Smarta hem för korkade människor?

Den som följer mig på Twitter kan redan ha sett detta, men jag tyckte att det var lite kul. Jag är inte känd för att ligga i framkant när det kommer till ny teknik, men åkte med av bara farten när Aktiesvorsk frågade ”Finanstwitter” om förslag till bästa smart-home-systemet.

Detta är givetvis grekiska för mig, men jag fattar att det handlar om att kunna styra sin hemelektronik, företrädesvis från telefonen. För att visa precis hur mycket grekiska det är för mig laddade jag upp en bild på min telefon (inte från min telefon för den har varken kamera eller internet).

Givetvis blev jag ”hånad” så fort jag blottat min strupe. Någon frågade om jag använder VHS eller Betamax. Varken eller, eftersom jag inte heller har tv. Och så detta:

Att kalla mig teknikfientlig är att sparka upp öppna dörrar, men jag undrar på allvar om någon enda människa har praktisk användning för ett smart-home-system. Jag kan fatta det coola i att tända i ett rum när man sitter i ett annat, men användbart är det knappast. Slå igång en stereo på avstånd var hitech förr, men nu har väl alla som lyssnar på musik med sig den just i den telefon med vilken de kan starta hemelektroniken i andra delar av hemmet?

Nu menar jag inte att folk inte får lov att köpa leksaker, men visst är det väl just leksaker det är? När jag var ung fanns något som hette Tamagotchi, ett slags elektroniskt husdjur som stal ens tid. Idag köper ingen en Tamagotchi, men många köper en Alexa. Här är tio användningsområden.

Jag vill inte verka teknikfientlig, men jag skulle inte använda en enda av dessa funktioner. Min personliga favorit är: ”Alexa, hur är vädret idag?” Ett annat sätt att ta reda på det är att titta ut genom fönstret, men varför göra något gratis som man kan betala för och samtidigt få känna sig tekniskt avancerad? Om flest prylar vid döden vinner är jag redan förlorad.

Byggemenskap

I mitt snudd på osunda intresse för olika boendeformer hittade jag ”byggemenskap”, där flera hushåll går ihop i ett slags kollektiv på gemensam mark. Som i Baskemölla där man blandar villor och flerfamiljshus. Fenomenet har en egen lobbyorganisation, Föreningen för byggemenskaper.

Det kan säkert vara vettigt för människor som vill äga sitt boende i ett område där de inte riktigt har råd, men för mig låter det lite som det sämsta av två världar. Villans kostnader och problem, men ändå bostadsrättens ofrihet där man är beroende av sina grannars välvilja för minsta förändring.

Enda fördelen jag ser är att grannarna nog bryr sig mer om varandra på gemensamma ägor, förutsatt att man inte är allt för många. Inget jag har behov av nu, men kanske när jag blir gammal. Fast jag är osäker på om man behöver en byggemenskap för detta.

”Grannfrun tittade över, så trevligt!”

Kanske räcker det med att bo på en mindre ort. När jag jobbade med att åka runt och dra vitsar uppträdde jag ibland på lokala kulturföreningar. Det kunde heta promenadförening eller byalag, där byn gått samman om en gemensam lokal där man bjöd in artister, dansade, umgicks och stärkte den lokala sammanhållningen. Sedan gick var och en hem till sin egen villa eller lägenhet som inte ägdes av ett kollektiv. Jag föredrar den lösningen, men det är ju bra om det finns valfrihet.

”Pengar – näst viktigast efter kärleken?”

Så heter en UR-serie som Gösta Fjäderkrona tipsade mig om i kommentarsfältet i förra veckan. Fel redan i rubriken för oss som älskar pengar, men jag bestämde mig för att ändå se den.

Det börjar lite svagt. Första avsnittet fokuserar på shopping. ”Klart jag gillar att handla, jag tror alla gör det”, fastslår en shoppingberoende blondin på väg att köpa en tv på avbetalning. En Bingo Rimér-wannabe motiverar sitt behov av en ny bil med att en gammal bil kommer kosta lika mycket om man räknar in reparationskostnaden. Jo, tjena...

Men bägge dessa unga människor verkar vara ett under av upplysthet och genialitet jämfört med sms-lånetorsken som berättar att han inte visste vad ränta var när han tog sina lån. Jag har hört det förut, men undrar ändå om man inte måste ha bott i en grotta för att missa så grundläggande kunskaper. Men som han summerar det: ”Jag hade ingen koll alls.” No shit...

Serien tar sig dock och jag är faktiskt positivt överraskad. Jag antar att målgruppen är högstadieelever, och dessa kan nog ha god behållning av den. Själv tycker jag att den är lite för hattig. Jag hade gärna sett längre intervjuer med Jonas Birgersson, som jag alltid tyckt är en grymt intressant människa, och kvinnan med självförsörjande familjejordbruk i skärgården. Intervjun med programledarens pappa, som Gösta Fjäderkrona också pushade för, hade de absolut kunnat göra ett helt avsnitt av.

Rätt många ungdomar säger korkade saker. Ibland kanske ryckta ur sitt sammanhang och jag får en känsla av att de mest finns med som varnande exempel, men strax efter programledarpappan sa en lillgammal högstadieelev (?) följande:

”Antingen är man en sparare eller en slösare. Sen kanske det inte spelar någon roll hur mycket man tjänar egentligen. Antingen sparar man eller gör av med det ändå.”

Huvudet på spiken, det finns hopp!

Pensionsångest?

Den senaste månaden har deklarationsblanketterna trillat ner i brevlådan liksom det orangea kuvertet och en sammanställning av tjänstepensionen. Det är nu någon med väldigt lite pensionssparande borde känna stress. Jag är en sådan person, men det är nog något fel på mig. Fast lite har jag allt! Här är mitt tjänstepensionskapital:

Det kan ju bli flera kronor i månaden om jag har tur ;-). Jag hade inte jättelåg lön på det där jobbet, det var bara det att arbetsgivaren inte pytsar in ITPK-pengar förrän arbetstagaren är 28 år och det var det året jag slutade på min sista fasta anställning, så det hann inte bli så mycket.

Premiepension har jag såklart, men inte särskilt mycket. Jag började med att fyra av en hel massa i Robur Contura (om någon till äventyrs skulle minnas denna gamla skräpfond) och den har knappt hämtat sig sedan dess. Inte har jag startat något privat pensionssparande heller.

Garantipensionen är idag drygt 7000 kr efter skatt. Det skulle jag klara mig alldeles utmärkt på, men jag räknar inte med att få det heller. Garantin gäller ju nu och inte på 2040-talet. Jag räknar med att leva på avkastning av kapital då. Skulle det av någon anledning inte räcka får jag väl skriva någon skit.

Jag har träffat tjugoåringar som är stressade över sin pension. Så vad säger ni, är jag idiot som inte har pensionsångest?

Fördelar med veckohandling

Det verkar i stort sett finnas två sätt att göra matinköp. Antingen åker man förbi affären var och varannan dag, handlar till kvällens middag och möjligen sneglar mot helgen på fredagen. Eller också gör man ett stort inköp en gång i veckan.

En del säger att de veckohandlar på Den Billiga Affären och sedan kompletteringshandlar i Den Dyra Närbutiken, men dessa verkar oftast vara sådana som vill veckohandla, men har för dålig framförhållning, så i praktiken gör de ändå fem småinköp per vecka, bara det att ett av dem sker i en annan butik.

Själv är jag utpräglad veckohandlare och ser följande fördelar.

• Det sparar tid. Hittills har jag nog inte träffat en enda människa som tycker att det är kul att gå i matbutiker, vänta i evighetslånga köer och trängas med högljudda barnfamiljer.
• Lågprisbutiker utanför stadskärnorna är betydligt billigare. Inte på varje enskild vara, men nästan. Och är man konsekvent kommer man att spara tvåsiffrigt i procent på att undvika den lokala affären, vare sig det står Ica, Hemköp eller Coop på den.
• Genom att alltid veckohandla vänjer man sig vid att tänka på allt. Jag skriver upp när något saknas eller börjar ta slut hemma och vet vad jag ska köpa. Om jag hade för vana att handla flera gånger i veckan skulle jag vara slarvigare.

• Om jag trots allt saknar något för att jag glömmer eller för att varan är slut sabbar det inte mitt liv. Jag har lärt mig att improvisera istället för att springa iväg till Den Dyra Närbutiken (som i mitt fall är Ica, så det gick bara inte, de gånger jag försökt har jag mötts av larvigt höga priser). Det finns gott om människor i världen som både saknar affärer och pengar att handla för. Att jag i det perspektivet måste klara mig utan bulgur i en vecka känns bra fånigt.

Handlar du sällan eller ofta? Och har du en plan med ditt beteende eller ”händer” det bara?

Bortskämd, bortskämdare, SVT Kultur...

Jag vet att jag gett mig på SVT förut, så den som inte orkar med det får vänta till i morgon då det kommer ett garanterat SVT-fritt inlägg.

Den här gången gäller det ett upprop bland de anställda på SVT Kultur som är sura för att de inte får fasta anställningar. Detta menar personalen bl a gör det svårt för dem att skaffa familj. Allvarligt talat finns det såväl frilansare som egenföretagare som skaffar familj, en del flera.

Men osäkra inkomster är inte för alla. Det går inte heller att säga att det finns två typer av människor – de som är duktiga på vad de gör och de som skriker sig hesa efter fast anställning. Jag väljer därför att respektera deras önskemål och istället titta på argumenten och rimligheten.

SVT Kulturs ”flaggskepp” Kulturnyheterna har femton reportrar. Femton! Lägg till producenter, tekniker och alla andra yrkeskategorier pratar vi om minst 30 heltidstjänster. Vad producerar dessa? En timme och 40 minuter television per vecka.

Fristående konkurrenter, de som SVT:s gnällande kravmaskiner brukar kalla ”swishjournalister” (alltså människor vars produkt har en marknad som inte måste tvingas att betala), producerar ofta liknande mängder ”content” på 1-2 personer. Detsamma gäller youtubers. Någon kan invända att deras material inte är lika genomarbetat, men den som säger så kan aldrig ha sett Kulturnyheterna.

Därför blir jag full i skratt när debattartikelförfattarna kallar SVT:s kulturavdelning för ”en högpresterande miljö”. Jämfört med vilket normalt företag som helst finns det ingenting högpresterande med SVT, och definitivt inte med SVT Kultur. Jag förstår nu deras rädsla att bli av med jobbet ännu bättre. Gå till vilken privat medieproducent som helst och säg att du jobbat på en konkurrent där varje redaktionsmedlem producerar tre minuter innehåll per vecka och de kommer att kasta ut dig snabbare än du hinner säga LAS.

Som en bank borde fungera?

Företaget Bynks slogan lyder ”Som en bank borde fungera”. Jag blev nyfiken eftersom jag uppfattat att deras enda banktjänst är att låna ut pengar. Jag har en annan syn på vad en bank ska vara. Om Bynk hade funkat ”som en bank borde” hade man kunnat spara pengar där, betala sina räkningar, investera i aktier och andra investeringsslag samt fått juridisk hjälp. Minst!

Men mycket riktigt, Bynk lanserades för två år sedan som en ”lånestartup” och erbjuder en enda typ av tjänst: privatlån utan säkerhet. Eller på Bynk-svenska ”Som ett lån borde fungera” (jodå, de använder den också). Enligt deras hemsida betalar man 8,34 procent i effektiv ränta. Om man lånar hundratusen betalar man 1272 kr/månad i tio år, vilket blir drygt 50 procent mer än man lånade. Är det som det ”borde fungera”? Tur att jag inte har lån.

För att starta en bank finns det ju regler och krav som regleras av Finansinspektionen. Jag är förvånad att man ens får påstå att man har en bank om man bara lånar ut pengar. Okej, rent tekniskt säger de inte att det är en bank, bara ”som en bank”.

Bara jag som tänker på Galenskaparnas innovation Nisses Tuggummi med tillägget ”Nästan som ett riktigt tuggummi!”? Själv har jag datorer, pennor och slipsar. Just det – allt det där finns ju på banker också. Kan jag då påstå att jag funkar som en bank? Lugn, jag tänker inte försöka.