”Det går inte”

Varje framsteg börjar med en mer eller mindre galen idé. Det kan var allt från ”Jag ska säga upp mig och utbilda mig till civilingenjör” till ”Tänk om jag kan skapa en maskin som transporterar folk i luften, som fåglar”.

  

Denna idé följs nästan undantagslöst upp av repliken ”Det går inte” från en eller flera olyckskorpar. Ofta i all välmening, för att visionären inte ska bli bränd, sårad eller fattig. Men inte sällan handlar det om avundsjuka. ”Om jag inte har några drömmar ska ingen annan heller ha det. Och vad händer om andra inte bara drar igång projekt utan också lyckas?” Det är mycket lättare att vara misslyckad om inte folk runtikring en börjar lyckas.

Vad skulle hända med världen om alla lyssnade på goda råd från ”realister”? Inga stora visioner, inga storföretag, inga stora uppfinningar och en himla massa missnöjda människor som inte försökt nå sin fulla potential.

Dagens spartips och råd för ett bättre liv blir därför att nästa gång din idé möts av ”Det går inte” från omgivningen, lyssna efter om personen har något att komma med. Om inte – sluta lyssna och gå åt andra hållet. Det går.

Slippa fordonsskatt

Fordonsskatten har på senare år höjts för de flesta bilar. Speciellt för nya bilar med höga utsläpp. Har du en tung dieselbil är det bara att öppna plånboken och bita ihop, men skatten svider för alla bilägare.

Nej, inte riktigt! När bilen blir 30 år gammal blir den skattebefriad. Hur denna regel har kunnat överleva fyra år av miljöpartisk regeringsmakt är det ingen som vet, men kanske för att det är deras väljare som äger Amazon-kombis.

För visst är det så vi ser på dessa bilar, gamla jänkare och andra rosthögar från 60-talet, med lika delar Plastic padding och krom, en bränsleförbrukning på tre liter milen, usel komfort och ungefär 50 procents chans att ta oss från punkt A till punkt B. Det är för dessa ”entusiastbilar” skattefriheten infördes. Samtidigt bestämde man att personbilar efter 30 års ålder bara skulle behöva besiktas vartannat år, eftersom de ofta bara rullar något hundratal mil på sommaren.

Men nu skiter vi i hur det var tänkt och går direkt på kryphålet. En 30 år gammal bil är inte en Cadillac Coupe de Ville -58, för den är 60 år. En 30 år gammal bil är en Volvo 740, Saab 900, Volkswagen Golf eller Mercedes Benz 300 från 1988. Många av dem är i gott skick, har bara gått 20-30 tusen mil och går att köpa rätt billigt. Med min enkla smak är det här moderna bilar.

Jag fattar att för många är inte det här bilen man väljer för en långresa till fjällen även om ingenting säger att den är mindre driftsäker än en bil från 2010-talet, men den gången på året kan man ju hyra en bil för några hundralappar om man inte har något annat alternativ.

Den enda nackdelen jag kan se är minskad bekvämlighet. I min 88:a har jag ingen AC, en radio med kassett (googla, ungdomar), manuella fönstervevar och ett par revor i innertaket. Jag kan leva med det eftersom plussidan är några extra tusenlappar i fickan varje år, en spottstyver i inköpspris och avsaknad av billån.

Höj myndighetsåldern

Myndighetsåldern i Sverige var 21 år fram till 1969, då man sänkte till 20 och sedan till 18 år 1974. Sänkningarna har setts som en utvecklingsmarkör och röster höjs ibland för att gå vidare till 16. Främst är det valboskapen man vill åt genom att sänka rösträttsåldern. För ett par år sedan ville Demokratiutredningen sänka rösträttsåldern till 16 år, bl a av den spännande anledningen att ”Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar”. Logik var tydligen inte prioriterat.

Så låt oss föra in lite logik. I Sverige är man straffmyndig vid 15, men har ungdomsrabatt på straff upp till 21 års ålder, så det där med likhet inför lagen är bara att glömma. Man får dricka sprit på krogen vid 18, men inte hemma ens med föräldrarna förrän vid 20, som också är gränsen för att gå på kasino. Föräldrarna har normalt försörjningsansvar för sina barn fram till 18, men i undantagsfall ända till 21.

Så här har det blivit för att samhället inte anser att vi är riktigt klara vid 18. Det är vi inte heller, hjärnan är inte fullt utvecklad förrän vid 25. Ska man få till enhetlighet borde vi rimligen höja istället för att sänka myndighetsåldern.

Det främsta skälet till det är samhällsutvecklingen. Min mamma flyttade hemifrån när hon var 16 år och bosatte sig i en ny stad 30 mil från föräldrarna. På den tiden var det normalt, men jag skulle vilja se den sextonåring som idag är mogen det ansvaret. Trots att myndighetsåldern sänkts med tre år sedan dess är dagens unga långt efter. Ytterst få kan försörja sig själva vid 18 eftersom vi studerar mycket längre nu.

Vi blir förresten sämre på att studera. Unga är också sämre på bilkörning och sämre på ekonomi i största allmänhet. Titta på de 18-20-åringar ni har i er omgivning. Verkar de mer eller mindre mogna än du själv i den åldern? För mig är svaret tveklöst mindre, så en allmän höjning av myndighetsåldern till 20 känns naturlig.

Men det finns olika åsikter om detta. En del vill höja gränsen till tolv år.

Mål ger mening?

Jag har tidigare konstaterat att jag saknar ekonomiska mål och heller inte har något behov av sådana, men nu tänkte jag pudla lite.

”Hörru, blanda inte in oss i det här!”

Okej, nyansera då. Jag behöver inga sparmål för att spara, eftersom det roar mig att göra det. Men människan är av naturen lat. Vi gör inte mer än vi vill eller måste. Förvänta dig ingenting och det är vad som kommer att uppnås. Kanske Henry Ford uttryckte det bäst:

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt, men det får också den som tror att den inte kan.”

Det behöver inte gälla att bestiga Mount Everest utan går utmärkt att överföra till det dagliga livet. Går jag upp på morgonen, sätter mig vid datorn och tänker att idag ska jag inte göra något av värde – då är chansen att jag gör något vettigt snudd på obefintlig. Skriver jag en att-göra-lista på tio punkter lär jag åtminstone beta av åtta av dem. Den som gapar efter mycket blir åtminstone halvmätt.

Vore det då inte bättre att ha åtta punkter på listan, så att jag hinner hela? Jag tror inte det, hungriga lejon jagar bäst (nej, jag håller inte på att skriva ett ordspråkslexikon). Man måste spänna bågen. Om jag bestämmer mig för att springa 20 km är jag rejält trött efter 18 och upplever att det vore helt omöjligt att springa 25. Bestämmer jag mig för att springa 30 km kommer jag inte vara lika trött vid 18 km, även om jag hållit exakt samma tempo. I benen - men inte i huvudet.

Överfört till ekonomi: Jag har det gott ställt och behöver till skillnad från ovan nämnda lejon inte gå hungrig, men det finns alltid sätt att tjäna eller spara lite mer pengar, bara man letar och ständigt tänker i de banorna. Jag kan skaffa en kund till, ett jobb till, sälja något, skriva något... Genom att sätta upp mål på det ena eller andra sättet. Det behöver inte göras mer komplicerat än att man börjar med ett vanligt, vitt papper.

Endast Sverige svensk konsensus hava

Varje utlandssvensk som tillfrågas om skillnaden mellan Sverige och det nya landet svarar att i Sverige får man inte tycka olika. Jag kommer ihåg tongångarna före och efter EG-omröstningen. Så fort åsikt nummer två lanserades i ett fikarum eller på en fest strömmade det till människor för att ”stoppa bråket” och räta ut missförståndet, för ”du menade väl inte så...?”.

Man behöver inte ens träffa människor för att uppleva detta. Det räcker med att vädra en åsikt på Facebook. Det är fint att svenskar inte löser meningsskiljaktigheter genom att slåss, men vi löser dem ofta inte alls. Vi sopar dem under mattan istället.

Jag vet inte varför. Att skylla på att Sverige inte varit i krig på länge känns för enkelt. Andra världskriget slutade för 73 år sedan, alltså är det få nu levande européer som krigat. Ändå klarar de andra av att mäta argumenten för två olika ståndpunkter, oftast utan handgripligheter.

Det är ju mothuggen som formar argumenten och därigenom våra åsikter. Om någon säger ”Du tänker rätt” får det oss inte att omvärdera ett aktieinnehav eller ett privatekonomiskt beslut. Därför är det synd att verbala konflikter är snudd på bannlysta i vårt land. Låt oss diskutera, argumentera och munhuggas! Givetvis på ett respektfullt sätt, men utan att försöka lägga våta filtar över alla ojämnheter. Friktion slipar argument och diamanter. Utan den återstår bara grå stenar.

”En vattendroppe är som... Nej, jag ger upp!”

Finns shopaholics?

Shoppingberoende är tydligen en sjukdom. Compulsive Buying Disorder (CBD) på engelska. På svenska kan man säga oniomani som märkligt nog inte alls betyder sjuklig rädsla för lök.

Det vore mig givetvis främmande att driva med någons sjukdom, men finns det här på riktigt? Det gör det nog, men det är såklart omöjligt att veta hur många shoppingberoende som egentligen bara försöker fly verkligheten, är lata eller lite dumma i huvudet (vilket kanske också borde vara en diagnos). Börjar man gräva märker man att många så kallade shopaholics också lidit av ätstörningar, alkoholism och mer eller mindre varenda beroendeproblematik mänskligheten upptäckt kryddat med depression och ångest.

För mig verkar det som att man försöker fylla ett innehållslöst liv med kläder eller prylar man inte behöver, bara för att få någon slags kick. I princip hade man lika gärna kunnat använda sex, knark eller något annat. Men är det så? Är missbrukarpersonligheter förutbestämda att hamna i skit och kan bara välja gren – heroin, shopping eller bingolotter?

Jag tror att människan alltid har ett val. Vissa av oss har bättre förutsättningar, men alla kan välja. En del är allergiska mot alkohol och bör således inte dricka. Det är knepigt i miljöer där andra dricker, men det går. Att inte shoppa är vanskligare eftersom alla måste handla. Samtidigt vet vi väl alla när vi köper något vi behöver, något vi verkligen vill ha eller något helt onödigt.

”Nej, jag har precis lagom antal löparskor.”

Slutsatsen blir som vanligt att Charlie Häckners gamla devis håller än: ”Till alla er som har problem: Ha inte det.”

Skattar bäst som skattar sist

Aktiebolaget Trav och Galopp, ATG, hade länge monopol på svensk hästbetting. Det har de inte längre, men jag antar att de har en betydande marknadsandel. Antar, för jag vet verkligen ingenting om trav, galopp eller hästar överhuvudtaget. Men jag såg en reklamfilm som fick mig att fundera lite:

Okej, jag tror att jag fattar budskapet. Ni är schyssta va? Men vad är detta för argument:

”Spelbranschen då? Vissa betalar inte skatt i Sverige och ringer upp kunder fast de inte vill. Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen och finnas för kunderna med tvåtusen butiker. Vad tycker du är schysst?”

Själv tycker jag att det är schysst att framhäva sig själv utan att racka ner på konkurrenterna genom att antyda saker om dem utan att leda påståendena i bevis. Det är inte min uppgift att försvara utländska spelbolag, men vi kan ju vara lite sakliga här. ”Vissa betalar inte skatt i Sverige”. Det skulle ju kunna bero på att de inte har sitt säte i Sverige. ATG betalar inte skatt på Malta, det är inte oschysst, bara rimligt.

”Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen”. Ja, ni ägs ju av hästnäringen, så det blir lite som att säga att det känns schysstare att betala miljarder till sina ägare än att inte betala skatt i ett land där företaget inte är registrerat. Allt annat vore bakvänt.

Det är antagligen bara jag som sitter och analyserar reklamfilmer på det här viset, men att framhålla att man betalar mycket skatt som ett mått på framgång, undrar om det finns ett enda land i världen förutom Sverige där det skulle funka.

Funkar det ens här? Ja, det tror jag faktiskt. Med någon slags omvänd logik tycker svensken att höjden av kreativitet är att själv undkomma skatt genom att köpa taxfreesprit, smuggla öl från Tyskland eller betala svart, men när andra skatteplanerar är det bara omoraliskt.

Kanske är det därför trav är populärt, för att vi inte ifrågasätter skattetrycket utan betalar snällt varpå många ser spelvinster som enda möjligheten att bli rik. Är det schysst?