Det börjar dock bli ändring. I en del villaområden vägs soporna så att man får betala för det faktiska avfallet istället för i relation till det sopkärl man valt, fast även det är ju rimligare än som jag har det – ett sopnedkast där jag utan extra kostnad skulle kunna slänga flera kilo sopor per dag. Om sopsortering sparade pengar skulle kanske fler göra det.

I ett ghetto (läs ”särskilt utsatt område” om det känns bättre) i Nyköping har hyresvärden Victoria Park installerat vattenmätare i lägenheterna och de hyresgäster som gör av med mer vatten än vad som är rimligt för lägenhetens storlek får betala för det.

Anledningen är att antalet invånare i bostadsområdet ökat med 27 procent trots oförändrat antal lägenheter. Det i sin tur beror på att det flyttat in många invandrare, som inte är vana vid att bo en person i en trea utan ser det som helt naturligt att bo med fyra barn i en tvårummare och det är inte ledningarna dimensionerade för.

Hyresvärden säger att det handlar om miljö, men det är såklart nonsens – det handlar om pengar. En av de boende drar rasistkortet: ”De lyssnar inte på oss, kanske är det för att vi inte pratar bra svenska.” Jag förstår att de surar för att det blir dyrare, men de kan ju alltid göra som svenskarna och bo på 42 kvm/person om de tror att det blir billigare. (Psst! Det blir det inte.)

Men som sagt, det är bättre för miljön och tveklöst mest rättvist att var och en betalar vad var och en förbrukar. I ett land där riksdagspolitiker motionerar om att straffbeskatta storhandlande bilister för att de vill se fler lådcyklar på stormarknadsparkeringarna är jag förvånad över att ingen föreslagit förbud mot att miljökrävande resurser ingår i hyran.

Fyraprocentsregeln

Jag har genom åren skrivit en del om ekonomisk frihet, t ex här. Ofta fastnar jag i de psykologiska aspekterna, för inte sällan tror jag att det är modet som är skillnaden mellan att sluta lönearbeta och att inte göra det, inte privatekonomin.

Samma sak för att våga gå ner i arbetstid, att starta eget eller på annat sätt skaffa sig en ekonomiskt mer osäker tillvaro. Det är inte budgeten det brukar stupa på utan högst irrationella tankar som ”Vad ska pappa säga?” eller ”Vad händer ifall [någonting som överhuvudtaget inte går att förutse] inträffar?”.

Men nu gled jag från ämnet (inte heller ovanligt). Tillbaka till ekonomisk frihet och hur man vet när plånboken tillåter det. Fyraprocentsregeln nämns ibland. Av mig med, men jag har aldrig riktigt gått igenom vad den innebär.

Kort dragning: Historiskt har kloka människor räknat fram att om man kan leva på fyra procent av sin förmögenhet ska den aldrig behöva ta slut, även om inflation och börsutveckling varierar över tid. Om vi räknar baklänges och tänker att 400000 kr är den nettoårsinkomst man behöver, då bör man ha tio miljoner i förmögenhet. Ett bra börsår kommer portföljen överavkasta, ett år med börskrasch kommer den inte göra det. Tanken alltså att om man börjar med 25 gånger årsbehovet tar man höjd för alla rimliga eventualiteter.

För att vara övertydlig var dessa siffror ett exempel, inte mitt behov och antagligen inte ditt heller. Vi är alla olika. Apropå olika har denna regel på olika sätt beskrivits mer utförligt av andra, så det finns ingen anledning att jag ska ”uppfinna hjulet”. Här är tre av dem.

Onkel Tom gör en pedagogisk beskrivning med exempel och diagram.

Miljonär innan 30 har en mer textbaserad och rak förklaring av begreppet.

Och avslutningsvis Marcus Hernhag som valt en videoversion för den som vill slippa läsa.

Marcus Hernhag och Alexander Gustafsson (eller Olle Sarri ?).

Fyraprocentsregeln skapades (eller åtminstone nedtecknades) av ekonomen William Bengen och avsåg amerikanska förhållanden, men den anses passa så pass bra för Sverige att den även bör gälla för (lättjefulla) investerare här.

Sedan finns det alltid människor som kommer att hävda att den inte alltid fungerat, att den inte alltid kommer göra det och att det finns bättre sätt att räkna på detta. Möjligt, fyraprocentsregeln är en tumregel, inte en naturlag. En del kommer behöva mer, en del mindre säkerhet för att be chefen fara och flyga, och en del kommer aldrig göra det. Då är vi tillbaka på mod igen. Vi slutar där.

Gränsen mellan enkelhet och misär

Precis som en del tycker att mitt liv måste vara skit har även jag gränser för vad jag tycker kan vara en värdig tillvaro. Jag har tidigare skrivit om folk som bor i husvagn, husbil och andra udda bostäder. Inget för mig, men ofta kan jag fatta hur de tänker. Att bo i en personbil däremot...

För en tonåring över en sommar vore det kanske rimligt, men en 64-årig kvinna som bor i bilen, med giftstruma och andra hälsoproblem, skulle känns sådär även om hon inte behövde bajsa i en hink. Dock imponeras jag av optimismen. Snacka om att se problem som utmaningar!

Ekonomin blir jag inte klok på. När hon berättar att hon lever på 800 dollar i månaden säger intervjuaren ”That's nearly impossible to do in any traditional home” och får svaret ”Yeah, I couldn't buy food”. Det är alltså drygt 7000 kr. Knaper hushållsbudget för många även om det skulle räcka och bli över för mig, men som matbudget är det väl rätt vidlyftigt. Det här är alltså två personer med rullande hem så de borde kunna tänka utanför boxen.

Men historien slutar inte där. Ett år senare gjordes en uppföljningsintervju och nu försvann klumpen i min mage:

Inte för att hennes inkomst stigit från 800 till 900 dollar. Egentligen inte heller för att hon flyttat ut från bilen till en täckt släpvagn på knappt 2 x 3 meter. Mer för att hon verkar ha fått kontroll över sitt liv. Och hur många tanter skulle fixa att förvandla en plåtren släpkärra till ett hem? En smula spartanskt, det medges, men ett hem.

Jag skulle inte vilja ha en äldre släkting som bor på det här viset, men jag tror mig aldrig ha träffat någon så lycklig över sitt liv. När hon säger att hon önskar få bo precis så här resten av livet tror jag henne och hoppas att det blir ett långt och lyckligt liv.

Fattigföretagare

Swedbank har räknat ut att företagare är överrepresenterade bland fattigpensionärer. Det finns säkert flera anledningar till det. Företagare med enskild firma ansvarar till stor del själva för att det ska finnas pensionskapital och det kan vara svårt att göra månatliga insättningar när man inte har en aning om nästkommande månads inkomster.

Jag har ingen tjänstepension (jo, typ 100 kr som inte fylls på och som ett bra börsår kan gå upp fem spänn) och ingen privat pensionsförsäkring. Men jag vill vara tydlig med att jag inte virkar på en offerkofta här. Trots att jag på pappret tillhör de 23 procent av Sveriges företagare som inte sparar öronmärkt till sin pension sparar jag både pengar och har tänkt tanken att någon gång sluta jobba.

Så om vi skulle börja med att bena ut begreppen lite. För att få titulera sig fattigpensionär (det är kanske inget att stå efter egentligen...) får man tjäna max 60 procent av medianvärdet för landets befolkning. Det har EU bestämt. 2017 var det 12100 kr netto. Så mycket har jag i princip aldrig gjort av med, oavsett inkomst.

Dessutom noterar jag att det alltså bara handlar inkomst, inte om kapital. Om jag äger tre miljarder men bara har 10000 kr i pension blir jag fattigpensionär. Inte ens EU kan väl vara så trångsynta att de utgår ifrån att människor som levt och arbetat ett helt liv inte har någonting av värde den dag de slutar jobba?

För att slippa bli ”fattigpensionär” föreslår Swedbank att man ska ta ut lön ur sitt företag, så att man samlar pension. Att ta ut lön man inte behöver låter ungefär lika genomtänkt som att jobba med enda syfte att få semester.

Nästa förslag: ”Lås en del av ditt sparande för din framtida pension.” Nej tack, jag är vuxen! Ja, men vad är det med alla ekonomiska rådgivare som utgår ifrån att pengar bränns så fort man kommer åt dem? Var man tvungen att floppa i marshmallowtestet för att få jobb på bank?

Så för att sammanfatta det. Trots att jag antagligen är precis den person banker och kvällstidningar vill skrämma till ett organiserat pensionssparande tänker jag inte göra det. Min beredskap är god.

H&M på väg tillbaka?

I början av september låg H&M:s aktiekurs på rekordlåga 121 kr. Sedan kom lite nya aktierekar. Inte nödvändigtvis köp-, bara mindre negativa sälj- eller neutrala rekar. Så kom kvartalsförsäljningssiffran som var bättre än väntat. Och onlineförsäljningen, bolagets historiska akilleshäl. Detta, i kombination med lösa rykten om att familjen Persson är på väg att ta H&M från börsen, fick aktien att braka upp 16 procent på en enda dag och plötsligt låg aktien över 140 kr.

I förrgår kom kvartalsrapporten som var ungefär som väntat. Egentligen lite sämre än vad analytikerna hade gissat, men i gengäld var bruttomarginalen aningen bättre. Och så säger ledningen att ”prisnedsättningarna i relation till omsättningen inte kommer att öka i det fjärde kvartalet jämfört med motsvarande period föregående år”.

Ingen braksuccé alltså, bara en förhoppning om att det inte ska fortsätta att gå jättedåligt. Det räckte för marknaden att haussa upp aktien till tvåsiffrig kursstegring, igen. En bit över 160 kr börjar det pratas om kurser långt över 200 kr, typ i eftermiddag.

Den som vet vart H&M är på väg skulle kunna bli rik. Själv vet jag bara att jag (i denna omgång) aldrig borde ha köpt, men den senaste månaden är jag nöjd att jag behållit aktieposten som en lottsedel. Om vändningen är här och hösten 2018 i framtiden kommer att benämnas som ”Det var då det hände” vet jag ingenting om. Inte heller vet jag om familjen Persson är på väg att ta bolaget från börsen, men det skulle förvåna mig rejält.

Jag gillar fortfarande H&M som butik och kommer att behålla mina aktier ett tag till. Om inte pappa Persson ger mig bra betalt förstås :-).

”Hjälp mig göra fel!”

Självdestruktivitet fascinerar mig. Hur människor kan göra allt som står i deras makt för att hamna i skiten och sedan gräva sin grop ännu djupare.

På den eminenta diskussionssajten Flashback hittade jag en tråd med rubriken ”Handla på faktura med betalningsanmärkningar/kronofogde”. Det är enligt trådskaparen ”en seriös tråd med sidor som funkar” att handla på trots att man varken har pengar eller betalningsutrymme.

Det här är sällan eller aldrig köpställen som saluför livets nödtorft. Okej, jag såg City Gross där, som ju faktiskt säljer mat, men vanligen handlar det om hemelektronik, löshår, rökelse, cigarrer och designade smörknivar.

Så mycket skit att hälften vore nog!

Ganska tidigt i tråden dyker det upp en skribent som tipsar om ”lite sidor” som fungerat för honom/henne och en vän ”de senaste veckorna”. Det är 26 webbsajter. Om de senaste veckorna innebär fyra veckor betyder det att de båda shopaholikerna gjort minst ett inköp om dagen, även om de inte handlat flera gånger på samma ställe eller att bägge använt samma sida. Om jag bortser från fasta räkningar, mat och bensin vet jag inte hur långt bakåt i tiden jag kommer för att kunna räkna in 26 inköp. Troligen ganska många år.

En annan skribent tipsar om 47 sajter. Det är kläder, smink, foto, blommor, musik och ren skit som skräddarsydda skyltar och krimskrams. Jag tänker att om man istället för att samla på företag som låter en handla saker man inte behöver för pengar man inte har lägger energin på något vettigt vore det... bättre.

Några sidor har totala maxbelopp, medan andra låter en göra flera mindre inköp hur länge som helst. Jag antar att det inte är meningen att man ska gå in och simma mot strömmen där, men i skrivande stund har tråden 97 inlägg och det enda försök till ”VAD ÄNDA IN I GLÖDHETA HELVETE HÅLLER NI PÅ MED?!!” jag hittar är följande fundering:

”Ursäkta en genuint okunnig i trådens ämne, men vad är poängen med att handla på 'faktura' trots betalningsanmärkning? Är det att köpa en massa saker och sedan ge fan i att betala 'fakturan'?”

Någon svarar att så är fallet. Sedan listas ännu fler webbutiker som för en stund kan få en att förtränga ett miserabelt liv. Själv går jag och tar en kopp kaffe av märket Eldorado och känner mig förvånansvärt tillfreds.