In i fållan, hälsar SVT

I söndags gjorde SVT en intervju med hushållsekonomiprofessor Paolo Sodini om ofoget folk börjat med, att springa och pensionera sig innan staten har bestämt att det är okej.

Min kritik riktar jag främst mot SVT. Eftersom reportaget innehåller så många ”jump cuts” känns det som att professorn kan ha sagt och menat något helt annat än vad ”oberoende” SVT vill förmedla genom att sätta ihop en mening här med en mening där. I fem punkter berättas för oss varför man inte bör pensionera sig tidigt och sedan leva på avkastningen av sparat kapital. Vi tar dem en och en:

1. ”Avkastningen går inte att förutse.”

Det är sant, och det är därför man genom fyraprocentsregeln eller andra riktlinjer bör ha marginaler för det oförutsedda. Förstår man inte att räntor och avkastning varierar över tid begriper man ju absolut ingenting om ekonomi, och så obildade kan väl inte ens SVT:s journalister vara?

2. ”Går miste om viktiga sparprinciper.”

Två sådana nämns, humankapital och ränta-på-ränta-principen. Ingen av dem försvinner och nu ska jag förklara varför.

Inkomster får man vanligen genom färdigheter och kunskap och då försöker SVT genom en klippfest utan like antyda att professorn menar att dessa egenskaper går förlorade om man slutar jobba, och det gör de såklart inte.

Att ränta-på-ränta-principen blir avhuggen stämmer till viss del, men resonemanget man förmedlar är att den försvinner samma dag man går hem från jobbet. I själva verket ger allt sparkapital en ränta-på-ränta-effekt så länge man inte börjar konsumera på grundkapitalet. Ränta på sparat kapital får man även efter pensionering, oavsett om den sker vid 30 eller 70.

Här sägs att man drabbas genom att spara under kort tid för att sedan gå i pension. Ja, om alternativet vore att spara regelbundet hela livet, men det vanliga är ju att man inte gör det utan bränner sin lön på skit ända tills man är 40 eller ännu äldre. Vid det laget har tidiga pensionerare redan sparat ihop en klumpsumma som fått ”gotta till sig” i marknaden.

3. ”Kapitalkostnaderna kan stiga.”

Lite samma invändning som punkt 1. Och det stämmer, allt möjligt kan hända. Det kallas att leva och sägs vara dödligt. Här gör professorn megablundern att räkna fyraprocentsregeln på bruttovinsten. Sedan räknar han bort 1,5 procent i ISK-skatt (för så var det år 2010) och sedan ytterligare 1,5 procent ”om man har investerat i en dyr fond”. Då är det bara en procent kvar av de fyra (4-1,5-1,5=1). Kanske pratade han om något annat, för så här dum kan knappast en ekonomiprofessor vara!

4. ”Planen kräver goda placeringar.”

Ja, dåliga beslut kommer leda till ett dåligt resultat, så tänk inte dumt. Ursäkta om jag verkar hånfull nu, men exempelvis fyraprocentsregeln tar ju höjd för att man inte ska behöva Kavastu-krossa marknaden år efter år. Svängningar, oflyt och oförutsedda händelser är inbyggda i kalkylen. Om man inte är dum, och det ska man som sagt var inte vara...

5. ”Svårt att börja jobba igen.”

Nej. Bara nej. Så här säger professorn, och det är en oklippt passage:

”Om man har slutat arbeta när man är 40 och märker att planen inte fungerar och att man skulle behöva jobba 15-20 år till så har man ganska länge stått utanför arbetsmarknaden. Då är det inte lätt att hitta ett nytt jobb.”

Rätt intressant matematik! Man slutar vid 40, står sedan utanför arbetsmarknaden ”ganska länge” (tio år?) och kommer då på att man skulle behöva jobba i upp till 20 år till, tills man är runt 70 eller ännu äldre. Ja, det kallar jag en rejäl felräkning! Han tycks verkligen tro att alla som vill gå i tidig pension är fullblodsidioter.

Men som jag slog fast i punkt 2 försvinner inte alla ens färdigheter den dag man går hem från jobbet, och den som slutar jobba tidigt – kanske till skillnad från den som pensionerar sig sent – kommer inte att parkera framför tv:n och titta på tårtbakande kändisar resten av livet. Tvärtom gissar jag att han/hon kommer att förkovra sig i sina intressen, som han/hon antagligen har en fallenhet för.

Kanske för att jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt artisteri och egenföretagande, och alltid försökt göra jobb av mina hobbies, ser jag inte ett uppbrott från arbetslivet som så definitivt. Kanske hade det varit annorlunda om jag varit elektriker, datatekniker eller gjort något annat som kräver lätt mätbara kvalifikationer med bäst-före-datum, men man kan alltid hitta saker att tjäna pengar på.

I Sverige är det dessutom förhållandevis små löneskillnader. Ett rätt okvalificerat jobb som lagerarbetare eller brevbärare ger en hyfsad lön. Det är såklart lättare att få in tillräckligt med pengar ju lägre omkostnader man har, men det gäller ju all privatekonomi.

Min slutsats blir att inslaget var vinklat (resultatet bestämt på förhand), hafsigt och okunnigt. Och som sagt, jag skulle inte bli förvånad om professor Sodini delar den bilden. Hade SVT åtminstone någon gång låtit honom säga tre sammanhängande meningar hade budskapet nog varit ett annat.

Lite el, många avgifter

Det här är min elräkning för tre månader. Inga stora pengar och vanligtvis betalar jag den utan att ens reflektera över kostnaden. Och ja, jag lägger in den för betalning manuellt. Våga vägra autogiro!

Men någon gång kan man ju titta på den, så varför inte nu? Det första jag slås av är att det är väldigt många olika poster. Köper jag en vara i mataffären får jag en post på kvittot. Förutom moms, den kommer man inte undan ens när man förklarar att man aldrig gick med. Men här har jag köpt en produkt – elektricitet – och får den uppdelad i fyra poster (och moms – det finns grön el, men svart el är helt omöjlig att hitta): el, årsavgift, spotpåslag och elcertifikatskostnad.

Årsavgift skulle jag hellre få utslaget på elen. På det här sättet blir det ju billigare el ju mer jag köper. Spotpåslaget är vad jag förstår en justering av dagspriset som jag får för att jag har rörligt elpris.

Men vad tusan är elcertifikatskostnad? Energimyndigheten berättar att elcertifikatssystemet ”är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt”. Språk är intressant. ”Marknadsbaserat stödsystem”, måste det inte vara antingen eller? Antingen marknadsbaserat eller också ett stödsystem för att favorisera alternativ som inte klarar sig på en fri marknad. Det kan finnas olika skäl till det, men det här är första gången jag hört om något som behöver ekonomiskt stöd för att vara ”kostnadseffektivt”. Klart att det blir kostnadseffektivt för producenten om konsumenterna tvingas betala extra för det!

Totalt betalar jag alltså 390 kronor och 61 öre. Av detta är 46 procent betalning för elen i vägguttagen. 26 procent, över en fjärdedel av totalsumman och mer än hälften av elkostnaden är årsavgift, som är lika hög oavsett hur mycket el jag använder. De obegripliga avgifterna är 8 procent, och momsen 20 (jag gick aldrig med!). Nog finns det lite att jobba på här för miljöintresserade politiker. Om det finns några sådana.

Mina pengar – mitt ansvar

Det seglade upp en debatt häromdagen. En kille hade spelat bort sina pengar och det enda vi vet säkert när det händer är att det absolut inte kan vara hans eget ansvar. Då är frågan – vems fel är det? Spelbolagens? Statens? Nej, tydligen bankens.

Jag håller med om att citatet från Handelsbankens pressavdelning inte blev särskilt lyckat. Exemplen barnporr och heroin var inte helt relevanta eftersom dessa verksamheter är olagliga och tvingar banken att rapportera om sina misstankar. Eftersom de inte var relevanta behöver vi inte heller bry oss om dem, men den allmänna uppfattningen är alltså att banken borde hindrat Lukas från att använda sina pengar till för honom olämpliga ändamål.

Kommer ni ihåg när man utan att bli förhörd av bankpersonalen kunde ta ut eller sätta in stora mängder kontanter på sitt bankkonto, t ex vid en bilaffär eller för helt laglig skatteplanering? I nutid har jag varit med om att just Handelsbanken frågat en kund varför hon ville sätta in 8000 kr av sina egna pengar till sitt eget konto. Vad tusan har de med det att göra?

Att staten vill ha full kontroll över medborgarnas pengar (Göran Greider skulle nog kalla det ”ännu ej debiterad skatt”) är en sak, men det gör mig beklämd att tillsynes normalbegåvade privatpersoner kräver att spelmissbruk ska regleras genom att banker agerar moralpoliser.

Spelmissbrukaren ”Lukas” hade kanske blivit hjälpt av det, men var drar vi gränsen? Ska jag få köpa sprit om jag redan har sprit hemma? Får jag investera i ett bolag vars verksamhet ses som oetisk av vissa? Får jag ägna mig åt välgörenhet ifall organisationen inte faller makten i smaken? Låt oss dra gränsen precis här: Mina pengar är mina, dina pengar är dina och så länge vi inte bryter mot lagen ska vi få använda dem till vad vi vill!

Tråkiga aktier

Det här med att aktier ska vara så himla roliga, vad är grejen med det egentligen? Man hör ständigt folk grymta om att den eller den aktien är tråkig, och jag är inte bättre själv utan kommer ibland på mig med att använda begreppet tråkaktie.

Det jag och andra då menar är en aktie som inte rör sig så mycket. Men tråkigast är väl de värdepapper som går åt fel håll? Det är betydligt värre än en aktie som står helt still, vilket för övrigt ingen börsnoterad aktie gör.

Investera gör man för att tjäna pengar. Bäst vore att varje morgon för alla sina pengar köpa det som ska stiga mest under dagen, men eftersom ingen vet vad det är väljer de flesta av oss att köpa en mix vi tror ska gå bättre än den risk vi tar. Ungefär. En del i denna mix är ”tråkaktier”, men ibland kommer dessa gå bättre än det mesta. Då är de inte tråkiga.

En del människor har bara fel namn...

Men min stora invändning är att man inte ska köpa aktier för att få spänning eller skratt. Vill du få ett adrenalinpåslag – hoppa bungyjump! Jag kan också känna något befriande med att pulsen bultar i hela huvudet, men börsen är inte platsen för det. Den som tycker sig ha ett tråkigt liv – ändra på det. Låt gärna investeringarna ge dig sådana möjligheter, men sök inte spänningen på börsen.

Tjänstepension eller livet?!

Ibland får jag en känsla av att tjänstepension är viktigare än lön. I veckan skrev SVT en artikel om ”gig-jobb”. Det är tydligen ett nytt, trendigt ord för det som tidigare kallades projektanställningar eller visstid.

För er som inte orkar läsa artikeln är slutsatsen som man tagit fram tillsammans med en pensionsekonom på ett stort försäkringsbolag (som givetvis är heeelt opartisk, för under artikeln står det att det är så SVT arbetar) att unga människor ofta tar tillfälliga jobb, vilket ger lägre tjänstepension och därmed ”riskerar att förlora miljoner”.

Jag har själv haft den typen av jobb. Alltså tillfälliga, där man kan förhandla sin lön själv och dra om det inte passar, där chefen inte har några som helst påtryckningsmöjligheter och där man får 12 procent semesterersättning direkt på lönen och slipper få delar av sin lön låst i en pensionslösning som senare kan visa sig vara helt omöjlig att styra över eller flytta.

Det innebär att man får ta ansvar över sin egen ekonomiska planering, men är det dåligt? ”Allt är inte bara positivt kring den växande trenden”, skriver SVT och passar sedan på att dissa i princip allt med det här sättet att jobba. Ett enda stycke andas någon slags optimism:

”Så kallade millennials kommer in på arbetsmarknaden och vill ha bättre balans mellan jobb och fritid. De värdesätter frihet och flexibilitet framför en fast anställning.”

Det passar inte alla. I Storbritannien endast 18 procent, och i Landet Lagom med världsrekord i trygghetsnarkomani troligen ännu färre. Men vi snabbspolar till steget efter pension: dödsbädden. Hur många kommer där nöjt konstatera att de prioriterade tjänstepension framför balans, frihet och flexibilitet?

Stölderna ökar, men inte anmälningarna

45 procent av butikerna utsätts för brott under en slumpvis vecka, men bara 3 av 10 butiksstölder polisanmäls. Polisanmälan börjar mer och mer bli något man gör för att få ett ärendenummer att uppge till försäkringsbolaget. Så här säger en handlare:

”Har försökt att ringa polisen förut men bara blivit kopplad till en röst som säger att dom skickar en blankett som vi kan fylla i och anmäla där. Vi har anmält en gång men dom la ner ärendet.”

Andra förklarar att enda skillnaden mellan att anmäla och att inte göra det är ytterligare några timmars jobb. Men det kanske kan behövas för att få ut försäkringspengar. 22 procent av butikerna anger att de också utsatts för hot från kunder den senaste månaden. Den typen av brott är ju helt meningslös att anmäla om polisen ändå inte försöker lösa dem.

Jag minns när jag själv anmälde en bluffaktura och när jag anmälde ett bilinbrott. Vid bilinbrottet behövde jag utredningsnumret till försäkringsbolaget. Bluffakturan hade jag aldrig anmält idag. Varför skulle jag, för att någon polischef kan få upp statistiken så att han kan kräva mer pengar? De får sköta sina budgetförhandlingar själva.

Dock är jag imponerad att någon fortfarande orkar driva en butik i Sverige. Om kunderna inte bestämmer sig för att stjäla varorna istället för att betala för sig hotar de personalen till livet. Skulle det bli några kronor i vinst plockas de in i skatt, men inte heller då går de till polisverksamhet. Det finns ju så många andra samhällsproblem – brist på könsneutrala toaletter, breddning av folktomma cykelvägar, normkritisk granskning av kommunala hemsidor, inrikesflyg för politiker, kurser i klimatångestterapi...

Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

Man blir aldrig klar

Bloggkollegan Minimalistspararen frågade när de som tänkt leva på aktieutdelningar är klara, vid vilken nivå uppdraget är utfört. Sluta jobba kan man göra, men klart blir det väl aldrig?

Gränsen för ekonomiskt oberoende kan man dra lite olika, men ingen kan köpa vad som helst. T ex skulle ingen nu levande svensk ha råd att köpa Norrköping. Det är visserligen inte ett av mina mål, men ni fattar vad jag menar. Det går alltid att tjäna/spara lite till.

Personligen tror jag att livet skulle kännas torftigt om man alltid hade möjlighet att genomföra sina drömmar, köpa vad man ville och göra vad som helst. På samma sätt som de som renoverar hemma, odlar en japansk trädgård eller kroppsbygger inte plötsligt slutar är inte heller en privatekonomi någonsin klar.

Forrest Gump, klar med löprundan efter tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar.

Den bara förändras, vilket leder till att man anpassar sitt beteende därefter. Om jag hade hundra miljoner på banken kanske jag inte skulle jaga extrapriser, diska engångspåsar och göra trasor av uttjänta lakan, men fan vet.